Långt bort i skogen

Bloggen tar olika former. Den är ibland en sång till livet, ibland en stor klagan, ibland en längtan och ibland en stor sorgesång.

Senaste dagarna har varit ganska tuffa. Det var namngivningsceremoni för Tusses tremänning. Tårarna och paniken lät mig inte slippa undan. Jag borrade ned mina tåriga ögon bakom Kristers hår. Jag tycker så mycket om lilla Olle och hans mamma och pappa! Det var bara det att sången som skulle sjungas under ceremonin var precis exakt den sång jag sjungit för Tusse varje dag i magen. Varje, varje dag sjöng jag den. Den är inte en sång som var och varannan kan. Olles familj är folkmusiker och så är även jag sen långt tillbaka. Därför fanns sången som en naturligt inslag för dem att sjunga, här nedan är den:

Vaggvisa från Älvdalen
En visa efter Bälter Selma Hansback

Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må
Lammena, lammen, lammena mina mina små
Där finns den vännen som långt bort bland bergen gå

Vi sjöng den när Tusse jordfästes med. Kära Tusse, om du visste vilken längtan jag har efter dig och hur mycket jag älskar dig, varje minut!!

Jag har nu sprayat Synarela i nästan åtta dagar. Det har gått bra hittills men idag är jag orolig för det har börjat göra ont på vänster sida vid äggstocken. Tänker att det är en cysta på gång igen eftersom jag inte började på den dag som jag skulle börja egentligen eftersom jag började blöda för tidigt i denna cykel. Nu är jag orolig att behandlingen ska gå åt pipan.



Arbete, strömavbrott, IVF och JUL!

 

Fyra dagar i sträck har jag arbetat. För mycket för mig faktiskt, för mycket för de flesta kanske. Det är så intensivt på mitt arbete när jag har rådgivning. Man jobbar liksom inte fyra dagar 8 - 5 utan det känns som att man jobbar 7 - 18 och dessutom när man jobbar till 22 kvällen innan börjar man kvart i sju dagen efter. Det gör att jag för det mesta inte sover mer än fyra och en halv timme dem nätterna.  Jag far och flänger överallt och vill göra mitt bästa och det vill jag göra de första tre dagarna och den fjärde vill jag inget mer. Då orkar jag inte höra någon ropa på mig eller vilja något med mig över huvudtaget.

På julafton arbetade jag och sen kom jag hem till ett fullt hus – hela Kristers familj var här. Krister son och flickvän hade stått i köket så gott som hela dagen och lagat mat. När jag kom hem så återstod potatisen och jag tänkte… hur ska det här gå att få någon ordning på?

Vips, så stod det ena efter det andra på bordet, alla hjälpte till och även om några stod i vägen så gick det bra ändå ;-) Det är så härligt med Kristers familj, allt är så okomplicerat och skönt!

I fredags dagen innan julafton hände något märkligt. Jag skulle ju börja med min IVF behandling den 28 dec men var tvungen att börja redan i fredags då jag fick en blödning. Jag blev alltså inte gravid denna månad heller, min kropp har visst hamna helt i obalans.

Jag ringde genast kliniken och de bad mig börja med sprayningen redan då – allt för att spara tid, sa de. Jag är tacksam för att de är så införstådd i tidens betydelse!

Nu har jag börjat spraya och idag är det femte dagen. Den här sprayen sätter först fart på hormonerna för att sen efter tre veckor göra att hormonproduktionen stannar av – alltså det kommer bli att jag kommer in i ett slags klimakterium.

Vi har haft strömavbrott också på grund av stormen vilket gjort att vi inte kunnat nå ut till världen. Jag är så glad för vårt hus som höll värmen trots stopp i pelletspannan. Tack och lov var det ju plusgrader ute – det var räddningen!



Ljuskronan hittade vi på blocket någon dag innan jul och Kristers bror har dekorerat den stiligt.

