Morgonen kom

Med vad ska jag fortsätta nu? Det blir ett långt inlägg detta, hoppas ni orkar läsa...

Mina dagar går nu åt till att återhämta mig men jag försöker också ringa in vad som är viktigt nu och hur jag ska fortsätta mitt liv. Vad behöver jag göra, vad är viktigt, vad vill jag göra?

Mitt berättande här i bloggen har gått omlott. Jag påbörjade en förlossningberättelse och skrev två inlägg om det. Emellan har det hänt så mycket annat. Jag har fått impulser att skriva om olika andra saker, begravningen har varit t.ex och därför har jag inte slutfört min förlossningsberättelse.Vet inte om ni orkar läsa mer om det?

Skrev om dagen, när vi kom tillbaka till förlossningen efter beskedet, vi åkte hem och hämtade lite grejer bara och sen åkte vi tillbaka. Jag skrev om lavendelbadet, minns ni? Nästa inlägg om förlossningen handlade om natten. Den natten när Krister låg på förlossningsbritsens inställningsskruvar och jag hela tiden frågade varför han inte la ned sitt huvud och han gjorde det en kort stund för att jag inte skulle oroa mig för att sedan ta upp huvudet igen för att inte ramla ned från britsen. 

Morgonen kom. EDA:n/ryggbedövningen hjälpte mig bra i hela öppningsskedet. När jag sedan var helt öppen så tog krystvärkarna vid. Jag stod och lutade mig mot ryggstödet på förlossningssängen. Jag ville att det skulle hjälpa det lilla barnet ned i förlossningskanalen, som jag hade läst mig till att det skulle göra. Problemet med det här lilla barnet var ju att det inte kunde hjälpa till själv och rotera. Det här var en av dem saker som jag inte riktigt fick besked om, för mig var det logiskt att Tusse inte kunde hjälpa till eftersom han var död, men jag fick till svar när jag frågade att det inte gjorde saken annorlunda. Jag har googlat som besatt på detta nu. Skrivit alla medicinska termer jag kan komma på men har ändå inte fått in några träffar angående vaginal förlossning och IUFD (Intrauterin fosterdöd). Jag har även tittat i mina kursböcker: ”Lärobok för barnmorskor” och ”obstetrik och gynekologi". I lärobok för barnmorskor står det tre sidor om IUFD. Är det verkligen så att det står för lite om detta? Får barnmorskor väldigt lite information om detta under utbildningen?

Jag har i alla fall själv gissat att eftersom ett dött barn inte kan hjälpa till vid förlossningen på samma sätt som ett levande barn kan så kan det bli svårare för barnet att tränga ned i förlossningskanalen. Så var det med Tusse, hans lilla kropp åkte upp och ned och kom aldrig tillräckligt långt ned så jag kunde krysta ut honom. Naturligtvis gjorde hans huvud det tillslut men då hade det gått hela fyra timmar! Ja, det är sant. Jag krystade i fyra timmar! Men vad i hela friden, tänker ni nog nu, varför kunde de inte hjälpa till på något sätt?? Så ska det väl inte behöva gå till? Nej, om det hade varit ett levande barn så hade det inte gått till så heller. Då hade man efter max en timme hjälpt till att ta ut barnet, med hjälp av sugklocka exempelvis. Men jag gissar att det gjorde man inte i detta fallet heller för om man hade satt en sugklocka på Tusses huvud så hade man kanske skadat honom. Huden är ju väldigt skör på ett dödfött barn. Nu hade inte Tusse legat död i fostervattnet så länge, men hans hud var ändå känslig. 

Under krystningsarbetet trodde jag att jag skulle dö. Krister som stod bredvid trodde också det. Jag blev blåare och blåare. Hela jag var nästan blå. Ett blodkärl blev större och större i pannan, jag kände på det och trodde att snart brister det. Min rumpa och mina lår var helt bortdomnade och även de blåa och mina ben hade en enorm kramp. Det var här undersköterskan gjorde den största bragdinsatsen någonsin. Varje gång jag fick en krystvärk så bände hon mitt ben åt det håll jag bad henne så att krampen kunde avvärjas något sånär så att jag kunde koncentrera mig på att krysta. Dessvärre var värkarna ganska svaga med, så min ilska och vilja hjälpte mig nog mer här än vad min kropp gjorde. 

