Hur mår jag egentligen?

Med risk nu att mina släktingar kommer vilja ställa in julfirandet hos oss så uttalar jag nu mig om mitt innersta mående. (OBS inget blir bättre av att jag sitter här helt själv eller med Krister, det är uppiggande med vänner och släkt).

Frågan är om man ska vara så här trött när man är gravid? Jag var inte det förra gången...Jag har sovit relativt bra i natt men efter att jag hade gått upp i morse så var jag tvungen att gå och lägga mig igen, tung i kroppen, gråt i själen, håglös och totalt orkeslös. Vår barnmorska säger att jag ska ta järntillskott efter vecka 24 först och sist vi var där så tog jag inget Hb men förra gången jag kände mig så här riktigt riktigt trött så tog vi ett Hb och det var inte speciellt lågt... Barnmorskan säger att man kan va så här trött när man är gravid, det är hormonerna förstår du!

 Jag klarade inte av att gå och jobba mina 50 % på jobbet idag, sms:ade min kollega och sa att jag var helt utslagen och därefter tänkte jag att lite solsken och en promenad säkert skulle göra susen... när jag kom hem så slocknade jag och sov två timmar. När jag vaknade så kände jag mig precis lika håglös, gråtmild och totalt utmattad. Orkar inte laga mat så jag har livnärt mig på gröt i dag fram tills nu då jag har stekt lite potatis och lyckades hitta lite salladsrester i kylskåpet, till det några prinskorvar som låg i frysen. Jag har i flera dagar längtat efter mammas stekta fläskkotletter och bara det att få vara hos mamma och bli rejält ompysslad... Visserligen var hon ju här nu några dagar i samband med att jag fyllde år och hon grejade en hel del här med... men fläskkotletterna uteblev...
Tur jag tar lite tillskott med Omega-3 bl.a för det verkar som att Flingan mest blir uppfödd på mannagrynsgröt och lite nyttigare gröt ibland, som idag, dinkelgröt. 

Tillslut sms:ade jag en vän och frågade om det var så här när hon var gravid med? Hur känns det att ha järnbrist, kan det vara det ändå? eller är det något annat, eller ska det helt enkelt vara så här? Hon ringde upp mig och jag snyftade fram mina stackars inre känslor och tankar.

Flingan verkar ju växa och må bra i alla fall, för rörelserna från henne/honom känns starkare och starkare för varje dag och det är ett gott tecken.

Kram från mig,

utmattad men lycklig och inser nu att jag behöver acceptera min trötthet.
Fram med mindfulnessövningarna som jag hittade häromdagen; mindfulness för gravida.

Vecka 22 (21+3) Vad gör socialstyrelsen i frågan kring "riktlinjer vid minskade fosterrörelser"?

Senaste dagarna har jag börjat känna fler och fler rörelser från Flingan och idag var det rejäla kickar! Det gör mig så fylld av glädje att känna dessa rörelser att jag kan sitta en hel dag och bara vara tacksam för dem och känna dem om och om igen, men alldeles lika oroad kan jag bli när jag inte känner några rörelser, för inom mig finns en automatiserad tanke: "snart blir det stilla" "Snart är Flingan död". Än är det för tidigt att räkna med kontinuerliga fosterrörelser varje dag men vad spelar förnuftiga tankar in när chocken en gång stämplat mitt inre?

Jag tänker dock köpa en bok/häfte, som nyligen kommit ut, kanske inte så mycket för att jag behöver kunskapen, utan mer för att det är intressant att Spädbarnsfonden har kommit ut med den och jag vill gärna se vad den innehåller. Boken som mer är ett häfte är skriven av professor Ingela Rådestad och heter "Mindfetalness - Det bästa för ditt ofödda barn" och finns att köpa på http://spadbarnsfonden.se/Article.asp. Jag tycker också om att köpa saker från Spädbarnsfonden för att stödja dem i deras arbete för att rädda fler ofödda barn till livet.
Vid en snabb googling hittade jag en resumé över boken: http://www.fodabarnbloggen.se/2013/07/19/mindfetalness-en-ny-bok/

Häromdagen ringde en reporter från TV4 i Växjö som jag hade kontakt med förra året, då när Socialstyrelsen gick ut och lovade att de skulle avsätta pengar och upprätta en projektgrupp för att arbeta fram ett bra underlag för riktlinjer vid minskade fosterrörelser, trodde vi, visar det sig nu. De har gjort upp en projektplan men frågan är om det ens kommer hända något 2014. Reportern undrade vad som händer i frågan och kanske är det dags nu att ta upp den igen och sätta luppen över vad Socialstyrelsen egentligen gör i frågan. Det visar sig att det inte alls kommer upprättas några nationella riktlinjer utan de väljer att kalla det vägledning och någon information kommer det inte satsas på, information för alla blivande föräldrar som det fortfarande finns risk för att de inom den öppna mödravården blir lugnad när de egentligen borde agera snabbt. Om Socialstyrelsen hade gått ut lika som de gjorde med kampanjen kring hur vi kan minska risken för plötslig spädbarnsdöd så skulle möjligheten att rädda fler ofödda barn ökas. Det finns nämligen fortfarande gravidtidningar som håller myten vid liv, myten om att barnet lugnar ned sig i slutet av graviditeten.Vad jag förstår så är det inom den öppna mödravården och till de blivande föräldrarna informationen om hur fosterrörelser ska kännas och hur ofta behöver nås ut.

Kampen fortsätter...

Små Flingbuffar

Känner dem. Det gör jag. Äntligen. Jag känner hur Flingan grejar runt lite och buffar och det är ljuvligt. Så enormt fantastiskt. 

Vi var till BM i måndags och hjärtslagen var då 156. Därefter var vi till Förlossningen och hade ett samtal med en barnmorska. Det var bra att få gå igenom förlossningen med Tusse och planera lite inför framtiden. Vi fick gå in i förlossningsrummet där vi var den 18-19 april 2011. De har bytt ut sängarna till väldigt moderna. Krister ser fram emot att slippa ligga på en skruv om han ska ligga bredvid mig. 

Det blev tårar blandat med en stark intensiv längtan. Tänk att få ligga där och få upp det där varma knytet på mitt nakna bröst! Tänk vilken fantastisk känsla!!

Kallelse där partnern lämnas utanför

Det kom ett brev från förlossningen och auroramottagningen. Brevet är enbart ställt till mig. Det står du, fyra gånger - aldrig ni. Bokat en tid till dig, Du är välkommen, anmäl dig, om Du inte kan komma... Partnern nämns inte på något ställe. Det verkar som att aurorabarnmorskan tror jag ska föda barn själv...

Krister hade en mycket mycket stor stor del i förlossningen med Tusse (Han agerade barnmorska, anser jag) och det är på grund av allt som hände under förlossningen vi nu vill träffa en aurorabarnmorska. Vi vill tala igenom det som hände och planera inför framtiden.

Läste i en gravidtidning att barnmorskorna numer arbetar för att inte utelämna partnern utan tvärtom göra allt för att ta med denne som en självklar del i allt innan och under förlossningen. För mig är det helt självklart att Krister ska vara med överallt. Det är några gånger han inte har varit med hos barnmorskan och det har berott på att han varit bortrest.

Jag tänker ta upp det här med henne.

V 19 (18+6) Magbild

Läste i en tidning att ett tips på att motverka tröttheten i graviditeten kan vara att gå ut och ta en promenad... mmm, det hade varit nåt det. Mörkret ligger som en tät vägg utanför dörren, inte ens stjärnorna bidrar med ljusglimtar ikväll då det verkar vara molnigt. Krister åkte nyss iväg på kvällen gig. Vi konstaterade båda innan han åkte att vi gärna velat vara här tillsammans och pyssla istället eller varför inte ta en promenad och sen sätta upp lite adventsstjärnor och ljus. Jag skulle inte ha något problem alls att acceptera min trötthet om det inte varit för att det finns vissa uppdrag/jobb jag måste göra denna vecka. Jag måste förbereda inför detta nu i helgen. Efter nästa helg lugnar det ned sig helt och jag ser så fram emot det.

Jag har blivit sjukskriven 50% relaterat till mina sömnstörningar. Det kallas organisk sömnstörning när det blir så där att man är vaken utan anledning. Det är kemiskt och inte psykiskt.
Det var en befrielse att bli sjukskriven. En tyngd släppte från min axlar. Det kändes så pressande att sköta jobbet i denna dimma av trötthet. Nu får jag tid att sova på f.m om jag inte har kunnat sova på natten då jag ska jobba på eftermiddagen. Som vanligt är min chef så oerhört stöttande! Det är fantastiskt att ha en sån chef!

Här är jag. V 18+6 med lilla Flingisen!




V 19 (18+3) luftballongskrämpor och sömnstörningar (vad händer kl 2?)

Förra veckan blev en kamp varje dag. En kamp att höra vad kollegorna sa, en kamp att höra vad brukarna ville berätta, en kamp att köra bilen, ta sig ur och i, åka hem och sen klara av det som skulle klaras av där. På lördagen hade vi vår premiär på Astrid Lindgren programmet. Det kom ca 9 barn och det var få men de var riktigt riktigt intresserade och en liten två-åring dansade järnet hela tiden! Vi blev mycket nöjda med vårt framträdande och vi kommer absolut satsa på att spela den fler gånger.

På lördagkvällen var vi bortbjudna på middag, världens lyxigaste middag blev det. Sällan man känner sig så uppassad förutom hemma hos min syster  och mamma då, där är det jämt så god mat och det känns som att man är på lyxrestaurang och detta i lördags var verkligen så med! Vi njöt, Krister och jag och det är verkligen inget vi är vana vid! Men, denna kamp resulterade i en enorm trötthet som förlamade mig ju längre kvällen gick. Vid ett tillfälle höll jag på att somna vid bordet där vi satt och umgicks. Ögonen klippte och ville bara igen. Tillslut fick jag vila och jag tror jag sov hela den natten.

När sen söndagsnatten kom så började det. Det som jag så väl känner igen sen graviditeten med Tusse. Sömnstörningarna. De ter sig så att jag går upp kl 2 för att gå på toa och när jag sedan kommer tillbaka till sängen är det störtomöjligt för mig att somna om. Det är inget jag tänker på. Inget jag känner. Det bara är ett slags vakuum av en icke sömnbubbla. Denna sömnstörning pågår i cirka tre timmar - fram till 5 ungefär och då lyckas jag somna. När sedan klockan ringer kl 6.15 så sover jag som tyngst och det är tortyr att gå upp. I måndags stannade jag därför hemma. Jag mådde illa och hade ont i huvudet av tröttheten och eftersom vi ändå skulle åka iväg på ultraljud på eftermiddagen så tycker jag det var lika bra. Tyvärr hände samma sak natten mot tisdagen och tröttheten håller i sig - ihärdigt och jag har svårt att höra vad folk säger för orden grötar ihop sig och hjärnan känns som tuggummi.