Avdrama

Det går alltid att se saker på två sätt eller flera. Det går att se julen som en stor högtid med djupa traditioner och med föreställningen om att allt ska vara underbart och fantastiskt. Det går också att se julen som en dag som all andra med ett försök att dra ned på förväntningarna. Sen jag träffat Krister så har jag precis som jag skrev om midsommarafton dragit ned på mina förväntningar kring högtidsdagar.

Jag har gjort ett avdrama av det hela. Ett nytt ord, men jag tycker det är bra. Man kan göra ett avdrama av julen.

Visst kan det finnas fallgropar även denna jul för att inte lyckas med avdramat. Men jag vet vilka de är och ibland tillåter jag mig att falla ned i dem. Jag kan välja att gå in i känslan av smärta att Tusse inte är här hos oss i jul. Det gör verkligen ont när jag tänker och känner in den stora saknaden. Men jag kan också välja att inte gå in i smärtan så djupt, utan titta på den lite från håll och konstatera, "där är den; smärtan som gör ont i mig. Jag vet den finns där. Den är där".




Dahlenlund & Bästa Bandet



Här, ett smakprov, en mix med några låtar från skivan "Elinor säger att det känns när man kramas".

Om ni skulle vilja köpa skivan kan ni sätta in 150 kr + portoavg på plusgiro: 1178869-2, Krister Fridh.

Skriv ditt namn och adress så sänder vi skivan så fort vi kan!
Krister har producerat skivan, spelar diverse gitarrer, munspel, piano och banjo och jag spelar flöjt, trumma och körar. 


Födelsedagen

 
Idag fyller jag år. 41. Det är inte betydelselöst att få höra en födelsedagssång sjungas i örat när man vaknar. Det är verkligen inte betydelselöst att få sitta vid ett bord, äta gott och bli hyllad av sin fina mamma och nära vänner och sin älskade Krister. Det är allt annat än betydelselöst – motsatsen är betydelsefullt och meningsfullt. Framför allt KÄRLEKSFULLT. Det rör mig till tårar. Det är mycket som gör det.

Vet ni, hade jag tid och det tänker jag skapa, så skulle jag vilja skicka en genuin present till er alla. Min önskan just nu är att få ge er något tillbaka – återigen så känner jag att jag vill det. Jag får höra att jag ska fortsätta med orden, jag får höra att jag betytt något för någon. Det värmer så i kroppen, själen och hjärtat och det är allt annat än betydelselöst. Det är så betydelsefullt att det gör mig inspirerad till så mycket.

Morgonen började med att Krister sjöng ”Ja må hon leva”. Den sången har jag ju hört ett antal gånger i livet. Men den här gången var det som jag hörde den för första gången :-)

Efter frukosten grät jag en stund över saknaden efter Tusse. Jag skulle så gärna velat fira min födelsedag med honom. Krister tröstade mig som vanligt. Stod på knä på golvet vid köksbordet och kramade min snoriga näsa. När jag sa att jag fattar inte varför jag fortsätter vara ledsen så sa han: Det är ju inte så konstigt. Nä, tänkte jag, det är ju inte så konstigt att jag är ledsen fortfarande.

Därefter skulle jag baka en tårta som bestod av äggvitor. Tårtan blev kvar i ugnen för länge vilket gjorde att den blev ett sprucket månlandskap som sedan blev ett lapptäcke tillsammans med en annan tårtbotten och med hjälp av marsan som klister och några smetiga blåbär så lyckades jag limma ihop lapptäcket och tårtan blev faktiskt god!

Efter att ha sjungit en hårdrockslåt för att försöka hjälpa Krister inför morgondagens spelning så har vi njutit av att kunna sitta i en soffa mittemot två vackra fåtöljer, njutit av att bara ha ett fint hus och ett fint rum att sitta i. Härligt att kunna sitta i soffan med en av min bästa vänner och hennes nya kärlek.

