när sorgisen smälter

Insåg en mycket viktig sak häromdagen. Mycket viktig. Och jag tror inte att jag är ensam om det! Ni som förlorat barn eller annan nära, får gärna reflektera kring detta.

Om sorg: 
När det gått ett tag, som för mig, så har jag märkt att jag frusit in min sorg och bara ibland kommer känslorna fram, vid enstaka tillfällen. Den frusna sorgen är en del av min depression, jag känt den senaste tiden. Hemma kanske, vid Tusses plats släpper jag fram känslorna. Jag ser bilden på honom och gråter en skvätt och pratar lite med honom. Det fattas tyvärr en viktig aspekt då och det är mötet med en annan. En handling som väcks från en individ till en annan skapar medmänsklighet och värme. 

Vid jul och vid andra festligheter och sammankomster tror jag att många/man gör allt för att inte ta fram sorgen då man sitter tillsammans med andra - familjer och vänner så känns det ju inte riktig läge att börja prata om sin döda son, eller? Jag gör i alla fall inte det, oavsett hur nära vänner det är, om de inte själva tar upp det.

Men inom sig - INOM MIG - så finns tankarna och det som vill komma ut men det har liksom frusit till is. Känslorna och tankarna har stelnat och inga tårar kommer ut eftersom det har packats in och inte tillåts få strömma ut. Det handlar inte om att sorgen inte är bearbetad eller att jag förnekar min sorg. Det handlar om att om man bär på sorg så finns den där, punkt. Sorgen kan bli till en depression om den fryser till en förhårdnad is.

Vad vi kan få om vi delar med oss: 
Under den här resans gång så har jag förstått att om jag delar med mig av mina tankar och det jag känner så får jag så mycket tillbaka. Människor som läst min blogg har hört av sig på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis har jag sått ett frö till att människor kan prata mer om död och som i detta fall barn som dör i magen. Genom att dela med oss av det vi bär på kan vi sprida något mycket viktigt, nämligen ett närmande till varandras mörker och bakom det, JA, bakom mörkret finns faktiskt glädjen.

Vikten av att få frågor ställda till sig: 
Det började häromdagen på mitt jobb då en av undersköterskorna, en mycket empatiskt och genuint intresserad människa sa till mig, att det måste ju kännas konstigt, tungt och sorgligt att inte ha sin son hos sig när det är jul. Hon frågade också var han låg begravd. Hon har överhuvudtaget frågat mycket saker om Tusse, rakt ut, inga krusiduller, utan hon har frågat allt möjligt. Det här gjorde att jag kände tårar tränga upp från hjärtat, genom halsen, de var på väg inom mig men jag svalde ner dem tillbaka till hjärtat, jag var ju på jobbet, hm.... men hon frågade och inom mig växte värmen inför världen och en kärleksfull vänlighet spred sig inom mig. Detta är så oerhört betydelsefullt, just detta. Att få dessa frågor för vet ni, det som händer då är att isen bryts, det som är instängt får komma fram i ljuset en stund och tänk att få den gåvan av någon! Tänk att en människa kan ge det till någon som drabbats av sorg! Det är mäktigt! Det frigör och lösgör! Samtidigt med denna arbetskamrats fina frågor så fick jag även ett mail från en vän som även det skänkte mig sånt hopp och kraft att vilja gå vidare. Tack K och L!!

Bakom tårarna finns glädjen:
Dagen efter det oerhört fina mötet med arbetskamraten så får Krister och jag ett paket från Göteborg. I paketet ligger två små brev. Det ena är till Tusse och det andra är till Tusses föräldrar. Det var den kärleksfulla droppen som fick värmen att rinna över. Den värmande handlingen tinade upp min barriär och min depression fick se ljuset. Tårarna rann sakta och isen tinade förvånansvärt fort! Jag och Krister dansade i köket av hoppfullhet och glädje och nu två dagar efteråt så lever jag fortfarande på den reningen som det faktiskt blev efter den handlingen. 

Det vi kan lära av detta och som sagt, jag tror inte jag är unik i detta, är att om ni andra runtomkring en sörjande inte tror att ni kan göra något, så tror ni väldigt fel. Genom att fråga och visa genom handling att som i vårt fall det döda barnet finns där och sörjs, så öppnas dörrarna till konstruktiv sorgebearbetning. Det är lite som behövs. Det handlar inte om att man ska köpa massa dyra presenter utan som sagt, en fråga eller ett litet brev/mail, räcker långt, mycket långt för att få sorgisen att smälta. 

Ps... det bör tilläggas att våra underbara vänner som vi firade julafton med gav oss en present och det vackraste var det de skrivit på kortet. De deklarerade hur glada de är att vi finns i deras liv och önskade oss all lycka OCH att ett litet Tussesyskon snart kommer till oss! Då kom tårarna och det fick de göra också i deras varma sällskap (det var varmt både utanpå och inuti, 25 grader i huset hehe) Det fick också isen att smälta!

Två dagar innan

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det kanske så att julen ställer lite saker på sin ände, sin alldeles specifika spets. Det är ju inget nytt för någon. Det finns massor av människor som lider på julen!!

Förra julen för oss, var första julen utan Tusse, sorg inuti men inga tårar utanpå, det fanns ändå hopp. Nu denna jul, andra julen utan Tusse, inte mycket hopp. Sorg inuti och tårarna kommer väldigt fort. Och J, tack för din fina kommentar om läkaren som sa att gör man ÄD så blir det barn. Han har inte sagt så till oss men det stämmer säkert. Om man ger det några chanser, det här med äggdonation så blir det nog en bebis tillslut. Men mina dörrar har stängts igen. Ändå tar jag Pergotime och hoppas ändå någonstans att det ska ske naturligt, ett mirakel till. Går det att be om det? Ett mirakel till, kan jag väl få? Eller har jag fått min beskärda del nu? Nej, jag tror inte på att det är så det går till.

Det som påverkar mig mycket i livet är just min jobbsituation och det tynger mig att jag har så svårt att ta mig vidare till något mer kreativt och livfullt jobb. Det är en stor sten för mig. En nöt att knäcka. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag är besviken på kommunen. De borde vara lite mer rädda om sina vikarier, tycker jag och redan innan jag började leta andra jobb erbjudit mig förlängning. Nu när jag redan fått ett jobb så visade det sig att det finns möjlighet att jobba inom kommunen. Det behövs sjuksköterskor här, visst gör det. Men kunde de inte sagt det lite tidigare?

Idag har jag provat att ligga på en spikkudde vi inhandlade igår. Det var först svårt att ligga på den, nästan omöjligt faktiskt och det gjorde ont men efter ett tag kändes det skönt. Endorfinerna kom och blodcirkulationen ökade.

Nu förbereder jag mig att åka till jobbet.

A good enough day

Att inläggen inte kommer så ofta nu förtiden har sina orsaker. Jag har svårt att skriva just nu, då det finns en tendens att det då skulle låta som en privat, något som ingen annan egentligen har med att göra, en sörja, ett rop på hjälp eller bara en enda lång mening med gråt.

Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.

Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?

Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott.  Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.

Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.

Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.

Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.

All kärlek till er läsare!!     A good enough day to love.

                                         



Den supergoda sillen.



42 - förvignelse


Jag fyller 42 år idag. Man kan välja att se saker på två sätt enligt min vän prästen - all kärlek till henne, vår vän prästen, som begravde Tusse och vigde oss i somras!

Antingen kan man se det som en förbannelse - vilket skulle innebära att jag ser min födelsedag som en förbannelse över mig, att allt det onda ska minsann drabba mig, visst är det så?

Eller... så kan man se det som en välsignelse, något som livet vill säga,  vad ska till nu för en förändring? Något behöver göras på ett annat sätt, jag kanske väljer fel väg om och om igen, en välsignelse om att jag har en chans att se det jag har och göra något bra ändå tillslut!

Jag väljer förvignelse.

Att tillåta sig återhämtning

Att tillåta sig att bara vila är svårt. Vad innebär det egentligen, att vila?

En vän till mig skrev, att hon sätter sig vid köksbordet, där hon trivs bäst och ritar, målar, lyssnar på musik, läser dikter eller skriver dikter. Det blir vila. Det kan jag verkligen förstå och längta efter själv. Att fly in i datorn, tv:n eller filmer kan väl också ha sin funktion ibland men där finns bruset, anser jag. Det som pockar på utifrån och inte inifrån. Att sitta med sig själv och göra något som förströr dina tankar men ändå låter dig få ha dem med, det är vilsamt.

Jag har vilat så där skönt i sängen i dag och försökt befria mig från mitt spänningstillstånd. Först kändes det just vilsamt och mycket avkopplande men efter ett tag så kom tankarna krypande. Jag kom på dem minsann. De smög sig upp och sannerligen blev de inte ett riktigt monster vid ett tillfälle. Svarta moln som gaddade ihop sig till oroshärdar. De drev in starkare och starkare och precis innan det skulle börja storma så tog jag dem, på bar gärning. Frågan är tänkte jag, varför ska nu ni komma hit och förstöra för mig, nu när jag ligger här och har det så vilsamt? Det är klart de kommer, det gör de alltid. Jag tittade på dem, med mina snällaste ögon och log lite åt dem, det klart de vill vara med. De känner sig utanför annars. Okej, ni får vara med, men jag vill fortsätta vila, är det okej? Jag bestämde mig för att gå upp istället och gå till köksbordet som också är min skönaste plats i vårt hem.  Satt en stund vid köksbordet med tända ljus i vår adventsljusstake. Ska gå tillbaka dit nu och fortsätta läsa Brandon Bays: Resan.  Alla tankar om att jag borde göra något annat får vara just nu. Jag har länge velat läsa klart den här boken. Nu har jag tillfälle.

Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.

Spädbarn - lik sin far



Spädbarn är ändå mest lik sin pappa, sa min vän när vi talade om äggdonation. Det har med en ursprungskod att göra – vilken ska göra att pappan ska ta hand om barnet när det är nyfött. Jag nämnde detta till Krister, men han fnyste lite åt det hela, eftersom hans förväntningar kring att få ett barn handlar om att det ska likna mig – hans kvinna – eftersom det är mig som han är kär i så vill han så gärna att hans barn ska få gener efter mig.

När jag läser Dilbas inlägg: Fars dag, nämner hon också mycket riktigt att hennes dotter var så lik sin pappa när hon var spädbarn. Dilba får nu höra att dottern börjar likna henne mer och mer när hon nu blivit äldre. Dilba skriver att hon kan hålla med om det. Hon räknar sedan upp likheter mellan henne och dottern. Men vet ni vad? Hon nämner inte utseende och anletsdrag som är lika, utan det hon nämner är egenskaper som henne dotter besitter. Till exempel nämner hon att dottern är drömmande, disträ och fantasifull. Intressant va?

Det är klart det finns något angeläget i att vi vill att våra barn ska likna oss, utseendemässigt. Varför skulle alla leta efter likheterna annars? Damer vi träffar i snabbköpet letar och letar och tillslut så hittar de något som stämmer överens – vare sig vi har gjort äggdonation eller inte.
Jag har skrivit om detta innan men aldrig fördjupat mig i det. Jag fick många fina vägledande kommentarer av er läsare och en av er som gjort embryodonation fick ju mycket riktigt höra i affären hur oerhört lik hennes dotter är henne. Mycket lustigt eftersom barnet rent genetiskt har någon helt annans drag och inte alls drag från den kvinnan som burit på henne. 

