Tusse på ärten

Krister ringde när jag var på jobbet, sa det kommit så många spännande brev till mig med posten. När jag kom hem så hittade jag ett blommigt underbart paket som en liten papperspåse, smart ihopsatt med häftklämmor. Det var från en person jag inte känner. Men snabbt förstod jag att det är en person som jag ändå har mycket gemensamt med.

Jag vet inte hur jag ska säga det här till alla er som läser min blogg. Men skulle jag kunna så finge jag skicka en present till er var och en då och då. Att få ett paket på posten, ett fint kort eller en annan hälsning är så värdefullt. Tänk att någon tagit sig tiden att tillverka ett paket, ett kort och en present. Tagit sig tid att i en handling engagera sig. En innerlighet. Jag längtar själv efter att få göra sånt! En sån handling ger mig vissheten tillbaka om att allt är som det ska. Det hopp som sinat senaste dagarna som jag nu försöker finna igen får enormt stöd att komma tillbaka genom en sån handling!
Allt är på väg i rätt riktning. Det gäller bara att tillåta sig att få känna tillit och hopp. Jag har fått fler såna här fina gåvor. För ett tag sedan fick jag en bok från en kvinna som följer min blogg. En bok och en kärleksfull hälsning om en ljus framtid.

W, som skickat det fina paketet till mig har skrivit ett fantastiskt kort till mig där hon tackar mig för det jag gör, med kampen om nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser men även att hon kunnat följa min blogg efter det att hennes son dog.

Jag grät befriande tårar när jag läste hennes kort. Det var så oerhört kärleksfullt av henne att skicka denna ljuvliga lilla figur som hon kallar "Tusse på ärten".  Hon menar att han ska vaka över oss och hjälpa oss få ett syskon. Han ska se till att vi kan tillåta oss att känna hopp och tro.

Tack W för att du gav mig denna fina present, Tusse på ärten, en mycket kärleksfull handling som hjälpte mig känna tillit igen. Hjälpte mig återfå känslan av nysnö (snott den liknelsen från Anders Magnusson som startat Svenska Institutet för sorgbearbetning). En känsla där man ser allt öppet framför sig och bara vill kasta sig ut och leka. TACK för din så oerhört fina gåva!

Det andra spännande brevet var en CD skiva som jag nu genast ska lägga mig ned och lyssna på. Den är fylld med meditationer, mindfulnessövningar som ska öva mig på att visa kärleksfull vänlighet mot mig själv. När man övat sig på att göra det mycket på sig själv så går det lättare sen att vara det mot sin omgivning med. CD:n kommer från Mindfulnesscenter.

Framtidens hopp stramas åt eller är det tvärtom

På kliniken igår. Hör orden - "vi behöver byta spår" jaha, tänkte jag. Byta spår. Vi måste göra en annan sorts behandling. Det har inte fungerat hittills så därför ska vi byta spår, alltså en annan sorts medicin bara.
          I min värld fanns inget annat alternativ. Jag har ändå uppfattat det som att våra embryon som satts tillbaka vid ET har haft god kvalitet. Ingen har sagt något annat. Vårt hopp har legat i deras händer. De har inte sagt något annat och inte handlat på något annat sätt. Jag har tänkt också att senaste tidens förhöjda värden av prolaktin också spelat in i det hela på ett negativt sätt. Jag har tänkt, att bara vi får ordning på det igen, då... och efter att jag har ätit alla tillskott och stärkande vitaminer som jag tar nu så då... ska det väl gå. Vi kommer bli gravida, men det kommer ta lite tid...

Läkaren säger orden igen. "Vi behöver byta spår, förstår du vad jag är ute efter?".  Mitt svar är nej, jag förstår inte vad du är ute efter. Då levererar han det som får min värld att rämna för några minuter, vilket också sen ska påverka hela mitt natt och denna dags sinnesstämning. Ett ord som jag naturligtvis hört tidigare men inte tagit in som att vi skulle behöva förhålla oss till. I verkligheten. Vi väntar ju på Tussesyskonet. Vi hoppas ju, varje dag även om det ibland känns mycket tungt. Men ordet som kom ur hans mun var:

Ä g g d o n a t i o n. 

Läkaren tror inte längre på mina ägg. Vi gör det fortfarande. Vi ska får göra ett sista försök i Falun men sen letar vi oss vidare söderöver. Vi har sagt till om att vi vill ställa oss i äggdonationskö, det har vi men vi måste hitta en donator då, själva. En mamma som fött de barn hon vill ha och som helst inte är äldre än 30 år. Var finns hon?

Jag ser för mitt inre Tusses stängda ögon och hans mjuka varma hand. Jag ser Krister hur han ligger där på sängen med honom och aldrig tröttnar på att hålla i hans fötter och händer. Jag känner hans rörelser i magen och sen kommer smärtan och det blir liksom svart inom mig.

Snart behöver jag ta tag i den stora sorgen. Jag vet det.

Idag har DN intervjuat mig. Ju fler intervjuer jag gör, ju mer klarhet får jag i detta hur viktigt behovet av nationella riktlinjer är vid minskade fosterrörelser. Jag blir mer och mer preciserad i mina uttryck och vad jag vill ha sagt. Jag vet också idag att Tusse rörde sig annorlunda på slutet. Jag hade bara inget att jämföra med.

Ja snart kommer jag behöva ta tag i den stora sorgen. Den som skrämmer och är totalt bottenlös och eventuellt barnlös.

Den här bilden tog jag vid en ägglossning för några månader sedan. Det är en stor ensilageboll som jag rullar framför mig!

Över tusen läsare av det öppna brevet

Nu har över tusen personer läst det öppna brevet här på min blogg. Det är rekordbesök på ett inlägg som skrivits på denna internetsida! Jag är så glad att kunna använda min blogg för att nå ut till er med kunskap.

Ikväll har vi arbetat med marknadsföring för att sprida ett annat budskap:

Dagar fyllda med känslor

Det har varit allehanda känslor som farit genom min kropp de senaste dagarna. Sen brevet skickades in så har det känts positivt och konstruktivt. Intervjun med mig i radions p4 gick bra och jag är nöjd med min insats. Går att lyssna på HÄR!

Det är även fler medier som hört av sig och jag tror faktiskt att Elin och jag har varit med och gjort skillnad! Jag fick dock syn på en kommentar på P4:s hemsida där mitt reportage är med där en kvinna talade om att hon varit in till sin barnmorska för att hon var orolig för minskade fosterrörelser och det här är bara en månad sedan. Barnmorskan hade sagt till henne att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet på graviditeten!!! Kvinnan gick hem och dagen efter dog barnet!

Myten är alltså inte utrotad än och det vi hoppas nu på är att det ska komma ett uppdrag från regeringen till socialstyrelsen att utforma nationella riktlinjer. Det kommer ta några år så därför är det jättebra att professionerna arbetar parallellt med detta. Det gäller att finna ut ett bra tillvägagångssätt att hålla sig till när kvinnor kommer in och uttrycker oro för minskade fosterrörelser.

