Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.