Stockholmsbesök

Stockholmsresan började rörigt. Paus på Max i Uppsala - middag. Toalettbesök och konstaterad blödning på dag 18 i menscykeln. Hör läkarens ord eka inom mig: att min ägglossning fungerar nog inte riktigt som den ska och därför får jag småblödningar i mitten på cykeln. På Max satt minst tre gravida förnöjda kvinnor och mumsade oskyldigt på sina hamburgare. Själv satt jag och knaprade på en torftig sallad, tråkigt gjord, osmaklig. Jag ville skrika. Jag ville gå ut på vägen och lägga mig där och vänta på att någon skulle köra över mig.

En halvtimme senare befann vi oss, Vi - Två personer i jakten efter Jakobsbergsskylten på E4:an. Vi hittade inte hem till våra vänner. Jag stirrade på GPS:en med gråten skrikande innanför struphuvudet. Jag såg inget och visste inget. Hade förlorat förmågan att förstå hur man hittar på en väg.

Tillslut framme. En varm kram och en kopp te med några stearinljus. Varma och validerande vänskapliga samtal.

Dagen efter kändes det bättre. Träffade fler av mina underbara vänner. Caféer. Utställning av vännen på caféet. Kul och mycket fint! Sen, nästa jättegulliga supervännen och världens bästa samtal och då, mitt i samtalet kommer en man fram till oss och mumlar något med en karta i handen. Vi förstod inget. Efteråt förstod jag. Han stal min mobiltelefon! Flera månaders inläsning av röstmemo och bilder gick förlorade. Först blev jag krossad och skakad. Men på något sätt så släppte det ganska fort. Jag tror inte jag kan bli mer krossad. Mitt hjärta är redan krossat - hur kan det då bli det ännu mer? Nej... jag tror inte det. Väl hemma hos nästa vän fick vi så god middag och ännu fler kärleksfulla samtal så mobiltelefonen glömdes bort.

Tanken med resan var att träffa en hypnosterapeut - en erfaren sådan som även håller på med NLP = Neurolingvistisk programmering. Det var ett bra möte hos terapeuten. Mycket speciell man. Hypnos kan öka glädjecentrum i hjärnan om man arbetar med det ingående. Jag trodde honom, allt han sa gick in. Han satte fingret direkt på vad som var mina "hinder" för tillfället. Han sa jag hade en speciell färdighet att kunna försätta mig i hypnos snabbt. Jag trodde det berodde på att jag var så trött. Jag somnade nästan. Mitt huvud nickade till flera gånger och jag hörde honom prata om en rulltrappa som gick nedåt, nedåt och nedåt.

Efteråt kände jag mig befriad. Vi bestämde oss för att äta på en indisk restaurang i Uppsala på vägen hem. Mysigt och gott. Kärleken spirade mellan oss.

Kyla mötte oss när vi såg p-boten som vi fått när vi kom tillbaka till bilen. Det visade sig att jag betalat avgiften i FEL automat och det kunde inte denna p-vakt ha lite överseende med. Det är lite trögt. Det kärvar liksom. Frågan är om jag skulle åkt till Stockholm över huvudtaget? Jag är inte tillräckligt fokuserad. Min sorg gör mig frånvarande.

Idag är det 1 1/2 år sedan precis som Tusse föddes. Idag tog jag en graviditetstest bara för att se, kanske...men nej. Inte.



10 kommentarer:

  1. En stor varm kram till dig från mig.

    SvaraRadera
  2. Käraste finaste Anne. Om bara hela världen visste allt det du och vi vet, så att vi tillsammans kunde bära dig. Stor kram.

    SvaraRadera
  3. Åh vad jobbigt :( Stor kram till dig!!

    SvaraRadera
  4. Många tankar o en kram till dig, Er. <3 / Ulrica

    SvaraRadera

  5. Jag känner igen när skriken river i strupen, när lungorna är både tomma och fulla samtidigt, tomma på hoppfull luft, och istället fyllda av ångestskrik. De där djupa suckarna som tömmer lungorna sådär extra mycket, och istället kommer det in kall, främmande luft, och ersätter den som var varm och hoppfull alldeles nyss.
    Känner igen. När frustrationen gör att man inte vet åt vilket håll man ska titta, ska man le, göra sig till i mötet med en annan människa, eller ska man gå och visa sitt inre, alla de där dolda känslorna, önskan att släppa taget, släppa behärskningen och greppet över den välmående-teater som man ägnar sig åt, viljan att ramla ihop, falla sönder och hoppas att någon, kanske alla i hela världen fångar upp en, och börjar pussla ihop en igen.
    Ibland måste det vara så också. Ibland orkar man inte plocka upp bitar av sig själv på egen hand. Ibland räcker inte ens partnern till. Dom kan ha egna bitar av sig själv att leta reda på.
    En av de jobbigaste sakerna som finns, att gå sönder samtidigt i ett förhållande. Men vill ha styrka, finna lugn och harmoni, men det kan ju vara så att källan till lite extra styrka inte har att dela med sig av just då. Jag gick sönder några gånger, och fick hjälp av vänner att pussla samman mig igen.

    Jag önskar er båda en fin helg tillsammans. Tappa inte bort varandra, och fyll på styrkedepåerna på alla sätt ni kan. Kram till er!

    /Anders

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad bra du skriver och kan beskriva känslan! TACK, vi är jätteglada för att du finns där och läser min blogg och kommenterar! Hoppas du med får en skön helg!! Kram!

      Radera
  6. Hej! Jag har precis hittat din blogg och vill tacka för att du delar.Vi miste vår dotter i mitten på aug. i v.36 och jag söker nu människor med liknande förluster för att min känsla och förhoppning är att vi kan stötta och finnas för varandra. Bara att läsa om andras känslomässiga bergochdalbanor gör att jag inte känner mig lika galen.Kram!

    emmatibelia@worpress.com

    SvaraRadera