Skapa utrymme - adjö Familjeliv

Jag hade bestämt mig för att skapa utrymme. Göra det genom att ta bort vanor som höll mig om foten. De har blivit en riktig black om foten. Vanor som fanns till av en anledning. De fanns där för att jag skulle kunna hantera min sorg. När vanan tas bort kommer sorgen fram ännu mer. Jag säger inte att jag inte sörjt men jag har också flytt till Familjeliv.se. Där har jag fått mycket. Fått väldigt mycket. Jag har också gett. Jag har fått kontakter som hjälpt mig komma upp från skikt jag inte kunnat ta mig igenom utan deras hjälp.

Så, jag bestämde mig i söndags att skippa Familjeliv.se för att skapa utrymme för annat. Det har varit som en drog och jag har fastnat i dessa sidor, bläddrat mig igenom dem vid minsta fundering. Stirrat på den där appen på tel som heter FL, natt som dag. Jag ska försöka ge upp nu, ge upp lite, släppa krampen, besattheten. Den som består i att hela tiden leta och söka.
Hela tiden har jag sökt efter nya svar och nya kontakter och nya piller som kanske kan vara det rätta medlet för att kunna bli gravid. Vilken cirkus. Vilken galen cirkus det har varit och som grädde på moset så kommer detta besked från tre olika läkare, att de tycker vi ska satsa på äggdonation. Som sagt, jag behöver ge upp. Släppa taget och låta varje krampaktiga tanke om att vilja söka en väg, ett svar, en lösning få segla vidare. Jag behöver sen i utrymmet hitta goda saker att fylla det med. Ibland kan det kännas som ett motstånd och då, behöver jag kunna puffa mig lite över motståndet för att upptäcka att det kan bli bra att ha gjort det.

Som svar till er som undrat varför man måste hitta en äggdonator som har fått sina barn "klart" redan så handlar det om en etisk fråga. Det handlar om att om de donerar ägg till mig och sen inte kan få egna barn så kan det uppstå problem. Det är nog inte så svårt att hitta en donator. Problemet är att det kostar oerhört mycket att göra äggdonation i Sverige. Vad jag förstår så går det att göra det lite billigare i Estland. Det är därför oundvikligt att känna ytterligare en smärta och den handlar om min pappa som har testamenterat bort hela sitt hus och alla sina pinaler till min bror. Min bror håller nu på att strider för att pappa ska få rätt. Pappa ville inte ge sina döttrar något. Nu efter hans död fortsätter hans son att kämpa för detsamma. Vi behöver pengar om vi ska göra äggdonation. För oss handlar det om liv och död. För min bror vet jag inte vad det handlar om.

Nu gäller det att släppa detta krampaktiga tillstånd. Stor kram till er alla, fina underbara läsare, som stöttar mig så!

Gå ut i solen

Två dagar har gått sen Falunfadäsen. Ett brev blev till som skickades till kliniken. Jag ringde dagen efter och sjuksköterskan hade skrivit ut det och lagt i läkarens postfack.

Jag skickade med en bild på mig och Tusse när han precis kommit ut och ligger bredvid mig. Den bilden är den svåraste bilden att se, säger min mamma.

Jag ville väcka någon slags empati hos läkaren. I brevet räknade jag upp det som är viktigt för mig i kontakten med kliniken och läkarna där. Vi skrev under både Krister och jag.

Vi har inte fått någon respons. Inte än. Nästa vecka ska jag ringa den läkaren som skrev in oss och höra med henne vad hon anser om det som hänt.

Men jag följer den medicinska planen, och jag låter Krister luta sig över min mage, min livmoder, min kämpe till äggstock och viska ömma hoppfulla ord dit. Jag tänker fortsätta göra på det andra sättet. Jag tänker fortsätta bryta det djupt invanda sättet. Det var det nya sättet att handla som gjorde att jag träffade Krister. Nu ska jag välja det igen. En möjlighet till nytt val för varje tanke, känsla och handling som jag står inför. Faktum är, att det invanda sättet gör sig alltmer sällan påmint.