Nu vet jag vad lycka är

Några rader som gick rakt in i mig, högg mig hårt i magen, vred om rejält, lät mig inte komma undan trots jag förnuftigt stod vid sidan och sa till mig själv att inte gå in där och försvinna bland statusuppdateringarnas förtrollade värld. Trots min älskade man stod vid sidan och sa att jag faktiskt har ett val.

"Nu vet jag vad lycka är".  NU VET JAG VAD LYCKA ÄR!

Så stod det ovanför en bild där en bebis nyss kommit ut till världen och hyllades av sin mamma. Sorgligt på sätt och vis, att hon aldrig upplevt lycka innan hon fick sin bebis... eller hur?

Behandling pågår

Några dagar har gått. Började ta sprutor i måndags igen. Det gör ont denna gången. Mer ont än tidigare. Det svider i magen efter den insprutade vätskan/medicinen. Däremot har jag den här gången inte lika ömmande bröst eftersom jag förmodligen hade förhöjt prolaktinvärde förra IVF-behandlingen. Det borde jag inte ha nu eftersom jag tagit Pravidel för det.

Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.

Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.

Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.

En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".

Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.

IVF 4 - framtidsplaner

När det inte går att prata så skriver jag. Därför blir det att jag skriver mail till IVF kliniken. Jag har mer och mer börjat ana att de börjar bli trötta på mina mail. Jag får inga svar i alla fall, annat än idag då jag ställde ett direkt mail till en läkare.

Jag tycker inte att jag har orimliga frågor och jag önskar så att jag fick en lugn stund att prata om kommande behandling. Den stunden uteblir vilket gör att frågorna hopar sig i mitt huvud.

Sist jag pratade med en läkare så sa han att de inte har något mer att erbjuda än den behandling som vi redan gjort. Sen hittade jag en behandling som de gör i Danmark som kallas Crash IVF och det visade sig att Falun gjort den tidigare med goda resultat. Jag frågade om det kunde vara något för mig, då den används på kvinnor som svarat dåligt på behandling, som fått få ägg och som har kort menscykel. Falun tyckte att vi kunde prova det på mig. Jag fick ett kort mailsvar om det. Men nu får jag för mig att de svarade mig så bara för att få tyst på mig. Jag vill ha mer argument, mer för och emot och framförallt om de tror det kan vara något för mig?

Känner mig ledsen och sorgsen ikväll. Sorgen och saknade efter Tusse sköljer över mig. Jag blir förtvivlad över att inte kunna ha en plan att hålla mig till. Svårt att få någon att prata med om detta, få en dialog. Jag är inte ute efter snabba svar eller lösningar. Jag vill ha en dialog, en klok sådan.

Handvändning

Förtvivlan. Instängdhet. Jäklar anamma ändå. Fixade med Köpenhamns klinik om att få ett samtal med dem.
Läkaren som aldrig ringde. Natten som blev sömnlös och sorgen, kramarna och gråten framför Tusses lilla plats i skåpet.

Samtalet med sjuksköterskan som inte visste mycket. Hormonbehandling, sprutor, hopp, förtvivlan, ägguthämtning, spermieprov som fick göras om. Alla pengar som läggs ut. Känslan av totalt misslyckande.

Och nu. På morgonen - ringer läkaren.
Läkaren meddelar att det trots allt finns ett levande embryo. Det finns ett begynnande liv. Ett embryo som ska få flytta in i min livmoder i morgon. Vi är chockade. Det måste vara en riktig livskraft i det embryot. Vi får hoppas på det. Inget annat finns.

Utan ägg till frysen och ingen poesi

Fick brev idag från kliniken. Två meningar. Tyvärr hade inget embryo klarat långtidsodlingen. Inget till frysen.

Vad är det då som säger att Lilla Ru har kraft och potential?