På måndag kommer jag träffa min barnmorska som vi hade under graviditeten. Jag ska fråga henne om ovanstående frågor. Någon som läser detta och har kunskap kring mina frågeställningar får gärna kommentera!!

Berceuse

Det är Lotti och Jonas dotter som ritat teckningen. I första anblicken tycker jag att jag ser en glad liten figur med mungiporna uppåt men i figurens mage finns en annan figur med mungiporna nedåt...Titta lite närmare får ni se! Det går att förstora bilden om ni klickar på den.

Fortfarande omtumlad av all storhet som jag kände inom mig i lördags på begravningen. Jag smälter sakta alla intryck och ruvar på vad jag ska göra med dem.

Tack alla ni som var där! Tack för att ni gjorde detta till en fin, kärleksfull och ljus ceremoni.

Tack till Anna och Henrik som sjöng så fantastisk fint, den visa som jag satt och nynnande själv på när lilla Tusse fortfarande låg i min mage och dansade med rumpan. Visan som är skriven av Fred Åkerström, Berceuse – en vaggvisa:

Sov, sov, lilleman
Livet är en dröm
Uti mörkrets mareldsbrand
Seglar du mot nattens land
Alla går allena

Böljan sjunger mot din båt
Livet är en dröm
Djup är havets våg, salt och våt
Som av många ögons gråt
Alla går allena

Natten är så lång, så lång
Livet är en dröm
Djupt i sömnens blomsterfång
Drömmer du om dag en gång
Alla går allena

Gro, gro, lilla frö
Livet är en dröm
Mörkret mumlar runt vår ö
Kanske ska vi aldrig dö
Alla går allena

Särskilt den sista versen har satt sig i mig. Den lämnar ett avtryck med hopp. Anna och Henrik som ska få sitt andra barn i augusti. Anna var så vacker där i kyrkan, ljuset från fönstren strilade in och glittrade på hennes fina mage! Gro – Gro lilla frö!

Åh, tack mamma för du gjorde det fina blomsterarrangemanget till kistan. Lika omsorgsfullt som du stickade den gula tröjan som Tusse skulle få. Han skulle ju bli en en riktig påskbebis med gula kläder!

Åh, Tack Åsa, fina prästen, vännen som alltid får mig att skratta!

Tack Christer som spelade så bra till psalmerna. Du kändes så trygg. Så trygg. Mats som sen spelade trumma till sista psalmen gjorde att vi ville sjunga mer.

Åh, tack Viktoria för din text från det röda. Allt är bra, inget är bra, men jag planterar ett frö.
Dina starka röda rosor som du skickade till oss på lördagen när vi kommit hem från förlossningen har jag torkat nu och ligger på ett fat. Det röda, det starka, det som strävar framåt. För första gången i mitt liv är jag bestämd med att sträva framåt utan ångest.

Åh, tack Carola, min gamla barndomsvän som läste rakt från hjärtat ut till oss!

Åh, Robin, fina Robin, tack för att du läste Alf Henrikssontexten som jag citerat två gånger här på bloggen. Den ger tröst. För oss var det ovärderligt att höra dig läsa den.

Tack till er som bakade alla goda tårtor. Picknicken på udden utanför kyrkan blev så lyckad, alla hade med sig sitt eget men blev sedan bjudna på dessa tårtor som bakats av Helena, mamma, Diana, Sabina, Eva och min älskade Krister (jag hade gjort tårtbottnarna, och Krister designen… i vanlig ordning). Tack kusin Eva för alla goda kanelbullar!

Åh, tack Lotti och Frida för att vi fick sjunga tillsammans och göra Uno Svenningssons låt: Andas genom mig på det sätt som kändes äkta (inte för religiöst, som Åsa var rädd för att det skulle bli). Jag vill tacka mig själv för modet att gå upp där och sjunga tillsammans med Lotti. Äntligen fick vi göra ett framträdande tillsammans, som vi länge velat. Hoppas vi kan göra det mer i framtiden!