Egentligen är det kvinnan man ska lyssna på helt och hållet anser jag. På ett sätt kan jag tänka att UL eller Ctg inte spelar någon roll utan barnet måste ut i 95 % av fallen. Där krävs mod till beslut och mod att verkligen ta till sig en kvinnas uttryck av sin innersta intuition.

Vad händer hos mig då? Jag trodde jag hade egen ägglossning denna månad och efter Ludmilakuren, ni vet läkaren jag var till i Sundsvall, så hoppades jag på att ägget skulle bli befruktat och stanna hos mig. Men jag tror tyvärr inte det blivit så denna månad heller. Ludmillas kur består av tre sorters antibiotika, tre till mig och två till partnern. Därefter är det en friskvårdsbehandling som gäller med lactal balans, ovesterin och canesten. Allt för att mota svampinfektionen i dörren. 

Jag har dessvärre fått reda på att mitt prolaktinvärde är förhöjt igen och jag vill veta orsaken till det. Kanske kan prolaktinvärdet nu vara boven till att vi inte lyckats själva i sommar? Jag grämer mig att jag inte fortsatte att äta Pravidel. Jag slutade nämligen ta den medicinen i våras någon gång. Jag trodde min kropp inte behövde den. Om två veckor ska jag ta om provet efter att ha ätit medicinen igen. På tisdag ska vill till IVF kliniken för ett samtal om hur vi ska gå vidare. Senaste dagarna har jag varit väldigt trött och känt mig aningen deprimerad.

Svar från Socialstyrelsen

Svar på brev angående minskade fosterrörelser

Socialstyrelsen (SoS) har sedan hösten 2011 fått frågor avseende ett tiotal olika problemområden inom mödra- och förlossningsvården. Ett av områdena var minskade fosterrörelser under den sista tredjedelen av graviditeten.

I december 2011 möttes företrädare för SoS och mödravården. I första hand diskuterades den felaktiga texten om minskade fosterrörelser i läroboken för barnmorskor. Inför mötet hade SoS gjort en kartläggning av det vetenskapliga underlaget till klinisk handläggning av kvinnor som söker för minskade fosterrörelser. Studierna visade att minskad fosteraktivitet kunde vara tecken på allvarligt hälsotillstånd hos fostret som kräver skyndsamma medicinska åtgärder.

Det fanns också resultat som pekade mot att ökad vaksamhet hos modern avseende fostrets rörelser kunde bidra till lägre risk för fosterskador. Denna vaksamhet förutsatte att modern informerades korrekt och tydligt om vilka tecken och signaler hon skulle reagera på. Det fanns dock inga studier som visade vilken metod av flera tänkbara som skulle vara effektivast att använda sig av.

Mötet kom fram till att frågorna bäst hanterades av barnmorskorna och förlossningsläkarna genom sina respektive yrkesorganisationer. Den felaktiga texten i läroboken för barnmorskor hade redan ändrats i senare upplagor. Yrkesorganisationerna hade redan påbörjat arbeten om säker förlossningsvård där bland annat frågor om fosterrörelser fanns med. Dessa arbeten syftar till att ta fram nationella riktlinjer inom dessa problemområden. Man bestämde också att träffas igen under 2012 för fortsatta diskussioner.

Det nya mötet är planerat till torsdag 2012-10-04. Frågan om minskade fosterrörelser kommer självfallet att finnas med på mötesagendan.


Med vänlig hälsning



Andor Wagner

Öppet brev till Göran Hägglund och Socialstyrelsen - nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser

Lägger ut brevet här som vi ställt till Socialministern och socialstyrelsen:

2 236 personer har "gillat" sidan: https://www.facebook.com/fosterrorelser och på så sätt skrivit under uppropet.

Ytterligare en sida finns på facebook: https://www.facebook.com/minskadefosterrorelser där du kan gå in och gilla och dela sidan vidare för att sprida kunskapen vidare.

En artikel publicerades idag angående det öppna brevet: http://helahalsingland.se/soderhamn/trono/1.5092701-kraver-atgarder-for-att-minska-plotslig-spadbarnsdod

Vi hoppas kunna sprida det vidare och att vi får ett svar från Göran Hägglund och socialstyrelsen.

Öppet brev till Göran Hägglund och socialstyrelsen

”Bebisen rör sig mindre på slutet, den har mindre plats, sover mycket och vilar upp sig inför förlossningen. Det är helt normalt”. I slutet av april förra året drabbades vi av det värsta som kan hända en människa. Vi förlorade varsitt litet barn. Tusse och Karin dog i sina mammors magar i nionde månaden och vi fick aldrig se dem öppna sina ögon. Om vi inte hade fått höra denna vanliga myt från både vårdpersonal och vänner kanske våra barn hade varit här hos oss idag.

Den 11 september drabbades en familj för andra gången av att deras barn dör. Den här gången dog deras barn i IUFD vid fullgången tid. Flera gånger var den blivande mamman i kontakt med sjukvården för att hon var orolig för flickans liv. Inget konkret gjordes utan barnet dog i magen.

      Ska fler barn oskyldigt få sätta sitt liv till innan det görs något?

Intrauterin fosterdöd eller plötslig spädbarnsdöd i magen kallas det och det talas alltför lite om detta och om oss som är drabbade. Vi är många. Varje vecka dör nio barn i magen i Sverige efter vecka 22 i graviditeten. Det är drygt 450 barn per år som dör innan de tagit sitt första andetag. Och så har det varit under de senaste 20 åren, trots att forskning från bland annat Spädbarnsfonden visar att så många som en tredjedel av de här barnen dör av orsaker som kan förebyggas i mödravården. Inte minst genom att ge mamman rätt kunskap om hur hon ska uppmärksamma sitt barns fosterrörelser och genom att ge riktlinjer för hur alla barnmorskor ska informera om och agera vid minskade fosterrörelser.

”Under graviditeten var jag många gånger orolig över att Karin rörde sig så lite. Hon var mycket lugnare i magen än sin storebror och i slutet av graviditeten rörde hon sig knappt alls. Jag påtalade detta för min barnmorska som viftade bort min oro med förklaringen ”alla barn är olika”. Så länge jag bekräftade att jag kände rörelser över huvudtaget skrev hon ”utan anmärkning” i journalen på raden om fosterrörelser. Inte ens när jag berättade att hon viftade på tårna max två gånger om dagen reagerade hon och tillslut kände jag mig fånig och nojig och slutade lyssna inåt. Ända tills det blev helt stilla och då var det för sent.” /Elin