Nu ser jag fram emot en skön sömn. Helt slut faktiskt. Slut på ett behagligt sätt. 


Nattsudd inlägg

 
  
I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innan åt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd från kliniken.

Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gick igenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska. Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra. Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.

Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar. Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slags menopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att i nästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla så många ägg som möjligt.

Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har ju läst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men han behöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Han förstår på ett jordnära och grundläggande sätt.

Jag önskar med att jag också kände det där grundläggande förståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Det gör mig skakad, bekymrad och oroad.

När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa som var på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vi två hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant eller så blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)

Lucia 2011



Solen går upp bortom grantopparna i öster. Innan vi går upp sjunger vi Luciasången i sängen bara för att få lite julstämning. Vi sitter i vårt hus, vid köksbordet. Äter frukost. Jag letar på nätet efter en variant av Tomtegubbar som vi sjöng när jag gick på Wiks folkhögskola. Hittar den tyvärr inte. Det var nog den bästa tomtegubbesång jag hört.

Igår var vi till graven. Jag grät mer än vanligt – såg Tusses lilla kropp och ansikte framför mig, längtade så intensivt att få hålla honom. Rädslan tog över handen, tårarna rann ned på mina redan så torra läppar och dränkte dem med salt. Rädslan sätter taggar och äter på mitt hopp.

Idag ska vi till Falun, IVF kliniken. Jag har ett hopp och önskan idag och det är att vi blir väl emottagna och att vi kommer få en plan att hålla oss till.  

Ikväll ska vi sjunga för en del av Trafikverket som har personaljulbord på Orbaden.  

Världar i en korridor

I korridoren på sjukhemmet står en mamma med sin bebis. Hon håller bebisen i sin famn. Bebisen heter Moa hör jag mamman säga. En gammal man står och håller Moa i handen och tittar fascinerat på henne. Generationer av liv möts i dödens korridor.

Men den lilla får det hela att verka mer livfullt för ett ögonblick. En personal går förbi och tar in det som sker. Hon utbrister:
- Åh, en bebis, vad härligt, såna skulle man ha många av!
Ja, tänker jag. Det skulle man. Kan bara hålla med. Tänk om hon visste om min värld. Men hon vet lika lite om min som jag vet om hennes. Två världar i en korridor.

Strax därefter hör jag någon prata om att skratta. Någon hånar en annan för den skrattar.
- Vad skrattar du åt? Den andre personen säger:
- Inte vet jag,vad ska vi göra då?

Tusse i vardagen



Tusse finns med oss varje dag. Mellan sovrummet och köket finns ett väggfast skåp. Där står fotot inramat i vitt. Bredvid finns de två nallarna, en stor som håller om en liten nalle. Bredvid står farbror Runes röda brandbil. En liten ljuslykta står där med, som jag tänder ett ljus i när jag vill tänka extra mycket på honom. Dopljuset får plats med. I skåpet under där Tusse bor, finns handdukar och lakan. I ovandelen av skåpet finns glas.

När Krister och jag pratar med varandra och ska tala om var vi har lagt en viss sak eller när vi sist såg en viss sak så blir det ofta att vi säger - Den är där hos Tusse. Vi sa också så när vi bodde i Gävle
- Ovanför Tusse, där står hålslagaren eller pennorna eller zoomen eller vad det nu var vi letade efter. Om vi inte hittar det vi söker så brukar vi ibland säga att det är Tusse som tagit den för att leka med.

Förra tisdagen fyllde Krister år. Då slog jag in hans paket och gissa vem som fick vara med? Jo, Tusse! Jag pratade med honom och sa att vi gjorde fina paket till pappa. Jag fantiserade om hur det skulle kunna vara om han var här hos oss. Det känns naturligt att låta honom vara med hos oss i vår vardag.