Till detta läggs luftballongmagen till. Jag håller på att sprängas. Tarmarna är så uppsvällda så att det känns verkligen som att jag ska sprängas. Jag har ätit bra idag men förmodligen vill inte min mage ha för mycket potatis eller så var det broccolin... smörgåsen på eftermiddagens möte tog knäcken på magen och därefter har jag varit redo för ballongfärd. Det är inte skönt. Vi gick därför ut och kämpade upp för en stor backe, pulsen ökade och på halva vägen stannade vi och titta på stjärnhimlen och kysstes.

Nu till Flingan. Flingan väger 200 gram!! Som en stor chokladkaka. Barnmorskan menade att BF är 23 april istället för 26 som vi tidigare fått uträknat. Så nu är det ingen tvekan. Flingan är från mitt genetiska ägganlag.

Jag tänkte först att det skulle vara lite sorgligt och lite konstigt att köpa bodyn men nu när vi har gjort det så är jag så glad. Bodyn med de fina skogdjuren gör mig så fylld av längtan och glädje. Får mig att känna mycket hopp!
Här här vi, precis innan framträdandet!

Hemligt barn

Nix, gick inte att se könet. Så vi står fortfarande i ovisshet. Men men. Det spelar ingen roll. 

Allt var helt perfekt. Alla organ är fungerande och utan anmärkning. Flingan låg dubbelvikt med fötterna uppe ovanför huvet och har vuxit precis som hon/han ska. Hen rörde sig mycket och jag kände absolut inget. Så då vet jag, trots alla rörelser så känns de inte. Tro tro tro. 

<3 

Snart dags att få svar 18+1

På exakt detta datum för tre år sedan gjorde vi rutinultraljudet med Tusse och fick reda på att det var en pojke vi väntade. Nu är det dags att ta reda på vad Flingan har för kön. Hoppas bara att han/hon vill samarbeta. 

Jag försöker ha tillit men inatt har jag drömt mardrömmar om ultraljudet och varit väldigt orolig att vi ska få se ett hjärta som inte slår. Det sitter djupt - minnesbilderna. Tro tro tro. 

Kram 

V 18 (17+3) Pippilåtar och längtan

Jag förstår att ni undrar mellan varven vart jag tar vägen och jag skulle önska att jag gjorde fler uppdateringar här också för min skull att kunna titta tillbaka på sen för att se hur jag mått och hur det gått.

Jag har varit ganska orolig senaste dagarna. Det är som ett vakuum på ett sätt. Jag känner inte mycket rörelser förmodligen på grund av att moderkakan ligger i framvägg och Flingan ligger nog mest vänd  inåt ryggen. En halv minut lyssnade vi med dopplern idag och Flingan lever och finns där. Det kändes skönt att veta det då jag som sagt inte känner något alls nästan.  
Jag har varit oerhört trött de senaste dagarna. Så trött att jag inte orkar sitta med andra ute i personalrummet då för mycket ljud gör att huvudet, ögonen och öronen går i kors och jag blir framförallt väldigt irriterad av det. Jag har känt mig överkörd och tilltufsad av människor och vet inte om det har med mig eller dem att göra. Svårt att urskilja det och har tack och lov inte sagt något även om det inom mig ropar ett slags behov av att säga ifrån, men som vanligt vet jag inte om jag har rätt till det eller om det är så att jag överreagerar. Det har inte gjort det hela bättre att vi haft besök av möss här på nätterna så nästan varje natt har jag varit vaken  mellan kl 2 - 4 och sen gått upp kl 6.30.

Magen är jättestor för att tarmarna sväller upp särskilt efter att jag ätit stärkelse, för mycket pasta och för mycket bröd... Så GI-mat är nog inte helt fel för mina tarmar i detta läge.

Men emellanåt drömmer jag, åh vad jag drömmer om vår fina lilla bebis och längtar och då blir jag så lycklig.

Sen repar vi för fullt inför lördagen då vi ska sjunga ett program med Astrid Lindgrenvisor. Vi har döpt det hela till "Tuvalina sjunger - bom sicka bom - är du med på den!" Och jag har letat strumpor, over-knee som är roliga men inte hittat några. Jag vill vara fin på lördag, behöver inte se ut som Pippi direkt men liknande... 


V 17 (16+1) Besök på Spec MVC med UL

Hela min kropp och själ längtar efter detta lilla barn som jag idag återigen fick se, fullt levande, liggandes där i min livmoder och vinka till mig. Jag hade en jättefin vän med mig på ultraljudet idag för Krister är ute på turné. Det var en mäktig känsla att vara där och att hon var med!

 Jag frågade läkaren om när jag skulle sluta med fragminet och varför. Jag fick till svar att fragminet används för att förebygga missfall och för att förhindra blodproppar när moderkakan anläggs, blir till. Därför så anser de att jag kan sluta med fragminet efter rutinultraljudet.

Jag frågade också om vad hon har för kunskap om ultraljudsmonitorer (doppler) och dess eventuella skadliga verkan på fostret. Hon menade att det inte finns några bevis för att det är skadligt men att man ska använda det när det finns en medicinsk indikation till det, alltså inte bara för nöjes skull, men det förstår ju vem som helst med lite förnuft i behåll. Det hon menade var att den största risken med att använda den är att man kan invaggas i en falsk trygghet, precis som en av mina facebookvänner också tog upp i en av sina kommentarer. Det är ju så här att hjärtat kan ju slå bra men det kan vara så mycket annat som är fel, som t.ex. för lite fostervatten och det talar ju inte dopplern om. Min slutsats av det hela är att fosterrörelsernas kvalitet och kvantitet är det viktigaste att känna in. Nu känner inte jag Flingan varje dag än... så det är ju nu i  detta ingenmansland som det kan kännas svårast men för varje UL vi gör så förändras mina tankar från att skräckslaget undra om det ska vara ett dött foster eller inte till att vi i dag ska få hälsa på vår bebis. Från skräck till tro!




Vecka 16 (15+6)

Fast vår barnmorska säger att inom vården så säger man alltid vecka 15 när man t.ex. är i 15+6. Förstår då inte riktigt varför 1177.se (sjukvårdsrådgivningen som numer har gått ihop med Vårdguiden) skriver vecka 16 då när man är i vecka 15+6? Eftersom 1177.se ska ju vara en sida där all sjukvårdspersonal kan gå in och kolla för att få den senaste uppdaterade informationen om sjukdomar och andra vårdrelaterade händelser. När jag knappar in det beräknade förlossningsdatum där så säger den att jag är i vecka 16 idag fast jag är i vecka 15 då enligt vår barnmorska... Ska det vara så svårt att bestämma sig för ett förhållningssätt?

I måndags så skulle vi testa en ny B-glukosapparat på jobbet och jag tog då mitt B-glukosvärde som visade sig ligga på 9.2!! Jag blev förskräckt och tänkte att nu får det verkligen vara slut på kak-ätandet. Jag uteslöt allt socker direkt och började genast tänka på att äta långsamma kolhydrater. Dagen efter tog jag ett till värde och det var likadant!! Aj aj aj. Jag ringde barnmorskan och fick en tid till nästa vecka för att mäta värdet där hos henne. Därefter har jag tagit två värden och båda dem är normala. Förhoppningsvis var det bara något tillfälligt.

Jag vill inte få graviditetsdiabetes så därför är det nu strikt sockerstopp!!

I torsdags hade vi konferens här hos oss med 20 personal från ett serviceboende för äldre. De fick smaka nybakat bröd till f.m. fika och vegetarisk lasagne med trattkantareller till lunch. Till e.m. fika blev det kolabakelse, brownies, grädde och hallon. Vi kände oss väldigt nöjda med dagen som avslutades med glädjefyllda musiklekar! Gästerna såg också mycket glada och nöjda ut när de gick!

Igår stod jag och lagade mat hela dagen för att ta emot 20 gäster på kvällen. Det gick också bra och jag blev väldigt nöjd med buffén. Gästerna åt så de höll på att spricka och det får man väl anse var ett gott betyg. Dock var det värre med mig under dagens arbete. På eftermiddagen hade jag så ont i fötterna efter att ha stått i 4-5 timmar att jag nästan bara ville gråta (trots att jag hade bra skor) och på kvällen var jag så slut att jag grät mig till söms. Det var många rätter till buffén och min ambitionsnivå är nog lite väl hög i förhållande till kraft. Ska försöka tänka på det till nästa buffé och fest som ska bli den 4 dec.




Konferenser och fester

Jag tog bort det förra inlägget. Jag har insett att jag vill hitta tillbaka till mitt sätt att skriva som jag gjorde förr efter Tusse dött, eller mitt sätt att skriva överhuvudtaget! Jag känner mig inte hemma här på bloggen längre och framförallt så känner jag mig för genomskinlig. Jag behöver mer integritet. Det är svårt att hantera oro och alla har sina olika sätt att göra det. Det finns bra och dåliga sätt. Jag har kämpat hela mitt liv med att hantera min oro/ångest och jag tycker jag har blivit mycket bättre på det.
Därför ska jag nu ändra skrivstrategi på min blogg!

Igår hade vi en fantastisk dag med många fina gäster här på konferens och ikväll blir det fest för Trönöföretagarna - så nu ska jag ner i köket och laga mat för fullt!


V 16 (15+0) införskaffa en ultraljudsmonitor?

Det är fortfarande tidigt att känna kontinuerliga fosterrörelser jag vet... men eftersom jag känt Flingan röra sig några gånger så längtar jag så efter att få lite livstecken igen! Dessutom ligger ju moderkakan i framvägg. Jag tycker det gått bra med min oro ändå får jag lov att säga, men den poppar upp med jämna mellanrum och ger mig en skräckkänsla och påminner mig brutalt om den dagen som vi insåg att Tusses hjärta slutat slå.

Därför har jag funderingar på nu om vi ska köpa en ultraljudsmonitor för att kunna lyssna på  Flingans hjärtslag men kanske är det dumt med... Clearblue har kommit med fler nya produkter och bland annat en ultraljudsmonitor som gör att man kan lyssna på sitt ofödda barns hjärtslag. För ett tag sedan så hittade jag en sån på nätet och den kostade 2000 kr men denna från Clearblue är mycket mycket billigare och frågan är nu om den är något att ha eller om det kommer göra min oro värre kanske - om den inte fungerar som den ska?

Är det någon som har tankar eller erfarenhet kring detta så får ni gärna dela med er!

http://se.clearblue.com/clearblue-graviditet/prenatal-ultraljudsmonitor#accord-video

Fosterrörelser

Igår när vi satt och åt middag tillsammans, jag och mina arbetskamrater så hände det! Det har ju hänt innan med men inte i närheten av det jag kände igår! Riktigt tydliga fosterrörelser. Tre buffar i livmodern. Tre underbara minibuffar. Jag fylldes av en obeskrivlig lycka. Just nu behöver jag inget annat än Kristers ständiga aldrig sinande kärlek och de små härliga buffarna! 