”Jag hade en högriskgraviditet eftersom jag var äldre förstföderska. Två veckor innan beräknad förlossning så blev jag orolig men min barnmorska tyckte inte det fanns någon anledning till extra ultraljud eftersom Tusse växte som han skulle. Vi diskuterade fosterrörelser och hon sa att minskade fosterrörelser i den sena graviditeten är normalt, men att barnet ska röra sig varje dag. Jag läste överallt att barnet blir mer stilla innan förlossningen och fick även höra från en läkare att barnet vilar upp sig inför förlossningen. Men vår son vilade inte upp sig. Tusse dog på grund av att moderkakan fick en infarkt och var alldeles för liten för kunna hantera hela blodcirkulationen. Hade vi fått göra ett ultraljud i slutet av graviditeten hade vår son förmodligen levt idag, likaså om jag hade fått tydlig information om att man ska agera så fort barnets rörelsemönster minskar, även om det är alldeles innan förlossningen.” /Anne

Vi (Elin & Anne) fick kontakt med varandra via nätet, på en mötesplats för mammor som förlorat sina barn och bestämde oss för att starta ett upprop på Facebook som kräver nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser. Hittills har 2141 personer skrivit under vårt upprop och många har delat med sig av sina historier om minskade fosterrörelser som inte har uppmärksammats. Alltför många har fått höra samma myt om att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten är normalt både från mödravården och från vänner, de har läst samma felaktiga gravidappar i mobilen, och invaggats i samma falska trygghet. Många har på grund av detta sökt hjälp för sent. Och tyvärr har många av dem som har sökt hjälp har enbart fått kolla barnets hjärtljud när de har kommit in till förlossningen som inte visar hur väl moderkakan fungerar.

I samband med att frågan om minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten uppmärksammades i TV3s program Sanning och Konsekvens i september förra året ändrade bokförlaget Studentlitteratur informationen om att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten inte är normalt i sin lärobok för barnmorskor. Detta räcker emellertid inte.

Vi kräver att ansvarig socialminister Göran Hägglund och socialstyrelsen tar sitt ansvar och agerar nu. Myter kring fosterrörelser inom mödravården måste utrotas och blivande föräldrar måste få korrektiv information och bemötande av sjukvården oavsett var i landet hon än bor och vilken barnmorska hon än möter. Så är det inte idag och detta måste vi ändra på genom att socialstyrelsen skapar nationella riktlinjer för information till blivande mödrar samt en nationell handlingsplan för hur mödrar med minskade fosterrörelser ska bemötas.

Att förlora ett barn är alltid en stor tragedi för alla inblandade. Men att förlora ett barn som hade gått att rädda om bara någon hade lyssnat, om man hade varit stark nog att stå på sig och man hade fått rätt information är omänskligt hårt. Det finns kunskap och resurser att rädda många av dessa barn som dör i magen. Vi hoppas att också viljan finns. För ingen ska behöva uppleva det vi har gått igenom i onödan.

/Initiativtagare

Elin Dagerbo och Anne Berglund

--------------------------------

Här nedan följer citat från personer som har skrivit under vårt upprop på www.facebook.se/fosterrorelser:

”två små ord med ack så svindlande innebörd: "tänk om..." ... då hade vår lilla flicka varit en sprallig fyraåring idag? Istället för att födas livlös efter 41 veckors graviditet. Jo, visst tänkte jag att det var väldigt lugnt i magen den sista tiden, men det var ju som det skulle vara, lugnade alla barnmorskor mig”.

”För 1 år sedan miste jag en fullgången pojke, Oscar. Vi åkte in för minskade fosterrörelser och dom fick ut honom med urakut kejsarsnitt. Han dog flera timmar senare pga av skador orsakade av syrebrist. Det blev ett fel med moderkakan. De värsta timmarna i mitt liv. Vi glömmer aldrig vår lille fina Oscar. Att lära känna barnets rörelser i magen kan vara skillnaden mellan liv och död”.

”Idag är det exakt sex månader sedan vi fick reda på att vår lilla bebis var död där inne i min mage. Det var dagen innan jag skulle bli igångsatt. Jag uttryckte aldrig min oro vid sista barnmorskebesöket för jag hade också fått uppfattningen av att bebisen ska röra sig mindre i slutet av graviditeten och när hon lyssnade på bebisen så slog hjärtat som det gjort de andra gångerna. Jag ville inte heller verka nojjig. Jag vet inte om det hade räddat hans liv om jag påtalat detta men som någon annan skrev så hade förmodligen ett ultraljud där man kollar blodflödet kunnat rädda min lilla sons liv... Det är så mycket som jag vet nu som jag inte visste förut och vissa saker bör alla gravida veta om..”

”Min bebis dog i min mage en vecka innan beräknad förlossning för drygt två år sen. Jag var orolig de tre sista månaderna över att barnet inte rörde sig. Min barnmorska försäkrade mig varje gång att det inte var någon fara så länge jag kände nån rörelse två gånger om dagen. När jag sen blev gravid igen så fick jag höra att man aldrig ska känna mindre än 10 sparkar på 12 timmar. Hur kunde hon säga till mig att två sparkar om dagen räckte? Det står tom i mina journaler att jag inte behöver åka in om jag känner två rörelser om dagen.”

”‎2006 förlorade vi vår son. Fullgången tid + några dagar över. Jag hade länge försökt att tala om att någonting var fel, ingen lyssnade. Lillhjärtat hade varit väldigt aktiv hela tiden utom sista månaden då fosterrörelserna nästa inte märktes av. Svaret på det var att det bara var naturligt inför förlossningen. Det visade sig senare att han hade en stor knut på navelsträngen och halsen inlindad två varv. Min son ströps sig till döds. Saknaden är stor å det såret blöder fortfarande.”

”I vecka 22 försvann alla fosterrörelser. Kände att nått var fel och kontaktade min barnmorska. Det skulle vara helt normalt och berodde på hur bebisen låg och om moderkakan var i vägen. Fem dagar senare somnade min prinsessa in i min mage och öppnade aldrig sina vackra ögon. Det är skam att man skall behöva tjata för att få en undersökning när man är orolig!”

”Nora föddes v 41 maj -07. Moderkakan lossnade. Jag hade påpekat för barnmorskan att hon rörde sig lite. Hon sa att det blir trängre på slutet så att det skulle vara normalt. Det hon skulle ha upplyst mig om var att ANTALET rörelser inte ska avta. Hade jag vetat detta hade jag åkt in o bett att få kolla till henne och hon hade kanske levt.”

”Min lillasyster dog för 5½ år sedan, på grund av propp i moderkakan. Även min lillebror hade proppar i moderkakan när han föddes. Han var livlös i 8 minuter när han kom ut! Finns län som erbjuder fyra rutinultraljud och tycker att det borde vara så överallt, mycket kan ju hända även dom sista veckorna! Önskar att dom hade haft bättre koll och tagit det allvarligare när man berättar om minskade fosterrörelser!”

”Jag berättade för barnmorskan att jag känt mindre rörelse när jag var i v 38...men det var ju vanligt.. några dagar senare ringde jag in då jag inte känt nåt och då hade hjärtat stannat på min älskade dotter....”

