Malmö

Gick ned genom Malmös gator igår och njöt av att vara i ingenmansland. Det lyser på överallt av digra ljusmästerverk. Det var ljus så gott som överallt på de stora gågatorna och när jag gick in i adventsvimlet vid sextiden så var det precis lagom med folk kvar efter hysterin tidigare på dagen.

Det är klart att under promenaden så ligger det där och lurar hela tiden, vart jag ska ta vägen och ska jag verkligen ta med mig alla grejer upp till Gävle när jag inte vet om jag ska bo där? Jag säger till mig själv om och om igen att det är bra att ha mina grejer samlade på ett ställe, men samtidigt kan jag se det parodiska i att sitta och åka 80 mil norrut med ett släp som kostar skjortan för att sedan hyra ytterligare ett släp som kostar klänningen för ta mig tillbaka med alla grejer. Alternativet är att jag gör mig av med alla grejer. Jag har gått fram och tillbaka i lägenheten och kollat på kartongerna och funderat om det är något mer jag kan göra mig av med. Jag har nämligen tre kartonger fyllda med krukor! Och inte bara kartonger utan massa krukor som är så pass stora att de inte får plats i en kartong heller.

Jag hade ett torp för några år sedan där jag kultiverade och odlade i ganska stor omfattning. Det tog t.ex. två flyttar innan jag lyckades göra mig av med de små avlånga plastlådorna som man kultiverar frön i, ni vet såna med plasttak, små miniväxthus. Nu står jag här och funderar vad jag ska göra med mina kära krukor.

Tillbaka igen

Jaha, då var jag åter tillbaka där igen. Kravlandes på botten, skrikandes i kampen om att vinna något. Nej, just ja, det är ju inte vinna ett krig som jag ska, det är leva ett liv. Men hur i sjutton ska jag göra det när det inte finns något skyddsnät?

Att vara inne i en sån här process som jag befinner mig i kräver mycket tålamod och sen skulle det bästa vara om jag hade ett visir och en sköld med att skydda mig med när fällorna slängs ut mot mig, så att jag inte låter mig dras in i fälltrådarnas garn och blir förhäxad. Det är nämligen så att jag blir som förhäxad av kampen av att bli sedd och vilken fruktansvärd ilska det finns i detta. Ilskan är berättigad om vi inte kan nå de mål vi förespeglad oss att nå. Jag för ett krig mot mig själv säger förståsigpåare - Nej, säger jag , jag har inget krig mot mig själv. Jag har en förtvivlad kamp att hitta en nyckel där jag lär mig att ta hand om mig själv och därför behöver jag ett extra skydd och lite mer förståelse från min omgivning. Men här i detta hus jag befinner mig nu får jag inte det överhuvudtaget. Jag blir den där hunden som går och fixar saker och försöker göra mig till. Jag blir den som säger förlåt och räcker fram handen men jag får bara en kall hand tillbaka. Andra har rätt att säga precis vad de vill till mig men jag har ingen rätt!

Det måste ha att göra med att jag är lillasyster och storasystrar har ju alltid rätt, eller hur?

Beröring

Jag har sedan tidigt i våras haft problem med min axel, ett så kallat impingement, senan runt axelleden har blivit inklämd som en följd av för statisk spänning i axel, skuldror och nacke. Det uppkom när jag spelade piano och kände mig stressad över att inte kunna lära mig det som jag skulle hinna lära mig på musikhögskolan. Axlarna och skuldrorna blev mer och mer som betong.

Idag var jag hos kinesiologen igen. Och hon masserade min axel och sa ord till mig som var som att hon läst mina tankar och känslor. Vilken otrolig människa hon är, jag är så imponerad av hennes visdom! Några av er som läser min blogg, kommenterade mitt förra inlägg och hoppades att jag får hjälp av någon vis människa och jag vill berätta att det får jag verkligen. Om det finns en mening med att jag skulle flytta hit till Gävle så är det att ha fått träffa henne! Förmodligen finns det flera meningar.