Eftersom jag älskar Krister så mycket så kommer jag precis som Dilba då hon ser sin mans anletsdrag i sin dotter, leta Kristers anletsdrag i vårt gemensamma barn. Jag gjorde det hos Tusse med, jag letade inte alls mina egna drag. Vi hade Tusse emellan oss och jag såg Krister i honom. Det var viktigast för mig. Eftersom Tusse är vår älskade son och att vi fick honom, är så starkt förknippat med all kärlek jag känner till Krister. Jag kan därför också förstå att Krister vill göra detsamma, fast omvänt förstås.

Ambivalens till DHEA

Dagens tvehågsenhet handlar om DHEA. Detta hormon som vi alla har en produktion av i binjurebarken och som avtar med åldern. DHEA kan tas som ett tillskott. Det gjorde jag fyra månader under sommaren. Slutade och har nu sedan en mån tillbaka ätit det igen. Denna gången har jag tappat kopiöst med hår som en biverkan.

Olika studier visar på att DHEA kan ha positiv effekt på fertiliteten hos kvinnor med låg ovariell reserv. Alltså få ägg kvar i äggstockarna. Den som är specialintresserad av ämnet kan läsa mer
här bl.a: http://m.humrep.oxfordjournals.org/content/21/11/2845.full.pdf

Sen finns det ju kritiska röster med. Och det är ju bra men mycket svårt att förhålla sig till i en utsatt och sårbar situation.
Vår IVF läkare i Falun rådde mig att äta DHEA/prasteron medan vi står i ÄD-kö men nu har jag blivit eftertänksam - igen! Innan jag började ta prasteron fick jag f ett fint embryo vid varje ET och efter jag ätit det så har det bara gått utför. En tillfällighet eller har det med detta att göra som går att läsa här: http://haveababy.com/fertility-information/ivf-authority/dhea-use-in-ivf-it-could-be-harmful-in/

Mina ögon värker, så jag har inte orkat läsa hela texten. Finns det nån som orkar så får ni gärna förmedla vad som står. Jag vill ju inte förvärra våra chanser!

Tack för att ni finns därute!!

Första turen till Åbo - längtan till det levande barnet

Det var mysigt och härlig att vara iväg på en liten resa. I bussen på väg ned var det bara Krister och jag nästan och det var inte alls många på båten heller. Vi fick en trevlig hytt med dubbelsäng! Vi sov dock knappt fem timmar den natten så när vi sömndruckna gick omkring i ett kyligt Åbo och letade efter ett öppet café kl sju på morgonen kändes det väl sådär.

Vi var ändå förväntansfulla inför dagen och kände sån tilltro så det gick riktigt bra. Vi hittade ett Café tillslut och när kl var 9.30 så gick vi till kliniken och fortsatte vänta där. Vi skulle få träffa en psykolog kl 10. Psykologen var lite försenad, hon kom och hälsade och förberedde ett rum åt oss där vi sedan välkomnades. Samtalet varade 1 1/2 timme. Vi berättade vår historia och hon var mycket bra att få prata med. Hon bekräftade oss väldigt fint och det märktes att hon varit med ett tag.

Vi talade sedan om vikten av att berätta för ett barn som blivit till genom äggdonation, hur det gått till när barnet kom till. Vi blev rekommenderade att berätta vid 5-års åldern.

Krister funderade på om han skulle göra en bok om det hela. Det finns säkert en del böcker i ämnet redan skulle jag tro. Vi får väl sondera den terrängen. I vilket fall som helst så påbörjade vi en personlig bok till vårt kommande barn genom att ta en del bilder på kliniken. Vår första tur till Åbo för att få ett levande barn!

När vi sedan träffade läkaren fick vi ta del av en lång lektion i statistik och riktlinjerna kring äggdonation i Finland. Våra ögon gick i kors vid det här laget och Krister sa efteråt att han fick kämpa för att hålla ansiktet i styr. Läkaren var mycket pedagogisk och liknande en seriefigur som nickade med hela kroppen och vinklade upp tummarna rakt upp när han tyckte något var toppen!
Han gjorde ett ultraljud på mig och en 11 mm tjock slemhinna kunde konstateras och efter att jag tjatat lite så kollade han också om det fanns någon äggblåsa, (han är ju huvudsakligen inte intresserad av min äggblåsor nu). Det fanns en äggblåsa som var 13 mm stor. Vad vet vad som kan ha hänt med den nu?

Vi hade så gott som alla papper klara, provsvar och journaler. Det enda som fattades var spermaanalys vilket vi fick idag med posten från Falun. Läkaren kunde konstatera att vi nu står i äggdonationskö och någon gång i maj kan vi bli aktuella för själva äggdonationen. Eventuellt kan det ske tidigare! De ringer när de hittat en donator och när hon påbörjar stimuleringen. Då ska jag parallellt med det, göra ultraljud för att se hur min slemhinna ser ut samt påbörja medicinbehandling. Jag kommer få ta en spruta för att nedreglera min äggstocksfunktion och jag kommer få ta östrogen för att bygga upp slemhinnan.

Under tiden ska vi faktiskt prova med pergotime och jag ska även ta progesterontillskott för att stärka hela cykeln både i follikelfasen och i lutealfasen. Dessa råd har jag fått från en läkare på Gävle sjukhus som också ska hjälpa oss med ultraljud inför äggdonationen. Så, allt är faktiskt så gott som klart.

När vi kom hem släppte en del av mina spänningar i pannan. Det säger en hel del. Det har varit mycket anspänning senaste månaderna. Nu kan jag slappna av lite, eftersom vi inte kan göra mer än vi gör och gjort just nu.


En bit från hamnen i Åbo så fanns en gigantisk prästkrage!

Idag har mamma och jag gjort 11 kransar som vi tänkte sälja imorgon när det är julmarknad i Trönö. Vi tänkte att förbipasserande kan komma in till oss, till vårt kök (kommande cafékök och bli bjuden på glögg). Vill de, så kan de köpa en krans att ha på dörren!


Nu är vi här

Jag har en underbar man, som gör så mycket gott för mig. Vi är på en båt som tar oss till Åbo och för första gången i mitt liv fixar jag att vara på en sån här båt. Det har aldrig varit min grej, båtar som går på Ålands hav.

Vi har ätit gott. Vi har lyssnat på en bra trubadur. Han sjöng vackert för bara oss. Det är endast 200 personer på hela båten.

Tusse kommer få ett syskon. Inte likt mig men likt Tusse och sin kärleksfulla far.

Vi vet inte när det blir än. Men kön är inte så lång. Imorgon ska vi först träffa en psykolog på kliniken och därefter blir det samtal och undersökning hos läkaren.

Staden Åbo kommer sedan göras, tills båten går hemåt igen på kvällen.

Jag älskar livet just nu. Allt är möjligt.

All kärlek till er alla läsare.

Äggdonationsmöte

Nästa vecka är det dags för oss att åka till Åbo för en första konsultation. Papperen är förberedda. Det provsvar de vill vi ska ha med oss. Det enda vi väntar på nu är journalerna från Falun. Det var två veckor sedan jag frågade efter dem... har inte kommit än. Hoppas de hinner komma innan vi ska åka.

Det finns en sak jag fortfarande oroar mig för till max och det är att jag har någon slags infektion i livmodern som ska göra att embryot inte fastnar. Det kommer över mig då och då. Då spelar det ju ingen roll hur fina ägg vi får om det ändå är i livmodern problemet är. Jag orkar inte uppsöka en läkare igen och tjata mig till en undersökning.

Jag vet att det kan bli så att det inte fungerar på en gång. Äggdonation behöver inte innebära att vi lyckas på första försöket. Det kan ta ett antal gånger men det kan också gå bra på en gång.

Jag tror att detta IVF försök hade lyckats om vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Min slemhinna var tjock och redo. Känner det på mig. Men nu hade vi inget embryo att få tillbaka.

Balansen ligger nu och väger mellan att släppa taget, leva som vanligt och ändå försöka jobba på affirmationen utifrån frågan: Tror jag innerst inne att en graviditet är möjlig för mig?

Det finns nämligen en hel del att göra med de inre emotionella skikten. Jag ska berätta mer om det snart. Jag ska börja arbeta med dem.

Jag har nu förstått att sorgen efter Tusse har inte bleknat, den har istället kapslats in. Trots att jag/vi har sörjt mycket första året så var den sorgen ändå inbäddad i chock. Nu har det gått ett år och sju månader sedan Tusse föddes och när mamma berättar för mig idag att hon tyckte det var så fruktansvärt svårt att se mig och Tusse, där på förlossningen, så fin som han var så hör jag mig själv bara säga ord till svar. Jag säger att jag förstår och att det visst var hemskt och jag säger att jag inte förstår det själv. Det är som att ju längre tiden går ju mer ofattbart blir det. Under orden gömmer sig en sån förtvivlan, ett ogenomträngligt mörker, en sån gråt som jag inte tror jag egentligen har gråtit eller har jag kanske det? Det är bara det att den förändras. Förut var den sorgsam men hoppfull, nu är den mer sorgsam och stum.

Nej - Nej - Nej - Dumma DEJ!

De var en märklig känsla inombords. Jag tänkte jag skulle låta den få komma ut. Jag satt mig vid köksbordet och tårarna började strömma. Jag petade i mig maten samtidigt. Jag tror jag fastnade i dömandets förtryckande värld och det gjorde mig handlingsförlamad. Jag försökte slå bort det som kom emot mig så starkt och då blev det naturligtvis ännu starkare.

Det var min lördag denna helg. Tänkt att det verkligen blir så att det man försöker göra sig av med, blir ännu starkare och slår emot en med full kraft. Jag försökte helt enkelt avleda mig från mina tankar och känslorna blev starkare. Så här efteråt förstår jag att jag egentligen hade ett ypperligt tillfälle att göra en resa igenom känslornas skikt istället och kanske komma till ett mer lugn inombords.

Ni förstår. Jag tvivlade på allt. Vårt val att flytta hit, vad jag ska göra, vad vi ska göra, vad jag ska göra på helgen, min ork, min energi, mina val i nuet och min oförmåga att göra något som fyller på mig... Något som fyller på - värmer - smeker mig inifrån - glädje - glädje - glädje.

Jag ska erkänna en till sak. Jag är inte vuxen. Nej. Jag tror mig inte vara det då min underläpp plutar och mina fötter vill stampa i marken och skrika NEJ - NEJ - Dumma - dumma dejjjjjjjjj!
Fast min psykolog tittar på mig och säger så förståndigt: - Jo då, jag tycker du beter dig vuxet - moget - eftertänksamt - klokt - JO det gör du minsann!
          Ja, tänker jag, när jag är här hos dig så luras jag ju förstås... Nej, så är det naturligtvis inte, det är en del av mig som visar sig hos psykologen. En vuxen del. Den andra mindre mogna delen, den får Krister handskas med i mörkret på en grusväg i Trönö. Långt från allt, under en stjärnklar himmel där jag blänger surt ner i grusbacken och han tittar storögt upp i skyn och medan jag blänger och blänger i grusbacken så får han naturligtvis se ett bedårande stjärnfall.

- Anne, du måste komma ut ur dig själv och se dig om, säger mannen.

Aldrig några risker

Efter det vi varit med om så skulle jag inte ta några som helst risker när jag blir gravid igen. Om det skulle bli missfall så vet jag att jag gjort allt jag kan.

Efter det vi varit med om så litar jag inte speciellt mycket på förlossningsvård och ej heller på vad trötta läkare säger...

Jag ska lita på min intuition i fortsättningen. Hoppas ni andra gör det med!

När ni försöker bli gravida, ta hjälp av det som så många IVF-kliniker i världen använder! Sverige ligger år efter på vissa punkter.

Fungerar det inte, prova de tilläggsmediciner som finns att pröva! Vad har ni att förlora?
Det är inget farligt att ta lite kortison t.ex. under kortare tid.