Tillslut – vill jag tacka Krister, min älskade för all din närvaro, kärlek och känslor du delar med dig. Det fina musikstycket du skapade till vår son, som spelades i början på ceremonin, den som också finns här på bloggen i ett tidigare inlägg, säger allt.

Tack fina älskade Tusse för att du fått oss att se klarare på livet. Jag älskar dig för evigt!

Tusses brandbil

Tusse fick en brandbil av sin farbror. Det är klart han skulle ha det, det är klart han hade lekt med sin busige, glada farbror med sin röda fina brandbil. De hade strålat tillsammans!

Utmattad och fylld av kärleksbubbel tänker jag tillbaka på lördagens begravning. Det var så mycket energi i luften, i kyrkan, i värmen från allas kramar, i hjärnan, i hjärtat och i magen. Så mycket levande bevis på hopp, tro och kärlek i handling! Fler ringar på vattnet - ser fler och fler. Fångar de med håven och släpper de fria om och om igen. Små och stora ringar. Tårar som blir till leenden. Leenden som blir till kärlek. Kärlek som blir till handling. En virvlande dans. Det är klart det blir en dans! Jag ska fortsätta dansa - dansa med mig!

En alldeles egen tårta fick han med! Vår fina Tusse Tussilago.



Begravning

Idag lördag den 21 maj är det begravning av Tusse. Krister har gjort en sån fin låt som ska vara inledningsmusik. Den är som en berättelse. Nästan för sorglig, men lyssnar man noga så kan man höra spring, lek och glädje.

Låten är som livet självt; Hopp, kärlek, glädje, lek, sorg, energi framåt, längtan och stillhet.

Det kommer bli en fin dag. Ni alla läsare finns med också i mina tankar så som jag vet att ni finns med oss!



Livets träd


Vi var upp till förlossningen idag för återbesök. Fick träffa samma läkare som verifierade att Tusse dött, den där dagen för drygt fyra veckor sedan. Hon är en sån skön person, läkaren och hennes kollega är med en mycket sympatisk människa. De är mänskliga, inlyssnande, avslappnade och validerande.
Validerande betyder att göra giltigt, bekräfta något. I detta fall giltiggöra en process. Jag tycker om det ordet, validera. Det känns så oerhört viktigt i vår process att bli validerad just. Och kanske är det det jag har varit inne på i de två senaste inläggen att om man inte blir validerad, giltigförklarad i sina frågor, i sina känslor och i sin kunskap så förminskas man och det är allt annat än trösterikt. Men om man blir validerad i sina känslor så finns det stora chanser att det uppstår ett accepterande istället för frustration och ältande.

Vi fick reda på en hel del provsvar. Alla var helt normala. Det är inget fel på mitt blod, det vill säga, jag har inga koagulationsrubbningar. Det var inte heller någon infektion som gått över från mig till Tusse. Det vi nu väntar på är obduktionssvaren och svaren från undersökningen av moderkakan. Förmodligen är det där vi hittar svaret, som jag skrivit om tidigare också, troligtvis var det en blodpropp i moderkakan som förorsakade vår sons död. Jag tror att det var så. Svaren kommer nog dröja ett tag eftersom det blir sommar och semester nu. Men jag tror att det var så. Det räcker för mig än så länge.

Livets träd, placenta, just den här moderkakan, som till hälften var mina gener och den andra hälften Tusses, orkade inte leva och pulsera sig igenom den kraftansträngning en förlossning innebär. Just det här livsträdet råkade bli träffad av en hård blixt och trädets sav tvärstannade på mitten av stammen, den nådde inte ut till förgreningarna, den hindrades att nå ut med energin till Tusse. Just den här moderkakan hade inte tillräckligt med livskraft.

Om det inte hade varit för Om


I mitt förra inlägg om tröst så resonerade jag kring ordet om. Om det inte hade varit för Om. Jag är tvungen att ta med Alf Henrikssons text igen. En bloggvän till mig ladybond, har fåttt mig att tänka till och dra mina tankar några varv ytterligare, tack för din kunskap J!