”Förlorade min Ebba då jag var i vecka 27. Jag märkte att det inte hade sparkats på hela dagen, kände mig dum som ville in och kolla att allt var bra. Åkte till barnmorskan först som inte hörde något hjärtljud, men hon intalade oss att det inte var någon fara, hon låg nog lite konstigt. Men vi fick iallafall åka in till förlossningen där det konstaterades att min lilla ängel inte levde längre! Värsta dagen i mitt liv..”

”Sonen föddes med akut snitt då hjärtat slog oregelbundet, inget fostervatten, tillväxthämmad...jag hade känt svagare rörelser i magen, inte färre, under dagen o påpekade tack o lov detta vid barnmorskebesöket...tack gud att hon tog det på allvar o att vi fick göra ultraljud o ta CTG på förlossningen, bara 2 timmar senare var han född. Idag är han en helt frisk kille på 4 månader ♥”

”Vår älskade Ängel föddes v 36+0 väldigt tillväxthämmad. Dock fick vi ha honom i 20 fantastiska dagar, men dog pga sjukdom som vi ej visste om vid födseln. Dom borde lyssna mer på oss mammor, och inte minska antalet RUL. Skrik högre alla gravida ge er inte!”

”Tre änglar har jag/vi i himlen. Vår första dotter Emelie föddes död 20/3-2009, minskade rörelser hade sagts vara normalt. Vår andra dotter Elsie föddes död den 23/1-2010 efter en veckas vård på sjukhus. Enda anledningen till att vi hamnade där var för att vi redan förlorat ett barn och oron över minskade fosterrörelser togs på allvar. Min tredje lilla ängel, vår son, William föddes död 6/1-2011. Det pratas alldeles för tyst om oss som mist våra små.... ♥”

”Vi är så lyckliga att vår Tyra finns med oss idag 18 månader gammal. Min mage växte dåligt, trots detta bokade barnmorskan in mig på kontroll två veckor fram. Efter en vecka var det helt stilla i magen, vi åkte in och vår dotter plockades ut akut i vecka 36. Moderkakan var full av infarkter och hon var tillväxthämmad. Hade fler ultraljud gjorts hade detta kunnat upptäckas tidigare.”

”Dessa riktlinjer hade räddat livet på vår dotter, helt säkert. Hon levde i magen två veckor efter att fosterrörelserna avtagit, men det nonchalerades. Barnmorskan sa att det var normalt. Vår dotter slarvades bort...”

”Vår fina Oliver föddes den 4 april i år, hans liv fick aldrig ens börja. I v 30+5 slutade hans lilla hjärta att slå. Varför kan inte läkarna hitta något svar på.. Kände mig orolig ett dygn innan pga av minskade fosterrörelser, försökte slå bort min oro eftersom jag så många gånger hört att minskade fosterrörelser är normalt under senare delen av graviditeten. När vi sen kom in så fanns han inte mer..”

”Det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat, vilket fint initiativ! Den 8 sept 2009 föddes vår lilla änglaflicka Lilly. Hon somnade in i min mage tre veckor innan beräknad förlossningen. Sorgen och saknaden är så svår att leva med och livet blir sig aldrig likt igen. Kanske hade hennes liv gått att rädda om jag vågar lite på min magkänsla redan kvällen innan, då jag reagerade på att det var så lugnt i magen. Hon dog av syrebrist pga komplikationer med navelsträngen.”

”Bra att någon agerar! tack! Vi miste våran Lovisa 10/3-2003. Varje dag fattas hon. Hon dog helt i onödan i v. 42+0 när jag låg på sjukhuset med värkar.”

”Jag fick själv svaret, i vecka 32, att det var normalt att fosterrörelserna minskade på slutet. Jag minns att jag sa att jag inte var "på slutet" utan i vecka 32 och att barnmorskan lade huvudet på sned och sa att det var vanligt att förstföderskor oroade sig så mycket och helt i onödan. Men det var inte normalt! Min bebis mådde inte bra, de avtagande rörelserna som jag hade noterat var ett tecken på att något var fel, och att det var något väldigt fel upptäcktes precis i sista stund i vecka 34+6. Han klarade sig med nöd och näppe genom akut snitt och neonatalvård. Man ska aldrig vänta! Stå på er alla gravida, bråka, var obekväma, jobbiga, kolla en gång för mycket än för lite!”

”Den kvällen 16 januari 2005 satt som en orosklump i magen för 17 januari 2005 gick jag in i vecka 40+0 jag åkte in av oro de hade varit stilla i 1 och ett halvt dygn..... Han sov trodde jag åh när vi kom in så sov han djupt djupt. Han var död..... Tungt att bära med sig men jag bär med mig det vackraste i världen och det är min ängla son som gett mig så enorm fin gåva, alla dessa underbara människor och ödmjukhet att fånga dagen ♥”

”Lider med alla som förlorar era barn och är samtidigt evigt tacksam att min dotter kom ut levande och mår bra! En månad innan födelse åkte jag in för att jag var orolig över minskade fosterrörelser men fick bara göra ett ctg. En månad senare föddes hon med sugklocka, kraftigt medtagen, undernärd, inget fostervatten och vi fick ligga inne och sondmata. En otaktisk undersköterska sade i vårt rum när hon matade bebisen "Tur att du kom ut så fort, för du hade inte klarat många timmar till!" Fruktansvärt att höra - speciellt när jag varit inne och varit orolig MEN fått höra av barnmorskan att barnet rör sig mindre i slutet av graviditeten!”

”Så himla viktigt! Vår Alma dog i magen när jag var i v 41+4. När vi kom in med värkar till förlossningen hade hennes hjärta slutat slå. Fick frågan om jag inte kände henne sparka mellan värkarna - hur skulle jag veta? Ska man känna det? Fick alldeles för lite information om detta på föräldragruppen.”

”Hela graviditeten var allt normalt, inga avvikelser på prover, hjärtljud o.s.v. Två veckor före den beräknade förlossningen åkte vi in för en extra kontroll eftersom jag upplevde det som att rörelserna minskat i magen. När vi for in hade jag inte känt någon rörelse det senaste dygnet. De tog CTG i en halvtimme ungefär och det såg normalt ut. Barnmorskan rådgjorde med läkaren och de kom fram till att ytterligare undersökning inte behövdes. Jag litade på deras omdöme och vi åkte hem. Faktum kvarstod emellertid, bebisen rörde sig fortfarande alldeles för lite. Var till barnmorskan för kontroll några dagar innan den beräknade förlossningen, hjärtljuden lät bra. Dagen före bf kände jag återigen inga rörelser och när kvällen kom var det fortfarande stilla. Jag åkte in för en extra kontroll på förlossningen och då hade min lilla flickas hjärta slutat slå. Jag tror att ett sparkschema hade kunnat rädda min dotter plus om vi hade sluppit höra att minskade rörelser på slutet av graviditeten är normalt, för det har även jag fått höra från flera håll!!”