Gå in på denna välgjorda och informativa sida om ni vill veta allt:
www.fertilitetsguiden.com

Krans med flugsvampar i

Det är konstigt och ledsamt att gå runt i det pyntade växthuset med alla de vackra prydnaderna och tänka ut små vackra saker till sin sons grav.

Fick en idé att göra en krans av kvistar och sen fylla på med mossa och sen stoppa i flugsvampar (konstgjorda). Längtar efter mycket rött. Vill att graven ska lysa!

Tusse skulle nog gillat flugsvamparna... Jag sväljer tårarna. Vill så gärna hitta nåt fint där. Men lyckas inte riktigt. Nöjer mig med en snöstjärna och två små blommor i metall med glitter i mitten. Graven pryddes sen med granris och snöstjärnan fick en plats.

Det tillsammans med E:s ljusängel får lysa upp min dag. En dag där jag känt mycket energi!

Alla dessa dagar



Den kom med posten. Hon hade ett ljus med sig.

Det är så, att vissa dagar så finns rörelsen och energin bara där. 
                                 
Självklart dansandes i ljuset. 

Tron och hoppet likaså. Bara så självklart.

Vissa dagar slocknar ljuset, lika fort som det tänts. De dagarna kan det enda ljus man får  silas genom hennes transparanta vingar. In till oss, hem till oss  
(så skriver hon, E som sänt oss gåvan).

Det röda bär.

De dagar vi inte själva tror.



TACK FC 
Vi blev så glada för ljusbärerskan! Så oehört glada!

Stat-is-tik

Frågan är om jag ska fortsätta ta de där pillren eller inte? DHEA???
I plan WTF, ingår det väl att just släppa taget om allt som har med graviditetsträngtan att göra eller?

Sen har vi ju det här med den emotionella biten. Mina celler minns men inte jag. Jag tror att nånstans djupt inom mig finns en låsning. En mycket stark sån. Nyckeln till det rummet är gömd sen länge och vem vet var den gömmer sig?

För det tredje, så har vi ju det här med stat-is-tik. Det är en statisk lista på något som är kyligt och som pockar på en sanning. Alla som påstår sig veta vad sanning är gör mig rädd. Vad tik har med det hela att göra, vet jag inte alls :-)

Den statiska listan för äggdonation är att av 100 kvinnor blir 50 gravida varav 30 föder ett levande barn.

Annorlunda Lunch eller middag

Klicka på bilden så blir den större, så ni kan läsa vad som står!

Nu vet jag vad lycka är

Några rader som gick rakt in i mig, högg mig hårt i magen, vred om rejält, lät mig inte komma undan trots jag förnuftigt stod vid sidan och sa till mig själv att inte gå in där och försvinna bland statusuppdateringarnas förtrollade värld. Trots min älskade man stod vid sidan och sa att jag faktiskt har ett val.

"Nu vet jag vad lycka är".  NU VET JAG VAD LYCKA ÄR!

Så stod det ovanför en bild där en bebis nyss kommit ut till världen och hyllades av sin mamma. Sorgligt på sätt och vis, att hon aldrig upplevt lycka innan hon fick sin bebis... eller hur?

WTF - det blir som det blir

Oj vad det pendlar. Mitt humör alltså. För en stund sedan i ett bra samtal med en vän fanns hoppet, friheten och möjligheterna sida vid sida. Tio min senare befinner jag mig i ilska igen. Irritation över att åldern visst spelar in och att mina ägg är skruttiga och att den som försöker få mig att hoppas på något annat kan ju bara titta på vårt äggresultat. Påstå inte att det vänder och att lyckan kommer! Påstå inte det!! Den kommer inte bara så. Nej - här är det en annan väg att gå.

Vägen är den att återigen, avskärma och ställa sig frågan: vad skulle jag vilja göra om jag inte får några barn? Vad för kul kan jag då hitta på?
Fan, det är ju den frågan jag önskade få slippa svara på. Varje handling känns ansträngd. Viljan sitter långt inne och varje minsta försök är en ansträngning.

Kan man säga: det blir som det blir! WTF, det blir som det blir :-D
Kan jag säga det och tillslut tro på det?

Finland

Det är på både gott och ont att lägga ut sina känslor på Facebook. Visst är det. Ibland får man sånt enormt stöd men ibland känns det så tomt och det har ju också att göra med situationen och det som hänt. Det är så smärtsamt och blir så tomt och orden som skrivs når inte in i mig längre. Igår var jag som förstenad. Oemottaglig och bitter. Vissa stöttande ord blev för mig motbjudande, där jag inte ansåg personen ifråga hade mandat att uttala sig på det sätt den gjorde.

Det har gått många varv det här nu och jag kan mycket väl förstå att människor på Faceboook som jag känner upplever en enorm maktlöshet och att de faktiskt saknar ord nu.

Jag har nu bokat biljett åt oss till Åbo. AVA-clinic i Åbo. Vi åker dit och ställer oss i äggdonationskö. Man åker dit på ett första möte och sen tar det ca 6 månader innan man kan få en donator. Man tar med sig sina journaler från Sverige samt ett papper från en psykolog som intygar att man förstått vad äggdonation innebär. Jag vet inte riktigt om jag anser att vi behöver ett sånt intyg, men det är obligatoriskt. Jag vill inte ha massa onödigt tjafs, det har vi haft nog av.
Vad spelar det egentligen för roll?  Bara vi får ett levande barn.

När det kommer krypande

Sen den där obehagliga känslan. Kan bara inte förstå hur det kunde finnas två mogna ägg och inget blev befruktat. Det känns som om det är något lurt, något misstag som begåtts...

Just nu känns det bara så att den som påstår sig förstå vår sorg och den som säger saker om att vi ska vara glada för det vi har osv osv bara blir provocerande. Vi både har och inte har Tusse. Därför kan vi inte riktigt vara glada för det vi har heller.

Ni får ursäkta mig nu men jag är fylld till bredden av ilska just nu.

Det är över nu

En sköterska från kliniken ringde för ca två timmar sedan. Inget av de två äggen hade blivit befruktade. Inget. De var mogna och K:s spermier var godkända men i n g e t blev befruktat.

Det är över nu. Inga fler IVF försök blir det med försök med egna äggceller.

Det river i mitt inre. Grämelsen kommer igen och igen över att jag inte under min graviditet tog det änmer på största allvar - ATT ETT BARN KAN FAKTISKT DÖ I MAGEN!! Jag vet inte om det gjort saken bättre, men jag ser framför mig hur jag tar ett rejält tag i kragen på min barnmorska och trycker upp henne mot väggen och kräver att hon ska göra allt, allt och allt hon kan för att jag skulle få föda ett levande barn.

Jag kan inte anklaga mig själv jag vet. Jag var bara en människa. Jag trodde att allt var bra. Det var min enda chans att få ett barn med mina gener. Det var en chans och visst var han fin. Så underbart oerhört vacker du var min son.

Nu blir det en annan chans. Ett hopp om att få bära och föda ett barn som har Kristers gener men inte mina. Jag har redan kontaktat AVA - kliniken i Åbo.

Två Ägg

Åh jag önskar nu att jag kunde skriva vackra poetiska ord om äggen. Att det här är våra guldägg eller i alla fall ett av dem är ett riktigt skimrande ägg som ska bli vårt barn. Orden återigen. Är viktiga. Det skaver inom mig. Tur jag har andra, er som drömmer om oss och L som skriver brev till oss fylld med magiska meningar randade med hopp i varje varje ord! Tur ni finns!

Det var fyra folliklar men två var alltså tomma. Nu gäller det att de här äggen blir fint befruktade och delar sig bra.

Nu kan vi bara släppa taget om denna gång. Nu får naturen ha sin gång.

Ljusens bärare

Alla vackra människor som tar med sig ljus till Tusses grav gör mig så tacksam. Meddelanden jag får via Facebook om drömmar som drömts om oss där vi är gravida och Kristers drömmar där han håller om mig och min gravida mage, min dröm i natt när jag drömde att jag hade en bebis på mitt nakna bröst. Jag låg på rygg i sängen och bebisen var där. Den var där!! Tacksam för att ni delar med er av era drömmar! TACK!

Haft besök i dagarna fyra av nära underbart sköna vänner. Nöjd, lugn, utan krav, bara varit, inte krävt att jag ska göra något. Samtalat, fått bekräftelse, lekt. Känt en behaglig tomhet, utan stramande begärande uppdrag.

I torsdags, sista dagen med min student på jobbet. Fick den finaste finaste komplimangen av henne, som värmde och värmer långt än... hon sa" Du har inte bara lärt mig saker om sjuksköterskeyrket utan du har lärt mig lika mycket om hur det är att vara människa"! Tack fina söta student! Du har en fantastiskt förmåga att lyssna och ta till dig med, annars hade du inte kunnat säga den komplimangen!

Nu håller vännerna på att packa ihop barnens leksaker (lego) och allt annat som behöver packas. De förbereder sig på att åka hem till Stockholm och jag väntar på att Krister ska vakna så vi kan packa inför vår Falunresa.


Sista stimuleringssprutan och affirmationsdags

Idag tog jag de sista stimuleringssprutorna. Häromdagen fick jag svar på mitt nuvarande FSH värde vilket var 7 på dag 2 i menscykeln. Jag vet inte hur mycket värdet kan höjas till dag 3 som också är en rekommenderad dag att ta testet på men om det inte är så stor skillnad så är det ett ganska okej värde. Jag hade 5,2 förra året vid den här tiden, så något högre är det ju. Gränsen går vid 10-11. Sen indikerar det på att klimakteriet närmar sig. Dock finns det många kvinnor som har högre än så som ändå blivit gravida.

Nu kommer frågan som jag arbetar med en affirmation i förhållande till:
Tror jag innerst inne att jag har möjlighet att bli gravid?

Svaret vacklar ibland så jag arbetar på affirmationen:

Jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis, jag är gravid och vi får en frisk och välmående bebis,
       
               JAG ÄR GRAVID OCH VI FÅR EN FRISK OCH VÄLMÅENDE BEBIS...

Det händer saker inom mig vid upprepandet.

Det är nu det gäller att inte hänga upp sig för mycket på procenttal, föreställningar och läkares tvetydiga utlåtande om det ena och det andra. Det är nu det också gäller att inte hänga upp sig på att jag borde ätit mer av det tillskottet eller det andra och inte hänga upp sig på att jag hela tiden får herpesutbrott på munnen och tänka att det är negativt för IVF-processen. Usch, det finns så mycket att oroa sig för och gräma sig över att jag, som ska vara fit for fight-avelshästen inte håller måtten, denna gången heller. 

Nu ska jag gå och göra självhypnos.

IVF nr 4 - Ultraljud med follikelsökning

Vi visste ju att det skulle bli halt väglag och snö men att det skulle bli så illa det anar man ju aldrig. En timme försenad blev vi till Falun idag. När vi nästan var i Hofors så stannade trafiken i en backe som heter "Tröttbacken" så passande. Bilarna kom visst inte upp. Vi vände och tog en annan väg över Torsåker istället och lurade Tröttbackens alla bilar, så när vi kom ut på E16 igen (som det numer heter har jag fått lära mig, hette riks-80 tidigare) så var vi ensamma bilister på vägen!

Vi kom fram och träffade alla kändisar på kliniken. De känner oss nu med. Dr känner mig så väl att han visade mig provsvaret på pappret för han visste jag ville se det svart på vitt. Jag ställde de frågor jag ville ställa och sen var det dags för ultraljud.

