Två dagar innan

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det kanske så att julen ställer lite saker på sin ände, sin alldeles specifika spets. Det är ju inget nytt för någon. Det finns massor av människor som lider på julen!!

Förra julen för oss, var första julen utan Tusse, sorg inuti men inga tårar utanpå, det fanns ändå hopp. Nu denna jul, andra julen utan Tusse, inte mycket hopp. Sorg inuti och tårarna kommer väldigt fort. Och J, tack för din fina kommentar om läkaren som sa att gör man ÄD så blir det barn. Han har inte sagt så till oss men det stämmer säkert. Om man ger det några chanser, det här med äggdonation så blir det nog en bebis tillslut. Men mina dörrar har stängts igen. Ändå tar jag Pergotime och hoppas ändå någonstans att det ska ske naturligt, ett mirakel till. Går det att be om det? Ett mirakel till, kan jag väl få? Eller har jag fått min beskärda del nu? Nej, jag tror inte på att det är så det går till.

Det som påverkar mig mycket i livet är just min jobbsituation och det tynger mig att jag har så svårt att ta mig vidare till något mer kreativt och livfullt jobb. Det är en stor sten för mig. En nöt att knäcka. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag är besviken på kommunen. De borde vara lite mer rädda om sina vikarier, tycker jag och redan innan jag började leta andra jobb erbjudit mig förlängning. Nu när jag redan fått ett jobb så visade det sig att det finns möjlighet att jobba inom kommunen. Det behövs sjuksköterskor här, visst gör det. Men kunde de inte sagt det lite tidigare?

Idag har jag provat att ligga på en spikkudde vi inhandlade igår. Det var först svårt att ligga på den, nästan omöjligt faktiskt och det gjorde ont men efter ett tag kändes det skönt. Endorfinerna kom och blodcirkulationen ökade.

Nu förbereder jag mig att åka till jobbet.