”‎3 dagar innan vår son föddes fick jag panik på kvällen; hade jag känt några fosterrörelser under dagen som gått?! Under hela graviditeten hade jag fått snabba gensvar om jag buffade på magen, så jag buffade. Inget hände. Fick panik och ringde förlossningen. Vi fick komma in omedelbums och jag blev uppkopplad till CTG. Allt var bra och ultraljud såg också bra ut. Åter var dansen i magen tillbaka. Men först då, när jag var i v 37+4, fick jag veta att jag skulle känna minst 10 rörelser per dygn. Alldeles för sent! Och ingen barnmorska kan säga till någon mamma med en annars livlig bebis att det är "normalt" när det plötsligt är stilla i flera timmar. De borde istället be en kolla upp alla avvikelser från den enskilda bebisens normala mönster direkt! Vi hade tur. Vår son är nu 5 månader och den finaste i hela världen.”

”Vi väntade vårt första barn. Det var en liten gosse som fick namnet Oskar. Efter 8 år av försök till att bli gravida så hade vi lyckats på egen hand. Hela min graviditet gick som på räls, alla värden var bra & jag mådde toppen. Men det ändrade sig ganska snabbt. Var inne hos barnmorskan den 1/2 och mätte och lyssnade på hjärtat vilket slog normalt. Fick då en tid att åka till Sjukhuset för att mäta flödet i navelsträng & moderkaka. Torsdag 3/2 2011 kl 08:30 fick vi beskedet att vår son var död. Födde fram honom den 5/2 2011 1590 gram å 42 cm. De fann inget fel på mig eller Oskar, vi fick reda på att han var tillväxthämmad & hade de upptäckt det tidigare så hade han levt idag. Men istället så går jag till hans grav.”

”Fick själv tjata mig till ett ultraljud i månad 8, ingen trodde på mig när det kändes "fel". Jag hade rätt - glad att jag fick göra ultraljud till sist.”

” Själv tillhör jag kategorin som fick fel information av min barnmorska och vår Nora dog i magen i vecka 40+1. Om jag bara fått rätt info hade jag åkt in någon av dagarna innan. Påtalade en torsdag att hon rörde sig mindre, tre dagar senare kände jag sista sparken.”

”Själv hade jag kommit till vecka 41+0 när jag kom in för minskade fosterrörelser. De såg att barnet inte mådde bra, hon låg illa och hade oregelbunden hjärtrytm. Jag fick reda på att vi skulle bli föräldrar den dagen men vi skulle byta rum och bli uppkopplad med ctg inne på förlossningssalen istället. Under de 10 minuterna som jag var bortkopplad hann hon dö, det blev ett urakut snitt men hon gick inte att räddas.”

”På beräknade förlossningsdagen insåg jag plötsligt att min baby inte rört sig på länge, men jag ville inte ringa och "vara till besvär", eftersom jag ju liksom alla andra blivande mammor fått höra att det är naturligt att rörelserna minskar i slutet av graviditeten. Min sambo ringde ändå, blev tagen på allvar och vi åkte in till förlossningen. Vårt barn mådde inte alls bra, rörde sig inte alls, reagerade inte på stimuli och hjärtat lät inte bra alls, men det slog! Vår älskade Freja Lo kom ut med akut kejsarsnitt och var medtagen och fick ha hjälp att få igång andningen men hämtade sig på någon timme och fick inga men alls av sin dramatiska födelse. Hennes far och mor drömmer dock mardrömmar om vad som kunde ha hänt om vår oro inte blivit tagen på allvar och jag lider med er alla som här berättar om när hjälpen kom för sent. All min kärlek till er!”

”Vi förlorade vår son Pussel i 40+3. Han somnade in i min mage 070828 och föddes 070830.

Då vår barnmorska hade glömt att vi skulle upp på ultraljud 40+0 så fick vi en akuttid 40+3 trots att vi en månad tidigare varit uppe akut pga minskade fosterrörelser. När vi väl fick komma var det redan försent. Hade vår barnmorska kommit ihåg kanske vår lille kille hade fått en chans då han var fullt frisk.”

”För snart 6 år sedan, när jag väntade mitt fjärde barn, höll detta på att hända oss. Ett veckoslut i början av v 35 slutade han plötsligt att röra sig. Först tänkte man ju att det var nåt tillfälligt, han hade ändrat läge i livmodern eller så, men när han inte heller hade rört sig under måndagen besökte jag min MVC. Jodå, hjärtljuden hördes. Inget att oroa sig för. Tisdagen kom och han var lika stilla då med. Jag kände så på mig att någonting var fel, kanske för att jag varit gravid tidigare och så här hade det inte varit då. Iväg till MVC igen. När han inte ens rörde sig under provokation skickade min BM mig till förlossningen för kontroll "för säkerhets skull". CTG togs. Såg inte bra ut. Flödesultraljud tog på morgonen. Inte bra. Det beslöts att han skulle tas ut med ett snitt samma dag, han skulle inte klara en normalförlossning sa dom. Tack vare snabb insats räddades han till livet. 5 veckor fick han stanna på neo därefter. Men usch, man vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt. Hade det varit mitt första barn hade jag kanske nöjt mig med att "hjärtat slår" och inte åkt till MVC igen och så hade han kanske dött i magen....”

”Min son som var kraftigt tillväxthämmad slutade röra sig i mitten av v36 sjukvården tog mig tack o lov på allvar var inne nästan varje dag på kontroll för att kolla så allt stod rätt till, flödet blev sen sämre i vecka 38 och vi fick en planerad igångsättning, dock valde han att kika ut spontant dagen innan igångsättningen..”

”Olika vård beroende på vart man bor. Så orättvist!!! Alla borde få ett tillväxt ultraljud i v32. Med första barnet nekades jag tillväxtultraljud trots att magen inte växte som den skulle, stigande blodtryck och äggvita i urinen. Till slut sattes jag igång pga av alldeles för lite fostervatten. Tack och lov annars kanske barnet inte hade klarat sig. I vecka 42+1 föddes Mario som vägde 1970 gr och var 46 cm lång. Kraftigt tillväxthämmad. Med barn nr två krävde jag bättre vård, bråkade, hotade och var besvärlig. Fick vården jag borde fått med första barnet. I vecka 38+4 kom Nicholas ut 2525 gr och 47 cm. Lika vård till alla!!!”

”Jag är så glad för att min barnmorska på mvc fixade massa tillväxtultraljud och pushade mig att söka till förlossningen upprepade gånger. Tredje gången på förlossningen så förstod de hur dåligt lilla M mådde. Lilla M föddes med urakutsnitt i v33+2 och hade troligen inte överlevt om jag inte hade kommit in den dagen. Och tack till spädbarnsfonden som har en jättebra sida där man kan läsa om vad som är normala fosterrörelser och inte.”

”Tyvärr lyssnade ingen trots att jag sökte vård flera gånger för minskade fosterrörelser. Bara för att de inte syns älskar man dem lika mycket. Fina Ella dog trots att hon vägde 3120 och var 53 lång ♥♥♥ Kvinnor lyssna på er intuition!”

”Min dotter föddes tack och lov frisk och vid liv i v. 42, men då hade jag varit mkt orolig i 3v.