Först blev vi lite oroliga. Han liksom letade ett tag utan att finna något. Men sen blev vi lättade då det syntes fyra blåsor, fyra folliklar varav en var större än de andra tre. Så ska det vara. En växer fortare och de andra kommer efter sen. Nu hoppas vi att det är fina ägg där inne. Äggen ska plockas måndagen den 5 nov. Vi har bokat bed and breakfast i Falun så denna gång ska vi inte fara genom snöiga landskap med andan i halsen och skorrande hackande bil utan sova lugnt på ett förhoppningsvis fint rum. Äta frukost och sedan promenera lugnt bort till kliniken. Nu ska förutsättningarna grundas väl. I fortsättningen ska jag be om allt det jag vill ha. Jag har nu bett om att få göra AHA (assisted hatching) denna gång även om äggskalen är fina så vill jag att de gör det ändå! Det skall de nu göra! Det känns lovande. Det känns lovande.

 Nu har vi varit hemma ett tag och jag har skrivit två CV:s och sökt jobb. Känner mig nöjd.

Jag vill också tacka för era fina kommentarer. Som vanligt ger ni mig hopp och tröst. Det där inlägget jag läste igår har satt spår och det är inte helt lätt att bara släppa det.

Faluntur måndag IVF nr 4

Läste ett inlägg i en blogg idag som helt plötsligt tornade sig upp inom mig nu i kväll. Kvinnan är gravid och hade en träff med sin barnmorska häromdagen. Hon hade verkligen poängterat för barnmorskan hur viktigt det var att hon fick all hjälp som gick att få med denna graviditet för det var förmodligen den enda hon skulle få i livet. Hon hade blivit gravid efter sju IVF försök.

Jag känner smärta när jag läser det hon skriver och det samtal hon hade med sin barnmorska och hur sedan barnmorskan tog henne på sånt allvar att hon bokade in två ultraljud i sen graviditet och gjorde en utförlig plan hur de skulle göra när förlossningen startade. Smärtan i mig består av tankar om hur jag kunde vara så naiv och inte stå på mig, varför begärde jag inte att de skulle bevaka mig mer, gjorde fler undersökningar - för det var ju så dyrbart det jag hade! Tusse var förmodligen den enda chans vi hade. Varför begärde jag inte mer av förlossningsvården?

Imorgon blir det Falun för Ultraljud och provtagning. Jag har sprutat i åtta dagar i morgon. Något borde synas där. Kanske finns det någon follikel i alla fall? Kanske kan de se när vi ska dit igen och eventuellt göra ägguthämtning.

Jag har inte varit lätt att leva med de senaste dagarna. Förlåt mig Krister!
Ibland är det också så frestande att falla ut i en argsint kommentar, bara för att jag aldrig fått göra så i hela mitt liv utan att bli skuldbelagd eller straffad. Jag hör reflektionen svepa genom mig, märker hur orden blir arga, jag har alltid bromsat dem och de blivit halva, har ändå fått straff för det men nu - forsar de ut, ilskan forsar... Kristers hår blåser i vinddraget av mina elaka ord - nej, jag överdriver lite nu... men ändå. Han står kvar. Han står kvar.

Behandling pågår

Några dagar har gått. Började ta sprutor i måndags igen. Det gör ont denna gången. Mer ont än tidigare. Det svider i magen efter den insprutade vätskan/medicinen. Däremot har jag den här gången inte lika ömmande bröst eftersom jag förmodligen hade förhöjt prolaktinvärde förra IVF-behandlingen. Det borde jag inte ha nu eftersom jag tagit Pravidel för det.

Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.

Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.

Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.

En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".

Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.


Stockholmsbesök

Stockholmsresan började rörigt. Paus på Max i Uppsala - middag. Toalettbesök och konstaterad blödning på dag 18 i menscykeln. Hör läkarens ord eka inom mig: att min ägglossning fungerar nog inte riktigt som den ska och därför får jag småblödningar i mitten på cykeln. På Max satt minst tre gravida förnöjda kvinnor och mumsade oskyldigt på sina hamburgare. Själv satt jag och knaprade på en torftig sallad, tråkigt gjord, osmaklig. Jag ville skrika. Jag ville gå ut på vägen och lägga mig där och vänta på att någon skulle köra över mig.

En halvtimme senare befann vi oss, Vi - Två personer i jakten efter Jakobsbergsskylten på E4:an. Vi hittade inte hem till våra vänner. Jag stirrade på GPS:en med gråten skrikande innanför struphuvudet. Jag såg inget och visste inget. Hade förlorat förmågan att förstå hur man hittar på en väg.

Tillslut framme. En varm kram och en kopp te med några stearinljus. Varma och validerande vänskapliga samtal.

Dagen efter kändes det bättre. Träffade fler av mina underbara vänner. Caféer. Utställning av vännen på caféet. Kul och mycket fint! Sen, nästa jättegulliga supervännen och världens bästa samtal och då, mitt i samtalet kommer en man fram till oss och mumlar något med en karta i handen. Vi förstod inget. Efteråt förstod jag. Han stal min mobiltelefon! Flera månaders inläsning av röstmemo och bilder gick förlorade. Först blev jag krossad och skakad. Men på något sätt så släppte det ganska fort. Jag tror inte jag kan bli mer krossad. Mitt hjärta är redan krossat - hur kan det då bli det ännu mer? Nej... jag tror inte det. Väl hemma hos nästa vän fick vi så god middag och ännu fler kärleksfulla samtal så mobiltelefonen glömdes bort.

Tanken med resan var att träffa en hypnosterapeut - en erfaren sådan som även håller på med NLP = Neurolingvistisk programmering. Det var ett bra möte hos terapeuten. Mycket speciell man. Hypnos kan öka glädjecentrum i hjärnan om man arbetar med det ingående. Jag trodde honom, allt han sa gick in. Han satte fingret direkt på vad som var mina "hinder" för tillfället. Han sa jag hade en speciell färdighet att kunna försätta mig i hypnos snabbt. Jag trodde det berodde på att jag var så trött. Jag somnade nästan. Mitt huvud nickade till flera gånger och jag hörde honom prata om en rulltrappa som gick nedåt, nedåt och nedåt.

Efteråt kände jag mig befriad. Vi bestämde oss för att äta på en indisk restaurang i Uppsala på vägen hem. Mysigt och gott. Kärleken spirade mellan oss.

Kyla mötte oss när vi såg p-boten som vi fått när vi kom tillbaka till bilen. Det visade sig att jag betalat avgiften i FEL automat och det kunde inte denna p-vakt ha lite överseende med. Det är lite trögt. Det kärvar liksom. Frågan är om jag skulle åkt till Stockholm över huvudtaget? Jag är inte tillräckligt fokuserad. Min sorg gör mig frånvarande.

Idag är det 1 1/2 år sedan precis som Tusse föddes. Idag tog jag en graviditetstest bara för att se, kanske...men nej. Inte.



Ett steg närmre - ett levande barn

Vi har satt ihop ett 45 min långt musikprogram med en hel del eget men också lite kända melodier av andra.

Jag tänkte det kan vara en konsert till förmån för vårt levande barn. Ett steg närmre och steget är med kärleksfull vänlig eftertänksamhet. Med förhoppning om att kunna sprida några schyssta varma tongångar.

förkyld och tacksam

Jag trodde min kropp gått in i ett försvar, där ingen främmande partikel skulle någonsin få komma i dess närhet. Det inklusive små embryon. Ett megaförsvar som stöter bort allt i dess närhet men jag hade fel. Vad skönt att jag har fel - Trallala vad jag har fel!!

Förkylningen är nämligen ett faktum då jag sen i måndags haft ont i halsen och trodde igår att lite snuva bara skulle komma men idag är det en rejäl snuva och det känns i hela kroppen att jag har en infektion, så som det varit förr när jag blivit sjuk. Jag är oerhört tacksam för det, då det bevisar att min kropp förmodligen är mottaglig för ett embryo.

En till sak jag är oerhört tacksam för är att någon, en okänd donatör har satt in 1000 kr på vårt IVF konto!! TUSEN kronor, bara sådär liksom!! Så mycket kärlek och tacksamhet jag känner över det!

Tusen TACK!

Varje liten händelse, ord, handling som sker till mig/oss gör att jag håller mig uppe!

En uppmuntran, ett samtal, ett lycka till med ett engagemang och empati över vår längtan från en handläggare på försäkringskassan, en kram från en arbetskamrat som tror på oss, L:s idoga och kärleksfulla mail om att hon ser oss två med varsin bebis på en filt vid havet - visualiseringen hon aldrig ger upp, en present från en bloggläsare med posten, ett bidrag insatt på vårt konto.

Allt sammantaget gör att jag håller mig kvar!

Ni betyder så mycket!

Kommande planering är:
Vid nästa mens blir det start för IVF försök 4. Den här gången ska jag spruta med både menopur och gonal-f - alltså två olika sorters sprutor.  Förhoppningen är att vi kommer få två embryon denna gång som kan sättas tillbaka.

Jag har slutat med så gott som alla tillskott jag ätit den senaste tiden. Även slutat med DHEA, då jag ätit det i fyra månader nu vilket ska enligt Dr Gleicher på Center for human reproduction vara det bästa att göra. Han rekommenderar att man äter det i fyra månader och sen gör ett uppehåll. DHEA har nämligen en fördröjd effekt.

Det enda jag äter nu är pravidel (mot förhöjt prolaktin) samt inofolic inhandlat från vän i Italien, detta preparat finns bara i Italien. Inofolic innehåller inositol och folsyra. Inositol ska kunna bidra till att vätskan som oocyten ligger i follikelblåsan får en högre kvalitet vilket i sin tur ska kunna påverka ägget att bli bättre. Jag provade även inofolic plus som innehåller melatonin men jag förstod det som att melatonin inte behövdes på mig då jag vaknade efter fyra timmar in på natten. Det har gjort att jag tolkat det som att jag fick ett överskott av melatoninet. Melatonin ska enligt studier kunna göra äggkvaliteten bättre. Ytterligare ett preparat som jag ätit och som jag slutade med nu när jag fick min förmodade ägglossning var Fertile xx.

Om vi inte lyckas nu med detta IVF försök så är planen att vi beger oss till Köpenhamn (men helst skulle jag vilja åka till just Center for human reproduction - det vore något det! Om vi inte  lyckas där så blir det äggdonation i Finland. Vi väljer Finland för att efter att ha gjort behandling där så har vi möjlighet att få ersättning från Försäkringskassan här i Sverige. Det är bara Finland som har lika regler som Sverige vad gäller äggdonation.

Så vad säger ni, bra plan va?






DN - insidan och ett steg närmare en seger

En till känslosam dag. Dock tog det en väldigt stark och positiv vändning tack vare Andor Wagner på Socialstyrelsen. Idag har representanter från Svensk förening för obstetrik och Gynekologi och Barnmorskeförbundet mötts på Socialstyrelsen för ett möte och de kom tillsammans fram till att Andor Wagner ska lägga fram ett förslag till sina överordnade att det nu ska upprättas nationella riktlinjer.

Nu hoppas vi bara att cheferna på Socialstyrelsen går med på att lägga en budget till att arbeta fram riktlinjerna. Heja Andor!!

Här är artikeln som publicerades i DN idag där jag blivit intervjuad. Tv4 ringde på förmiddagen och ville att jag och Elin skulle komma till Tv4 imorgon fredag och medverka. Vi ställde in oss på att åka. Jag letade och ringde som en tok efter en ersättare till mitt jobb i morgon och fann ingen. Tillslut gjorde det inte så mycket för när Tv4 fick höra att det förmodligen kommer upprättas nationella riktlinjer så blev det inte riktigt samma intresse över det hela, så Tv soffan fick avblåsas för vår del.