"Hade jag fått vad jag aldrig fick, så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt
vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står!"


Texten ovan uttrycker för mig det faktum att det går inte att göra ogjort det som hänt. Att om om inte funnits så hade det varit annorlunda. Om det inte hade varit för att det hände då och då så skulle jag… Om jag hade vetat det jag vet idag så skulle han kanske överlevt. Jag skuldbelägger inte mig själv trots detta. Tro mig, det gör jag inte. Jag gjorde det jag kunde då och trots att vi ska lita på sjukvården och lita på riktlinjer som framarbetats med beprövad erfarenhet så har jag som patient, nu gjort ytterligare en beprövad erfarenhet, en klinisk praktisk sådan om än så smärtsam. Min erfarenhet och min kunskap kan kanske göra det annorlunda i framtiden för andra och det är det forskning är till för men även vi som får vara med om verkligheten har mycket att bidra med!

En mycket smärtsam erfarenhet som det finns riktlinjer kring men som inte tydligt framhålls är:

Barn ska röra sig i magen varje dag, även om det är dagen innan förlossningen! Säger någon något annat så är det inte rätt! Se följande länk för mer info: Spädbarnsfonden, räkna sparkar före födseln.

Vad är tröst?

Så sköljer de över mig igen. Tankarna om OM. Läser på andra kvinnors bloggar som varit med om samma sak som oss och nu när de är gravida igen så kan de visst kolla hur moderkakan mår! Det går att kolla hur moderkakan arbetar. När jag sa det till de på förlossningen så svarade de mig att det inte går.

Ibland tror jag att de runt mig då under förlossningen svarade på mina farhågor med ett nej, nej så är det inte, det har ingen betydelse – ett nej för att de trodde att det gav tröst. Om jag har kunskap och frågar personalen om min uppfattning och det jag läst stämmer och de svarar – Nej, så behöver det inte alls vara, på vilket sätt ger det mig tröst?

Tror att det är väldigt vanligt att människor svarar på förtvivlan med ett nej. Vem ställer sig och bekräftar/validerar någon som efter att sitt barn blivit överkört av en lastbil, utropar – Åh, tänk om hon inte hade gått precis på den trottoaren vid just det tillfället – då hade det aldrig hänt! Vem svarar då: ”Ja precis så är det, om hon hade valt en annan väg så hade det aldrig hänt”.

Istället säger man: ”Nej, men tänk inte så, det är inte bra att tänka så, det leder ingenstans”.

Förlossningen - under natten.


I förlossningssalen fanns en brits. Den som kvinnan sitter, ligger eller står på och föder. Längst ned på britsen fanns en anordning för att kunna skruva loss den delen av britsen, allt för att kunna göra det hela mer praktiskt för personalen. Under den löstagbara delen fanns en balja av rostfritt stål. I den är det meningen att vatten och blod ska rinna ned.

Det var två stora rattar på varsin sida av britsen varav Krister låg på den ena ratten så gott som hela natten. För att inte tappa balansen på den smala britsen och ratten och ramla av sängen så fick han hålla huvudet upprätt och hålla i sig i mig eller som jag tillitsfullt upplevde det, hålla om mig hela natten.

Efter det att jag fått EDA:n så försvann så gott som all smärta. Jag sov i intervaller under natten medan jag fick värkstimulerande dropp och mina värkars styrka mättes och visades i ett diagram på en dataskärm. Krister följde noga med i hela förloppet medan hans trötta kropp höll sig uppe halvliggandes på förlossningssängens rattanordning. Varje gång jag vaknade till tittade jag upp på honom och frågade varför han inte kunde lägga sig ned och slappna av lite. Jag ville så gärna att han skulle få lite sömn med. Jag minns inte vad han svarade. Vet bara att han la ned huvudet en kort sekund för att göra mig nöjd och när han var på väg att ramla ned i golvet och jag hade somnat igen så höjde han väl huvudet igen. 