Vi åkte in pga minskade fosterrörelser flera ggr de sista v. av grav. men det sattes bara CTG. Kurvorna blev mindre och mindre och som svar fick jag att "bebisen sover". Till slut fick jag nog och sa till barnmorskan "med all respekt, när ditt pass är slut så går du hem men om det händer det här barnet något och jag inte stått upp för oss så kommer jag att bära det med mig resten av mitt liv". Då hämtade hon en läkare som var MYCKET missnöjd med att jag ställde krav. Hon var så otrevlig att jag grät resten av kvällen och inte ville ha någon mer kontakt med vården. Bl.a satte hon ultraljuds"dosan" rätt ner på magen helt still och sen sa hon spydigt "här ser du bebisen.”

”För sex år sen när ja var 18 år så var ja gravid med mitt första barn, mot slutet på graviditeten så rörde sig barnet mindre och mindre. Jag frågade min barnmorska om detta, men hjärtljuden var bra. Det var för att barn kan röra sig mindre i slutet fick jag till svar. Barnet fortsatte röra sig mindre och jag hade till och med ringt min mamma och gråtit över att jag trodde barnet skulle födas rörelsehindrad (fick höra detta efter allt, något jag förträngt). Efter jag frågat min barnmorska (lite försiktigt) om det verkligen skulle röra sig så här lite. Men du känner väl någonting? Jo det gjorde jag ju nån gång ibland.(hjärtljuden var fortfarande bra) 1,5-2 veckor senare när jag var i 8:e månaden så vid ett besök hos barnmorskan bleknade hon i hela ansiktet, hon hörde ingenting. Efter ca en dag föddes min dotter Julia, hon hade legat död i min mage över en vecka.”

”Tack för det underbara inslaget i Sanning och konsekvens. Kände igen mig. Själv fick jag denna myt av min barnmorska ett par dagar innan vår Nora föddes död maj -07. Om jag bara fått rätt information hade hon sannolikt levt. Hoppas på Socialstyrelsen nu! Tack alla för att ni sprider detta så att myten försvinner!!!”

”Jag kan inte förstå att det måste finnas forskning i ämnet innan riktlinjerna kan ändras. Det handlar om att RÄDDA BARNS LIV! Kan inte bara sjukvården göra på ett annat sätt, ta alla dessa blivande mammor på allvar och lyssna på deras oro. Är det verkligen så svårt att bara lyssna? Är denna myt att fosterrörelserna minskar efter v 32 så svår att få bort?”

”Ja, tänk om jag fått höra dessa nya råd den där sommaren för fyra år sedan, jag tyckte nog bäbisen var rätt lugn av sig i magen, men lät bli att oroa mig, det visste ju alla, att alla barn är olika och att det är lugnt mot slutet. Först när det blev helt stilla slog jag larm - och då var det för sent. Vi fick aldrig någon dödsorsak, men hon vägde aningens lite i förhållande till längden vår flicka så troligen fungerade moderkakan dålig mot slutet av den 42 veckor långa graviditeten. MÅTTE nu den nya generationen BM rädda fler bäbisars liv!!!”

”Barnmorskorna tycks ännu inte ha nåtts av de "nya" rönen, rätt om läkarna har det, fick höra senast igår samma predikan från bm, medan läkaren tyckte att är något annorlunda o man blir orolig så SKA man in o kolla... "Det är ingen belastning eller tidsödande för oss! Mamman känner sitt barns rörelsemönster bäst" . Dessutom kan man ju undra vad de där 10 rörelserna på 12 h grundas på och när ska man börja klocka? När bebisen redan varit still i en timme eller? Då kan det ju vara för sent... Vår bebis mår bra, men lyckades oroa oss rejält så jag är mycket tacksam att läkaren tog oss på allvar o gjorde hela proceduren som bör göras i det läget, synd att barnmorskor hade en mer gammaldags syn på det hela...”

”Vi pratade om att hon rörde sig mindre och så läste vi i Iphone appen, jag tänkte att jag skulle inte vara en sån hysterisk orolig mamma. Bättre det än att förlora sitt barn. Vi läste tyvärr den från mPregnancy på morgonen och sedan på kvällen fick vi reda på att våran flicka hade dött i magen. Jag var i graviditets vecka 35.

”Hade jag vetat det jag vet idag om fostrets rörelser i vecka 39 hade troligen vår lilla kille blivit 1,5 år på lördag. Hoppas på bättre information till alla gravida så de slipper uppleva det vi har gått igenom.”

”Hade jag vetat det jag vet idag om fostrets rörelser i vecka 39 hade troligen vår lilla kille blivit 1,5 år på lördag. Hoppas på bättre information till alla gravida så de slipper uppleva det vi har gått igenom.”

”En liten extra kontroll på ultraljudet genom att mäta blodflöde hade med största sannolikhet räddat min son, varför får inte alla det som en rutin? Istället ska jag få mista ett barn innan dom gör extra kontroller”.

”Detsamma gäller mig. En liten extra kontroll med ultraljud och särskilt det att mäta blodflödet hade nog räddat vår son med! Visst är det märkligt att det inte finns såna rutiner?!”

       

”En extrakontroll med CTG/Ultraljud hade förmodligen räddat vår flicka. Varför används inte den teknik och kunskap som finns?”

       

”Samma sak hade förmodligen kunnat rädda min son!”

”Ja det är rent ut sagt förjävligt att sådant ska hända nu på 2000-talet. Även ett litet blodprov i början av graviditeten hade räddat honom för jag hade fått medicin som jag fick med min andra son. Dom såg snabbt att blodflödet inte var bra redan i vecka 10, satte in medicin och och resten av graviditeten var blodflödet jättebra!!! Beklagar eran sorg och nu får vi hoppas att dom gör en stor förändring när det gäller kontroller under graviditet.”

”Samma här med. Flödesultraljud hade förmodligen räddat min älskade Noel.”

”På lördag är det ett år sedan vi förlorade vår lilla dotter i magen... ett år av saknad och sorg. Om bara min barnmorska skulle ha lyssnat på mig skulle vi kanske haft vår dotter vid liv. Isa-lee har nu blivit storasyster.”

”För min del var det personalen på förlossningen som insisterade på att barn "ska" röra sig mindre mot slutet..”

”Hoppas fler öppnar ögonen för detta!! Hörde senast igår en mamma som undrade om rörelserna i magen minskar i slutet, flera stycken sa att det var så pga att bebisen får mindre plats, denna myt MÅSTE försvinna. Jag önskar att jag visste detta när jag väntade min första pojk som från vecka 37 blev väldigt lugn i magen, jag hade då hört att det skulle vara så Oliver dog i vecka 39.”