Jag åkte istället hem och blev firad av min make som hade köpt rosa blommor på affären. Blommor som fanns för att stödja bröstcancerforskningen. Ett gott syfte fick stödja ett annat gott syfte!!

All kärlek till er mina fantastiska läsare!!

Anne


Skapa utrymme - adjö Familjeliv

Jag hade bestämt mig för att skapa utrymme. Göra det genom att ta bort vanor som höll mig om foten. De har blivit en riktig black om foten. Vanor som fanns till av en anledning. De fanns där för att jag skulle kunna hantera min sorg. När vanan tas bort kommer sorgen fram ännu mer. Jag säger inte att jag inte sörjt men jag har också flytt till Familjeliv.se. Där har jag fått mycket. Fått väldigt mycket. Jag har också gett. Jag har fått kontakter som hjälpt mig komma upp från skikt jag inte kunnat ta mig igenom utan deras hjälp.

Så, jag bestämde mig i söndags att skippa Familjeliv.se för att skapa utrymme för annat. Det har varit som en drog och jag har fastnat i dessa sidor, bläddrat mig igenom dem vid minsta fundering. Stirrat på den där appen på tel som heter FL, natt som dag. Jag ska försöka ge upp nu, ge upp lite, släppa krampen, besattheten. Den som består i att hela tiden leta och söka.
Hela tiden har jag sökt efter nya svar och nya kontakter och nya piller som kanske kan vara det rätta medlet för att kunna bli gravid. Vilken cirkus. Vilken galen cirkus det har varit och som grädde på moset så kommer detta besked från tre olika läkare, att de tycker vi ska satsa på äggdonation. Som sagt, jag behöver ge upp. Släppa taget och låta varje krampaktiga tanke om att vilja söka en väg, ett svar, en lösning få segla vidare. Jag behöver sen i utrymmet hitta goda saker att fylla det med. Ibland kan det kännas som ett motstånd och då, behöver jag kunna puffa mig lite över motståndet för att upptäcka att det kan bli bra att ha gjort det.

Som svar till er som undrat varför man måste hitta en äggdonator som har fått sina barn "klart" redan så handlar det om en etisk fråga. Det handlar om att om de donerar ägg till mig och sen inte kan få egna barn så kan det uppstå problem. Det är nog inte så svårt att hitta en donator. Problemet är att det kostar oerhört mycket att göra äggdonation i Sverige. Vad jag förstår så går det att göra det lite billigare i Estland. Det är därför oundvikligt att känna ytterligare en smärta och den handlar om min pappa som har testamenterat bort hela sitt hus och alla sina pinaler till min bror. Min bror håller nu på att strider för att pappa ska få rätt. Pappa ville inte ge sina döttrar något. Nu efter hans död fortsätter hans son att kämpa för detsamma. Vi behöver pengar om vi ska göra äggdonation. För oss handlar det om liv och död. För min bror vet jag inte vad det handlar om.

Nu gäller det att släppa detta krampaktiga tillstånd. Stor kram till er alla, fina underbara läsare, som stöttar mig så!

Inget spelar längre någon roll

Att Tusse skulle dö och att jag skulle vara för gammal nu att få ett Tusse-syskon. Det låter nu varje dag oss få veta. I måndags hos läkaren i Gävle och idag i samtalet med läkaren i Köpenhamn. Läkaren i Köpenhamn sa att vi redan gjort allt vi kunnat och att chansen för oss att bli gravida är 2 %. Var han fick den siffran ifrån det vet jag inte? Han frågade om mitt AMH värde och sen sa han det procenttalet.

Hur ska jag förklara det jag känner nu? Det gör ont. Det river på insidan av grämelse och total förtvivlan. Jag ser Tusses lilla kropp för mitt inre och ropar högt: Varför skulle det bli så här? Varför?
Smärtan finns där. Jag vet att den inte bara kan försvinna. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta leva med den. Den är där och jag måste åka och jobba. Kanske hade det inte blivit bättre om jag stannat hemma. Men mina ögon är fyllda med saltfyllda tårar. Krister är förtvivlad då han inte vet vad han ska ta sig till för att trösta mig. Nej, det finns ingen tröst. Jag hade bestämt mig för massa bra saker. Men vad spelar det för roll nu?

Tusse på ärten

Krister ringde när jag var på jobbet, sa det kommit så många spännande brev till mig med posten. När jag kom hem så hittade jag ett blommigt underbart paket som en liten papperspåse, smart ihopsatt med häftklämmor. Det var från en person jag inte känner. Men snabbt förstod jag att det är en person som jag ändå har mycket gemensamt med.

Jag vet inte hur jag ska säga det här till alla er som läser min blogg. Men skulle jag kunna så finge jag skicka en present till er var och en då och då. Att få ett paket på posten, ett fint kort eller en annan hälsning är så värdefullt. Tänk att någon tagit sig tiden att tillverka ett paket, ett kort och en present. Tagit sig tid att i en handling engagera sig. En innerlighet. Jag längtar själv efter att få göra sånt! En sån handling ger mig vissheten tillbaka om att allt är som det ska. Det hopp som sinat senaste dagarna som jag nu försöker finna igen får enormt stöd att komma tillbaka genom en sån handling!
Allt är på väg i rätt riktning. Det gäller bara att tillåta sig att få känna tillit och hopp. Jag har fått fler såna här fina gåvor. För ett tag sedan fick jag en bok från en kvinna som följer min blogg. En bok och en kärleksfull hälsning om en ljus framtid.

W, som skickat det fina paketet till mig har skrivit ett fantastiskt kort till mig där hon tackar mig för det jag gör, med kampen om nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser men även att hon kunnat följa min blogg efter det att hennes son dog.

Jag grät befriande tårar när jag läste hennes kort. Det var så oerhört kärleksfullt av henne att skicka denna ljuvliga lilla figur som hon kallar "Tusse på ärten".  Hon menar att han ska vaka över oss och hjälpa oss få ett syskon. Han ska se till att vi kan tillåta oss att känna hopp och tro.

Tack W för att du gav mig denna fina present, Tusse på ärten, en mycket kärleksfull handling som hjälpte mig känna tillit igen. Hjälpte mig återfå känslan av nysnö (snott den liknelsen från Anders Magnusson som startat Svenska Institutet för sorgbearbetning). En känsla där man ser allt öppet framför sig och bara vill kasta sig ut och leka. TACK för din så oerhört fina gåva!


Det andra spännande brevet var en CD skiva som jag nu genast ska lägga mig ned och lyssna på. Den är fylld med meditationer, mindfulnessövningar som ska öva mig på att visa kärleksfull vänlighet mot mig själv. När man övat sig på att göra det mycket på sig själv så går det lättare sen att vara det mot sin omgivning med. CD:n kommer från Mindfulnesscenter.




Framtidens hopp stramas åt eller är det tvärtom

På kliniken igår. Hör orden - "vi behöver byta spår" jaha, tänkte jag. Byta spår. Vi måste göra en annan sorts behandling. Det har inte fungerat hittills så därför ska vi byta spår, alltså en annan sorts medicin bara.
          I min värld fanns inget annat alternativ. Jag har ändå uppfattat det som att våra embryon som satts tillbaka vid ET har haft god kvalitet. Ingen har sagt något annat. Vårt hopp har legat i deras händer. De har inte sagt något annat och inte handlat på något annat sätt. Jag har tänkt också att senaste tidens förhöjda värden av prolaktin också spelat in i det hela på ett negativt sätt. Jag har tänkt, att bara vi får ordning på det igen, då... och efter att jag har ätit alla tillskott och stärkande vitaminer som jag tar nu så då... ska det väl gå. Vi kommer bli gravida, men det kommer ta lite tid...

Läkaren säger orden igen. "Vi behöver byta spår, förstår du vad jag är ute efter?".  Mitt svar är nej, jag förstår inte vad du är ute efter. Då levererar han det som får min värld att rämna för några minuter, vilket också sen ska påverka hela mitt natt och denna dags sinnesstämning. Ett ord som jag naturligtvis hört tidigare men inte tagit in som att vi skulle behöva förhålla oss till. I verkligheten. Vi väntar ju på Tussesyskonet. Vi hoppas ju, varje dag även om det ibland känns mycket tungt. Men ordet som kom ur hans mun var:

Ä g g d o n a t i o n. 

Läkaren tror inte längre på mina ägg. Vi gör det fortfarande. Vi ska får göra ett sista försök i Falun men sen letar vi oss vidare söderöver. Vi har sagt till om att vi vill ställa oss i äggdonationskö, det har vi men vi måste hitta en donator då, själva. En mamma som fött de barn hon vill ha och som helst inte är äldre än 30 år. Var finns hon?

Jag ser för mitt inre Tusses stängda ögon och hans mjuka varma hand. Jag ser Krister hur han ligger där på sängen med honom och aldrig tröttnar på att hålla i hans fötter och händer. Jag känner hans rörelser i magen och sen kommer smärtan och det blir liksom svart inom mig.

Snart behöver jag ta tag i den stora sorgen. Jag vet det.

Idag har DN intervjuat mig. Ju fler intervjuer jag gör, ju mer klarhet får jag i detta hur viktigt behovet av nationella riktlinjer är vid minskade fosterrörelser. Jag blir mer och mer preciserad i mina uttryck och vad jag vill ha sagt. Jag vet också idag att Tusse rörde sig annorlunda på slutet. Jag hade bara inget att jämföra med.

Ja snart kommer jag behöva ta tag i den stora sorgen. Den som skrämmer och är totalt bottenlös och eventuellt barnlös.

Den här bilden tog jag vid en ägglossning för några månader sedan. Det är en stor ensilageboll som jag rullar framför mig!

Över tusen läsare av det öppna brevet

Nu har över tusen personer läst det öppna brevet här på min blogg. Det är rekordbesök på ett inlägg som skrivits på denna internetsida! Jag är så glad att kunna använda min blogg för att nå ut till er med kunskap.

Ikväll har vi arbetat med marknadsföring för att sprida ett annat budskap:


Dagar fyllda med känslor

Det har varit allehanda känslor som farit genom min kropp de senaste dagarna. Sen brevet skickades in så har det känts positivt och konstruktivt. Intervjun med mig i radions p4 gick bra och jag är nöjd med min insats. Går att lyssna på HÄR!

Det är även fler medier som hört av sig och jag tror faktiskt att Elin och jag har varit med och gjort skillnad! Jag fick dock syn på en kommentar på P4:s hemsida där mitt reportage är med där en kvinna talade om att hon varit in till sin barnmorska för att hon var orolig för minskade fosterrörelser och det här är bara en månad sedan. Barnmorskan hade sagt till henne att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet på graviditeten!!! Kvinnan gick hem och dagen efter dog barnet!

Myten är alltså inte utrotad än och det vi hoppas nu på är att det ska komma ett uppdrag från regeringen till socialstyrelsen att utforma nationella riktlinjer. Det kommer ta några år så därför är det jättebra att professionerna arbetar parallellt med detta. Det gäller att finna ut ett bra tillvägagångssätt att hålla sig till när kvinnor kommer in och uttrycker oro för minskade fosterrörelser.

Egentligen är det kvinnan man ska lyssna på helt och hållet anser jag. På ett sätt kan jag tänka att UL eller Ctg inte spelar någon roll utan barnet måste ut i 95 % av fallen. Där krävs mod till beslut och mod att verkligen ta till sig en kvinnas uttryck av sin innersta intuition.

Vad händer hos mig då? Jag trodde jag hade egen ägglossning denna månad och efter Ludmilakuren, ni vet läkaren jag var till i Sundsvall, så hoppades jag på att ägget skulle bli befruktat och stanna hos mig. Men jag tror tyvärr inte det blivit så denna månad heller. Ludmillas kur består av tre sorters antibiotika, tre till mig och två till partnern. Därefter är det en friskvårdsbehandling som gäller med lactal balans, ovesterin och canesten. Allt för att mota svampinfektionen i dörren. 