Jag var totalt omtöcknad. Tryckte på EDA pumpen var 20 minut, det var det intervallet jag hade möjlighet att få smärtlindring inom. Natten var lång och helt overklig. Krister låg och höll om mig hela natten medan jag sövd fast sömnlös väntade på morgonen.

Tusse - Var inte rädd för mörkret

Lördagen den 21 maj kl 12 så kommer begravningen äga rum för Tusse.

Bland flera sånger så kommer vi sjunga denna tillsammans.

Här sjunger jag sången själv till ett bildspel av tiden med Tusse.

Det goda

Jag tänker mig att jag snart ska fortsätta att berätta om förlossningen men först ett inlägg som jag vill rikta till er läsare.

Tack - Tack - Tack!!

Jag blir så varm i hjärtat och hela kroppen av att ni läser det jag skriver och era kommentarer här och på Facebook stärker mig! Nu är det jag som inte har ord, att beskriva det jag känner inför allt det goda som ryms i människan. Tack kanske räcker? Jag värderar det som ett litet ord för jag skulle vilja att det inrymmer så mycket mer av allt jag skulle vilja uttrycka!

Många har ju inte ord att säga något inför vår sorg, men jag vet att det finns ord. Ni har uttryckt er i ord!! Det kan vara ett litet ord som växer ur det lilla, som ekollonet jag fick skickat till mig av en vän, hon skrev:

”Ett ekollon är litet men tänk hur stor en ek kan bli. Vad mycket styrka det måste finnas i det lilla”. 



Tre veckor sedan - frågorna hopar sig till plågsamma ekon

Vad svårt det är med det tanken: "tänk om man vetat och tänk om det kunde gjorts något, tänk om jag hade varit mer ihärdig med att säga till".

Vet att det inte går att vrida tillbaka klockan men det är så svårt när jag idag fick frågan från barnmorskan som kollade min kateter - (jag har kvarliggande kateter efter förlossningen för tre veckor sedan) om jag hade högt blodtryck under graviditeten. Jag hade i början 110/60 och sen i slutet hade jag 130/80 och barnmorskan säger att när det stiger mer än 15 diastoliskt så bör man kolla upp det mer noggrant.  

Det borde nog ha kollats mer och jag hade ju en del symtom också! Vi kollade urinen - utifall jag var på väg att få havandeskapsförgiftning/preeklampsi. Det var inget protein där men jag hade ont i huvudet och jag hade väldigt bra HB. Det var för bra vad jag förstår. Blodvärdet ska sjunka under graviditeten. Men mitt var aldrig under 130 och min barnmorska sa att det var bra... jag hällde i mig juice som hade tillsatt järn och folsyra för jag trodde det var bra... Nu vet vi inte än om det var en blodpropp som orsakade Tusses död men troligtvis var det det....

Fasiken... så jäkla tungt idag. Såg min granne som väntar tvillingar. Hon har sex veckor kvar till BF och cyklar och rör sig ganska obehindrat och ändå väntar hon tvillingar! Jag gick runt som en michelingubbe de sista två månaderna och kunde inte sova längre än två timmar i sträck för det kändes som att jag skulle gå sönder på något sätt - rent cirkulatoriskt så var det ett himla tryck!

Varför sa jag inte till ordentligt? Jag läste och jag läste och tyckte mig förstå att mina symtom tillhörde graviditetens vanliga krämpor. Ont i huvudet t.ex. är inte konstigt att man har när man är gravid. Men högt blodtryck i kombination med högt HB det är inte bra. Jag trodde det skulle vara så där! Tusse rörde sig ju så livligt och allt verkade så bra men under ytan lurade en katastrof.


Förlossningen - resan fortsatte

Jag var öppen 3 centimeter i livmodermunnen men livmoderhalsen var fortfarande inte utplånad helt. Förlossningen hade börjat på fredagskvällen, men det förstod inte jag då. Jag trodde jag hade ont i tarmarna när jag i själva verket hade förvärkar.