Tack JQ för tipset om blodbröd. Hittade inget som hette exakt det, men paltbröd hittade jag. Det är blod i det :-)

Jag tror att min idoga järnpåfyllnadskampanj gett resultat. Jag känner mig aningen piggare. 

Angående DNA på barnet så ser jag ingen anledning att vi skulle få betala det. Tror nog de gör det när Flingan fötts. Kan nog be dem ta blod från navelsträngen. 

Vickan, Flingan är ett superbt smeknamn men kanske svårt att använda om det blir en pojke... Men blir det en flicka finns det ju chans att hon får leva med det smeknamnet ett bra tag, ja :-) 

KUB - resultat (13+3) Förunderligt stort och känslosamt

Vår fina lilla Flinga. Vinkade och vinkade till mig som om hen försökte säga:
- Mamma, jag är här, du kan vara lugn, jag lever, tror du mig inte? Jag vinkar några extra gånger då så hoppas jag du inser det... Jag såg, jag tittade, jag fascinerades men jag kan inte riktigt uttrycka känslor märker jag. Det är för stort för att inse och för skört för att ta för givet.

Jag filmade några sekvenser och skickade till Krister. Flingan vinkade faktiskt flera gånger till sin pappa med. Förra gången vi gjorde KUB med Tusse hade vi en risk på 1/6052 vilket var väldigt väldigt bra för min ålder. Jag var då 39 år. Denna gång hade vi 1/803. Det är också bra för min ålder nu. Jag är ju snart 43 år. Det är en väldigt låg risk med andra ord att Flingan har någon kromosomavvikelse. 
Barnmorskan mätte till längden 76 mm och daterade Flingan till 13+3 idag precis som jag själv har räknat ut - exakt efter ägglossningen! Det är så oerhört att det blev så här, fattar ni? Det är mitt eget ägg som blivit lilla Flingan! Tusse kommer med största sannolikhet få ett helsyskon! 

Efteråt var jag så sugen på att köpa en liten body på affären. Jag klämde på det mjuka fina ekologiska materialet, det var en uggla på framsidan bl.a. och några till skogsdjur. Jag tittade lite till och drömde, men kände ändå tillslut att det är för tidigt. Jag tänker att vi kan vänta tills efter rutinultraljudet 25 nov.  






V 14 (13+2) KUB imorgon

Idag ringde de från sjukhuset i Gävle och sa att jag inte kan komma på KUB dit imorgon då Barnmorskan som gör KUB blivit sjuk. Jag skulle istället få komma på fredag men jag sa att det går nog inte eftersom det förmodligen är för sent att göra KUB då. Fostret ska ju inte vara längre än 84 mm. Då fixade hon en tid åt mig i Hudik istället vilket känns bra på många sätt.
Jag måste ju göra detta UL utan Krister eftersom han är bortrest. Det hade inneburit att jag skulle gått in på förlossningen själv och kanske till det UL-rum som vi var i när vi fick reda på att Tusses hjärta stannat. Jag är inte rädd för känslorna som skulle uppstå men jag hade gärna velat ha Krister med mig då. Därför känns det extra skönt att komma till Hudik nu, där är det liksom neutral mark.

Helt automatiskt inför alla UL vi gör så tänker jag mörka tankar,  tankarna poppar upp då och då. Handlar om att imorgon så kommer vi få se sanningen. Imorgon kommer det uppenbara visa sig att Flingans hjärta också stannat. Det touchar igenom mig, flera gånger under dagen och jag har så svårt att tänka då att det kommer gå bra. Jag förstår att de tankarna kommer. De är där och kommer och går. Jag får inte panik av dem men de finns där och de får finnas där också.

Det ska bli intressant att se vad mitt blodvärde ligger på nu. på morgnarna och kvällarna är jag så urlakad att jag inte kan tänka... inte göra något. Jag passar på att krypa ned i sängen och titta på en bra film.


v 13 (12+6) 2 och ett halvt år

Idag skulle Tusse blivit 2 1/2 år. Tänk om vi hade haft en 2 1/2 åring sprungit runt här med oss!!?? Och kanske hade ett syskon varit på väg... Ett levande syskon till en levande Tusse (som ju skulle hetat något annat om han levt). Nu kommer det förhoppningsvis bli så att Tusse får ett levande syskon till sin 3-årsdag!
Tusse och jag, alldeles efter hans födsel.

Det gula, ger hopp och nytt liv. Tusse kommer alltidvara förknippad med gula blommor! Jag hittade Penséen ute på gården idag. Den hade tre kompisar! Kraftfullt blommande 19 oktober! 











Idag har jag och Krister varit ute i skogen och vi hittade 2 kg trattkantareller på en halvtimme! Vi hade klätt på oss röda luvor för att synas i skogen så ingen jägare skulle ta miste på oss och ett djur (älg eller rådjur, som jagas nu skogarna).

 
Jag passade på att ha lite rött läppstift på mig också så älgarna skulle bli glada!

Ganska rund mage har jag för att vara i vecka 13!

I torsdags dog min kusin efter sviterna av en metastaserande cancer. Vi kommer alltid minnas henne när hon kom infarande till oss, till vår trädgård 7 dagar efter att Tusse fötts, med en hel papperskasse fylld med kanelbullar. Hon hade en enorm livslust och nyfikenhet på livet. Trots många svårigheter i livet så fann hon alltid en ny väg att gå! I söndags var vi hos henne där hon bodde på ett vilohem. Vi fick låna en gitarr av en personal så vi passade på att sjunga lite för henne och de andra som bodde på vilohemmet. Det blev mycket uppskattat. Jag är så glad att vi fick göra det innan hon försvann från oss här på jordelivet.

Blodfattig men lycklig och planering för framtiden

Sådär ja, nu har jag ätit tre skivor blodpudding, 25 ml blutsaft och några smörgåsar med messmör på - om någon dag hoppas jag på en liten kick av detta ut i blodet så kanske jag slipper äta järntabletter för om jag säger så, utan att gå in på för många detaljer så producerar jag redan kaninpluttar, så mer av den produkten behövs inte!

Jag har varit obeskrivligt trött idag och det där suget i magen är här igen. Har börjat knapra omeprazol igen OCH tar det en halvtimme innan frukost men det har inte börjat hjälpa än i alla fall. Jag var så trött idag att mina arbetskamrater ansåg att jag såg mer död än levande ut där jag låg i soffan i personalrummet. Jag tittade upp och log och bara nickade. Önskade att jag låg i min älskade makes armar och  bara sov sött. Jag har ändå haft en bra dag på jobbet. Fått mycket gjort! Väl hemma har jag städat lite bland krukorna ute för jag hörde rykte om att det skulle komma snö men det verkar som det togs tillbaka. Men nu efter blodpuddingsintaget är jag färdig för sängen... hm. Kanske lite väl tidigt att gå och lägga sig 18.30?

Planering inför framtiden:

Nästa vecka kommer vi få göra KUB, närmare bestämt den 23 oktober. Jag kommer åka själv på det eftersom Krister turnerar i Skåne nästa vecka. Därefter kan vi om vi vill få komma till Spec MVC i mitten på november för en extra UL-koll och för andra ev. undringar. Den 25 november ska vi få göra RUL (RutinUltraLjud)  och därefter får vi göra TUL (TillväxtUltraLjud) med notchUL från vecka 24 i graviditeten, där man genomlyser moderkaka och navelsträng för att se så att blodflödet fungerar bra. Även om det ser bra ut då kommer vi få fortsatt kontakt med spec MVC  och göra kontinuerliga tillväxtultraljud och jag behöver bara säga till min barnmorska så ordnar hon en tid åt oss där och vi kan få träffa samma läkare som vi hade som konstaterade att Tusse var död och som följde oss efteråt om vi vill. Å andra sidan tycker jag att hon vi träffade igår var fantastiskt professionell med så det känns som vi är i trygga händer. Förlossningen kommer sättas gång i slutet av v 37 eller i början på v 38. Alltså någonstans runt 4 - 13 april!

Så jag fortsätter att glädjas. Det är ofattbart att detta hänt! Vår lilla Flinga är nog mitt genetiska och om hen inte är det så kommer jag inte bli besviken. Om hen är från donatorn, som svar på en fråga som någon ställde, så har hen rätt att få träffa sin genetiska mamma när hen fyllt 18.

Precis som någon också skrev här så fint och ödmjukt så är det ju exakt så att jag kommer bli biologisk mamma oavsett om Flingan är från mitt genetiska arv eller från donatorns arv. Det är viktigt att tänka på!!

Ni är så gulliga att ni skriver så fint till mig!! TACK!

Kramar till er alla!

Rosen Ingrid Bergman har kupats och fått lite ris runt sin rot. Två knoppar är på väg trots att vintern snart är här!

UL - tidsbestämning

Egentligen lät det på läkaren som att det var onödigt att göra en mätning av fostret  då hon litade på de två senaste mätningarna. För henne verkade det uppenbart att Flingan kommit till på min ägglossningsdag. Hon räknade och höll med om att våra antaganden troligen var korrekta. Men sen gjorde hon en noggrann mätning ändå och Krister filmade Flingans akrobatiska dans! Det var så fantastiskt!

Å andra sidan sa hon att det inte spelade någon roll då hon ansåg vi kunde få göra KUb-UL i alla fall. Oavsett vems ägg det är.
Tidsbestämningen av fostret är viktigt för att kunna göra KUB innan v 13+6 löpt ut. 
Hon daterade Flingan 12+2 idag precis som vi räknat hela tiden.

Då blir det KUB nästa vecka och vi gjorde även en planering inför framtiden. Berättar mer om det i nästa inlägg. 

Vi kommer naturligtvis göra DNA-test när Flingan kommer ut för hennes/hans skull som har rätt att veta vem som är den genetiska mamman. 

Konstigt är dock att jag känner rörelser för moderkakan ligger i framvägg  men jag är säker på att det är lilla Flingans ivriga rörelser jag känt. Oj oj vad Hen sträckte ut och krumbuktade! När vi kom ut sken jag inombords av lycka. 

Tänk att jag vågar tro på detta? Jag gör ju det. Jag tänker att vi kommer få ett levande barn! 

Musse måste flytta V 13 (12+1)

Krister går runt med en sån där plastlåda som det kommer godis i till affären, föser omkring lådor, papperskorgar och stolar och samtidigt pratar han snällt med en mus som bott i vårt hus i tre dygn. Den är livrädd vid det här laget men jakten fortsätter. Krister ger sig inte förrän musen är ute ur vårt hus men den ska vara levande!