Jag har dessvärre fått reda på att mitt prolaktinvärde är förhöjt igen och jag vill veta orsaken till det. Kanske kan prolaktinvärdet nu vara boven till att vi inte lyckats själva i sommar? Jag grämer mig att jag inte fortsatte att äta Pravidel. Jag slutade nämligen ta den medicinen i våras någon gång. Jag trodde min kropp inte behövde den. Om två veckor ska jag ta om provet efter att ha ätit medicinen igen. På tisdag ska vill till IVF kliniken för ett samtal om hur vi ska gå vidare. Senaste dagarna har jag varit väldigt trött och känt mig aningen deprimerad.


Svar från Socialstyrelsen

Svar på brev angående minskade fosterrörelser

Socialstyrelsen (SoS) har sedan hösten 2011 fått frågor avseende ett tiotal olika problemområden inom mödra- och förlossningsvården. Ett av områdena var minskade fosterrörelser under den sista tredjedelen av graviditeten.

I december 2011 möttes företrädare för SoS och mödravården. I första hand diskuterades den felaktiga texten om minskade fosterrörelser i läroboken för barnmorskor. Inför mötet hade SoS gjort en kartläggning av det vetenskapliga underlaget till klinisk handläggning av kvinnor som söker för minskade fosterrörelser. Studierna visade att minskad fosteraktivitet kunde vara tecken på allvarligt hälsotillstånd hos fostret som kräver skyndsamma medicinska åtgärder.

Det fanns också resultat som pekade mot att ökad vaksamhet hos modern avseende fostrets rörelser kunde bidra till lägre risk för fosterskador. Denna vaksamhet förutsatte att modern informerades korrekt och tydligt om vilka tecken och signaler hon skulle reagera på. Det fanns dock inga studier som visade vilken metod av flera tänkbara som skulle vara effektivast att använda sig av.

Mötet kom fram till att frågorna bäst hanterades av barnmorskorna och förlossningsläkarna genom sina respektive yrkesorganisationer. Den felaktiga texten i läroboken för barnmorskor hade redan ändrats i senare upplagor. Yrkesorganisationerna hade redan påbörjat arbeten om säker förlossningsvård där bland annat frågor om fosterrörelser fanns med. Dessa arbeten syftar till att ta fram nationella riktlinjer inom dessa problemområden. Man bestämde också att träffas igen under 2012 för fortsatta diskussioner.

Det nya mötet är planerat till torsdag 2012-10-04. Frågan om minskade fosterrörelser kommer självfallet att finnas med på mötesagendan.


Med vänlig hälsning



Andor Wagner

Öppet brev till Göran Hägglund och Socialstyrelsen - nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser

Lägger ut brevet här som vi ställt till Socialministern och socialstyrelsen:

2 236 personer har "gillat" sidan: https://www.facebook.com/fosterrorelser och på så sätt skrivit under uppropet.

Ytterligare en sida finns på facebook: https://www.facebook.com/minskadefosterrorelser där du kan gå in och gilla och dela sidan vidare för att sprida kunskapen vidare.

En artikel publicerades idag angående det öppna brevet: http://helahalsingland.se/soderhamn/trono/1.5092701-kraver-atgarder-for-att-minska-plotslig-spadbarnsdod

Vi hoppas kunna sprida det vidare och att vi får ett svar från Göran Hägglund och socialstyrelsen.

Öppet brev till Göran Hägglund och socialstyrelsen

”Bebisen rör sig mindre på slutet, den har mindre plats, sover mycket och vilar upp sig inför förlossningen. Det är helt normalt”. I slutet av april förra året drabbades vi av det värsta som kan hända en människa. Vi förlorade varsitt litet barn. Tusse och Karin dog i sina mammors magar i nionde månaden och vi fick aldrig se dem öppna sina ögon. Om vi inte hade fått höra denna vanliga myt från både vårdpersonal och vänner kanske våra barn hade varit här hos oss idag.

Den 11 september drabbades en familj för andra gången av att deras barn dör. Den här gången dog deras barn i IUFD vid fullgången tid. Flera gånger var den blivande mamman i kontakt med sjukvården för att hon var orolig för flickans liv. Inget konkret gjordes utan barnet dog i magen.
      Ska fler barn oskyldigt få sätta sitt liv till innan det görs något?

Intrauterin fosterdöd eller plötslig spädbarnsdöd i magen kallas det och det talas alltför lite om detta och om oss som är drabbade. Vi är många. Varje vecka dör nio barn i magen i Sverige efter vecka 22 i graviditeten. Det är drygt 450 barn per år som dör innan de tagit sitt första andetag. Och så har det varit under de senaste 20 åren, trots att forskning från bland annat Spädbarnsfonden visar att så många som en tredjedel av de här barnen dör av orsaker som kan förebyggas i mödravården. Inte minst genom att ge mamman rätt kunskap om hur hon ska uppmärksamma sitt barns fosterrörelser och genom att ge riktlinjer för hur alla barnmorskor ska informera om och agera vid minskade fosterrörelser.

”Under graviditeten var jag många gånger orolig över att Karin rörde sig så lite. Hon var mycket lugnare i magen än sin storebror och i slutet av graviditeten rörde hon sig knappt alls. Jag påtalade detta för min barnmorska som viftade bort min oro med förklaringen ”alla barn är olika”. Så länge jag bekräftade att jag kände rörelser över huvudtaget skrev hon ”utan anmärkning” i journalen på raden om fosterrörelser. Inte ens när jag berättade att hon viftade på tårna max två gånger om dagen reagerade hon och tillslut kände jag mig fånig och nojig och slutade lyssna inåt. Ända tills det blev helt stilla och då var det för sent.” /Elin

”Jag hade en högriskgraviditet eftersom jag var äldre förstföderska. Två veckor innan beräknad förlossning så blev jag orolig men min barnmorska tyckte inte det fanns någon anledning till extra ultraljud eftersom Tusse växte som han skulle. Vi diskuterade fosterrörelser och hon sa att minskade fosterrörelser i den sena graviditeten är normalt, men att barnet ska röra sig varje dag. Jag läste överallt att barnet blir mer stilla innan förlossningen och fick även höra från en läkare att barnet vilar upp sig inför förlossningen. Men vår son vilade inte upp sig. Tusse dog på grund av att moderkakan fick en infarkt och var alldeles för liten för kunna hantera hela blodcirkulationen. Hade vi fått göra ett ultraljud i slutet av graviditeten hade vår son förmodligen levt idag, likaså om jag hade fått tydlig information om att man ska agera så fort barnets rörelsemönster minskar, även om det är alldeles innan förlossningen.” /Anne

Vi (Elin & Anne) fick kontakt med varandra via nätet, på en mötesplats för mammor som förlorat sina barn och bestämde oss för att starta ett upprop på Facebook som kräver nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser. Hittills har 2141 personer skrivit under vårt upprop och många har delat med sig av sina historier om minskade fosterrörelser som inte har uppmärksammats. Alltför många har fått höra samma myt om att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten är normalt både från mödravården och från vänner, de har läst samma felaktiga gravidappar i mobilen, och invaggats i samma falska trygghet. Många har på grund av detta sökt hjälp för sent. Och tyvärr har många av dem som har sökt hjälp har enbart fått kolla barnets hjärtljud när de har kommit in till förlossningen som inte visar hur väl moderkakan fungerar.

I samband med att frågan om minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten uppmärksammades i TV3s program Sanning och Konsekvens i september förra året ändrade bokförlaget Studentlitteratur informationen om att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten inte är normalt i sin lärobok för barnmorskor. Detta räcker emellertid inte.

Vi kräver att ansvarig socialminister Göran Hägglund och socialstyrelsen tar sitt ansvar och agerar nu. Myter kring fosterrörelser inom mödravården måste utrotas och blivande föräldrar måste få korrektiv information och bemötande av sjukvården oavsett var i landet hon än bor och vilken barnmorska hon än möter. Så är det inte idag och detta måste vi ändra på genom att socialstyrelsen skapar nationella riktlinjer för information till blivande mödrar samt en nationell handlingsplan för hur mödrar med minskade fosterrörelser ska bemötas.

Att förlora ett barn är alltid en stor tragedi för alla inblandade. Men att förlora ett barn som hade gått att rädda om bara någon hade lyssnat, om man hade varit stark nog att stå på sig och man hade fått rätt information är omänskligt hårt. Det finns kunskap och resurser att rädda många av dessa barn som dör i magen. Vi hoppas att också viljan finns. För ingen ska behöva uppleva det vi har gått igenom i onödan.


/Initiativtagare
Elin Dagerbo och Anne Berglund

--------------------------------

Här nedan följer citat från personer som har skrivit under vårt upprop på www.facebook.se/fosterrorelser:

två små ord med ack så svindlande innebörd: "tänk om..." ... då hade vår lilla flicka varit en sprallig fyraåring idag? Istället för att födas livlös efter 41 veckors graviditet. Jo, visst tänkte jag att det var väldigt lugnt i magen den sista tiden, men det var ju som det skulle vara, lugnade alla barnmorskor mig”.

”För 1 år sedan miste jag en fullgången pojke, Oscar. Vi åkte in för minskade fosterrörelser och dom fick ut honom med urakut kejsarsnitt. Han dog flera timmar senare pga av skador orsakade av syrebrist. Det blev ett fel med moderkakan. De värsta timmarna i mitt liv. Vi glömmer aldrig vår lille fina Oscar. Att lära känna barnets rörelser i magen kan vara skillnaden mellan liv och död”.

Idag är det exakt sex månader sedan vi fick reda på att vår lilla bebis var död där inne i min mage. Det var dagen innan jag skulle bli igångsatt. Jag uttryckte aldrig min oro vid sista barnmorskebesöket för jag hade också fått uppfattningen av att bebisen ska röra sig mindre i slutet av graviditeten och när hon lyssnade på bebisen så slog hjärtat som det gjort de andra gångerna. Jag ville inte heller verka nojjig. Jag vet inte om det hade räddat hans liv om jag påtalat detta men som någon annan skrev så hade förmodligen ett ultraljud där man kollar blodflödet kunnat rädda min lilla sons liv... Det är så mycket som jag vet nu som jag inte visste förut och vissa saker bör alla gravida veta om..”

Min bebis dog i min mage en vecka innan beräknad förlossning för drygt två år sen. Jag var orolig de tre sista månaderna över att barnet inte rörde sig. Min barnmorska försäkrade mig varje gång att det inte var någon fara så länge jag kände nån rörelse två gånger om dagen. När jag sen blev gravid igen så fick jag höra att man aldrig ska känna mindre än 10 sparkar på 12 timmar. Hur kunde hon säga till mig att två sparkar om dagen räckte? Det står tom i mina journaler att jag inte behöver åka in om jag känner två rörelser om dagen.”

‎2006 förlorade vi vår son. Fullgången tid + några dagar över. Jag hade länge försökt att tala om att någonting var fel, ingen lyssnade. Lillhjärtat hade varit väldigt aktiv hela tiden utom sista månaden då fosterrörelserna nästa inte märktes av. Svaret på det var att det bara var naturligt inför förlossningen. Det visade sig senare att han hade en stor knut på navelsträngen och halsen inlindad två varv. Min son ströps sig till döds. Saknaden är stor å det såret blöder fortfarande.”

I vecka 22 försvann alla fosterrörelser. Kände att nått var fel och kontaktade min barnmorska. Det skulle vara helt normalt och berodde på hur bebisen låg och om moderkakan var i vägen. Fem dagar senare somnade min prinsessa in i min mage och öppnade aldrig sina vackra ögon. Det är skam att man skall behöva tjata för att få en undersökning när man är orolig!”