Nu väntar vi ju på att vi ska få en glad nyhet förstås. Vi hoppas att Tusse ska få ett syskon. Jag trodde kanske det skett något denna månad. Denna månad som egentligen är månad ett. Månaderna innan har ju inte varit på riktigt. Eftersom jag förmodligen inte haft ägglossning förrän den 24 nov. Denna månad blev det inget. Den 13 dec ska vi till Falun för IVF konsultation. Vi försöker två ägglossningar till sen blir det IVF.


Allt i din bokylla

 
Jag har många kloka vänner. Många. I min vardag så dyker era kloka ord upp. Såvida jag inte är blockerad av mina ibland envisa nedåtgående spiraltankar. När de har tagit makten så dyker inte era ord upp. Men ofta gör dem det.

I hyllorna som vi nu håller på att packa upp massa böcker i, så ryms många intressanta böcker. De är så pass intressanta att de ger inspiration bara genom att titta på omslaget.

En gång när jag var förvirrad så frågade jag en vän om och om igen vad jag skulle göra. Jag ville hitta en tråd, en väg, en hjälp. Jag ville finna något att hålla mig i. Var fanns svaren på alla min frågor? Min vän tittade på mig eftertänksamt och sa sen efter en stund:

- Svaren finns i din bokhylla. Där har du allt du samlat på dig, det du sökt efter i många år, kunskap som du velat förvärva, världar som du velat undersöka, teman som är intressanta eller böcker som bara ger inspiration när livet blivit aningen för ihopträngt. Där har du redan alla verktyg du behöver.

Det är så sant. Alldeles nyss stod jag med en bok i handen och kände en fullkomlig lycka vid tanken på dess innehåll. 


vem jag är på riktigt

 
Alla är i sina världar. En upplevelse av att ni är långt borta. Eller är det jag som är långt borta från er?

Igår var jag långt borta men ändå nära ett brinnande ämne. Jag var på högskolan i Gävle, kände kontakten med glädjen att få leka igen men den dog hastigt bort då lekkamraterna inte ville samma sak som jag.

Och i torsdags fick jag det ännu klarare för mig hur jag faktiskt svikit mig själv genom de val jag gjort i livet. Inte på alla punkter nej, inte alls. Men på en stor punkt nämligen sveket att utbilda mig till sjuksköterska mot min innersta vilja. Hur kan det gå till, tänker ni då? Hur kan man gå en hel utbildning mot sin vilja? Det kan faktiskt bli så om det är för grumligt för att se ned till botten. Därför blir det så att man koncenterar sig på att hålla huvudet över vattenytan och lyssna på vad omgivningen säger åt en att göra.

Nu kan jag se botten. Nu står jag även med stadiga ben där och behöver inte kippa efter luft. Nu är jag redo att se efter vem jag är på riktigt. 

Just nu är det även andra saker som cirkulerar i mitt huvud som ni vet. Det är snart två veckor sedan jag hade positivt utslag på ÄL testet. Gissa vad som pågår i mitt huvud? 

Google adsense tog bort annonserna på min blogg. Då ansåg nog att annonserna klickades på, på fel sätt...


Att tända en stjärna inne i det mörka rummet

Kommer in i den kalla farstun, där trappen går upp till lägenheterna. Det luktar lite sommarstuga. Där uppe i fönstret har Krister satt upp en av stjärnorna som vi fått ärva efter förra ägarna till huset. Krister har satt upp stjärnor lite här och där. Noggrant fixat med strömsladdarna. Sett till att vissa har timer. Sett till att de inte hänger och slänger. På taket hörs regnet droppa så där skönt avslappnat. Ett skönt regn och graderna är inte lägre än 4.

Min älskade blivande man. Han är en riktig livsnjutare. Ivrigt varje dag kliver han upp för att ta tag i dagens göromål. Han längtar efter att få göra det. Och när han gör det så är han i det han gör. Han är närvarande. Det är så inspirerande att se och att leva med en människa som är sån.

