ytterringen till den innersta viljan

Jag skriver en del i en anteckningsbok om Klaras utveckling. Alternativet är ju att skriva här men jag har varit så ambivalent till det. Det har liksom inte känts relevant på något sätt. Vem kan vara intresserad av att läsa om Klaras olika sidor och utveckling?

Men en och annan kanske kan vara lite intresserad förstås. Eller så kan jag ju se det hela som en dagbok, men då kommer jag genast till frågan, varför skriva en offentlig dagbok om mitt och min familjs liv? Varför inte? Varför inte bara skriva för mig själv här på datorn och spara ned det i en mapp som heter Klara. Varför inte det då?

Jag...
har varit väldigt utmattad sen Klara föddes och ibland så trött så att lyckan har gömts i en dimridå. Men den har funnits där som ett bubbel. En del grubbel har också gjort entré, om vad jag ska syssla med när föräldraledigheten är över. Det finns så mycket jag vill nämligen och ett av de svåraste grejerna i mitt liv har varit och är att komma fram till beslut och att fokusera på en sak. Särskilt om den saken gäller något som hettar till i mig inombords, om den saken är den som egentligen vill göras. Då lägger jag den ofta åt sidan och tänker att jag ska bara göra något annat först som liksom går i ytterringen till det som är den innersta viljan. Den innersta viljan får ge efter och i någon sorts chimär om att jag är odödlig så tänker jag att jag kan göra det där sen någon gång. Det nöjer jag mig ofta med och lutar mig  tillbaka med den insikten en stund tills det kryper på mig igen, den där känslan om att jag skulle ju göra det jag innerst inne är bra på och vill, eller? Så går det runt runt så där... Nu försöker jag utmana mig själv med orden som jag inspirerats av en vän till: Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. För på något sätt handlar det om mod. Mod att genomföra det hela från grunden. Bygga något från grunden och ha tålamod med det.

Klara...
är oerhört medveten om så mycket. Hon sitter stadigt vid 9 1/2 mån ålder, gör en liten liten ansats till att vilja krypa iväg men inte mer än så. Hennes favoritsysselsättning är att suga och bita på snören samt när hon kommer åt dra ut stoppningen från täcket som vi lägger på golvet åt henne att vara på. Dessa små tussar täcke stoppar hon gärna i munnen. När jag tittar på henne så skriker hon till av förtjusning/skräck för att hon vet så väl att hon inte ska göra det där.
En sak som är så fantastisk som jag inte trodde var möjlig med ett sånt litet barn är att hon kan gå på pottan. Jag ser på henne och märker när det är dags, eller så provar jag bara att sätta henne där en stund och då uträttar hon sina behov och när hon är klar så klappar hon i sina händer :-D och ser strålande nöjd ut. 

(Det är det jag menar, får man skriva sånt här på en blogg? eller kommer hon banna mig när hon blir stor, det är frågan??).

På eftermiddagen idag så läste vi en bok och då frågade jag om hon kunde peka på bilden av bananen. Hon gjorde det. Utan att jag hade hunnit säga nåt så började hon applådera. Hon var helt söker på sin sak! 

I vilket fall så är det fantastiskt att vara med om sitt barns framsteg på olika sätt. En bloggvän skrev om sin son när han skulle sova och jag känner så väl igen det. När Klara får sin välling så ligger hon och trycker in sina vassa naglar under mina naglar och sen nyper hon mig i näsan... Det är ganska oskönt. Hon måste känna sig oerhört trygg med mig eftersom hon kan utföra dessa små illdåd :-D
Jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Ny dimension

Förut när jag aldrig trodde jag skulle kunna få ett barn. Långt innan jag träffade Krister så var jag alltid artig när jag mötte andras barn. Jag tyckte de var gulliga men höll inom mig ändå en liten distans. Sen när Tusse fötts så var det bara smärtsamt och möta andra bebisar eller andra som var gravida. Nu, när Klara finns så är det en helt ny dimension som inträtt.

Igår var vi på Babysim med Klara för första gången. Det var ju flera bebisar där förstås och alla små ansikten fick mig att le och känna innerlig glädje. Förut har den varit utanpå. Nu, gick den ända in.