En annan sak som varit väldigt bra, som hände igår var att jag var hos min mamma. Något som jag vill berätta för hela världen är att visst, mamma kunde inte vara mamma åt mig när jag var liten men nu när jag är vuxen och hon har kommit till stor insikt så kan hon ge mig mycket kärlek! Hon masserade mina stackars värkande axlar i går kväll och sa med en stark längtan i rösten att hon skulle önska hon kunde healing, för då skulle hon ge mig all kraft hon kunde för att må bättre. Jag kände värmen som strålade ut från hennes händer in i min kropp. Beröring. Jag behöver så väl den beröringen. Det ger hopp. Tack mamma och tack fina kinesiolog L för din visdom och kunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tids nog

Igår var det en person som sa till mig att hon tycker att jag bara skriver negativa saker på min blogg. Att jag bara ältar. Ja, det är möjligt, att jag fastnat i ett slags ältande tänkte jag automatiskt, i min värld är det så att alla andra har rätt men jag har fel, men när jag tänker efter så har jag inte det i detta fall. Jag tycker inte jag ältar. Det kan hända att det inte är så lustfylld läsning och det är inte så många som kommenterar det jag skriver heller och det kanske är för att det inte finns så mycket att säga. Eller så kan det vara att det är så tungt det jag skriver om att ingen vet vad de ska säga.

Jag känner igen de här symtomen jag har sen tidigare och egentligen så är det kanske så att jag inte ska prata så mycket med andra om dem och det här att skriva på en offentlig sida är kanske inte heller en sån bra idé, jag vet inte. Det gäller att surfa på känslorna nu och inte låta mig drunkna för mycket. Jag har så många fina vänner som hela tiden påminner mig om det jag har i livet, det jag inte kan se själv just nu. Det jag vet just nu är att livet igen har blivit för smärtsamt och att det är något i mig som ständigt pockar på och vill bli hörd men som jag ideligen knuffar bort. Tids nog kommer det ikapp det som legat länge i skuggan.

Släppa taget del 2

Det finns människor som reagerar för starkt och det finns människor som inte reagerar alls i situationer. Människor som reagerar för svagt kan bli hur illa behandlad som helst utan att visa tillstymmelse av känsla. De har ett inlärt överlevnadsknep, att bara de inte visar hur de känner så kommer inget hemskt hända. Människor som reagerar för starkt har istället lärt sig att överleva genom kamp och ett lönlöst kameleontbeteende, de har försökt förställa sig själv i alla försök att få sin omgivning att se deras behov som barn. När dessa personer är vuxna fortsätter de att reagera antigen för svagt eller för starkt (Jean Jenson, Att återerövra sitt liv, 1998).

En vuxen som reagerar för starkt kan smälla i dörrar, uppvisa aggressivt beteende, tjura eller gråta och gräla i all oändlighet, utöver alla rimlighetens gränser.

Huvudtemat för den som reagerar för starkt har i dennes barndom handlat om att "Om jag bara kommer på vad som är rätt att göra (eller inte göra, vara eller inte vara och så vidare) kan jag förändra saker så att jag får vad jag behöver" (a.a.)

Tänk er in i situationen att barnet har två ständigt intensivt grälande föräldrar som ofta slutar med att mamman kastar sig in i badrummet, låser dörren och sedan gråter hejdlöst och tröstlöst (mamman reagerar för starkt). Pappan reagerar också för starkt, då han är mycket aggressiv och manipulerande (han är också fast i kampen att vilja ändra, vara på annat sätt så att partnern ser vad han behöver).

Mellan dessa föräldrar står deras barn och försöker genom att använda olika medel, först intellektuell övertalningsförmåga få föräldrarna att ta sig samman och sluta bråka. När inte det fungerar skriker barnet och när inte det fungerar så gråter barnet. Barnet ger inte upp, för skulle barnet ge upp, vad finns då kvar? Hoppet finns där hos barnet att föräldrarna, inte bara när de bråkar utan även när de är alldeles för upptagna av sin egen ångest, ska se barnet och se vad barnet behöver, det är det ursprungliga behoven som behöver tillfredsställas.

En vuxen som reagerar för starkt fick alltså som barn tränga bort den verklighet som skulle lett till insikten att varje ansträngning från hennes sida att få sina behov tillfredsställda vara lönlös. Om den insikten skulle ägt rum så skulle barnet gått in i en hopplöshetskänsla, och ingen vet vad som hade hänt då, så istället lärde sig barnet att överleva genom att använda en falsk känsla av hopp.