När jag är i det jag gör så känns det. Det är ett lugn i bröstet. Det känns njutningsfullt och jag har ett nyfiket förhållningssätt till det jag gör. Ingen oro för framtiden och inga malande tankar. Bara är och gläds. Så kände jag nästan under hela graviditeten. Jag bara var och var så oerhört lycklig. När jag kan känna det där lugnet och nyfikenheten att få skapa och vara i nuet då blir jag lycklig. Just nu känner jag så.

Nu har vi tänt massa stjärnor här. Även jag kände ett lugn och kunde koncentrerat sätta upp en stjärna.


Som att sitta i ett mörkt rum och se ut på den ljusa världen

 
En lätt missriktad ton, ett vibrerande anslag, smyger sig på och hela tiden finns det val att ta, en väg bort från den anspända tankevirveln. Jag menar en tromb av tankar som fyller ett hål nedåt i dig själv. Vet ni vad jag menar? Ju mer man tänker på de där tankarna ju mer tar de dig nedåt. Inget nytt för den som lidit av det i många år.

Det här har inte med Tusse att göra, Tusse ska inte få ta all känslokaos som pågår i mig. Det här är den gamla vanliga ångesten. Det gamla vanliga mönstret, för den som stickat samma tröja år efter år.  Som något tryggt att falla tillbaka på, fast tvärtom. En falsk trygghet med andra ord.

Fina söta Tusse, nu önskar jag att din mamma kunde svara dig, då du säkert undrande skrattar lite åt mina knasiga negativa tankar. Hade du varit här hade jag förtvivlat försökt dölja min ångest inom mig, men jag vet, barn uppfattar så mycket av den känslan. Det hade gjort mig förtvivlad om du skulle fått ta del av min ångest.

Nej! Det finns ingen logik i den. En fälla är det. Enbart en tankemiss. Låt oss komma vidare, låt oss komma ur den. Tänker på en clown. Clownen kan göra mycket med sin underliggande sorg och rädsla. Visa den för människorna med en öppen naken förvåning, som om det är något nytt men ändå så påträngande trasigt. Clownen kan visa själens trasighet med en viss distans, ett delikat improviserat förhållningssätt som kanske förflyttar oss till skrattet men också till gråten. Ett experiment med det ohanterliga, något som faller, missas, snubblas, misslyckas men som lyfts upp och blir allmängiltigt och kärleksfullt omhuldande igen.

Tack! För att jag ändå inte känner som jag gjorde januari 2010, då kunde mitt tillstånd liknas med denna så förträffliga beskrivning gjord av en reporter i Metro vid namn Helena Sandklef. Sällan har jag skådat en bättre beskrivning över ångesten och sorgens tillstånd. Ändå var det ju just så som hon beskriver i sin artikel, jag kände det när jag fick reda på att Tusse dött, men det jag kände då och då tidigare i livet relaterat till min ångest kan också beskrivas på det sättet.

När man hamnar i den där nedåtgående tankespiralen då är det lite som att sitta i ett mörkt rum och blicka ut i en föreställd ljus värld. Världen utanför ter sig som mycket enkel, där händer det, där lever man, men här inne i det mörka så blir viljan och drömmarna inte hanterbara. Tillslut blir förmågan att handla inskränkt. Bara tillfälligt, tack och lov. Inget är beständigt, inte heller ångest.

En verktygslåda fylld med allehanda medel

 
Om framtiden finns mycket att säga. Om jag tittar i backspegeln har många av mina drömmar slagit in redan. Krister har blivit så oerhört glad när han insett att tillsammans med mig blir inget omöjligt. Jag undrar vad det är som gör att inom mig har jag faktiskt en övertygelse om att inget är omöjligt ändå. Jag tror jag anar var den viljan kommer ifrån. Trots att jag tvivlat på att mitt liv någonsin skulle få något slags lugn i sig. Tillslut är det ändå möjligt. Det jag förutsatt mig och drömt om har blivit verklighet på många plan.
Huset som vi köpt trots en del motstånd först. 