Nora föddes v 41 maj -07. Moderkakan lossnade. Jag hade påpekat för barnmorskan att hon rörde sig lite. Hon sa att det blir trängre på slutet så att det skulle vara normalt. Det hon skulle ha upplyst mig om var att ANTALET rörelser inte ska avta. Hade jag vetat detta hade jag åkt in o bett att få kolla till henne och hon hade kanske levt.”

Min lillasyster dog för 5½ år sedan, på grund av propp i moderkakan. Även min lillebror hade proppar i moderkakan när han föddes. Han var livlös i 8 minuter när han kom ut! Finns län som erbjuder fyra rutinultraljud och tycker att det borde vara så överallt, mycket kan ju hända även dom sista veckorna! Önskar att dom hade haft bättre koll och tagit det allvarligare när man berättar om minskade fosterrörelser!”

”Jag berättade för barnmorskan att jag känt mindre rörelse när jag var i v 38...men det var ju vanligt.. några dagar senare ringde jag in då jag inte känt nåt och då hade hjärtat stannat på min älskade dotter....”

Förlorade min Ebba då jag var i vecka 27. Jag märkte att det inte hade sparkats på hela dagen, kände mig dum som ville in och kolla att allt var bra. Åkte till barnmorskan först som inte hörde något hjärtljud, men hon intalade oss att det inte var någon fara, hon låg nog lite konstigt. Men vi fick iallafall åka in till förlossningen där det konstaterades att min lilla ängel inte levde längre! Värsta dagen i mitt liv..”

”Sonen föddes med akut snitt då hjärtat slog oregelbundet, inget fostervatten, tillväxthämmad...jag hade känt svagare rörelser i magen, inte färre, under dagen o påpekade tack o lov detta vid barnmorskebesöket...tack gud att hon tog det på allvar o att vi fick göra ultraljud o ta CTG på förlossningen, bara 2 timmar senare var han född. Idag är han en helt frisk kille på 4 månader ♥”

”Vår älskade Ängel föddes v 36+0 väldigt tillväxthämmad. Dock fick vi ha honom i 20 fantastiska dagar, men dog pga sjukdom som vi ej visste om vid födseln. Dom borde lyssna mer på oss mammor, och inte minska antalet RUL. Skrik högre alla gravida ge er inte!”

Tre änglar har jag/vi i himlen. Vår första dotter Emelie föddes död 20/3-2009, minskade rörelser hade sagts vara normalt. Vår andra dotter Elsie föddes död den 23/1-2010 efter en veckas vård på sjukhus. Enda anledningen till att vi hamnade där var för att vi redan förlorat ett barn och oron över minskade fosterrörelser togs på allvar. Min tredje lilla ängel, vår son, William föddes död 6/1-2011. Det pratas alldeles för tyst om oss som mist våra små.... ♥”

Vi är så lyckliga att vår Tyra finns med oss idag 18 månader gammal. Min mage växte dåligt, trots detta bokade barnmorskan in mig på kontroll två veckor fram. Efter en vecka var det helt stilla i magen, vi åkte in och vår dotter plockades ut akut i vecka 36. Moderkakan var full av infarkter och hon var tillväxthämmad. Hade fler ultraljud gjorts hade detta kunnat upptäckas tidigare.”

Dessa riktlinjer hade räddat livet på vår dotter, helt säkert. Hon levde i magen två veckor efter att fosterrörelserna avtagit, men det nonchalerades. Barnmorskan sa att det var normalt. Vår dotter slarvades bort...”

Vår fina Oliver föddes den 4 april i år, hans liv fick aldrig ens börja. I v 30+5 slutade hans lilla hjärta att slå. Varför kan inte läkarna hitta något svar på.. Kände mig orolig ett dygn innan pga av minskade fosterrörelser, försökte slå bort min oro eftersom jag så många gånger hört att minskade fosterrörelser är normalt under senare delen av graviditeten. När vi sen kom in så fanns han inte mer..”

Det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat, vilket fint initiativ! Den 8 sept 2009 föddes vår lilla änglaflicka Lilly. Hon somnade in i min mage tre veckor innan beräknad förlossningen. Sorgen och saknaden är så svår att leva med och livet blir sig aldrig likt igen. Kanske hade hennes liv gått att rädda om jag vågar lite på min magkänsla redan kvällen innan, då jag reagerade på att det var så lugnt i magen. Hon dog av syrebrist pga komplikationer med navelsträngen.”

Bra att någon agerar! tack! Vi miste våran Lovisa 10/3-2003. Varje dag fattas hon. Hon dog helt i onödan i v. 42+0 när jag låg på sjukhuset med värkar.”

Jag fick själv svaret, i vecka 32, att det var normalt att fosterrörelserna minskade på slutet. Jag minns att jag sa att jag inte var "på slutet" utan i vecka 32 och att barnmorskan lade huvudet på sned och sa att det var vanligt att förstföderskor oroade sig så mycket och helt i onödan. Men det var inte normalt! Min bebis mådde inte bra, de avtagande rörelserna som jag hade noterat var ett tecken på att något var fel, och att det var något väldigt fel upptäcktes precis i sista stund i vecka 34+6. Han klarade sig med nöd och näppe genom akut snitt och neonatalvård. Man ska aldrig vänta! Stå på er alla gravida, bråka, var obekväma, jobbiga, kolla en gång för mycket än för lite!”

Den kvällen 16 januari 2005 satt som en orosklump i magen för 17 januari 2005 gick jag in i vecka 40+0 jag åkte in av oro de hade varit stilla i 1 och ett halvt dygn..... Han sov trodde jag åh när vi kom in så sov han djupt djupt. Han var död..... Tungt att bära med sig men jag bär med mig det vackraste i världen och det är min ängla son som gett mig så enorm fin gåva, alla dessa underbara människor och ödmjukhet att fånga dagen ♥”

Lider med alla som förlorar era barn och är samtidigt evigt tacksam att min dotter kom ut levande och mår bra! En månad innan födelse åkte jag in för att jag var orolig över minskade fosterrörelser men fick bara göra ett ctg. En månad senare föddes hon med sugklocka, kraftigt medtagen, undernärd, inget fostervatten och vi fick ligga inne och sondmata. En otaktisk undersköterska sade i vårt rum när hon matade bebisen "Tur att du kom ut så fort, för du hade inte klarat många timmar till!" Fruktansvärt att höra - speciellt när jag varit inne och varit orolig MEN fått höra av barnmorskan att barnet rör sig mindre i slutet av graviditeten!”

Så himla viktigt! Vår Alma dog i magen när jag var i v 41+4. När vi kom in med värkar till förlossningen hade hennes hjärta slutat slå. Fick frågan om jag inte kände henne sparka mellan värkarna - hur skulle jag veta? Ska man känna det? Fick alldeles för lite information om detta på föräldragruppen.”

Hela graviditeten var allt normalt, inga avvikelser på prover, hjärtljud o.s.v. Två veckor före den beräknade förlossningen åkte vi in för en extra kontroll eftersom jag upplevde det som att rörelserna minskat i magen. När vi for in hade jag inte känt någon rörelse det senaste dygnet. De tog CTG i en halvtimme ungefär och det såg normalt ut. Barnmorskan rådgjorde med läkaren och de kom fram till att ytterligare undersökning inte behövdes. Jag litade på deras omdöme och vi åkte hem. Faktum kvarstod emellertid, bebisen rörde sig fortfarande alldeles för lite. Var till barnmorskan för kontroll några dagar innan den beräknade förlossningen, hjärtljuden lät bra. Dagen före bf kände jag återigen inga rörelser och när kvällen kom var det fortfarande stilla. Jag åkte in för en extra kontroll på förlossningen och då hade min lilla flickas hjärta slutat slå. Jag tror att ett sparkschema hade kunnat rädda min dotter plus om vi hade sluppit höra att minskade rörelser på slutet av graviditeten är normalt, för det har även jag fått höra från flera håll!!”

‎3 dagar innan vår son föddes fick jag panik på kvällen; hade jag känt några fosterrörelser under dagen som gått?! Under hela graviditeten hade jag fått snabba gensvar om jag buffade på magen, så jag buffade. Inget hände. Fick panik och ringde förlossningen. Vi fick komma in omedelbums och jag blev uppkopplad till CTG. Allt var bra och ultraljud såg också bra ut. Åter var dansen i magen tillbaka. Men först då, när jag var i v 37+4, fick jag veta att jag skulle känna minst 10 rörelser per dygn. Alldeles för sent! Och ingen barnmorska kan säga till någon mamma med en annars livlig bebis att det är "normalt" när det plötsligt är stilla i flera timmar. De borde istället be en kolla upp alla avvikelser från den enskilda bebisens normala mönster direkt! Vi hade tur. Vår son är nu 5 månader och den finaste i hela världen.”

Vi väntade vårt första barn. Det var en liten gosse som fick namnet Oskar. Efter 8 år av försök till att bli gravida så hade vi lyckats på egen hand. Hela min graviditet gick som på räls, alla värden var bra & jag mådde toppen. Men det ändrade sig ganska snabbt. Var inne hos barnmorskan den 1/2 och mätte och lyssnade på hjärtat vilket slog normalt. Fick då en tid att åka till Sjukhuset för att mäta flödet i navelsträng & moderkaka. Torsdag 3/2 2011 kl 08:30 fick vi beskedet att vår son var död. Födde fram honom den 5/2 2011 1590 gram å 42 cm. De fann inget fel på mig eller Oskar, vi fick reda på att han var tillväxthämmad & hade de upptäckt det tidigare så hade han levt idag. Men istället så går jag till hans grav.”

”Fick själv tjata mig till ett ultraljud i månad 8, ingen trodde på mig när det kändes "fel". Jag hade rätt - glad att jag fick göra ultraljud till sist.”

Själv tillhör jag kategorin som fick fel information av min barnmorska och vår Nora dog i magen i vecka 40+1. Om jag bara fått rätt info hade jag åkt in någon av dagarna innan. Påtalade en torsdag att hon rörde sig mindre, tre dagar senare kände jag sista sparken.”

Själv hade jag kommit till vecka 41+0 när jag kom in för minskade fosterrörelser. De såg att barnet inte mådde bra, hon låg illa och hade oregelbunden hjärtrytm. Jag fick reda på att vi skulle bli föräldrar den dagen men vi skulle byta rum och bli uppkopplad med ctg inne på förlossningssalen istället. Under de 10 minuterna som jag var bortkopplad hann hon dö, det blev ett urakut snitt men hon gick inte att räddas.”

På beräknade förlossningsdagen insåg jag plötsligt att min baby inte rört sig på länge, men jag ville inte ringa och "vara till besvär", eftersom jag ju liksom alla andra blivande mammor fått höra att det är naturligt att rörelserna minskar i slutet av graviditeten. Min sambo ringde ändå, blev tagen på allvar och vi åkte in till förlossningen. Vårt barn mådde inte alls bra, rörde sig inte alls, reagerade inte på stimuli och hjärtat lät inte bra alls, men det slog! Vår älskade Freja Lo kom ut med akut kejsarsnitt och var medtagen och fick ha hjälp att få igång andningen men hämtade sig på någon timme och fick inga men alls av sin dramatiska födelse. Hennes far och mor drömmer dock mardrömmar om vad som kunde ha hänt om vår oro inte blivit tagen på allvar och jag lider med er alla som här berättar om när hjälpen kom för sent. All min kärlek till er!”

