De var en märklig känsla inombords. Jag tänkte jag skulle låta den få komma ut. Jag satt mig vid köksbordet och tårarna började strömma. Jag petade i mig maten samtidigt. Jag tror jag fastnade i dömandets förtryckande värld och det gjorde mig handlingsförlamad. Jag försökte slå bort det som kom emot mig så starkt och då blev det naturligtvis ännu starkare.
Det var min lördag denna helg. Tänkt att det verkligen blir så att det man försöker göra sig av med, blir ännu starkare och slår emot en med full kraft. Jag försökte helt enkelt avleda mig från mina tankar och känslorna blev starkare. Så här efteråt förstår jag att jag egentligen hade ett ypperligt tillfälle att göra en resa igenom känslornas skikt istället och kanske komma till ett mer lugn inombords.
Ni förstår. Jag tvivlade på allt. Vårt val att flytta hit, vad jag ska göra, vad vi ska göra, vad jag ska göra på helgen, min ork, min energi, mina val i nuet och min oförmåga att göra något som fyller på mig... Något som fyller på - värmer - smeker mig inifrån - glädje - glädje - glädje.
Jag ska erkänna en till sak. Jag är inte vuxen. Nej. Jag tror mig inte vara det då min underläpp plutar och mina fötter vill stampa i marken och skrika NEJ - NEJ - Dumma - dumma dejjjjjjjjj!
Fast min psykolog tittar på mig och säger så förståndigt: - Jo då, jag tycker du beter dig vuxet - moget - eftertänksamt - klokt - JO det gör du minsann!
Ja, tänker jag, när jag är här hos dig så luras jag ju förstås... Nej, så är det naturligtvis inte, det är en del av mig som visar sig hos psykologen. En vuxen del. Den andra mindre mogna delen, den får Krister handskas med i mörkret på en grusväg i Trönö. Långt från allt, under en stjärnklar himmel där jag blänger surt ner i grusbacken och han tittar storögt upp i skyn och medan jag blänger och blänger i grusbacken så får han naturligtvis se ett bedårande stjärnfall.
- Anne, du måste komma ut ur dig själv och se dig om, säger mannen.
Visst har man fler av sig själv inuti ibland-ibland är det trångt. Ibland är det ensamt.
SvaraRaderaOch ibland får man leta efter glädjen men den kommer alltid-bara min fortsätter leta.
Ge inte upp min vän.
Jag tycker ju om dig.
Nej, jag ger inte upp! Kraaam!
RaderaVi är alla som barn inuti. Läste båda dina inlägg, kan inte greppa hur det är att känna den sorg du känner, måste känna, kommer känna och har känt. Minns bara hur jag fick veta om Tusses död och den mening som rullade runt i mitt huvud: NEJ det får inte vara sant. Det får inte vara sant. Är det sant? Jag undrar fortfarande. Det är så hemskt så orden har tystnat. Men jag måste tro på att du kommer få ett levande barn, jag måste tro!
SvaraRaderaNej, GE INTE UPP!!!
Kram
Fortsätt att tro Viktoria. Fortsätt!! Jag tänkte lika: det är inte sant, det är inte sant. Viktoria, när vi får vårt levande barn så vill jag komma och hälsa på er!!
RaderaSå ska det bli! Din bebis kommer bli söndergullad =).Ingen är mer välkommen till denna jord.
RaderaJag fortsätter tro, jag har alltid trott på dig och det du tar dig för, varför sluta nu?