Det som påbörjades i barndomen - det dödsdömda projektet att vara vad som bedömdes det nödvändiga för att förändra föräldrarna - fortsätter sen i vuxenlivet. Barnets ansträngningar blir den vuxnes kamp och därför utgör det grunden till det svåra i att släppa taget i relationer eller i konflikter som bedöms av det lilla barnet att vara just denna kamp.

Om den vuxne släpper taget och inser att det inte är någon mening att gräla mer så uppstår en svår ångest, som sitter i det lilla barnets kamp. Skulle den vuxne gå så lurar en dödslik hopplöshet runt hörnet. Barnet visste inte vad som skulle hända om hon gick, skulle föräldrarna överleva då? Vem skulle ta hand om barnet, om hon gick? Det skulle vara alldeles för svårt för barnet att lämna sina föräldrar. Det tankeprojektet är omöjligt i barnets värld. Därför fortsätter hon att klänga sig fast vid det falska hoppet.

Det falska hoppet fortsätter som vuxen ända tills dess att läkning sker. Barnet behöver bli skyddat och få inse att nu som vuxen är det dags att gå. Ingen kommer kunna se vad barnet behöver. Ingen kommer ge barnet upprättelse utan den upprättelsen måste den vuxne som är bärare av detta inre sårade/övergivna barn ge till sig själv. Kampen är över. Den är lönlös. Det är dags att inse att det inte finns något att göra för att förändra situationen. Det är dags att släppa taget.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En bild blev det ikväll! En bild om det jag längtar efter. Jag behöver en plats där jag kan välja mina ljud. Jag vill manifestera detta ikväll genom att lägga ut platsen här på bloggen! Här är den och jag är inte ensam där, nej, jag har nära till fina vänner på min plats!

Sammanfattningsvis befinner jag mig i en utsättarperiod. Ett eget påhittat ord för kvällen som innebär att jag utsätter mig för olika saker enda tills jag på något jäkla vis ska förstå sanningen om mig själv. Vissa dagar utsätter jag mig för destruktiva krafter genom att jag väljer att gå ned mig i griniga tankar och tankar som handlar om missnöje - tankar som utvecklas till panik. Men det värsta, förstår ni som jag kommit fram till, det är den enorma separationsångest jag bär på. Var och när uppstod den? Det återstår nu att ta reda på!

Mycket har hänt - hon som skulle tagit hand om dig, kvinnan som inte kunde se sig själv utan var förlamad av sin ångest. Hon led svårt men vad hände med barnet? Barnet gjorde allt för att behaga. Städade tills hon kom hem för att göra henne glad - SE mig, mamma, sa barnet. Se mig och gläd dig åt mig. Om du inte ser mig så kanske du kan se att jag bytt handdukar? Kan du det Mamma? Mamman gjorde ont genom sitt eget lidande. Barnet försökte glädja genom sina handlingar, massage kanske? Det gjorde ont, det blev en svidande gråt och en kamp att släppa taget. För om hon skulle gå vad blev mamman då och vad blev kvar av barnet?

Idag ska jag föreställa vuxen. Men icke är jag det. En del av mig är det, men en stor del är fortfarande det där barnet. I dag får jag höra att jag gör andra illa. Ingen har gett mig upprättelse och jag har föreställt mig falskt att någon ska göra det. Idag ska jag bara ta mig samman och i många år har jag flytt ifrån att möta det här barnet som blev så osynligt. Nu står jag bredvid henne och hon ropar - inte en gång till! Gå innan det är försent! Akta dig!

Släppa taget


Om den som är känslomässigt nedbruten inte kan släppa taget, varför kan inte då den som är känslomässigt mer stabil hjälpa den som är nedbruten att släppa taget?

Landet Inget

Ett tag i livet var allt randigt och jag fick problem när jag såg allt randigt. Nu är allt rutigt och jag blir förvirrad även av det rutiga. Nu återstår att få det randiga och rutiga att gå i hop och till det så krävs ingen problemlösning.

