Visar inlägg med etikett Hyperprolaktinemi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hyperprolaktinemi. Visa alla inlägg

förkyld och tacksam

Jag trodde min kropp gått in i ett försvar, där ingen främmande partikel skulle någonsin få komma i dess närhet. Det inklusive små embryon. Ett megaförsvar som stöter bort allt i dess närhet men jag hade fel. Vad skönt att jag har fel - Trallala vad jag har fel!!

Förkylningen är nämligen ett faktum då jag sen i måndags haft ont i halsen och trodde igår att lite snuva bara skulle komma men idag är det en rejäl snuva och det känns i hela kroppen att jag har en infektion, så som det varit förr när jag blivit sjuk. Jag är oerhört tacksam för det, då det bevisar att min kropp förmodligen är mottaglig för ett embryo.

En till sak jag är oerhört tacksam för är att någon, en okänd donatör har satt in 1000 kr på vårt IVF konto!! TUSEN kronor, bara sådär liksom!! Så mycket kärlek och tacksamhet jag känner över det!

Tusen TACK!

Varje liten händelse, ord, handling som sker till mig/oss gör att jag håller mig uppe!

En uppmuntran, ett samtal, ett lycka till med ett engagemang och empati över vår längtan från en handläggare på försäkringskassan, en kram från en arbetskamrat som tror på oss, L:s idoga och kärleksfulla mail om att hon ser oss två med varsin bebis på en filt vid havet - visualiseringen hon aldrig ger upp, en present från en bloggläsare med posten, ett bidrag insatt på vårt konto.

Allt sammantaget gör att jag håller mig kvar!

Ni betyder så mycket!

Kommande planering är:
Vid nästa mens blir det start för IVF försök 4. Den här gången ska jag spruta med både menopur och gonal-f - alltså två olika sorters sprutor.  Förhoppningen är att vi kommer få två embryon denna gång som kan sättas tillbaka.

Jag har slutat med så gott som alla tillskott jag ätit den senaste tiden. Även slutat med DHEA, då jag ätit det i fyra månader nu vilket ska enligt Dr Gleicher på Center for human reproduction vara det bästa att göra. Han rekommenderar att man äter det i fyra månader och sen gör ett uppehåll. DHEA har nämligen en fördröjd effekt.

Det enda jag äter nu är pravidel (mot förhöjt prolaktin) samt inofolic inhandlat från vän i Italien, detta preparat finns bara i Italien. Inofolic innehåller inositol och folsyra. Inositol ska kunna bidra till att vätskan som oocyten ligger i follikelblåsan får en högre kvalitet vilket i sin tur ska kunna påverka ägget att bli bättre. Jag provade även inofolic plus som innehåller melatonin men jag förstod det som att melatonin inte behövdes på mig då jag vaknade efter fyra timmar in på natten. Det har gjort att jag tolkat det som att jag fick ett överskott av melatoninet. Melatonin ska enligt studier kunna göra äggkvaliteten bättre. Ytterligare ett preparat som jag ätit och som jag slutade med nu när jag fick min förmodade ägglossning var Fertile xx.

Om vi inte lyckas nu med detta IVF försök så är planen att vi beger oss till Köpenhamn (men helst skulle jag vilja åka till just Center for human reproduction - det vore något det! Om vi inte  lyckas där så blir det äggdonation i Finland. Vi väljer Finland för att efter att ha gjort behandling där så har vi möjlighet att få ersättning från Försäkringskassan här i Sverige. Det är bara Finland som har lika regler som Sverige vad gäller äggdonation.

Så vad säger ni, bra plan va?






Kuppen mot landstinget


Den 10 augusti skrev jag ett blogginlägg om provsvar. Jag trodde att jag tog tag i situationen då, ringde IVF kliniken i Uppsala, ringde till GYN mottagningen på sjukhuset. Fick tid för besök i Uppsala, fick tid för telefontid med fertilitetsspecialist på sjukhuset. Allt längre fram i tiden. Vänta och vänta. Tålamod och tålamod. Jobbade liksom parallellt för att inte förlora tid.

Jag insåg efter det att jag fått reda på att mitt prolaktinvärde var förhöjt att det förmodligen var det som gjort att allt hängt upp sig. Hyperprolaktinemi heter det när man får förhöjt värde av det hormon som man ska ha när man ammar. Om man får en förhöjning trots att man varken ammar eller är gravid så blir det ett sjukdomstillstånd.  Det medför minskat libido, störningar i menstruationscykeln, utebliven ägglossning, alltså infertilitet, problem med fettförbränningen, olust, koncentrationssvårigheter och törst. Alla dessa symtom har jag haft sedan juni.

Dum som jag var så bad jag inte läkaren att få ta om det där provet på stört när vi besökte IVF kliniken. Jag gjorde lydigt som han sa. Jag trodde det var bra. Han införlivade hopp i mig och sa att jag skulle äta Provera, få mens och ta nya blodprover och utifrån det skulle vi sedan gå vidare med eventuella behandlingar. Han var noga med att poängtera att det max skulle ta 20 dagar sen skulle vi höras igen. Han var så medveten om att tiden är emot oss.