Kristers son Joel, var i Gävle på måndagen för att jobba och blev den tappre som fick skjutsa oss upp till förlossningen efter det att vi varit hem och hämtat vår BB-väska. Vi hade kläder med till oss själva och till vår lilla bebis. En grönrandig body och svarta små byxor och en unik liten mössa som vi fått från en vän i Kilafors.

Tillbaka på förlossningen blev jag erbjuden att bada i ett badkar där vi själv fick fylla på lavendelmjölk. Det doftade härligt. Krister älskar den doften. Under hela graviditeten har jag blandat olja själv som jag smörjt in mig med,  bestående av vetegroddsolja och lavendel. Värkarna tilltog ganska snabbt och efter ett ganska kort tag kände jag att jag ville kliva upp ur badet. Vi hade fått ett lite mer avskilt rum längst ned i korridoren, med två sängar i. Antar att det rummet var för särskilda tillfällen som detta. En lugnande tavla satt där inne på väggen, med mjuka former. Rummet var mer hemtrevligt än de andra rummen på förlossningen.

Ganska snart blev vi förflyttade till själva förlossningssalen. Där var det mindre hemtrevligt. En förlossningssäng och inte så mycket belysning. Mysbelysningen längs väggarna hade gått sönder. En fåtölj fanns också i rummet för den blivande fadern men den blivande fadern i det här fallet stod vid min sida hela tiden, när han inte halvlåg bredvid mig på förlossningssängen. Han vägrade sätta sig i fåtöljen trots att jag tjatade på honom!

Hade allt varit som det skulle så hade jag inte valt att ta EDA men det gjorde jag nu. Varför göra det hela värre nu när det var så illa det kunde bli?

Värkarna kom med korta intervall. Jag började använda lustgas i väntan på narkosläkaren. Han dök ganska snart upp och hade en AT-läkare i följe. Jag var yr av lustgasen, reagerade dock inte så som jag trott jag skulle reagera. Jag fick en berusningskänsla, men kände ändå att jag hade kontroll över vad jag sa och vad jag gjorde – förutom när narkosläkaren sa att han var där för det goda – då missförstod jag honom rejält. Vadå för det goda? Inget gott fanns med detta! Det sa jag åt honom, då jag misstänkte att han inte visste om att jag skulle föda ett dött barn. Men det var inte så – han visste – men han ville göra en god insats och ge mig all smärtlindring i hela världen – smärtlindring åt det fysiska. Han lyckades mycket väl. Första sticket så satt den där – katetern in för ryggbedövningen. Den tog väl. Mina fysiska smärtor var som helt bortblåsta.

Att fånga ett hjärta


Den där måndagen för två och en halv vecka sedan, efter det att BM på Barnmorskemottagningen inte hittat några fosterljud så blev vi snabbt uppskickade i taxi till förlossningen. Väl där så mötte en undersköterska, en barnmorska och en läkare upp oss och vi gick direkt in på ett undersökningsrum. Läkaren satte ultraljudsscannern mot min mage och zoomade ganska snart in Tusses hjärta och jag såg på en gång att hjärtat stod stilla.

Detta fina lilla hjärta som jag såg slå redan i vecka 9. Det som helt mirakulöst tickade varje gång vi gjorde ultraljud. Varje gång blev jag lika förvånad att något så helt otänkbart skulle kunna ske i min kropp.

I vecka 5 redan åkte vi till Gyn för att göra ett ultraljud då jag var helt övertygad om att det var ett utomkvedshavandeskap jag hade. Jag hade en vecka innan plussat på en graviditetssticka och inte trott det var möjligt, eftersom jag fått höra att min äggledare var igenvuxen och skrumpen, hur skulle ett ägg kunna passera där, var min naturliga undran? Jag hade alltid jämfört min äggledare med en sjö som var full med sjögräs. Jag förklarade alltid för folk hur svårt det är för en fisk att ta sig fram i ett vatten fullt av sjögräs. Därför var det självklart för mig att i min äggledare kunde inte någon spermie ta sig fram.