Vi förlorade vår son Pussel i 40+3. Han somnade in i min mage 070828 och föddes 070830.
Då vår barnmorska hade glömt att vi skulle upp på ultraljud 40+0 så fick vi en akuttid 40+3 trots att vi en månad tidigare varit uppe akut pga minskade fosterrörelser. När vi väl fick komma var det redan försent. Hade vår barnmorska kommit ihåg kanske vår lille kille hade fått en chans då han var fullt frisk.”

För snart 6 år sedan, när jag väntade mitt fjärde barn, höll detta på att hända oss. Ett veckoslut i början av v 35 slutade han plötsligt att röra sig. Först tänkte man ju att det var nåt tillfälligt, han hade ändrat läge i livmodern eller så, men när han inte heller hade rört sig under måndagen besökte jag min MVC. Jodå, hjärtljuden hördes. Inget att oroa sig för. Tisdagen kom och han var lika stilla då med. Jag kände så på mig att någonting var fel, kanske för att jag varit gravid tidigare och så här hade det inte varit då. Iväg till MVC igen. När han inte ens rörde sig under provokation skickade min BM mig till förlossningen för kontroll "för säkerhets skull". CTG togs. Såg inte bra ut. Flödesultraljud tog på morgonen. Inte bra. Det beslöts att han skulle tas ut med ett snitt samma dag, han skulle inte klara en normalförlossning sa dom. Tack vare snabb insats räddades han till livet. 5 veckor fick han stanna på neo därefter. Men usch, man vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt. Hade det varit mitt första barn hade jag kanske nöjt mig med att "hjärtat slår" och inte åkt till MVC igen och så hade han kanske dött i magen....”

Min son som var kraftigt tillväxthämmad slutade röra sig i mitten av v36 sjukvården tog mig tack o lov på allvar var inne nästan varje dag på kontroll för att kolla så allt stod rätt till, flödet blev sen sämre i vecka 38 och vi fick en planerad igångsättning, dock valde han att kika ut spontant dagen innan igångsättningen..”

Olika vård beroende på vart man bor. Så orättvist!!! Alla borde få ett tillväxt ultraljud i v32. Med första barnet nekades jag tillväxtultraljud trots att magen inte växte som den skulle, stigande blodtryck och äggvita i urinen. Till slut sattes jag igång pga av alldeles för lite fostervatten. Tack och lov annars kanske barnet inte hade klarat sig. I vecka 42+1 föddes Mario som vägde 1970 gr och var 46 cm lång. Kraftigt tillväxthämmad. Med barn nr två krävde jag bättre vård, bråkade, hotade och var besvärlig. Fick vården jag borde fått med första barnet. I vecka 38+4 kom Nicholas ut 2525 gr och 47 cm. Lika vård till alla!!!”

Jag är så glad för att min barnmorska på mvc fixade massa tillväxtultraljud och pushade mig att söka till förlossningen upprepade gånger. Tredje gången på förlossningen så förstod de hur dåligt lilla M mådde. Lilla M föddes med urakutsnitt i v33+2 och hade troligen inte överlevt om jag inte hade kommit in den dagen. Och tack till spädbarnsfonden som har en jättebra sida där man kan läsa om vad som är normala fosterrörelser och inte.”

Tyvärr lyssnade ingen trots att jag sökte vård flera gånger för minskade fosterrörelser. Bara för att de inte syns älskar man dem lika mycket. Fina Ella dog trots att hon vägde 3120 och var 53 lång ♥♥♥ Kvinnor lyssna på er intuition!”

”Min dotter föddes tack och lov frisk och vid liv i v. 42, men då hade jag varit mkt orolig i 3v.
Vi åkte in pga minskade fosterrörelser flera ggr de sista v. av grav. men det sattes bara CTG. Kurvorna blev mindre och mindre och som svar fick jag att "bebisen sover". Till slut fick jag nog och sa till barnmorskan "med all respekt, när ditt pass är slut så går du hem men om det händer det här barnet något och jag inte stått upp för oss så kommer jag att bära det med mig resten av mitt liv". Då hämtade hon en läkare som var MYCKET missnöjd med att jag ställde krav. Hon var så otrevlig att jag grät resten av kvällen och inte ville ha någon mer kontakt med vården. Bl.a satte hon ultraljuds"dosan" rätt ner på magen helt still och sen sa hon spydigt "här ser du bebisen.”

”För sex år sen när ja var 18 år så var ja gravid med mitt första barn, mot slutet på graviditeten så rörde sig barnet mindre och mindre. Jag frågade min barnmorska om detta, men hjärtljuden var bra. Det var för att barn kan röra sig mindre i slutet fick jag till svar. Barnet fortsatte röra sig mindre och jag hade till och med ringt min mamma och gråtit över att jag trodde barnet skulle födas rörelsehindrad (fick höra detta efter allt, något jag förträngt). Efter jag frågat min barnmorska (lite försiktigt) om det verkligen skulle röra sig så här lite. Men du känner väl någonting? Jo det gjorde jag ju nån gång ibland.(hjärtljuden var fortfarande bra) 1,5-2 veckor senare när jag var i 8:e månaden så vid ett besök hos barnmorskan bleknade hon i hela ansiktet, hon hörde ingenting. Efter ca en dag föddes min dotter Julia, hon hade legat död i min mage över en vecka.”

”Tack för det underbara inslaget i Sanning och konsekvens. Kände igen mig. Själv fick jag denna myt av min barnmorska ett par dagar innan vår Nora föddes död maj -07. Om jag bara fått rätt information hade hon sannolikt levt. Hoppas på Socialstyrelsen nu! Tack alla för att ni sprider detta så att myten försvinner!!!”

”Jag kan inte förstå att det måste finnas forskning i ämnet innan riktlinjerna kan ändras. Det handlar om att RÄDDA BARNS LIV! Kan inte bara sjukvården göra på ett annat sätt, ta alla dessa blivande mammor på allvar och lyssna på deras oro. Är det verkligen så svårt att bara lyssna? Är denna myt att fosterrörelserna minskar efter v 32 så svår att få bort?”

”Ja, tänk om jag fått höra dessa nya råd den där sommaren för fyra år sedan, jag tyckte nog bäbisen var rätt lugn av sig i magen, men lät bli att oroa mig, det visste ju alla, att alla barn är olika och att det är lugnt mot slutet. Först när det blev helt stilla slog jag larm - och då var det för sent. Vi fick aldrig någon dödsorsak, men hon vägde aningens lite i förhållande till längden vår flicka så troligen fungerade moderkakan dålig mot slutet av den 42 veckor långa graviditeten. MÅTTE nu den nya generationen BM rädda fler bäbisars liv!!!”

”Barnmorskorna tycks ännu inte ha nåtts av de "nya" rönen, rätt om läkarna har det, fick höra senast igår samma predikan från bm, medan läkaren tyckte att är något annorlunda o man blir orolig så SKA man in o kolla... "Det är ingen belastning eller tidsödande för oss! Mamman känner sitt barns rörelsemönster bäst" . Dessutom kan man ju undra vad de där 10 rörelserna på 12 h grundas på och när ska man börja klocka? När bebisen redan varit still i en timme eller? Då kan det ju vara för sent... Vår bebis mår bra, men lyckades oroa oss rejält så jag är mycket tacksam att läkaren tog oss på allvar o gjorde hela proceduren som bör göras i det läget, synd att barnmorskor hade en mer gammaldags syn på det hela...”

”Vi pratade om att hon rörde sig mindre och så läste vi i Iphone appen, jag tänkte att jag skulle inte vara en sån hysterisk orolig mamma. Bättre det än att förlora sitt barn. Vi läste tyvärr den från mPregnancy på morgonen och sedan på kvällen fick vi reda på att våran flicka hade dött i magen. Jag var i graviditets vecka 35.

”Hade jag vetat det jag vet idag om fostrets rörelser i vecka 39 hade troligen vår lilla kille blivit 1,5 år på lördag. Hoppas på bättre information till alla gravida så de slipper uppleva det vi har gått igenom.”

”Hade jag vetat det jag vet idag om fostrets rörelser i vecka 39 hade troligen vår lilla kille blivit 1,5 år på lördag. Hoppas på bättre information till alla gravida så de slipper uppleva det vi har gått igenom.”

En liten extra kontroll på ultraljudet genom att mäta blodflöde hade med största sannolikhet räddat min son, varför får inte alla det som en rutin? Istället ska jag få mista ett barn innan dom gör extra kontroller”.

Detsamma gäller mig. En liten extra kontroll med ultraljud och särskilt det att mäta blodflödet hade nog räddat vår son med! Visst är det märkligt att det inte finns såna rutiner?!”
       
En extrakontroll med CTG/Ultraljud hade förmodligen räddat vår flicka. Varför används inte den teknik och kunskap som finns?”
       
Samma sak hade förmodligen kunnat rädda min son!”

”Ja det är rent ut sagt förjävligt att sådant ska hända nu på 2000-talet. Även ett litet blodprov i början av graviditeten hade räddat honom för jag hade fått medicin som jag fick med min andra son. Dom såg snabbt att blodflödet inte var bra redan i vecka 10, satte in medicin och och resten av graviditeten var blodflödet jättebra!!! Beklagar eran sorg och nu får vi hoppas att dom gör en stor förändring när det gäller kontroller under graviditet.”

Samma här med. Flödesultraljud hade förmodligen räddat min älskade Noel.”

På lördag är det ett år sedan vi förlorade vår lilla dotter i magen... ett år av saknad och sorg. Om bara min barnmorska skulle ha lyssnat på mig skulle vi kanske haft vår dotter vid liv. Isa-lee har nu blivit storasyster.”

”För min del var det personalen på förlossningen som insisterade på att barn "ska" röra sig mindre mot slutet..”

”Hoppas fler öppnar ögonen för detta!! Hörde senast igår en mamma som undrade om rörelserna i magen minskar i slutet, flera stycken sa att det var så pga att bebisen får mindre plats, denna myt MÅSTE försvinna. Jag önskar att jag visste detta när jag väntade min första pojk som från vecka 37 blev väldigt lugn i magen, jag hade då hört att det skulle vara så Oliver dog i vecka 39.”

”Som det är nu lägger man ju skulden på sig själv, jag vet ju att jag inte kunnat göra mer, men när det inte finns några riktlinjer för personalen tänker jag att jag borde varit mer påstridig själv, berättat mer detaljerat o.s.v…”

”Vår fina Oliver föddes den 4 april i år, hans liv fick aldrig ens börja. I v 30+5 slutade hans lilla hjärta att slå. Varför kan inte läkarna hitta något svar på.. Kände mig orolig ett dygn innan pga av minskade fosterrörelser, försökte slå bort min oro eftersom jag så många gånger hört att minskade fosterrörelser är normalt under senare delen av graviditeten. När vi sen kom in så fanns han inte mer..”

”Inser att ni är många som varit med om samma sak som jag. Och ändå är det så tyst om det. Man känner sig ensam. Tror inte någon, som inte varit med om att barnet har dött i magen och man tvingats föda fram det, kan förstå vad det innebär. Hur stor saknaden är. Hur tomt det är. Tror många tänker att det man ska gå vidare och att man inte fick några band till barnet eftersom det inte levde (utanför magen). Jag vet inte - eller så är man så rädd att tala om det så man undviker det. Josef jag saknar dig så!!!!!!”

”Jag berättade för barnmorskan att jag känt mindre rörelse när jag var i v 38...men det var ju vanligt. Några dagar senare ringde jag in då jag inte känt nåt och då hade hjärtat stannat på min älskade dotter.”

”Fick senast för ett par dagar denna text skickad till mig "Barnet rör sig mer långsamt nu och du kanske inte känner av det på samma sätt längre" i ett gravidmail!”