- Den är så söt, så man smäller av, säger Krister med lådan i den ena handen och lådans lock i den andra och fortsätter sen, nu så lilla Musse, ska du få komma ut härifrån, men vart har du nu tagit vägen? Krister fortsätter hitta lösningar för att få in Musse i ett hörn så den lilla sen snällt kan stiga ombord i plastlådan. Där i hörnet hittar han en övergiven smörgåsbit som musen hittat på något delikat ställe.

Musjakt tar sin lilla tid. Igår försökte vi gillra en fälla med en annan godisplatslåda. Vi la en bit ost i lådan och i mitten av lådan satte vi en liten pinne. Det var min idé. Jag tänkte att när musen hoppar i lådan för att ta osten så kommer han komma åt pinnen och locket kommer ramla ned och vips så hade vi honom där. Men tji, fick vi. På morgonen hittade vi lådans lock fortfarande fint uppställd med den lilla pinnen. Osten var minsann borta och musen likaså... jakten fortsätter...

Nu lite graviditetssnack: Jag känner Flingan röra sig!! Jo jag gör faktiskt det. Små små rörelser, nästan varje dag. Det är en fantastisk upplevelse!
När jag var hos barnmorskan häromdagen hade jag ett blodvärde på 131. Det är bra. Med Tusse hade jag alltid ett blodvärde på 145 och det gick aldrig ned. Blodvärdet ska gå ned när man är gravid. Jag tycker det är bra. Men trött är jag. Kanske för att jag är van att alltid ha ett så extremt bra blodvärde eller snarare är det så att för mig är 15 enheter ned en stor skillnad mot för vad jag är van vid.
Igår när jag tog en promenad kände jag en slags bäckenbottenspåverkan, som om underlivet skulle gå åt två håll... Skumt men det gick över idag, ganska så mycket i alla fall.

Hörrni, förlåt att jag inte svarar på era kommentarer. Jag är jätteglad att ni skriver men jag jobbar på dagarna och när jag kommer hem så har jag knappt ork till mer än att äta... och nu ska jag sova. Fortsätt gärna läsa min blogg och häng med...

Godnatt, alla fina! I morgon blir det UL igen. Lilla Flingan, hoppas få se dig så levande igen imorgon och att vi får besked från läkaren vad hon tror.  Var det mitt eget ägg som fick fäste eller inte... frågan är om hon kan matte bättre än de andra läkarna...I morgon kl 14 är det dags!

Ljus i mörkret

Som T skrev; i mörkret finns också ljuset och ljuset just nu är att vi såg en livfull liten krabat där inne.  Hen sög på tummen, vinkade, snurrade runt och vilken läkare!! Så oerhört psykologisk och pedagogisk. Han tog gott om tid på sig. Berättade och visade och visade. Vände och vred på apparaten. Pratade med lilla Flingan. Och Flingan rörde sig som bara den.  Han gjorde VUL och vanligt UL. Han mätte huvudet och det var exakt så stort som det ska vara i v 11+4! 

Vi är så fantastiskt lättade. Just nu lever Flingan för fullt!

Blödningen som jag har kommer från livmodertappen. Den är känslig. Blodet kommer inte inifrån livmodern utan är en ytlig blödning. Fragmin och Trombyl gör blodet mer lättflytande. 

Tack alla ni fina för era uppmuntrande ord och för att ni delar med er av era erfarenheter. Det betyder jättemycket. 

Världen på mina axlar

Helt plötsligt så kommer ett mörker till mig. Jag dras till rubriker som handlar om död, sjukdom, övergrepp och misshandel. Jag sörjer världens elände och helt plötsligt känns det som att världen bara innehåller elände. 

Att vår lilla Flingas hjärta kanske slutat slå känns som något mycket litet i det stora eländet. 

Vi ska snart gå in till ett väntrum. Kanske runt 13.30 vet vi om Flingan fortfarande lever. Jag försöker säga tror jag att det finns för lite glädje just nu och det är som att jag tror att jag ska engagera mig i all världens orättvisa och känner dåligt samvete om jag inte gör det. 

UL inbokat igen

Jag ringde gyn och fick en tid i morgon kl 13. De har gravidmottagning där på torsdagar verkar det som och då är det liksom drop in. Många är där för just blödningar i tidig graviditet och de kollar också om man har en infektion och var blödningen kommer ifrån.

Jag tog inget progesteron igår kväll. Enligt Åbokliniken skall jag sluta med det idag och idag är blödningen lite mer och sådär som det kan se ut vid mens nästan. Det kan vara så mycket det beror på. Det kan bero på sköra slemhinnor, det kan vara en så kallad genombrottsblödning, alltså en blödning man får när man egentligen skulle haft sin mens, det kan ökas på i och med att jag tar Trombyl och fragmin, det kan vara ett begynnande missfall...

Nu är det frågan om jag ska ta progesteron ikväll igen... jag kanske behöver det då eller så är det redan kört och då är det ju ingen mening med att ta det. Usch. Känner mig ganska nere nu. Vi var till barnmorskan. Fått tid hos en läkare nästa vecka då vi kan planera framtiden och vi har fått tid för RUL. Tog blodprover och blodtryck, vikt m.m. Men oron håller nu sitt grepp om mig tills i morgon kl 13 då vi förhoppningsvis får se Flingan leva.

Specialistmödravård??

Tack för era kommentarer. Jag tror inte jag har svamp. För det har jag haft mycket och vet hur det känns. Jag fick ju dessutom det efter antibiotikakuren nu sist och har behandlat med canesten.

Jag känner mig lite ledsen över att vi inte fått någon läkartid på spec MVC än trots det är v 12. Fertilitetsmottagningen sa första gången att vi skulle gå hos dem i första trimestern och sen få komma till Spec MVC i andra trimestern. Det var den första läkaren vi träffade som sa så. Nu andra gången vi var dit träffade vi en annan läkare och då lät det helt annorlunda. På henne lät det inte alls som att vi skulle planera så mycket utan till spec MVC skulle vi få komma någon gång sen... sen... löst.... hängande och inte bra bemötande från henne. Jag ringde sen BM och fick en tidigare tid för inskrivning. Det är väl det  minsta vi kan få. Tid för inskrivning lite tidigare, kontakt med läkare tidigare, en plan, eller hur? Jag tycker också det känns sent med inskrivning i dag, 11+3. Med Tusse blev vi inskrivna fortare, V 9 tror jag till och med. Nu när vi verkligen behöver en kontakt så dras det ut så här??

Ni som varit i kontakt med specialist Mödravården under er graviditet, när fick ni komma dit? Hur var er plan upplagd? Hur ofta träffade ni en läkare? Hur ofta gjordes UL?


V 12 (11+2)

Är orolig idag. Trött och lätt till gråt. Trappat ned progesteronet och hoppades att blödningarna skulle avta men det gör de inte. Det verkar som det kommer från slemhinnorna. Det rinner inte på något sätt. Nej. Det kommer på pappret när jag torkar. Dessutom stinker det från mitt underliv... Vad kan det va?

Imorgon ska vi till Barnmorskan för inskrivning. Jag hoppas hon kan ringa en läkare och få en tid åt oss snart för vi behöver någon att planera med nu, känner jag. Inte hänga löst i intet bara. Jag skulle önska hon kan göra en vaginal undersökning med och se om blödningarna kommer från slemhinnorna, det borde väl hon kunna göra, eller tror ni att hon tycker det är för svårt att avgöra och vill lämpa över det till en läkare?

Tillägg kl 21.50. 

Tanken är att barnmorskan ska ringa spec MVC och ordna en läkartid åt oss men som det känns nu så måste vi nog ringa sjukhuset i morgon och få en akuttid. Det känns lite knasigt på ett sätt för vi ska ju skriva in oss först innan vi kan komma till spec MVC... synd att tiden hos BM är på eftermiddagen...

V 11 (10+6)

Jag håller vardagen i mina händer. Tappar inte utan styr mig framåt, parerar, sover bra de flesta nätter och jobbar mycket. Det är därför jag inte uppdaterat här på länge. 

När vi var i Italien fick jag för mig att jag hade fått UVI så vi begav oss till en läkare. En lång korridor, en fredagskväll, en dörr på glänt och en kvinna som satt där med ett stetoskop framför sig läsandes en bok. Hennes arbetsbelastning verkade föga betungande. Med tre ord på italienska (hon förstod knappt ett ord engelska) fick jag fram mitt budskap och hon skrev genast ut antibiotika. Några urintester gjordes inte där. 

Efter ytterligare några funderingar och försök att få göra ett urintest dagen efter började jag äta antibiotikan vilket sen gjorde att jag fick en svampinfektion som ett brev på posten. 

Jag tar 75 mg Trombyl och 5000 ie Fragmin dagligen vilket nu tillsammans med sköra slemhinnor (svampinfektion och progesteron och gravidsymtom) gjort att jag blöder lätt från underlivet. Inte några stora mängder alls men det är rosa/rött på pappret varje dag de senaste dagarna. 

Enligt kliniken i Åbo ska jag sluta med progesteron och progynon den 9 oktober,alltså på onsdag. Jag tänker att jag börjar trappa ned det och slutar om en vecka cirka. Det ska bli skönt att sluta med det eftersom applikatorn till progesteronet är hård och förmodligen orsakar mer blödning. 

Nu har jag börjat blöda näsblod också, hej och hå. Det gäller att jag är försiktig med kärlen nu... 

Jag vill hoppas och tro att Flingan lever men under vissa nätter mal obehagliga tankar genom mitt huvud. Jag tycker jag haft mer molvärk i magen senaste dagarna med men det kanske inte är konstigt eftersom fostret ska ju växa till dubbel storlek nu på tre veckor!

Jag har annars inte mycket graviditetssymtom förutom att min mage ser ut som om den är i vecka 30 redan... Har gått upp mycket i vikt redan. Den värsta hungerkänslan har lagt sig men det är på tok för mycket kakor, bullar och tårtor i min omgivning. 

Jag är orolig för att inte bli lyssnad till. Bra bemötande i vården är så oerhört viktigt. Jag ska nog doktorera på det. 
På onsdag ska vi på inskrivning hos barnmorskan. 


Flingan lever

Vi såg Flingan röra sig för fullt där inne. Det är fortfarande frågetecken kring om det är mitt eget ägg eller ett donerat som växer där inne. Läkaren fick det nämligen till vecka 9+3 och om det skulle va ett donerat så skulle det va 8+3??? Läkaren tror ändå att det är ett embryo från ett donerat ägg som växer. Ingen logik. 

Flingan är idag 29 mm stor!  

V 8 (7+2)

På väg till Arlanda. På väg bort till varma stränder och turkost hav. För tre år sedan gjorde vi vår första resa. Då var jag också gravid efter det har vi inte varit utomlands. Det är som vi får en ny chans. Ett omtag. Jag är lycklig. Men vet att allt är så skört. 

Jag är fortsatt mycket hungrig och känner mig svag i hela kroppen men det är helt okej! 
När vi kommer tillbaka ska vi göra UL igen. 