Det finns några saker som jag bara inte lyft fram i ljuset och vågat tro på, men det jag trott på har alltid framstått som möjliga. Ibland har jag kämpat och slitit för att saker och ting ska hända och ibland har jag släppt taget om det och bestämt mig för att se det tydligt framför mig och då har det efter hand blivit till. En balansgång mellan hårt arbete och tillit. Mina vänner har hjälpt mig att se det här.

Vägen har varit krokig för mig. Jag känner mig som en verktygslåda, fylld med allehanda verktyg, det gäller bara för användaren att ta reda på hur man använder dem på bästa sätt. Det finns mycket mer att utforska i min verktygslåda. Mycket mer! Det är det som vi vill använda huset till. Använda alla verktyg, ta fram dem och titta på dem och se hur vi kan använda de på bästa sätt. Vissa verktyg behöver smörjas upp lite och till det behövs en villighet till att ta en sak i taget. Därför behövs en portion tålamod och en portion acceptans gentemot sjuksköterskelönen som är så knaper. För pengar behövs som sagt det med för att förverkliga drömmar, men det går att hitta dem på olika sätt.

lavendelbad och ägglossning

Nytt jobb. Flera olika tankar och känslor att ta ställning till. Behöver slappna av, koppla av. Igår när jag kom hem så tog jag ett lavendelbad, trots allt som ligger och väntar och nästan ropar på att få bli gjorda, så tog jag ett lavendelbad. Det första badet sen Tusse föddes faktiskt. Jag badade ju lavendelbad på förlossningen när värkarna hade satt igång. En stund där i badet så mindes jag så starkt hur jag låg i det där badet med den stora magen som stack upp. Nu låg jag där i vårt nya hus, i badkaret och tittade lite eftertänksamt på min mage där nere under vattnet. Efter en stund förbyttes ändå det eftertänksamma till hoppfulla tankar om framtiden. Bra. Skönt så. Fint.

Efter badet gjorde jag kroppsscanning. Mindfulness-träning enligt Mark Williams m.fl. Jag somnade. Kroppsscanningen är inte till för att somnas till. Men det gör mig inget. Inget alls. Sov hela kvällen. Vaknade vid 21.30...

Idag fick jag en glad gubbe på Ägglossningstestet! Nu äntligen har min kropp kommit igång, sju månader efter förlossningen. Så skulle det kanske ha blivit även om Tusse levt. Det tar ett tag för kroppen att komma igång. Det är bara det att det är svårare att acceptera när det inte finns ett levande barn.

Nu är jag glad, lika glad som den här gubben :-)




Generositet och konsten att ta emot en gåva

Efter mitt förra inlägg och efter en status på Facebook har en del idéer väckts inom mig. Dock har inte dagen velat samma sak med mig som jag velat med den. Den började med att trilskas med mig och verkligen satte sig på tvären. Jag har försökt att få den på rätt köl igen och tillslut, äntligen landade jag vid pianot på nedre plan och skrev början till några sånger. En blev så gott som klar, vilket gladde mig.

Den här dagen har också min blogg blivit med annonser för att förhoppningsvis inbringa några pengar, som ska gå oavkortat till syskonförsök på IVF kliniken. Jag är egentligen inte så mycket för annonser och reklam, men jag tänker att jag kan kosta på mig att prova allt nu, utan att vara så förnumstigt eftertänksam. 

Den är dagen slutade med att jag fick ett fantastiskt erbjudande av en vän. Så fantastiskt att jag inte förstår hur någon människa kan vara så givmild. Jag ska nu våga mig på att ta emot hennes generösa förslag. Det är överväldigande. Det är svårt att ta emot en gåva. Särskilt eftersom jag länge trott att jag inte har förtjänat det. Det finns ord för sorg tycker jag men det finns inte ord för det jag känner till dig min kära vän och alla er som är så oerhört kärleksfulla mot mig och Krister. Jag vill en dag visa genom handling hur mycket jag uppskattar er. Jag tänker fortsätta skriva och fortsätta formulera det som ni ger till mig genom ord, kärlek och handling. Jag tänker lära mig fler ord - jag lovar.