Vi hade bokat in en resa veckan därpå och jag ville undvika katastrofen på semestern, undvika svåra smärtor som uppkommer vid ett utomkvedshavandeskap. Jag ville inte utsätta Krister för, att när vi vandarade omkring där, kanske på ett berg, så skulle jag få fruktansvärda smärtor.

På vägen upp till Gyn så bar mina ben mig knappt. När vi satt i väntrummet så skakade jag. Jag var helt övertygad om att de skulle hitta ett litet embryo utanför livmodern, ett embryo som fastnat på vägen. Det var inte så. Det fanns ett litet liv i min livmoder och livmodern såg mycket fin ut, fick jag höra. Vi kunde åka på vår resa utan att känna oro. Lyckan var total.

Början på en lång och svår resa - förlossningen.


Jag trodde jag skulle skrika obstinat åt personalen. Jag trodde jag skulle vägra allt. Blåneka hela sanningen, slå personalen och skrika åt dem att ta ut honom och döda mig efteråt. Gör det bara! Det ville jag skrika.  Hur kan ni begära att jag ska föda ett dött barn? Jag var helt övertygad om att jag skulle spela ut hela mitt dramatiska register. Att all min längtan som jag haft i så många år, skulle jag nu vända till ett slags ödesmartyrscenario. Jag tänkte, att det nog visst inte var meningen att jag skulle få den fulländade lyckan. Hur kunde jag tro nåt sånt? Hur kunde jag inbilla mig något dylikt? Vilken skam.

Eller kanske – varför inte, döda mig först och ta ut honom sen, för det spelar ju ingen roll om jag är död eller levande. Vår Tusse blir inte levande för det! Jag trodde inte jag skulle kunna föda ut honom utan att svära och bete mig som en vansinnigt galen människa. Jag trodde jag skulle springa ut i korridoren, när jag hörde en levande bebis skrik, från rummet bredvid och ta den levande bebisen ifrån sin mamma och på riktigt påstå att det var mitt levande barn. Jag såg framför mig hur jag slet ifrån den blivande mamman hennes levande barn och sprang blodig ut ifrån sjukhuset. Hur jag vaggade det fina lilla barnet och la det till mitt bröst. Jag såg allt inom mig som en film. En vansinnig thriller, full med vidrigt vansinniga psykopater.

Men skriken och tankarna ekade inom mig, inget kom ut, utom en gråt. Det jag i månader hade förberett mig så mycket på, skulle nu hända. Jag skulle få föda vårt barn! Jag såg Kristers skräckfyllda blick men som ändå var fylld av en total klarhet och ett tydligt fokus. Jag fick sån styrka av att se in i hans ögon. Värkarna hade startat helt naturligt. Ingen induktion behövdes. Det var meningen att han skulle födas nu. Jag tog Kristers hand och sa – Nu gör vi detta, han måste ju ut!



Det kom ett fång med blommor

Det ringde på dörren för några timmar sen och ett blomsterbud överräckte en blombukett. Vi har fått flera fina buketter. När vi precis kommit hem från förlossningen så kom det flera blombud och nu idag bara helt så där, överraskande så kom ett till! Skåda denna underbara bukett från Sofi - en gammal vän som så innerligt hör av sig igen och visar sin medkänsla på ett fantastiskt sätt.

Se denna bukett - strålar av hopp och framåtanda. På kortet står: "Må hoppet spira igen".

Är det någon gång i livet som jag har kunnat ta till mig inre bilder att få kraft ifrån så är det nu! Det lila, det gula och liljorna som sträcker sig upp i bukettens mitt får mig att vilja sträva uppåt och spira. Ett foto på buketten manifesterar den inre sinnebilden.

Tack Sofi!

Till min älskade


Min kära älskade man, min livskamrat och själsfrände – tänk vilken kapacitet du har! Jag tänker på förlossningen och ryser när jag det går upp för mig vilken oerhörd förmåga du har Krister! Du arbetade på där som att du var en barnmorska, bland de andra. Det var inget du räddes för.

Du hjälpte mig att kräkas, att torka mig i rumpan, att hålla emot elak hemorrojd som ploppade ut, du andades med mig och kysste mig och sa att du älskar mig var femte minut.