Sköt om er! 

Det ska vi göra. Vi ska njuuuuta. 

Kram

v 7 (6+6) Flingan

Embryot växer ca 1 mm per dag denna vecka. Kanske inte undra på att jag är hungrig hela tiden ;-)
Det hjälpte väldigt bra att ta omeprazolen en halvtimme innan frukost så suget på grund av magsyran har tonats ned något men jag fortsätter att ha en våldsam hungerkänsla. Jag har inte vågat ställa mig på vågen. Min mage är väldigt svullen och står rakt ut så gått upp i vikt det har jag redan gjort. Det är oerhört svårt att låta bli sötsaker (vilket nog har en del att göra med att jag äter kortison med). Ska trappa ned det med början i vecka 12. Ska bli skönt.

Jag har även spagettikänsla i benen. Svag och lite darrig men jag lyckades cykla till affären i solskenet idag och solen strålade så intensivt och inom mig strålar solen också faktiskt. Jag känner mig glad, mycket glad. Då och då väcks oron till liv och jag funderar på om Flingan fortfarande lever. Ja, vi har börjat kalla embryot för Flingan. Det blev så. Flingan, flimrade av liv. Flingan blinkade till oss där på skärmen! Men den oron tar aldrig över helt som precis innan UL då den blev till skräck. Jag är gravid nu. Jag känner att jag är det och jag har tillit till att jag kommer fortsätta vara det ett långt ta framöver.

Häromdagen när jag var till Familjehälsan så började vi diskutera förlossningen med Tusse och jag insåg att det var väldigt märkligt att vi inte fått en genomgång av den tillsammans med en barnmorska. Vi borde ha fått gå igenom journalerna och fått ställa de frågor vi hade kring hur det kom sig att förlossningen blev som den blev. Jag sa till sköterskan där på Familjehälsan att om jag for fortsätta vara gravid så är det av stor vikt att vi får träffa en Aurorabarnmorska och och samtala kring kommande förlossning och det som hände med Tusse, för att vi ska känna oss trygga och förberedda.

Jag har tårarna väldigt nära när vi pratar om det som hände med Tusse. När jag får berätta det för någon, berätta hela historien från början till slut så sköljs tårarna igenom mig och efteråt känner jag mig lugnare. Hon var en bra lyssnare.

På tisdag åker jag och Krister till Italien och precis när vi kommit hem så ska vi göra nästa ultraljud. Då är jag i vecka 9.


Inlägget som kom av sig

Jag hade tänkt skriva ett inlägg ikväll om samtalet igår på Familjehälsan. Alla tankar som kom upp kring förlossningen med Tusse. Det märkliga i att vi inte gått igenom förlossningen med en barnmorska efteråt... Kom och tänka på det igår under samtalet med sköterskan på Familjehälsan...

Men jag kom av mig för 21.30 kom sömntåget och lamslog mig. Inte så mycket dock för än kan jag skriva några rader men i alla fall... För trött för ett långt inlägg. 

Sov gott!!

Vecka 7 (6+0)

När man läser om vecka sju så är det nu det står att det ska gå att se hjärtslagen. Men det enades vi ju om i och med det förra inlägget att det ändå är möjligt att se hjärtslag så tidigt som i 5+2, dock mycket ovanligt vilket också barnmorskan på Fertilitetsmottagningen ansåg när jag ringde och frågade. Sen räknade vi ut också att när embryona sätts in så är man i v 2+2 om det är två-dagars vill säga. 

Jag har fortfarande inte mycket symtom men nu vet jag att man kan ha mycket symtom och ändå vara på väg att få missfall så någonstans inom mig så har jag släppt taget.  Jag har ett envist sug i magen av för mycket syraproduktion och vill äta hela tiden på grund av det. Det blir inte bättre trots jag tar omeprazol... Kanske skulle jag ta omeprazol, två gånger om dagen, är det ok när man är gravid tro?

Jag och Krister letar en restresa men antingen är det fel datum eller så finns inga platser kvar...

Är det sånt här fint väder som det är idag kan vi ju vara hemma!

Jag har fler nuvunna bloggvänner men tyvärr ser jag inte deras uppdateringar. Det måste vara något med RSS. Undrar om jag ska göra nåt eller om det är de som ska göra nåt?

<3 all kärlek till er 


Tacksamhet och fluriga funderingar

Jag känner tacksamhet. Idag gör jag det. Tacksam att vi kunde se en pulsation i går. Ett mycket levande embryo fanns där. Jag är oerhört tacksam då jag vet att det inte är att ta för givet. Dock vet jag att det är långt långt kvar tills vi kan känna oss lite tryggare. Mycket kan hända än. Många har sett hjärtan slå tidigt i graviditeten för att sedan inte få se det längre. Många har sett det hela vägen för att sedan få se ett stilla barn som ligger hopkurat i livmodern där hjärtat syns så klart och tydligt men det slår inte längre. Det är smärtsamt att inse hur lätt ett hjärta kan stanna. Jag har ju erfarit det.

Att vi fick se det där flimrande livet i går gjorde inte mig jublande. Jag tog in det stilla och blev lite mer lättad. När vi kom hem sov jag fyra timmar av total utmattning och gick ändå och la mig tidigt på kvällen för att sova hela natten sen. Det gjorde mig gott. Jag har varit pigg idag och kunnat koncentrera mig fint på mitt jobb.

En sak undrar jag ändå, jag och Krister filurar på detta... Hur kommer det sig att läkaren kunde se ett hjärta slå redan i vecka 5+2? Är inte det fysiskt omöjligt? Jag frågade ju henne om det men honom menade att det var  5+2 och då räknar hon ifrån att embryona blivit befruktade. Hur räknar ni när ni gjort IVF eller ÄD? Räknar ni vecka från att de är insatta eller från då det är befruktat?

Krister är övertygad om att det ändå är mitt egna ägg som utvecklats där inne. Han säger att det kommer komma ut en flicka som ser precis ut som jag. Snacka om att gå händelserna i förväg men det är bra att han ser det så positivt, tycker jag. Detta tål att forskas vidare på...


Ett litet blinkande liv

Det fanns ett liv där inne. Ett litet blinkande ljus som pulserade av liv.

Läkaren förklarade att mina starka symtom i början kan ha haft med min egna gulkropp att göra. Det blev mycket hormoner som gjorde att brösten ömmade så. 

Graviditeten är väldigt tidig. läkaren daterade det till 5 +2. Det tyder på att det är ett av de donerade äggen som fäst. 

Fina ni, ni ger mig så mycket stöd. Det kommer bli en lång resa det här och det gäller att jag hittar ett sätt att överleva. 

Kramar från mig 
Anne

Inför Ultraljudet i morgon

I morgon kl 9.00 så vet vi mer om vad som hänt inne i min livmoder. Om det är de två embryona som fäst och de dött eller ett av de dött så är det nog för tidigt att se några hjärtslag i morgon. Låt mig tänka... I och för sig, de är cirka 24 dagar i morgon och hjärtat börjar slå efter 22-23 dagar MEN det ska gå och se med ultraljudet också. Jag misstänker att det kommer bli så här i morgon:  Läkaren kommer inte kunna se tydligt att det är en graviditet och då kommer hon vilja ta ett hcg-blodprov och sen kanske jag får ta ett nytt på torsdag eller fredag. Efter det tror jag det blir ett nytt ultraljud nästa vecka.

Det känns inte så lovande för min psykiska hälsa. Det har varit fruktansvärt det senaste dygnet och jag kunde aldrig i mitt liv ana att jag skulle reagera så här starkt. Det är en sån panisk skräck om att förlora något som så kortvarigt gav mig en sån enorm lycka.

Tack för att ni inte räds mitt envisa katastrofältande

Jag är så glad att ni finns där trots mitt envisa katastrofältande om att jag vet jag har rätt och jag är glad ni inte säger emot mig och kommer med hurtiga kommentarer. En av er trodde det, men ni är inte alls hurtiga. Ni säger ju bara hur det ser ut utifrån. Ni kan ju inte hävda något ni inte tror är sant. Det går inte att säga att jag inte är gravid förrän det är bevisat att jag inte är det. Jag måste nästan upplevas som provocerande att jag inte tar in varken graviditetstestets resultat eller vad ni försöker förmedla till mig. Många av er har lång erfarenhet och stor tyngd bakom era ord. Jag vet! Jag uppskattar ändå att ni vågar stanna kvar och ruska om mig lite, för det är just som en nyfunnen bloggvän skrev att det är just skönt att veta att ni är där bara. Det är också skönt att läsa era kommentarer och bli lite avledd i min ångest en stund.

Det går att läsa massor om detta på internet och många barnmorskor och läkare hävdar ju att om symtom försvinner plötsligt från en dag till en annan så kan det vara ett annalkande missfall på gång. Å andra sidan finns många som säger att de känt sina symtom försvinna även så här tidigt i graviditeten och det har ändå visat sig att graviditeten fortsatt som den ska. Många har ju fått missfall eller så kallad missed abortion och ändå fortsatt ha hur mycket graviditetstecken som helst. Så, egentligen finns det ingen rim och reson i detta. Hur man än vänder och vrider på rumpan så har man den ändå där bak. Jag blöder inte, inte ens en liten brunaktig flytning kan man se och nu är det fem dagar sedan mina symtom ändrade karaktär.

Här sitter jag och min ångest fortsätter att hålla ett stadigt grepp om mig. Jag är helt paralyserad och jag har insett att det har mycket med min framtid att göra. Efter att ha pratat med en vän så förstod jag dock att jag måste ändå ändra min framtid på något sätt och det måste jag göra oavsett om vi får en bebis eller inte. Jag har ju planerat det här nu och det skulle ju passa så perfekt att få ett barn i april - 2014. I det ligger en stark stark önskan om att kunde det inte få gå bra nu då, kan vi få andas ut en stund och vila i en dröm som blir sann? Men jag kanske kan vila ändå, även om det inte blir ett barn denna gång. Jag måste hitta en väg i mitt liv som känns livgivande och jag behöver komma ur min egen bubbla. Göra mer saker på egen hand - det skulle också vara bra för mitt och Kristers äktenskap. Jag har inte känt att jag tagit ansvar för mina handlingar själv den senaste tiden, jag har lagt mitt liv alldeles för mycket i Kristers händer och det är inte bra för relationen. Vi har kämpat i över två år nu och det som hållit oss uppe har varit vår kärlek och tron på att vi ska få det där levande barnet en dag men det börjar ta slut på krafterna nu. Vi börjar slita lite väl mycket på varandra istället för att vårda kärleken.  Vi behöver ha lite mer luft omkring våra kärlekspelare! i

ytterligare funderingar

Ända sen i fredags när vi tog testet har jag ändå kunnat glädjas men nu i morse slog det till igen. Oron. Det är något som hänt. Det är en markant skillnad och jag vet att det hände i tisdags.