Alla möjligheter på en kväll


Släppa taget om tiden. Släppa taget om viljan. Fall nedåt bara, tillåta sig att känna sig tung en stund. Stirra framåt bara, inte behöva och inte tvinga sig vara aktiv. Bara släppa taget en stund. Krister åkte för längesedan. Glad och inspirerad berättade han för mig om kvällens alla möjligheter, de möjligheter jag har alltså. En kväll full av möjligheter. Han kysste mig och sa att han älskar mig.

Vi bänglade utrustningen (PA:t) utför det blivande caféköket. Han glömde gitarren en våning upp och fick springa upp och hämta den. Han packade in allt i bilen och sa igen att han älskar mig. Han glömde microfonerna i en byrålåda, trodde han, men fann inte microfonerna och gick för att leta efter dem. Hittade dem inte. Vi kysstes igen. Jag älskar dig Krister, sa jag och inom mig längtade jag redan tills han kommit hem igen.

Jag stängde dörren och gick upp för vår trappa. Hörde att han startade bilen och åkte iväg. Trappan i vårt hus. Jag har inte förstått det än, att vi har ett hus större än de flesta hus och ändå kan vi inte få ett lån på futtiga 24500 kr på Nordea. Jag får det inte att gå ihop. Humankonto heter lånet och är riktad till människor som vill utvecklas eller göra en behandling som man inte har råd att slänga upp alla pengar till i ett fång. I vårt fall skulle vi använda pengarna till ett IVF försök. Men vi har andra planer nu. Vi gör en CD – säljer den till vänner och vänners vänner. Sen gör vi en fest här – en stödfest där vi bjuder på något gott och mycket mer än så. Sen använder vi pengarna till ett syskonförsök. Men har vi tur så behöver vi inte det. Tänk om det kunde bli så. Jag har nog aldrig önskat mig något större än just det som jag önskar nu. Hela mitt väsen önskar och ber. Jag önskar mer än när jag var liten och önskade mig en mycket efterlängtad julklapp. Funderar också på möjligheterna att tjäna lite pengar på sin blogg, kan det vara något att försöka med, någon som vet nåt?

Alla möjligheterna med denna kväll är sparade inom mig. Jag är för trött för att utveckla mig och sängen känns som en mycket möjlig plats att få spara mig själv i.

Omfamnar varandet. Liksom lägger armarna runt det.

äventyr och sorg


Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor. 


Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig. 

Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.
I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.

Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.

kärlek genom handling



Sorg kan vara så mycket. Efter flera månader av sorg så förvandlas den och den träder i kraft och gör sig påmind när andra visar genom handling att vår lilla Tusse betytt något för någon. Jag har sorgen inom mig. Till och med talar om den på ett osentimentalt sätt. Berättar om den för min blivande chef utan att fälla en tår, berättar om den för läkaren under läkarbesöket och hon tar in det jag säger om Tusses död som om jag talade om vilket symtom som helst. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag hade nageltrång och hon hade haft samma min och tonläge ändå.

Ikväll trädde den ikraft, i sin fullaste kraft. Jag märker att jag inte varit i min kraft idag. En oro har fått härja i mig. Den har härjat fritt och det är en gammal välbekant oro. Den handlar om att jag inte är nöjd. Jag är inte nöjd med det jag gör som inbringar pengar, jag vill något mer och när jag tänker på det så blir jag låst.

När sedan Tusses farbror och kusin varit till graven och tänt massor av lyktor för att Tusse skulle få det lite mysigt och när han sedan visar att de varit där genom att skicka en bild på alla vackra lyktor då brister det i mig.

