Att tillåta sig att bara vila är svårt. Vad innebär det egentligen, att vila?En vän till mig skrev, att hon sätter sig vid köksbordet, där hon trivs bäst och ritar, målar, lyssnar på musik, läser dikter eller skriver dikter. Det blir vila. Det kan jag verkligen förstå och längta efter själv. Att fly in i datorn, tv:n eller filmer kan väl också ha sin funktion ibland men där finns bruset, anser jag. Det som pockar på utifrån och inte inifrån. Att sitta med sig själv och göra något som förströr dina tankar men ändå låter dig få ha dem med, det är vilsamt.
Jag har vilat så där skönt i sängen i dag och försökt befria mig från mitt spänningstillstånd. Först kändes det just vilsamt och mycket avkopplande men efter ett tag så kom tankarna krypande. Jag kom på dem minsann. De smög sig upp och sannerligen blev de inte ett riktigt monster vid ett tillfälle. Svarta moln som gaddade ihop sig till oroshärdar. De drev in starkare och starkare och precis innan det skulle börja storma så tog jag dem, på bar gärning. Frågan är tänkte jag, varför ska nu ni komma hit och förstöra för mig, nu när jag ligger här och har det så vilsamt? Det är klart de kommer, det gör de alltid. Jag tittade på dem, med mina snällaste ögon och log lite åt dem, det klart de vill vara med. De känner sig utanför annars. Okej, ni får vara med, men jag vill fortsätta vila, är det okej? Jag bestämde mig för att gå upp istället och gå till köksbordet som också är min skönaste plats i vårt hem. Satt en stund vid köksbordet med tända ljus i vår adventsljusstake. Ska gå tillbaka dit nu och fortsätta läsa Brandon Bays: Resan. Alla tankar om att jag borde göra något annat får vara just nu. Jag har länge velat läsa klart den här boken. Nu har jag tillfälle.
Gör det Anne, lura iväg alla jobbiga tankar! Apropå dina tankar om barn och likheter, så finns det så många aspekter: jag håller med många föregående talare om att likheter verkar stå över genetik, jag känner två stycken adopterade som båda är superlika sina mammor just (två olika familjer). Själv är jag ju välsignad med fyra fantastiska pojkar, men kan ändå inte trycka undan längtan efter en dotter och fantasier kring hur hon skulle se ut och vara: även om jag ser likheter i mina söner, så finns det mycket jag inte alls kan identifiera mig med, men som maken känner igen från sin egen barndom, och saker jag önskar att mina barn var mer lika mig i (intressen för vissa typer av böcker och filmer tex). Kanske trivialt i sammanhanget, jag menar bara att alla de där tankarna om likheter kan finnas, på olika sätt, även om man har (massor) med biologiska barn.... Sedan tycker jag att det där med att leta likheter (för så fungerar människan) är något som får stort utrymme det första året, du vet, första gången alla ser bebisen ifråga, men sedan pågår ju livet och tankarna uppfylls av annat som rör barnet, än det yttre. Jag kanske bara blajar här, sortera mina tankar Anne =). Jag tror ni får en fantastisk bebis! Lyckliga den som får växa upp med så fina föräldrar som ni, tänk att få födas så efterlängtad!
SvaraRaderaJag klarar aldrig av att " bara vara". Då kommer massa tankar som bara känns jobbiga och jag blir mer stressad och ledsen än vad jag var innan. Mitt knep brukar istället vara distraktion och långsamt handarbete. Typ: kolla på film SAMTIDIGT som jag broderar och dricker kaffe. Det hjälper nästan alltid :)
SvaraRadera