Inget spelar längre någon roll

Att Tusse skulle dö och att jag skulle vara för gammal nu att få ett Tusse-syskon. Det låter nu varje dag oss få veta. I måndags hos läkaren i Gävle och idag i samtalet med läkaren i Köpenhamn. Läkaren i Köpenhamn sa att vi redan gjort allt vi kunnat och att chansen för oss att bli gravida är 2 %. Var han fick den siffran ifrån det vet jag inte? Han frågade om mitt AMH värde och sen sa han det procenttalet.

Hur ska jag förklara det jag känner nu? Det gör ont. Det river på insidan av grämelse och total förtvivlan. Jag ser Tusses lilla kropp för mitt inre och ropar högt: Varför skulle det bli så här? Varför?
Smärtan finns där. Jag vet att den inte bara kan försvinna. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta leva med den. Den är där och jag måste åka och jobba. Kanske hade det inte blivit bättre om jag stannat hemma. Men mina ögon är fyllda med saltfyllda tårar. Krister är förtvivlad då han inte vet vad han ska ta sig till för att trösta mig. Nej, det finns ingen tröst. Jag hade bestämt mig för massa bra saker. Men vad spelar det för roll nu?

Misslyckat möte i Falun

 

Det som gör det hela förvirrande är att ena stunden så tror man att de har full koll, läkarna alltså, men sen när man inser hur lätt det är att bara byta riktning, så undrar jag om det inte är bara ett lotteri, en chansning alltihopa?

Om man är äldre, som jag är, så finns det olika rekommendationer vilken sorts IVF behandling man ska göra. Om man dessutom har lågt AMH värde som jag har och dessutom Endometrios som även jag har så finns det olika metoder som är bättre eller sämre.

Jag antog att den första läkaren visste vad hon gjorde när hon la upp behandlingsplanen. Men nu förstår jag att hon kanske inte hade räknat in min anamnes riktigt… eller så hade hon det och den här läkaren jag träffade idag verkligen gör skäl för socialt inkompetent, missanpassad person, alltså fel man på fel plats – BYT JOBB - människa! Det har man lust att skrika till läkaren.

För det första var han på väg att ta lunch istället för att ta emot mig till undersökningsrummet. Hade det inte varit för den prudentliga sjuksköterskan (vad skulle alla läkare göra utan dessa sjuksköterskor som påminner, rättar till och ursäktar?) så hade han väl suttit och knaprat på sin torftiga lunch än. Sjuksköterskan påminde läkaren om dennes patient. Han ropar upp mig och jag får komma in till undersökningsrummet. Det första som slår mig är att det inte finns någon stol vid skrivbordet, det finns alltså ingenstans där han inbjuder mig att sitta ned. Vi blir stående i dörrhålet och han bläddrar förstrött i mina journaler, utan att presentera sig eller titta på mig.

Jag försöker förklara min oro och alla mina frågor. Han tar inte in varken min sorg över Tusse (jag kände att det är bäst jag berättar om Tusse så det inte blir några missförstånd) eller mina andra undringar. Han talar inte om vart jag ska klä av mig och han talar inte om om jag ska lägga mig i undersökningsstolen eller inte. Han är helt okapabel till att kommunicera helt enkelt!

Det visar sig att jag har två vätskefyllda cystor vid äggstocken och de ligger så illa till att det inte går att punktera vid äggplock som jag fått höra innan. Dessa cystor måste få försvinna av sig själv. Alltså ska jag sluta spraya och börja äta Primolut Nor istället för att framkalla en blödning. Därefter ska jag börja den korta metoden istället för den långa som var bestämt från början, och det är här min rädsla och oro kommer in. Vet de vad de sysslar med? Har han läst min journal? Vad avgör metod? Det fanns ju en behandlingsplan från början, om det hade varit bra att köra den korta metoden varför gjorde man inte det från början då?

Frågorna hopar sig igen.

En sak börjar bli klart. Är det något jag ska jobba med i framtiden så är det bemötande. Bemötande i livet och i vården. Något som också ligger på önskelistan är att öppna en IVF klinik. Den ska heta ”DEN HUMANA IVF KLINIKEN” undertext: Här är bemötandet det viktigaste.

Ps... Naturligtvis påpekade läkaren idag att jag var över 40 och då är det inte ovanligt att mensen börjar krångla. Den första läkaren var mer positiv och menade att jag faktiskt inte varit gravid för så länge sen... Jag vet att jag är 41. Det behöver de inte tala om för mig. Vad han inte visste var att jag förlorat en son i vecka 39, en frisk liten hel pojke. Egentligen skulle jag ha visat en bild på Tusse, så han hade satt den torftiga lunchen i luftstrupen. För det verkar som många tror att vi varit med om ett missfall när det i själva verket är ett fullt utvecklat fullgånget barn som dött.