Tiden gick och gick och gick. Ingen mens. Ingen mens och tillslut ingen mens. Efter telefonsamtal till kliniken i Uppsala igen så kom vi överens efter mitt förslag att jag skulle ta prolaktinprovet ändå eftersom jag inte fick någon mens. Det skickades iväg med posten från labbet på Gävle sjukhus. Jag tänkte att svaret skulle väl finnas där på onsdagen. Ett prolaktinprov tar inte lång stund att labba med. Jag ringde på torsdagen för att vara på den säkra sidan. Inget svar hade kommit. Uppgivenheten och desperationen kom sakta krypande. Jag borde ju gjort detta för länge sedan, eller hur? Den naturliga frågan borde vara, varför inte läkarna gjort detta för länge sen? Att pumpa i kroppen Provera för att tvinga fram en mensblödning när man samtidigt har hyperprolaktinemi skulle kunna jämföras med när man ger någon sömntabletter samtidigt som massor av koffein!

Nytt telefonsamtal idag fredag. Inga provsvar hade kommit. Då ringer jag själv till laboratoriet i Stockholm där de tagit emot blodprovet och frågar om det kommit fram dit över huvudtaget? Det hade det och kliniken skulle visst ha svaren. Ringer tillbaka till kliniken och säger att jag själv ringt till lab, hör att hon i andra änden hämtar andan en stund och sen säger hon, jag ska kolla upp detta och ringer dig sen på eftermiddagen någon gång... NEJ - NEJ - NEJ - det bara skriker i mig, nu får det vara nog. Du måste kolla upp detta nu, det måste finnas en prioritering, säger jag. Läkaren hade lovat mig att det skulle ta 20 dagar från första besöket, nu har det gått 23 dagar och det är 3 dagar för länge och om man ser det ur ett större perspektiv så är det 40 dagar för länge! Eftersom det var då jag fick reda på de första svaren som jag sedan skulle kolla upp närmare.

Jag berättade för henne att vi förlorade vår son i vecka 39 och jag hör hennes förvåning och jag blir arg för att hon inte sett det i journalen. Det borde stå överst som en blinkande ikon ”Moder som mist sitt barn” eller liknande. Efter ett tag ringer hon tillbaka. Proverna hade inte kommit till dem via den vanliga elektroniska vägen, de hade varit klara sedan i tisdags men inte kommit in i datorn, nu hade hon istället fått ett fax med svaren. 

Det visar sig att mitt prolaktinvärde ligger på 73 mikrogram/liter. Referensvärdet är 3 – 27!. Sjuksköterskan hade inget referensintervall och gå in på laboratoriets hemsida verkade omöjligt för henne. Hon sa till mig att jag förmodligen är bättre på att utläsa provsvaret själv, så jag fick själv tolka resultatet. Det fanns ingen läkare där som kunde hjälpa mig med ett recept, hon tyckte jag kunde vänta till nästa torsdag, då skulle det kanske finnas en läkare. och det finns inte heller någon läkare på Gävle sjukhus som kan hjälpa mig eftersom den läkaren som skrivit remissen där är borta hela nästa vecka. Enligt henne i receptionen på Gyn så kunde ingen annan läkare heller ta över arbetet när den andra var borta. Även hon tyckte jag skulle vänta godmodigt tills läkaren var tillbaka på plats.

Nu fick det vara nog! För mig handlar det om liv och död. Tusse är död och livet kan bara jag leva. Tiden går och detta skulle gjorts för länge sedan. Jag har ju hela tiden vetat om detta! 

Jag ringde 1177 och sa att jag förmodligen hade urinvägsinfektion och fick därför en halvtimme senare träffa en läkare på jourtid. Jag gick in där och lämnade ett urinprov för att spela med i spelet och därefter kom läkaren ut och hämtade mig i väntrummet. Han undrade om jag hade urinvägsinfektion. Efter att han stängt dörren avslöjade jag min avsikt med besöket. Jag sa, du kommer säkert tycka jag är galen men jag gör detta för min egen hälsas skull. Jag tar ansvar för situationen. Jag kan inte gå så här längre och oroa mig. Jag berättade om mitt förhöjda prolaktinvärde. Visade honom labsvar från första provtagningen och berättade om turen till Uppsala och samtal med gyn i Gävle. Berättade att det inte finns några läkare att prata med när man behöver dem. Sa till slut att jag vet inte om han kan hjälpa mig, men att jag vet ju vad jag behöver och vill.

Han tittar på mig och säger: Du behöver Pravidel. (Pravidel är alltså medicinen mot hyperprolaktinemi). Jag säger bara ja och nu förstår jag att han kommer hjälpa mig. Han kommer hjälpa mig genom att skriva ut medicinen som kan ge mig tillbaka mitt hopp! Han log och jag tror han kände hur väl han gjorde mig genom sin handling.

Nu har jag tagit den första tabletten. Nöden har ingen lag ibland. Jag hade velat ge läkaren på hälsocentralen en kram! Jag sa det till honom, men vågade inte riktigt fullfölja det hela. Jag tror han gärna tagit emot den :-)