”Som det är nu lägger man ju skulden på sig själv, jag vet ju att jag inte kunnat göra mer, men när det inte finns några riktlinjer för personalen tänker jag att jag borde varit mer påstridig själv, berättat mer detaljerat o.s.v…”

”Vår fina Oliver föddes den 4 april i år, hans liv fick aldrig ens börja. I v 30+5 slutade hans lilla hjärta att slå. Varför kan inte läkarna hitta något svar på.. Kände mig orolig ett dygn innan pga av minskade fosterrörelser, försökte slå bort min oro eftersom jag så många gånger hört att minskade fosterrörelser är normalt under senare delen av graviditeten. När vi sen kom in så fanns han inte mer..”

”Inser att ni är många som varit med om samma sak som jag. Och ändå är det så tyst om det. Man känner sig ensam. Tror inte någon, som inte varit med om att barnet har dött i magen och man tvingats föda fram det, kan förstå vad det innebär. Hur stor saknaden är. Hur tomt det är. Tror många tänker att det man ska gå vidare och att man inte fick några band till barnet eftersom det inte levde (utanför magen). Jag vet inte - eller så är man så rädd att tala om det så man undviker det. Josef jag saknar dig så!!!!!!”

”Jag berättade för barnmorskan att jag känt mindre rörelse när jag var i v 38...men det var ju vanligt. Några dagar senare ringde jag in då jag inte känt nåt och då hade hjärtat stannat på min älskade dotter.”

”Fick senast för ett par dagar denna text skickad till mig "Barnet rör sig mer långsamt nu och du kanske inte känner av det på samma sätt längre" i ett gravidmail!”

sorgfylld dag

Att läsa om denna mamma som nu äntligen skulle få sitt barn efter att förlorat sitt andra barn i vecka 24 och nu förlorar även detta barn vid fullgången tid det blev bara för mycket för mig! Det hela handlar om en ung mamma som skulle föda sitt tredje barn och som vad jag förstår vänt sig till vården flertalet gånger med oro då hon trodde att det inte stod rätt till. Inget gjordes. Barnet togs inte ut!! Det var det enda raka, men det gjordes inte det då det inte fanns tillräckligt med data som indikerade det ( jag bara gissar här vad som hänt, jag har inte egentligen någon fakta).
Förmodligen hände det som hände för att det inte finns tillräckligt med apparatur eller tillräckligt med mod och jävlar anamma! Jag vet inte vad det beror på, men i det längsta så tror människan att det ska ordna sig ändå!! VADÅ ändå??? Närdå? När barnet är dött redan?

Jag blev nedtyngd av sorg. Bilresan upp till Sundsvall var fylld av tunga sorgsna tankar och jag började till och med tänka igen på att jag kunde ha gjort något åt Tusses död. Tänk om han rörde sig mycket mindre än vad som var normalt, bara det att jag inte visste det? Hur skulle jag kunnat veta vad som var normalt, jag hade ju inte varit gravid tidigare... jag tänkte att jag borde krävt ett ultraljud i vecka 37 då när jag ringde och diskuterade det men fick till svar att det inte var något att oroa sig för.

En till sak som for genom mitt huvud det var näst sista gången jag var hos min barnmorska. Hon lyssnade då på Tusses hjärtljud och de var svagare den gången. Jag har förstått så här i efterhand att om ett hjärtljud är svagt vid en undersökning så ska man vänta 20 minuter och ta ett nytt. Det gjorde inte min barnmorska. Tänk om det hade visat sig att hjärtljudet var svagt fortfarande efter 20 minuter, då kanske jag hade gjort ett ultraljud och då kanske... men å andra sidan, när man läser om det som hänt mamman igår så är det ju frågan... skulle det hjälpt ändå?

Jag har skickat iväg det öppna brevet till socialstyrelsen och försökt göra det till Göran Hägglund. Det går nämligen inte att bifoga dokument till Göran hägglund till regeringen... men jag har skrivit dit för att fråga hur man gör. Jag har också skrivit till nio tidningar. Jag har gjort det jag kan nu.

Besöket i Sundsvall berättar jag om i morgon! Det finns saker att göra om det är svårt att bli gravid. Den saken är klar. Förr eller senare blir jag gravid igen. Det vet jag.

Ett till offer

Sorgliga inslag på Facebookgruppen som jag är med där alla förlorat barn.

Igår kväll föddes en flicka stilla efter att mamman i flera veckor vad jag förstår varit orolig för barnet, vänt sig till förlossningen och ingenting konkret gjordes för att rädda deras flicka.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste skicka in vårt öppna brev till socialstyrelsen. Ikväll när jag kommer hem ska jag skicka in brevet dit.

En bestämd plan

Nu har vi bestämt oss. Vi ska prova att göra en så kallad Crash IVF. Men först ska vi noga ta reda på om jag har de rätta förutsättningarna. Därför blir nästa IVF:s start runt den 17 oktober. I veckan ska jag också besöka en känd gynekolog i Sundsvall för att få en konsultation om hur läget i underlivet är.

 I helgen har vi haft fantastiska vänner på besök. Alla har hjälpt till och skrapat bort gammal flagnande färg från väggarna på vårt hus. Vi har ätit gott, skrattat och arbetat! Det var länge sedan jag skrattade så. Befriande och skönt.

När alla hade åkt så kröp jag ned i badkaret, det var länge sedan jag badade. Efter ett tag fick jag sällskap av min frusna älskade man. Han har slitit hårt i helgen.  Det var behagligt med ett varmt bad. Jag droppade i några hemmagjorda lavendeloljedroppar. Kroppen tinades upp. Efter ett tag började jag dock tänka på förlossningen. Kroppen minns. Lavendelbadet. Det bad som alla blivande mödrar blir erbjudna på förlossningen. Jag trodde inte minnena skulle bli så starka men mitt liv präglas mycket av minnena från förlossningen, sorgen, kampen, smärtan, kärleken, den söta fina kroppen som tillslut kom ut alldeles tyst.

Vi fortsätter kämpa än, varje dag,  i kärlek för att Tusse en dag ska få ett levande syskon!

Samtal från IVF kliniken

Tack kära Doktor S!

Hon ringde när jag var på jobbet. Jag satt på toaletten. Jag drog upp byxorna och spolade och sen gick jag ut för att prata med henne. Hon är så omtänksam. Tack för att du ringde. Det betydde så mycket. Så mycket. Precis som ni säger så önskar man ju att man får ha ett samtal med sin läkare efter att det misslyckats. Inte ett samtal där man hör hur stressen finns i grunden och man helst bara måste lägga på för att underlätta den fortsatt dagen för dem. Det är inte bra!

Hon ringde och nu föreslår hon att vi ska vänta med IVF till nästa cykel ändå... för att ta ett FSH (Blodprov på Follikelstimulerande hormon) för att se om det ligger bra för då kan vi utföra Crash IVF. Oj oj oj. Hon vill att jag hör av mig snart och meddelar hur vi vill göra. Jag är osäker på hur vi ska göra.