Jag ska här citera ur en bok som är mycket värdefull för mig, "Mindfulness - en väg ut ur nedstämdhet" Williams m.fl.

"Sluta upp med att försöka tvinga livet att vara på ett visst sätt därför att vi just nu känner oss illa till mods. Vi börjar förstå att det är när vi vill att livet skall vara annorlunda än det är just nu som våra grubblerier sätter igång".

Så nu är det hårdträning i medveten närvaro. Tankarna ska ned i en låda, jag stoppar ned de i min skrivbordslåda så länge. Jag ser dem dyka upp, helt plötsligt tonar de upp sig, som idag när jag kom hem från en bra dag, som jag tänkte skulle fortsätta vara en bra dag, men i och med att jag läste vad som fanns i min inkorg på mailen så började tankarna snurra. Och vad leder tankarna till? Svaret är - inget. De leder mig till inget. I landet Inget så finns det ett vackert skrivbord som det jag sitter vid nu som har två lådor. I den vänstra lådan ska jag nu stoppa ned de snurriga negativa tankarna och istället ta med mig Malamel ut på upptäcktsfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

På alla pappors dag


Idag vill jag ge en ros till alla barn och alla vuxna som har lyckats få ett bra liv trots att deras pappor inte funnits för dem!

När jag var liten hade jag en pappa som såg ut att vara en pappa men inuti honom så var det en mycket förkrossad och missförstådd pojke. När jag var fyra år så var pappapojken fyra år och satt i sandlådan med mig och förstörde mina sandslott. Ibland kunde han göra det rent faktiskt, min pappa hotade mig när jag blev för känslosam för honom. Om något blev för svårt för honom som fyraåringen i mig levde ut så svarade han med samma mynt. Pappapojken blev rädd, ledsen och arg när jag var rädd, arg eller ledsen. Pappa kunde då hota mig med att dra in veckopengen, ta tillbaka den älskade cykeln jag fick i 12-årspresent eller synthen som jag köpte när jag var 13 år. När jag var 14 år så hotade han mig att han inte skulle leva längre när jag nästa gång skulle hälsa på. När jag var 25 så sa han att jag inte längre var hans dotter. Detta gjorde att jag tog beslutet att inte vara hans dotter då det skadade mig alldeles för mycket. Detta har också varit för svårt och mycket förvirrande att bära för barnet i mig.

Leve alla barn och vuxna som har ett liv i dag utan deras förgörande pappor!

Värdshuset


Jag vill ge er en dikt ikväll. Mina ord räcker inte till. Jag söker en fråga och sedan ett svar, det dröjer innan det kommer till mig. I morgon har det gått en månad sedan jag började med min utrensningskur. I morgon skall jag på återbesök hos kinesiologen som hjälper mig i denna process. Jag är övertygad om att hade jag inte börjat denna kur hade jag så småningom blivit mycket sjuk. Nu gäller det bara att få till återhämtningen på flera plan eftersom psyket och fysiska hälsan sitter ihop. Jag upplever att den psykiska hälsan blir väldigt lidande på grund av mitt jobb. Frågan är när jag kan och ger mig möjligheten att återhämta mig på riktigt? En mycket god vän till mig har fått upp ögonen på mig gällande ordet kan och vill. Jag säger ofta att jag inte kan, att jag inte förmår men ska börja se vad jag vill istället. Ibland kan det vara svårt eftersom svåra känslor sitter i vägen för viljan och då är det lätt att hemfalla sig till att säga att det inte går, att förmågan inte räcker. Men vill... det är ett skrämmande ord men ack så betydelsefullt.

Värdshuset

Att vara människa är att vara värdshusvärd,
varje morgon en ny gäst.

En glädje, en sorg, en elakhet,
eller plötslig insikt kan dyka upp
som en oväntad gäst.

Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer,
som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler;
behandla ändå varje gäst med respekt.
Han eller hon kan bana väg för
en oväntad fröjd.

Den svarta tanken, skammen, illviljan,
möt dem vid porten med ett skratt
och bjud in dem.

Var tacksam för vemhelst som kommer
eftersom var och en av dem har skickats ut
som en vägvisare från bortom.

Jalal-ad-Din Rumi
Sufisk poet från 1200-t.