Oj vad det pendlar. Mitt humör alltså. För en stund sedan i ett bra samtal med en vän fanns hoppet, friheten och möjligheterna sida vid sida. Tio min senare befinner jag mig i ilska igen. Irritation över att åldern visst spelar in och att mina ägg är skruttiga och att den som försöker få mig att hoppas på något annat kan ju bara titta på vårt äggresultat. Påstå inte att det vänder och att lyckan kommer! Påstå inte det!! Den kommer inte bara så. Nej - här är det en annan väg att gå.
Vägen är den att återigen, avskärma och ställa sig frågan: vad skulle jag vilja göra om jag inte får några barn? Vad för kul kan jag då hitta på?
Fan, det är ju den frågan jag önskade få slippa svara på. Varje handling känns ansträngd. Viljan sitter långt inne och varje minsta försök är en ansträngning.
Kan man säga: det blir som det blir! WTF, det blir som det blir :-D
Kan jag säga det och tillslut tro på det?
Det blir som det blir, vi kan ju inte styra våra öden utan bara försöka acceptera det jobbiga! Men det finns ju så många vägar för oss att bli föräldrar! Vi ska inte ge upp ännu, vi ska bli mammor du & jag!!!!!!!!!!!!! Kram
SvaraRaderaJag trodde att jag skulle vilja dö om jag inte fick några barn. Jag var rädd att jag skulle ta mitt liv, att livet skulle bli för mycket och ångesten ta över allt. Jag sköt den rädslan framför mig, men jag var länge rädd just för att jag skulle hoppa från en bro den dag resan äntligen var över. Det var en sådan skam att behöva vara rädd för att bli suicidal. Skammen gör dumma saker med en, för jag hade behövt se mig själv i ögonen även på den punkten tidigare.
SvaraRaderaPunkten kom. Efter att mina embryon dött första gången, då föll jag rakt ned. Jag tittade för första gången rakt ned i avgrundsdjupet och vågade göra det. Vågade släppa klyschan om att jag "skulle få ett annat, men lika bra, liv" om barnen inte kom. För i klarheten såg jag det utan att vika undan: För mig blir inte ett barnlöst liv lika bra. Det blir sämre. Sämre är inte detsamma som dåligt, och först när jag vågade inse att det livet var just sämre kunde jag också omfamna det och inse att jag ville ha det om det var det liv jag fick. Det är inte farligt att leva ett näst bästa (det gör du redan - din son är död, allt därefter är sämre - men kan fortfarande vara värt det)
Jag är ingen hurtig människa. Jag kan vara läskigt ärlig med mig själv, säga de hemskaste sanningar till mig själv för att jag tror att jag "har igen det" senare. Orden förlorar sin laddning - sin farlighet - när jag säger dem (som att jag en alldeles förtvivlad koliknatt med min fantastiskt levande dotter vågade muttra till mig själv: "Aleksas lät mig dricka vin och röka när han tvingade mig vara vaken". Plötsligt började jag flina mitt i tårarna, orden förlorade sin laddning. Det var inte så farligt ändå, för i samma ögonblick jag vågade TÄNKA att jag föredrog ett dött barn - började jag ju själv skratta. Tankar är inte verklighet.
Vad jag försöker säga, på ett invecklat sätt, är bara att jag tror att du måste "ta" tankarna som du gör. Det är nödvändigt att låta allt komma som det verkligen är för att orka leva det liv du faktiskt får.
(och jag skulle gärna skriva en bok med dig :-))
Jaa för det BLIR som det blir med eller utan WTF - så är det. Jag hoppas att det BLIR BRA för er. Jag förstår att ditt humör går hit och dit, hur skulle det kunna gå på annat sätt? Det är hemskt det ni har gått igenom, jag hoppas verkligen att ni har ljusa och glada händelser framför er!
SvaraRaderaFörresten, vad fin Tusses sten är! Önskar er all lycka!!
Kram