Sen den där obehagliga känslan. Kan bara inte förstå hur det kunde finnas två mogna ägg och inget blev befruktat. Det känns som om det är något lurt, något misstag som begåtts...
Just nu känns det bara så att den som påstår sig förstå vår sorg och den som säger saker om att vi ska vara glada för det vi har osv osv bara blir provocerande. Vi både har och inte har Tusse. Därför kan vi inte riktigt vara glada för det vi har heller.
Ni får ursäkta mig nu men jag är fylld till bredden av ilska just nu.
Be inte om ursäkt,du har all rätt att vara förbannad,all rätt!! Jag vet inte hur din sorg känns,jag kan bara försöka föreställa mej det.
SvaraRaderaEgentligen kan jag inte ens det,för jag kommer inte långt med de tankarna,innan paniken,svårigheten att få luft,tar över....
Jag kan inte tänka tanken ut,att nåt skulle hända med nåt av mina barn,att jag skulle kunna förlora....
Du födde en underbar,vacker liten gosse och han fick inte stanna hos dej,det är obegripligt för mej och hur ska det då inte vara för dej...?
Så jag ska inte påstå,att jag förstår...
Jag kan bara säga,att det gör mej ont,att du får kämpa så.... Tänker på dej,kramar....
Din kommentar värmer och ger mig en känsla av vänskap till dig :-) tack!
RaderaTack själv! Jag önskar bara, att jag kunde hjälpa dej på nåt mer effektivt sätt! Kram!
RaderaHjärtat isar inför orden. För tyngden och smärtan. Och jag tänker inte säga att jag förstår. Det kan jag inte. Men under natten tittade jag för första gången på ett år på mig själv i bild när jag hör mig själv säga de ödesmättade orden: "Då - får jag inga genetiska barn." Precis så. Med en punkt utan utropstecken. Det var under dagarna efteråt jag fick hitta ett sätt att säga farväl, begrava om du så vill, mitt genetiska obarn. Jag kan inte förstå, men jag slås av hur isande stilla de stora ögonblicken kommer och passerar. Om jag gråtit hade jag blivit tröstad, om jag skrikit hade jag blivit omhändertagen. Men i den stelnade tystnaden, stod jag ensam mitt på hallgolvet med händerna utefter sidorna. Utan att ens hitta mitt eget skrik, utan att ens kunna krama händerna i ångest. Jag stirrade rakt ut i avgrunden, och såg hela vägen. Normalt har jag lite nödvändig närsynthet, ser inte hela vägen ned i helvetet. Men i stelheten var det som att dimman lyft och jag för några dagar tvingades se eländet i all sin prakt.
SvaraRaderaDu ska vara arg på dem som säger sig förstå. Den som förlorat sitt barn kan normalt inte förstå hur det är att veta att man aldrig får något annat barn än det döda. Hur det är att veta att det där långa långa ordet är det enda sanna. Det blir inga genetiska syskon. Aldrig är ett så förfärligt långt ord att medvetandet slinter vid första steget, hur greppar man evigheten? Det enda som är värre än att förlora sitt barn måste vara att aldrig få några fler.
Den som är ofrivilligt barnlös kan inte förstå hur det är att i de tomma armarna hålla minnet av det vackra stilla barnet. Hur det är när armarna minns tyngden av ett liv man nästan, men inte riktigt, fick. Du lever ett liv där inte de tomma armarna är riktigt tomma, utan sprängfyllda av det osynliga barnet, den vackra men döda Tusse-pojken.
Var arg tills ilskan viker och du kan känna igen dig själv igen. Det gör inget med din person. Din personlighet bevaras till dess den kan komma fram igen. Låt orden skrika till dess du kan skrika från magen (och sjung! jag kan känna mig helt oerhört fånig när jag försöker skrika rakt ut - men i sången kan jag få skrika utan att jag riktigt märker det)
Alltså du beskriver detta så oerhört bra så jag skulle vilja skriva en bok med dig! Ditt språk tilltalar mig så oerhört mycket. Du sätter ord på det jag har inom mig men som jag inte har kunnat få ut de senaste veckorna.
RaderaEfter Tusses död kunde jag formulera mig men ju mer tiden gått och ju mer uppenbart det blivit att vi inte kommer lyckas att få ett genetiskt syskon till Tusse, ju mer stum har jag blivit. Precis som skriver, en stelnad tystnad. En avgrundsstelhet som bara går längre och längre in i dimman. Mina armar sprängfyllda av det osynliga barnet - DET Är HELT GENIALISKT SKRIVET - TACK FC!!!! Älskar dig!!
Jag fick ut 4 fina mogna ägg. Bara 1 befruktat. Och det har jag i mig nu. Om inte detta funkar, så blir det ÄD här med. Kramar till dig!
SvaraRaderaDå önskar jag att det går bra nu men om det är så att det blir ÄD så är det också en ny öppning!! Kram
RaderaKan jag kontakta dig om det blir ÄD? Har säkert en massa funderingar... Var börjar man osv... ???!!! Kan man ta vilken psykolog som helst? Stort lycka till! Tänker på Er
RaderaJa visst, det är bara att skriva det!! tuvalina@gmail.com
RaderaKram och lycka till!
Tack! Har noterat din mail nu.
Radera