Det finns två alternativ.
1. Flera embryon fäste och det var därför jag fick så starka symtom först och nu har ett av dem släppt, det gör att jag känner sån skillnad.

2. Alla embryon har dött - det har blivit en så kallad MA (missed abortion) Progesteron fortsätter att bildas i och med att jag tar det som tillskott - därför kommer ingen blödning.

Att Hcg hade ökat som det visade på testet kan det göra ändå. Jag har svettats flera nätter i rad och i natt har jag inte svettats. Idag känner jag mig ännu mindre gravid.

Jag bävar inför det värsta på tisdag. Jag måste ställa in mig på det.  Jag kan inte göra något åt det.

Lite mer hopp

Vi hade bestämt att åka och hämta en soffa som väntat på oss länge. Vi åkte 14 mil fram och tillbaka och när vi svängde av mot oss så sa jag till Krister att kanske skulle vi ta ett sånt CB-test igen med veckoindikator bara för att se vilket håll det går åt. Krister vände genast bilen och körde mot apoteket. Allt är ju så hemskt ändå så det kan inte bli värre. Vi resonerade som så att om det fortfarande visar 2-3 eller 1-2 då har det kanske hänt något som gjort att graviditeten stannat av men chansen finns ju också att testet visar 3+ vilket är en tydlig indikation på att hcg ändå ökar. Vi tog risken. Bara för att om möjligt få bort en del av min oro och det hände faktiskt. Testet visade 3+. Då finns det ju en chans att det går framåt och inte bakåt i alla fall, eller hur?

Kram till er alla fina fina! Ni är så fantastiskt stöttande!! Nu kan jag andas ut lite. Mer än så här kan jag inte göra just nu. Tack vare min fantastiska chef så är jag sjukskriven måndag och tisdag och det gör också att pressen över mig lättar lite. Nu är nästa mål ultraljudet på tisdag!

Kram igen!

Ilningar och skräck

Det var något som hände i tisdagskväll. Det började ila och sticka långt in i livmodern. Då och då stack det till och det gjorde ont och dagen efter ångestnatten, i går så förändrades allt.

Ni skriver så fint till mig, ni gör mig så rörd och Krister försöker förtvivlat hänvisa till era kommentarer, att jag ska hålla fast vid det och våga tro lite till. Några gånger glimtar det till. Jag tänker att, kanske, men det är inte bara en känsla utan det är ju rent faktiskt något som hände där i tisdags med ilningarna.

Jag ringde Fertilitetsmottagningen igår och frågade om jag inte kunde få ta ett Hcg blodprov och sköterskan sa bara att de inte hade några läkare där igår som kunde ordinera det. Hade hon ansträngt sig lite så hade hon ju säkert kunnat lägga en lapp till deras skrivbord till idag så kanske de hade kunnat ordinera det idag men jag bor ju inte i Gävle heller och jag vet inte om det går att överföra remissetiketterna via dator till min HC här. Det var i vilket fall inte aktuellt då sköterskan tyckte jag kunde vänta till på tisdag. Om de inte blir något klokare genom att göra ett UL så kommer de garanterat ta ett blodprov då. Jag som sjuksköterska själv anser ju att det vore bättre att komma med blodprovssvaret i handen när man gör den kliniska undersökningen för då får man hela bilden. Å andra sidan har de svarsmöjlighet på det blodprovet varje dag så de kanske får ett svar ganska fort.
Jag frågade också sköterskan  om man kan blöda trots man tar progesteron och det trodde hon... men hennes svar kändes inte tillförlitligt. Verkar som hon liksom tar saker i luften bara. Tycker ändå de borde ha lite erfarenhet och kunna svara på ett mer kunskapsmässigt sätt.

Jag mår inte alls bra. Jag har en ständig skräck inombords. Min röst är svag och jag är helt klart i en krisreaktion. Jag klarade av att jobba igår. Det är jag stolt över men nu vet jag inte hur det ska gå de närmaste dagarna fram till tisdag. Jag kan knappt andas. Jag tänkte ringa familjehälsan som barnmorskan rådde mig att göra. Men jag orkar inte ha en tid att passa just nu. Jag behöver nog stänga in mig lite och se vart jag ska gå i för riktning sen.

Jag har fortfarande lite symtom men de har helt ändrat karaktär. Nu känns det mer som att jag ska få mens snart och förmodligen får jag väl inte det för att jag tar progesterongelen. Progesteronet fördröjer nog hela processen.

Förlåt mig kära kära ni, jag läser ju det ni skriver, ni kan se tillbaka på en graviditet där ni märkt symtom komma och gå, jag vet att jag kan ha fel, jag har inte börjat blöda men eftersom det rent fysiskt har förändrats så markant så kan jag inte se det på något annat sätt.

Fysiskt är det fem saker som hänt som gör att jag misstänker att något har gått väldigt snett:
Ilningarna och stickningar i tisdagskväll i livmodern
Svettningar runt nacke och bröst nattetid (brukar bli så efter misslyckad IVF för mig)
Har inga ligamentsmärtor när jag reser mig upp ur sängen, vilket jag hade jättemycket förra veckan.
Brösten ömmar mycket mindre än i tisdags och innan det. 
De ständiga hungerkänslorna och blodsockerkänsligheten har helt försvunnit. 


Fruktansvärd natt

En natt där jag hör mitt innersta ropa att det är över. Min intuition har aldrig haft fel förut - varför skulle den det nu? 
Jag visste att Tusse dött. Jag kände i maj när det var över och nu denna tomhet och symtom som plötsligt försvann. Varför skulle jag ha fel nu? 

Vecka 5 eller 6

Är det mitt egna ägg som blivit befruktat så är jag nu i vecka 6;  5 + 2. Är det minimumrikarna som fäst så är jag i 4 + 1 bara och då är det verkligen verkligen jättetidigt att göra UL på tisdag. Anledningen att läkaren ville göra det så tidigt det var just för att se om mitt egna ägg hade tagit sig. Om det är så kan det finnas en liten möjlighet att se ett hjärta på tisdag för då är det 6 +1. Med Tusse gjorde vi UL i vecka 5 +3 och då kunde de se en normal graviditet men ingen hjärta. Hjärtat börjar slå efter 22 - 23 dagar efter befruktningen.

Det som hänt nu i mig efter beskedet igår med CB -testet,  är att jag får tampas med en oro, ett inre gnagande som endast låter mig vara ifred några stunder. Jag köpslår inombords att om det kan gå åt skogen 50 % så kan det också gå bra till 50 %. Det hjälper en liten stund. Jag försöker också använda knep som att säga till mig själv att jag inte kan veta om mina tankar och föreställningar är sanna och det kan jag ju inte. Era kommentarer har också hjälpt mig mycket men det som fyllt på min oro är att mina graviditetssymtom som jag hade så starkt förra veckan har blivit svagare. Det gör att oron tyvärr blir aningen värre. Testets tillförlitlighet kan jag leva med. Det köper jag att det lika gärna kan ha varit att testet slog om till 2 när det stod 2-3. Det stämmer ju bra. OM det är mitt egna ägg så blev det befruktat runt den 6 augusti och jag testade med CB veckoindikator den 19 augusti, alltså två veckor senare. Om jag skulle ta ett CB test nästa vecka skulle det vara mer rimligt att det står 3 +. OK, det har jag köpt men att graviditetssymtomen minskat... hm... det är värre att leva med, men jag dör inte. Jag hade väldigt ömma bröst i går kväll och spagettikänsla i vaderna efter att gått en kortare promenad... det brukar jag inte få i vanliga fall men idag har jag knappt känt något på någon front - jo okej, lite ömma bröst så här på kvällen men inte alls av den kaliber jag kände i går kväll. Så kände jag aldrig under graviditeten med Tusse någon gång som jag kände i går.

Jag skriver av mig lite nu. Känns skönt.

TACK alla för att ni finns! Ni betyder så mycket!

Anne

Den egentliga testdagen

Otroligt. Idag skulle vara den egentliga testdagen med klinikens test och jag tycker det känns som det gått en evighet sen förra tisdagen då jag tog det där CB-testet. 

Jag tog ett till CB-test idag med veckoindikator och hade hoppats på att få 3+ på den idag men det står fortfarande 2-3 veckor. Jag hoppas det inte indikerar att något är fel... Någon som varit med om det? 

Jag tycker att jag hade mer symtom förra veckan än vad jag har nu så idag känns det lite oroligt. 

Jag önskar så att jag hade fått ta några blodprover med några dagars mellanrum så att jag fick se hur det utvecklar sig men det är ju det här med att tjata till sig saker hela tiden. 

Vi ska få göra ett ultraljud på tisdag nästa vecka och det är väldigt tidigt. Vi kommer förmodligen inte se ett hjärta då men förhoppningsvis ser läkaren om det är ett foster på gång och att det är rätt storlek för den tiden. 

En evighetsvecka kvar. 

Tillit - glädje - hopp

TACK ALLA, för era gratulationer och lyckönskningar. Det är många som varit inne på min sida och läst och kommenterat! FANTASTISKT!!

I två dagar har jag nu känt mig mycket tillitsfull och glad. Så där glad så det strålar om mig! Det kommer säkerligen gå väldigt mycket upp och ned men just nu är jag gravid och just nu tänker jag njuta av det. Det känns bara bra - just nu.

Idag ska jag faktiskt träffa en barnmorska. Hon ville träffa mig så här snabbt och jag tackade och tog emot det. Jag har också haft ett samtal med en läkare på fertilitetsmottagningen i Gävle och jag kommer i v 6 + 3 ungefär få göra ett vaginalt ultraljud för att se om det möjligtvis är ett eget ägg som tagit sig eller om man kan se fler hinnsäckar redan då...

Några har undrat hur det kan ha gått till och vi vet ju inte om det är så för det är ju några som faktiskt bekräftat att de också fått plus redan 5 - 6 dagar efter en insättning så det kan ju vara så att det är de donerade äggen som tagit fäste! För oss spelar det ingen roll om det är vårt eget embryo som tagit sig eller ett donerat ägg men det är klart det skulle vara kul om det var en av varje!!

Nu har vi två dagar framför oss fyllda med planering och fest av våra vänner T & Å:s bröllop!!


Avslöjande nyheter RD 7 - (jag får skylla på min arbetskamrat)

Innan vi åkte till Åbo sa min arbetskamrat till mig att hon hade ett graviditetstest som låg hemma som hon inte skulle få någon användning för. Hon skulle ta med det till mig. Jag berättade för henne att jag denna gången lovat dyrt och heligt att inte t e s t a  t i d i g t.  Sagt och gjort. När vi kom tillbaka från Åbo och jag kom in på kontoret så låg testet där på skrivbordet. Gissa vad det var för test? Jo, ett RFSU - t e s t a  t i d i g t. Jag log lite för mig själv och stoppade ner testet i väskan. Det fick sedan ligga där några dagar tills...