Crash IVF innebär att man dag 21 i cykeln tar en spruta för att förhindra ägglossning, en bromsspruta. Det är till för att hindra att äggblåsorna själva utvecklar en blåsa för tidigt som sen stöts bort innan behandlingen är klar. Det är en slag ingripande - en crash i den vanliga IVF för att förekomma ägget och hitta det ägg som är bäst innan det förstår det själv? Hm... Något sånt. Vissa har lyckats bra med detta men vissa har fatalt misslyckats. Förutsättningen för att göra Crash IVF är att man har kort menscykel och normalt FSH värde.

Nu gäller det att bestämma sig.

Idag är jag på dag 9 i cykeln och hoppas innerligt på att få egen ägglossning och naturligtvis hoppas vi på att det ska fungerar naturligt denna månad. Tänk om det kunde göra det!!!

Just nu stoppar jag i mig en hel del preparat som ska öka fertiliteten:

Omega-3 = 3000 mg/dag.
D vitamin = 100 mikrogram/dag
Fertile xx = specialbeställt från USA!!! Innehåller munkpeppar bland annat.
Infolic plus = innehåller melatonin, specialbeställt från Italien, som ska vara finfint för äggen!
Melatonin, som förövrigt är jättebra om man har sömnbesvär!!
Prasteron (DHEA)
En och annan trombyl slinker ned i kistan med :-)

Under tiden jobbar vi med att starta upp vår verksamhet. I helgen har vi några vänner här på besök som ska hjälpa oss skrapa bort gammal risig färg från huset. Helt fantastiskt att de kommer hit med arbetshandskarna på och hugger i!!
Kram till alla!!!

IVF 4 - framtidsplaner

När det inte går att prata så skriver jag. Därför blir det att jag skriver mail till IVF kliniken. Jag har mer och mer börjat ana att de börjar bli trötta på mina mail. Jag får inga svar i alla fall, annat än idag då jag ställde ett direkt mail till en läkare.

Jag tycker inte att jag har orimliga frågor och jag önskar så att jag fick en lugn stund att prata om kommande behandling. Den stunden uteblir vilket gör att frågorna hopar sig i mitt huvud.

Sist jag pratade med en läkare så sa han att de inte har något mer att erbjuda än den behandling som vi redan gjort. Sen hittade jag en behandling som de gör i Danmark som kallas Crash IVF och det visade sig att Falun gjort den tidigare med goda resultat. Jag frågade om det kunde vara något för mig, då den används på kvinnor som svarat dåligt på behandling, som fått få ägg och som har kort menscykel. Falun tyckte att vi kunde prova det på mig. Jag fick ett kort mailsvar om det. Men nu får jag för mig att de svarade mig så bara för att få tyst på mig. Jag vill ha mer argument, mer för och emot och framförallt om de tror det kan vara något för mig?

Känner mig ledsen och sorgsen ikväll. Sorgen och saknade efter Tusse sköljer över mig. Jag blir förtvivlad över att inte kunna ha en plan att hålla mig till. Svårt att få någon att prata med om detta, få en dialog. Jag är inte ute efter snabba svar eller lösningar. Jag vill ha en dialog, en klok sådan.

Glömmer kon sin kalv?

Dagen började mulet. Vi gav oss ut i skogen för att hitta någon svamp. Men ingen svamp ville hitta oss idag. Dock var det skönt i skogen. Träden susade och vinden lät mig vila i sinnet en stund i alla fall, ända tills jag halkade på de mossbeklädda stenarna. Då blev jag vresig och likt en tre-åring började gnälla över de hala stenarna. Krister tyckte att jag skulle lära mig att balansera, lita på min kropp men mossan liksom lurade mig att tro att det var säkert att gå där och varje gång jag tog ett steg så var jag så blåögd och trodde att jag inte skulle halka, men det gjorde jag.

La in torkade tomater, i en glasburk. Fyllde med olja och timjan från krukan utanför på gården. Funderade över vad det blivit av mig. Fyllde på lite mer olja och några vitlökar. Gamla tankar som förut gjorde mig panikslagen men som numer finns där i bakgrunden som då och då poppar upp. När jag säger blivit av mig, så menar jag det jag sysslar med. Sysselsättningen som är till för att tjäna pengar.

Jag har glömt tråden nu, den jag tänkte på när jag la in tomaterna. Det var något primärt om mig och jag tänkte att det där ska jag ta med mig nästa gång jag går till min psykolog. Nu är tanken borta. Jag vet att den handlade om en längtan att ta fram det som är jag. Liksom plocka fram det mer - mer helt enkelt, inte hålla tillbaka på ett hämmande och snårigt sätt.

Solen kom på den tidiga kvällen. Jag planterade den andra flädern och grävde upp en stackars övervuxen björnbärsbuske och satte den på ett bättre ställe där den skulle få lite mer sol.
I hagen råmade en ko. Hon råmade och råmade och vår granne som är bonden säger att hon kommer fortsätta göra det ett tag tills hon inser att hennes lilla kalv inte kommer tillbaka. Sen glömmer hon liksom bort det. Eller, vad vet vi om det, hon kanske aldrig glömmer?

Den här eternell-blomman slutar aldrig att bjuda på sin solgula blommor. Ända sedan maj så blommar den om och om igen. Nya knoppar är på väg! Jag kommer inte ihåg vad den heter, men ska fråga nästa gång jag kommer till Mobackes i Bollnäs.

Gårdagen igår och dagen idag

Igår var en bra dag. Jag kände mig lätt, lättsam och glad i sättet. Jag hade en känsla av inspiration och jag kände mig så glad över det jag har och över alla fina kommentarer jag får. Små ord här och där som ger mig kraft och inspiration från olika personer.

Någon vill verkligen genom handling öka tillförsikten och hoppet i våra liv. Det är imponerande hur människor vill ge av sig själva, ge av sin kärlek och sin strävan att vilja gott! Det värmer!

Så kommer dagen idag. Den upplever jag som att jag aldrig vaknat riktigt. Sömndrucken går jag genom hela dagen. Märker att när jobbkvällen börjar gå mot sitt slut, hur andningen hamnar högre och högre upp, som att en börda växer på mina axlar. Jag kommer på mig själv att ha alldeles för många tankar om vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag vill göra, omsorg om patienterna när jag är hos dem förstås och om vi någonsin kommer få uppleva det där levande barnet. På vägen hem kommer tårarna igen. Ibland snurrar det runt riktigt i huvudet på mig och tankarna grips av panik inför det faktum som jag kanske en dag får ställas inför. Tänk om. Tänk om jag aldrig blir gravid igen?

Jag har under mitt liv haft mycket problem med spänningstillstånd i kroppen. En person som haft stor betydelse för mig i konsten att lära mig slappna av är Birgitta Rudberg, hennes övningar har hjälpt mig mycket och det har också gjort att många upplever att jag är bra på att slappna av. Kanske barnmorskor säger det till alla nyförlösta kvinnor men jag fick höra av barnmorskorna att jag var bra på att slappna av. Jag använder mig av Birgitta Rudbergs grundtanke i "aktiv avspänning" som handlar om att visualisera sin kropp som tung och falla mot underlaget där man ligger.