Det var vad min läkare fick mig att försöka inse att jag behöver acceptera min situation. Ja visst. Jodå. Att ens barn dör tillhör kategorin för komplicerad sorg och att det dessutom inte sen blir någon graviditet och något levande barn är dubbel dubbel komplicerad sorg. Det tycker nu läkaren att jag ska acceptera. Eller vad var det hon menade egentligen? Samtalet hade inget djup och inget rum att fortsätta i.
Sen tyckte hon att jag skulle vända mig till min ansvarige gynekolog med mina frågor rörande depression och ätandet av olika mediciner. Eventuellt förhöjt TSH... Osv osv. Jag sa till henne att jag inte har någon ansvarig gynekolog. Jag har en gynekolog som skickar ett E-recept till mig med Pergotime som sen inte tycker det finns anledning att kolla med UL under behandlingen utan det där kan jag syssla med lite själv i väntan på äggdonationen.
Sen att det blir cystor och ingen ägglossning, finns ingen förklaring till och ingen uppföljning heller. Jag är ju 42 år och hör inte hemma på en fertilitetsmottagning...
Lite bitter och arg i natten.
Men mycket glad på samma gång då det nu endast fattas 49 röster på mig i talangjakten. Sen kan jag få läsa in en ljudbok! http://www.storytel.se/talangjakten
Allt är fortfarande så nära men ändå så overkligt främmande svårt att förstå. Acceptera? Jag fortsätter ju leva och jag sitter inte bara och inte gör något. Jag gör massor för att komma vidare.
Att inläggen inte kommer så ofta nu förtiden har sina orsaker. Jag har svårt att skriva just nu, då det finns en tendens att det då skulle låta som en privat, något som ingen annan egentligen har med att göra, en sörja, ett rop på hjälp eller bara en enda lång mening med gråt.
Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.
Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?
Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott. Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.
Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.
Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.
Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.
All kärlek till er läsare!! A good enough day to love.
Jag är inget bra på det här med att ruva. Jag kan inte koppla bort hjärnan. Jag tänker för mycket. Så hela natten har jag legat och tänkt en tanke. Det lyckas inte. Positiv kvinna jag är va?
2 1/2 timme sov jag inatt så nu ser ögonen dubbelt och hjärtat slår hårt.
Jag vill bara äta socker och helst dricka en liter mjölk. Ätit en nyttig lunch men vräkt i mig nötcreme med maränger när jag kom hem....
Matintaget och sockerbehovet har ökat markant sen jag ökade dosen med kortison.
I övrigt har jag klarat av att jobba idag men mer än så är det inte. Jag har inga ömmande bröst och ingen molande mage. Haha.... har ni tänkt på det vad en del kallar molvärk? En del skriver molnvärk och en del gnolvärk! Jag gnolar på en värk! Det kanske heter så?
Fina lilla Tusse, mamma behöver vända den här negativa trenden nu. Inte döma. Det gäller att inte döma sig själv. Om du varit här nu så hade vi läst en bok eller gått ut i den fina kvällssolen. Jag får låtsas att du och jag gör det.
- Kom Tusse, vi går nu. Ta med dig Guldblomman!
Jag kommer ihåg en berättelse om en flicka som var så glad då hon målat sitt rum alldeles själv. Tyvärr räckte inte färgen så ett hörn blev inte färdigmålat. Pappan kom in i hennes rum och hon ville stolt visa upp vad hon gjort och hur fint det nymålade rummet blivit. När han kom in i rummet så såg han inget annan än just det omålade hörnet. Han kommenterade att hörnet var omålat och resten av rummet såg han inte. Han sa inget om färgnyansen eller något om hennes prestation. Utan endast detta omålade hörn.
Ibland kämpar jag med att se det vackra då det är så lätt att bara se de omålade hörnen. För mig är det inte helt självklart att se det vackra. Särskilt när jag mår sämre rent psykiskt så ser jag mer och mer skavanker var jag än befinner mig. Häromdagen blev jag riktigt ledsen när jag insåg att jag hela livet faktiskt kämpat med detta faktum att aldrig vara nöjd. Vad är det som gör att man alltid hittar felen och väljer att prata om dessa istället för det som är bra? En av mina närmaste vänner sa till mig att jag har ett monster på min axel som sitter där och säger: "Minsann, Anne, du ska inte tro att du ska få det riktigt bra du någon gång, känn efter, är det inte något litet fel här någonstans som du kan hänga upp dig på eller klaga på? Visst, är det inte något litet. Monstret vill inte ge vika så lätt.