 Idag är det nämligen 7 dagar sedan vi satte tillbaka två embryon men redan på dag 5 efter FET började jag snegla mer och mer på det där testet och OBS, inte på grund av att det var ett testa- tidigt-test. Det hade dessutom överskridit bäst före datum och jag tror inte på RFSU:s testa-tidigt-test. De har ingen bra kvalitet. Jag gjorde en överenskommelse med mig själv:
- ja ja, jag vet att jag inte skulle testa tidigare men vi har en stark tro att kanske, kanske mitt egna ägg tagit fart och blivit något och då är det ju inte för tidigt alls utan tvärtom, då har jag ju gått över tiden, då skulle det ju vara fint att få veta om vi har ett helt genetiskt syskon på gång med, så, jag testade på dag 5, helt enkelt för att liksom utesluta en graviditet med ett eget ägg. Jag tittade lite lojt på testet och var helt beredd på att det inte skulle hända något men VIPS  - där var ett PLUS!! Jag tror inget testa-tidigt-test i världen skulle kunna detektera en graviditet med några embryon som sattes in för 5 dagar sedan!?? Nej. Det kan inte bara va så.

Idag 7 dagar efter FET tog jag ett CB digital, nu tänkte jag att jag skulle få det svart på vitt, och det visar gravid 2-3 veckor vilket ju var då jag hade ägglossning, det är då befruktningen kan ha skett, så vår slutsats ÄR: Vi är gravida med ett helsyskon till Tusse!!!

Jag tror det har att göra med att jag åt progynon (östrogen) från CD 1 denna menscykel - jag fick ÄL en dag senare än jag fått de senaste månaderna OCH det var ett guldägg, men östrogenet hjälpte till tror jag - helt klart. Jag kände att det hände något med mig denna cykel och dessutom har de ju satt in två embryon i Finland - så hur många, det återstår att se, vi får ha en gissningslek...

Och här kommer den klassiska bilden, kunde inte låta bli. Skillnaden är att det är mitt test och ingen annans!!!




Sömnstörningar RD5-RD6

Jag har inte kunnat sova inatt. Jo två timmar ca men vaknade vid tre och har inte kunnat somna om sen dess. 

Ägnat mig åt grubbel. Funderat över gonapeptylsprutan. Läst cirka 10 ggr i Fass om den och som vanligt står det om massor av biverkningar. Bland annat sömnstörningar. En annan biverkan är missfall!!! Men man tänker ju att en ÄD-klinik inte ger en spruta till någon som nyligen gjort FET och den sprutan kan orsaka ett missfall??

Som tur är ska jag inte jobba idag. Det vet jag inte om jag klarat med två timmars sömn. Däremot ska jag träffa min psykolog för sista gången, tyvärr. Jag blev tilldelad 15 timmar och dem har vi nu avverkat. 

Gårdagen innehöll fantastisk kräftmiddag, hormonstörningar i form av gråtattacker, fnissattacker, ilska-sån där jag liksom känns som jag ska sprängas /- myrkrypningar i hela kroppen, översvallande kärleksrus och en dag som avslutades med hembakat bröd hos fina Maria. Vi försökte oss på att repa efter det men det gick absolut inte. Jag hade inget tålamod. Allt kändes bara fel i kroppen. 

 

RD 3 och drömmar

I morse tog jag Gonapeptyl-sprutan. Den är till för att underlätta implantationen. Jag vet inte så mycket mer om den än så. Det vet nog ingen annan heller... De har väl någon grund till att de ger alla sina patienter denna spruta. Jag tackar och tar emot, allt som de tror kan ha positiv effekt på donationen! Tror i alla fall att jag haft någon slags biverkan av sprutan idag. Jag fick nämligen yrsel och kände mig darrig där jag gick i kantarellskogen. Darrningen höll i sig inpå kvällen. Nu först känns det lite bättre. Vi var ute och letade efter svamp men jag fick gå hem efter ett tag. Det blev ändå en skön promenad där jag kom på en hel del bra idéer till våra vänners kommande bröllop nästa helg, som ju vi ska vara toastmasters på.

Jag är väldigt fixerad vid min mage märker jag. Jag har suttit och bokfört ikväll och det känns som att jag lägger märke till varenda liten muskel nedtill i magen och blir så pass medveten om det som kan vara på väg att hända inne i livmoderna att jag drar mig för att röra på mig för mycket. Löjligt, jag vet. Jag vill så gärna att våra små embryon ska trivas där inne och fortsätta leva!

Jag tar gärna emot tvillingar om det nu skulle bli det. Det enda som kanske inte går att genomföra då är vaginal förlossning, vilket jag så gärna skulle vilja uppleva igen. Det kanske låter konstigt att jag vill uppleva en vaginal förlossning efter det jag gått igenom. Förlossningen med Tusse var ju dessutom väldigt svår, förutom det tragiska att han var död så kämpade jag med krystvärkar i fyra timmar! Men det är just därför jag vill göra det igen, för att få uppleva det annorlunda och dessutom får höra det där skriket. Skriket. Det får man ju i och för sig vid planerat KS med men ändå... den förlösningen som blir när barnet äntligen pressar igenom huvudet och glider ut och dessutom få betalningen med hjälp av ett gällt barnskrik - det är min högsta dröm just nu!

RD 1 Bokcirkel

Berättade jag om att vi träffade en kvinna i Åbo som tillsammans med sin man också gör äggdonation. Vi hade bestämt träff innan.  De kommer från Göteborg. Det var ett mycket fint möte med henne! En mycket varm och kärleksfull människa! Hennes man kunde inte följa med på grund av jobbet denna gång. Vi åt lunch tillsammans och det kändes som att vi känt varandra länge! Nu är vi ruvare samtidigt hon och jag!

När vi kom tillbaka på morgonen till Stockholm gick vi först och låste in bagaget på centralen. Jag var ganska slut efter över 1 mils promenad i Åbo igår så jag satt sedan en del i kungsträdgården medan Krister kuskade runt och letade lite nya kläder, vilket kan vara bra att ha ibland. Jag njöt i fulla drag av att sitta stilla på en stol vid tehuset. Pratade en stund i telefonen med min syster och solen sken på mig. Jag hittade sen lite kläder som jag inhandlade och kände mig mycket glad och nöjd.

Vi sågs sen Krister och jag för en lunch på Hurry Curry och deras mat är väldigt god och det är inspirerande att titta in i deras kakfatssamling i kyldisken. Cafétankarna släpper inte. Jag tänker hela tiden på nya recept och hur vi skulle kunna utveckla Tuvalina i Trönödalen,   
Även vårt favoritcafé i Åbo, Evelina som ligger alldeles intill Kliniken har fantastiska bakverk. Bland annat en glutenfri cheescake. Hon tillverkar den av glutenfria kex och den var så snygg. Ångrar att jag inte tog en bild.

Vi har dock bestämt att vi inte kan fortsätta köra det på det sätt vi gjort i sommar med caféet. Det blev alldeles för stressat och pressat för mig. En annan variant kommer det bli, hur, det får visa sig.

Efter en frustrerande bilkö ut från Stockholm kom vi äntligen iväg hemåt och i sikte mot bokcirkeln som jag blivit inbjuden till. 7 kvinnor från Trönö träffas var sjätte vecka och har läst en gemensam bok! Kul! Jag kom två timmar försent. Det gjorde inget eftersom jag knappt hunnit läsa boken ändå. Kvällens bok som avhandlades var "Innan floden tar oss".  Jag ska fortsätta läsa den, för den är mycket bra. Jag är förövrigt jätteglad att ha blivit inbjuden till bokcirkeln! Det förgyller livet rejält att få träffas så och diskutera något som man gemensamt läst och dessutom med mycket trevliga människor!

Första ruvardagen är över. Lilla My och mumriken har nog haft det mycket bra idag och Tusses helsyskon kanske också ligger där och vill växa, vem vet? Dock såg inte läkaren någon gulkropp nu så då kanske den chansen är borta. Det borde väl synas en gulkropp en vecka efter ägglossning? Men den kanske var där men att läkaren inte tittade så noga...
Min slemhinna i går hade i alla fall vuxit från 6 mm till 10 mm på en vecka. Det kändes positivt!!

Imorgon blir det jobb som sjuksköterska. Livet är omväxlande!

My och mumrik

Nu har de flyttat in. Små avbilder av lilla My och SnusMumriken. Viljestarka, vänskapliga, musikaliska och busiga på samma gång. 


Det blev två embryon. Det ena gick från fyra till tre-celligt innan insättning och det andra delade sig till fem. 

Det tredje embryot vi hade i frysen överlevde inte. Så nu är det tomt där. 

Välkommen hem!

Hur många blir det?

Nu är vi snart på väg. Imorgon vid den här tiden har kanske två embryon flyttat in i min livmoder. Vi vet inte om de överlever. Kanske har inget överlevt. Tänk att hoppet blir lika starkt varje gång och besvikelsen lika stor om det misslyckas. 

Vi har varit hemma hos kära A och H. Om än en kort visit men dock så betydelsefull. Vi har ätit en middag och nu känner vi oss påfyllda/boostade med kärlek och glädje. 
Vi sprang därifrån så vi skulle hinna med t-banan till Värtahamnen (Gärdet). Tiden gick så fort!! 

Ett foto blev ju tvunget att tas för att visa för våra kommande barn. Tänk om det blir fler på samma gång? 

Just nu - tillförsikt. 



Snart redo för avfärd

Igen. Vi ska åka med båten igen. Finlandsbåten till Åbo. Jag tror jag stänger av lite det som sker nu runt oss. Jag är aningen ego märker jag. Men jag behöver nog det.  Detta är sista helgen vi har caféet öppet. En av mina allra bästa vänner gifter sig om två veckor och jag och Krister ska vara toastmasters. Vi har mycket roliga grejer att förbereda så förhoppningsvis kommer ruvardagarna gå ganska fort. Går allt som det ska får jag testdag den 27 augusti och denna gång ska jag inte testa tidigare.

Jag var tvungen att ringa till läkaren som gjorde ultraljudet häromdagen. Vad menade han egentligen med det han sa att det var en follikel som var ojämn. Var det en cysta på gång? Han förklarade och sa att det förmodligen var så att jag haft ägglossning men att det spelar ju ingen roll, upprepade han ett flertal gånger. Vadå spelar ingen roll, tänkte jag, men sa inget. Det klart det spelar roll! Vi är inte avhållsamma i denna process, tror han på allvar att vi är det? Lite lustig konversation när han var helt övertygad om att det inte var viktigt för mig att veta om jag haft ägglossning när det var det viktigaste av allt att få veta.  Hela samtalet gick ut på det för mig. Så nu hoppas jag det var ägglossning. Jag har tyvärr väldigt ont nedtill vid äggstocken nu och då och då väcks en oro om att det är en cysta men förmodligen är det min endometrioscysta som spökar av all östrogen. Jag passade också på att fråga om man kan få ägglossning när man äter progynon och det kunde man enligt denna överläkare i Hudiksvall. Jag har hört lite olika bud om det. Dosen av progynon är ändå ganska liten och då kan man få ägglossning. Jag hade ju LH-stegring i lördags så att han såg en follikel i måndags, som förmodligen släppt ifrån sig ett ägg var ju inte helt osannolikt.