Tro inte att det är svårt. Det är svårare att hålla det inom sig och inte släppa ut det. Det gör mig ångestfylld och förstenad.
Tro inte att jag inte vill gråta. Jag har inte gråtit tillräckligt ska ni veta. Jag har hållit gråten ganska mycket på avstånd. Men när krister säger: Min älskade fina Tussemamma, då gråter jag och när Tusses farbror och kusin visar kärlek genom handling – då gråter jag. Då gråter kärleken sin vackraste sång. Det renar och frigör. Det gör att något nytt kan födas igen.

Enkelt

 
Berättade jag om låten Enkelt. Hur den kom till? Vår trummis kunde inte komma och Urban som gjort låten tänkte att vi kanske kunde spela den med hjälp av gitarr och kontrabas istället. Det var nog februari/mars tror jag. Tusse kändes stor där inne i magen och han brukade röra sig mycket, särskilt när vi spelade och trummor verkade han reagera mycket på. Vi sa att han tyckte om det, vi inbillade oss det i alla fall. Vi sa att vi längtade tills han kom ut och vi trodde att han också längtade att komma ut så han fick vara med och spela trummor med oss!  

Jag var trött och kände mig otymplig. Jag tog upp Yemben, den afrikanska trumman som jag har, som numera bor i studion. Jag placerade den på golvet mellan mina knän. Krister satte en mikrofon nära trumskinnet och jag drog handen över trummans yta. Tusse låg bara en decimeter ifrån, inbäddad i livmodern. Jag trummade med mina händer och Tusse svarade genom att trumma med sin rumpa mot min mage. Jag längtade efter att få se hans blick när han äntligen skulle få se trumman och trummorna i verkligheten. Han hade ju bara hört allt från insidan. Jag kan undra så hur han skulle ha blivit tillsammans med oss och all musik som han fick höra och vara med och skapa varje dag under hela hans tid i magen.

Vi sa igen, lite skämtsamt, att han längtar nog att få komma ut och få vara med och skapa tillsammans med oss. Vi längtade vi med, att få träffa honom. 


Finns det vackra ord om mens?


Det packas här hemma och i studion monteras väggarna ned. Instrumenten ställs i ett hörn, gullfiberisolering packas ned i stora sopsäckar. Den uppgiften tog jag på mig eftersom Krister får allergi av isoleringen. Mitt i packandet skickar jag febrilt ut PR bladen om oss för att få fler speljobb.

Mitt i packandet funderar jag åter på vilket fokus jag ska ha i mitt arbetsliv. Samma fråga som funnits sen jag var 20 år egentligen. Stress ökar sårbarheten. Ja, det kan jag hålla med om. Stress gör att jag ifrågasätter hela mig igen och undrar egentligen vad jag gör här.

Mitt i packandet ska jag genomföra en kursuppgift.

Mitt i packandet sjunger vi på en sång.

Mitt i packandet skriver jag ned vad som sagts på uppropssidan. Så många berättelser, så många livsöden passerar mitt hjärta. Ikväll grät jag inte. Jag stängde av. Sist jag satt och jobbade med berättelserna grät jag ihållande. De berör mig och får mig att gå igenom Tusses död om och om igen.

Mitt i packandet tar vi upp JULA katalogen och funderar på shopping.

Mitt i packandet kommer den efterlängtande mensen. Finns det något vackert att säga om blodet så skulle jag göra det nu. Ingen gång har väl mensen varit så efterlängtad som nu. Kanske kan min kropp få chansen att komma igång nu, börja en ny cykel. Börja om på något nytt. Det renar, frigör och införlivar hopp.

Hälsningar Stoppa IUFD - Kampanjen

Liknande kampanj skulle kunna göras för att rädda små bebisars liv.

Exempel:

Du kan rädda din egen bebis liv!  Det gör du genom att så fort du känner att barnets rörelsemönster ändras eller minskar mer och mer, genast åka in till förlossningen. Där ska du får göra ett UL för att se hur barnet mår.  Hälsningar Stoppa IUFD!

Enkelt va?