Igår när jag körde hem från jobbet började jag gråta när jag insåg att det där monstret fick ju jäkligt rätt en gång förra året i april. För en gång skull i mitt liv kände jag sån lycka och hormonell frid och räknade inte upp några fel överhuvudtaget. Jag såg allt det positiva, jag var inte rädd för förlossningen ens, jag räknade upp allt jag drömde om, jag var nöjd. Helt nöjd. Då kom ett levande monster - DÖDEN, knackade på min port och visade mig hur obarmhärtigt livet kan vara. Det var så perfekt allt, så bra som det kunde bli och sen fick jag beviset. Det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Jag fick bevisat, att jag Anne, får inte fulländad lycka, fulländat liv i form av ett levande barn som jag burit på i nio månader. Jag blev lurad på ett himla snöpligt och otäckt sätt. Jag trodde att jag hade allt i hamn. Jag trodde på livet. Men det visade sig att jag skulle ha fel.
Sen dess har jag kämpat som en galning för att få tillbaka tron på livet. Ibland har det gått lättare och jag har kunnat se allt det vackra och ibland har jag bara sett omålade hörn överallt - framförallt ett omålat dass som står här utanför och misspryder vår vackra utsikt ;-)
Den senaste månaden har jag sett mer och mer omålade hörn, trots att jag "borde" var lycklig och nygift. Och när Krister ifrågasatte min negativism så blev jag först arg och besviken på mig själv att jag har det här tråkiga beteendet. Men i bilen på vägen hem igår i min gråt så insåg jag att det är f-n inte så lätt att se det vackra för alla omålade hörn efter det som hände med Tusse. Det är f-n inte så lätt att fortsätta måla vackra tavlor när graviditeten lyser med sin frånvaro. Att få ett syskon till Tusse har kommit att bli en kamp, en utmattande evighetssnurr som sliter mig och oss mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt så vet jag ju att jag haft de här omåladehörntendenserna tidigare med. Så allt kan jag inte skylla på Tusses död. Det jag däremot insåg var att jag är så hård mot mig själv och kräver att jag ska vara så positiv och glad hela tiden.
Kommunen har ställt upp ett omålat dass alldeles intill Trönö Gamla Kyrka, i all välvilja för att människor ska kunna uträtta sina behov efter kyrkbesöket. Tyvärr har det en väldigt tråkig design och förstör utsikten över dalen.
Det blev ett långt inlägg detta. Det är inte klart än. I morgon ska vi börja IVF behandling igen. Börjar spruta med hormoner i magen i morgon kväll. Det blir förmodligen ägguthämtning runt den 13 augusti. Jag känner varken hopp eller oro. En stark stark längtan att få det där pluset på stickan igen som jag såg den 24 augusti 2010.
Jag vill köra på. Jag vill staka upp banan och ge mig ut i
spåret igen!
Nu är det allt eller inget som gäller. Det går att jämföra
med den kreativa processen som har tre stadier. Tillblivelsen (precis som med
befruktningen), assimileringen det vill säga, tillväxten (barnet växer i
livmodern) och sedan kommer fullbordan av det kreativa som man skapat (Alltså
barnet föds!)
Vi fick ju vara med om 2/3 av den processen och
fullbordandet blev vi utan! Jag födde honom och han var ju en helt fullbordad liten människa, men den totala tillfredsställelsen, efter att ha burit ett barn i nio månader, den uteblev helt. Glädjen och kärleken över att få titta in i sitt barns pliriga ögon och leta efter kontakt, den uteblev. Kärleken i att få se på sin skapelse, sitt vackra barn, lägga honom vid mitt bröst, pussa honom på den varma kinden. Allt det uteblev. Det blev bara tomt och ett ihåligt rum som jag nu fått bära med mig i snart 11 månader.
Det är därför vi inte kan tänka oss att adoptera
(nu får vi inte heller det, för vi är för gamla). Men många frågar oss och
vissa försöker påpeka att vi kan adoptera istället, att det finns faktiskt
andra sätt att få barn än att föda fram dem själv.
Det tänket går inte ihop med mina känslor för fem öre. Det
är att rycka bort hela fullbordan i ett enda slag att tänka så.
Jag var helt övertygad om att det bara var cystor vi skulle
få se på ultraljudsskärmen. Den bästa läkaren på hela kliniken tog emot oss och
hon började med att fråga hur det var med oss. Vi gick igenom det som hänt den
senaste tiden.
Sen böjde hon sig fram och la handen på mitt knä, nu ska vi
se efter och vi utgår från att det är positivt. Mitt inre tog ett skutt av förväntan och fasa.
- Är du säker på att det inte är cystor, sa jag till henne när
hon visade 4 – 5 blåsor på skärmen som satt där i min äggstock. De var 10 – 15 mm
stora och hon sa med trovärdig stämma att det klart hon är säker. Hon skulle
aldrig ta fel på det.
Inom mig kände jag sån glädje att jag ville gråta. En
blandning av sorg, smärta och glädje att äntligen få ett litet steg i rätt
riktning. Jag vet att det är långt kvar. Inuti de där äggblåsorna ska det
finnas ägg också. Men det räcker med ett ägg, ett riktigt bra ett, som är lika
bra som Tusse!