Jag önskar så detta blir sista gången vi gör detta, i alla fall på ett bra tag. Det känns inte så hälsosamt att stoppa i sig all östrogen. Nu tar jag 8 mg per dag och i morgon ska jag börja med progesteronet. På måndag tinar de embryona. De tinar två embryon först och överlever dem så låter de det sista vara kvar i frysen annars blir de tvungna att ta fram det med. Nu gäller det att ni överlever!

På måndag kväll åker vi. Innan det ska vi passa på att hälsa på några kära vänner i Stockholm.

6 mm endometrium och 5 km jogging

Som rubriken lyder så visade VUL en 6 mm livmoderslemhinna idag på CD 12. Det är aningen tunt. Jag får knapra i mig dubbel dos östrogen på kvällen. Puh. Jag som trodde jag fått för mycket redan. Hoppas nu slemhinnan växer på sig lite till på tisdag. Jag frågade läkaren om han kunde se om jag hade haft ägglossning jag hade en follikel på 15 mm. Hm.. Han sa, men det är väl inte så viktigt nu! Han anar inte!! Det var positiv LH test i lördags. Vi satsar på en ÄD-bebis och en genetisk. Eller som vi skojar om. Det blir säkert trillingar!

Ikväll tog vi en joggingrunda. Jag blev förvånad att jag klarade 5 km i ett sträck. Blev knappt trött. Kanske är det kortisonet som gör det eller så har jag en fantastisk kondis. 

Östrogen

Har ätit progynon nu i tio dagar och idag undrar jag om det inte är biverkningar jag har. Ont i huvudet och illamående. Har aldrig känt så innan då jag faktiskt inte har ätit östrogen på detta sätt innan. Jag äter ju dem trots jag har en egen östrogenproduktion! Det måste ju innebära att det blir för mycket egentligen.

Har varit helt off idag. Knappt orkat gå och framåt kvällen fick jag olidlig huvudvärk. Jag trampade ändå iväg på cykeln  till en vän och efter jag varit där ett tag så var huvudvärken borta :-) 

Ni skriver så fina kommentarer. Tack!
Jag önskar så att jag nu kan ha det ok de närmaste dagarna och att UL på måndag visar grön gubbe.  

Kärleksfullhet

Igår grät jag i bilen hem för jag var så slut. Ikväll släcker jag snart lampan, somnar in med öppet fönster, känner den sköna sommarvinden komma in som en ljuv fläkt och jag kan känna kärlek till alla människor. Det är bara en skön känsla. Vi har lyckats genomföra tre stycken levande melodikryss hos oss, tre onsdagar i rad och det har blivit en succé. Det har varit väldigt lyckat och uppskattat.

Jag känner mig nöjd och glad med det men väldigt väldigt slut. Nu har vi bestämt att ha café öppet endast lörd och söndag och endast TVÅ helger till för den 13 augusti är det dags att få tillbaka ett eller två embryon! Nu på måndag blir det VUL i Hudiksvall på gyn. Då ser vi om allt är ok! Men tänk, det är snart dags att ruva igen...

Ikväll gjorde jag en sommarrulle som bestod av jordgubbar, bigarråer och vinbär tillsammans med lemoncurd och grädde. Det var en förträfflig kombination!

Sommarrulle med röda vinbär.

Insikt och uppstart inför FET

Skulle vilja skriva ett långt inlägg. Men jag ska sova. Tråkigt men måste sova.
Har bakat mycket ikväll. Trött och slut i kroppen.

Fick en insikt häromdagen. Den handlade om hur jag hela livet funderat över vad jag ska jobba med, syssla med och varför jag egentligen inte satsat på det jag ville från början nämligen teater och sång. Det har att göra med att mitt liv har inte gått ut på att jobba för att bli bra på något utan mitt liv har gått ut på att jobba på att älska mig själv och bli trygg i mig själv. När det inte finns självklart i grunden så är det svårt att sträva efter något annat. Låter som något som man lätt skulle fattat för länge sedan men jag fattade häromdagen varför jag inte har suttit i timmar och övat på gitarr t.ex. eller gått in för något annat kreativt utan jag har suttit i timmar och flämtat över min ångest istället.

Cykeldag 3 idag. Började med fragmin igår. Började med Trombyl i förrgår och progynon. På cykeldag 13 ska jag göra Ultraljud. Runt den 12 augusti blir det FET (Frozen Embryo Transfer).

Nu måste jag gå och duscha så att mannen slipper känna surströmmingsdoften i hela mitt ansikte när han kommer hem på morgonkvisten. 

En dröm som blev sann men som sedan dog

Drömde häromnatten att vi hade fått en bebis. Den var välmående och fin först. Krister tog hand om den mycket. Jag vet inte om det var en flicka eller pojke, det var förmodligen inte viktigt i sammanhanget. Jag blev distraherad av en kvinna som kom till oss och gjorde roliga saker, underhåll oss, och vår bebis skrek ingenting på länge och jag var fullt upptagen med underhållningen. När jag väl tittade till bebisen så låg den i en liten plast låda. Den hade krympt, ögonen var ihåliga, uttorkade och andningen hade stannat. Bebisen var inte någon bebis utan ett foster.

Jag tog på dennes huvud som låg mot kanten på plastlådan och det var alldeles lealöst.

Det var en fruktansvärd dröm och kanske har den inte alls att göra med min barnlängtan. Den kanske har med något annat att göra, där jag blivit mycket besviken. Tror att det är så att en dröm blivit sann och sedan dött.

Bilden av fostret i den lilla plastlådan sitter kvar på näthinnan och senaste dagarna har jag inte mått speciellt bra tyvärr. En stund igår på utflykt med mamma och syster på mammas födelsedag mådde jag ganska bra. En stunds befrielse. Skönt att komma iväg lite. På kvällen fick jag fantastisk hjälp att baka av en vän men jag kom i säng för sent som vanligt. Idag har jag varit alldeles för utslagen för att kunna jobba i caféet på ett bra sätt. Men på ett eller annat sätt klarar jag av det ändå och nu är kl bara 21 och jag ska snart sova. Ska bara packa ned brödet som jag bakat i plastpåsar först... efter detta inlägg förstås...

Just nu klarar jag inte av gravida. Jag kan inte prata med er, inte höra talas om er och jag vill inte heller se nyfödda bebisar helst om jag slipper.  Förlåt mig!!
 Så här har jag inte varit tidigare men jag har intagit ett försvarsregister av största kaliber. Förmodligen för att jag är så sårbar nu och vill och behöver skydda mig. Jag är sårbar för jag jobbar så mycket. Jag vet att jag skulle bli uppmjukad inuti av mindfulnessövningarna... de gör att jag ger mig själv kärlek och på så sätt klarar jag mer av världen utanför med. Men tror att jag främst behöver sömn nu... eller både och faktiskt. Då blir det sömn nu och mindfulness i morgon.

bara för att man är bra på något

Vi har haft teater hos oss. Friteatern har varit här och spelat sin fantastiska föreställning "Den långa vägen till nu".  Igår kväll var 54 personer här i vår lokal och det var en oerhört härlig stämning!

Det gjorde mig glad att inse att det där är verkligen vår grej att ordna såna evenemang. Det var inte sista gången.

Medan publiken skrattade och även fick ta del av en till viss del sorglig historia stod jag i vårt cafékök och skar upp bitar av apelsinrutor med choklad på. Vid sidan så fick de en kanelprick.
I pausen serverades detta och kaffet räckte nästan... hm. Jag trodde att 60 koppar skulle räcka till 54 personer men våra kaffekoppar är så stora!

Jag ska sova nu, men mycket far igenom mitt huvud. Tråkigt att min bloggvän Ladybond fått dra in på kommentarsfälten då det är så många som kommenterat så jäkla ogenomtänkt där - Taskiga kommentarer helt enkelt. Trist - så trist då jag tycker hon skriver så bra och det är ju utifrån hennes liv och funderingar hon skriver.... men men... folk hänger upp sig så mycket. Det gör jag med förresten ibland, på allt möjligt faktiskt.

Idag kom jag hem efter mitt sjuksköterskejobb och möttes av en glad man som längtat efter mig, själv var jag som ett åskmoln och ville bara sova. Jag ville varken höra att jag var vacker eller efterlängtat heller. Efter en stund öppnade jag ett kuvert från kommunen där det stod att vi är skyldiga massa pengar för livsmedelsgranskning osv... suck.
   Men!! Icke att förglömma, min fantastiska och gulliga chef gav mig 500 kr i löneökning för hon tyckte jag var värd det! Så där det ena tar ger det andra så att säga. Dessutom fick vi ett mycket fint bidrag från Söderhamns kommun i kulturarrangemangsbidrag i och med att vi fixade så att teaterföreställningen med Friteatern blev av! Det är ju helt fantastiskt!! Så varför var jag sur egentligen när jag kom hem... TACK Söderhamns kommun och Miljö och bygg kan ju inte veta hur lite pengar vi tjänar på caféet så deras nota är ju den den är för de tror ju liksom att vi har värsta verksamheten här där vi lagar kyckling varje dag... kycklingar som behöver hygienisk översikt, men det har vi ju inte... tack ändå för att ni finns, faktiskt. Det behövs ju, hur skulle det annars ser ut?

Vi har fått frågan från Friteatern att göra någon slags julhappening här med teater och mat och musik!! Visst... men att jobba heltid som sjuksköterska och göra det samtidigt blir nog lite svårt tror jag... Jag vill ju sjunga jag med och jag har insett att jag inte hinner det om jag ska stå med näsan ned i degbunken hela dagarna.... BARA för att man är bra på något behöver man inte göra det. 

Sen till min girighet. I och med det egna företaget så har det väcks en girighet hos mig. Jag räknar pengarna febrilt och hoppas de ska växa bara jag håller i dem en stund till... men det gör de ju inte och häromdagen var en av mina bästa vänner här och hjälpte mig i caféet hela dagen - GRATIS och jag kunde väl ha gett henne en gåva som tack för hjälpen men jag är så tankspridd och allt flyger så omkring i sånt tempo att jag inte ens har vett att ge henne något ordentligt som tack för hjälpen. Jag hinner nog göra det med. Visst. Och förlåt min kära älskade make för jag är sån dryg hustru ibland!

Kram!!

Här är jag i vårt cafékök!