Och var finns ni i livet

Läkaren tittade på oss med en utmanande och varm blick. Det plirade i hans ögon. Han älskar sitt jobb, det syntes lång väg.

Jag tog sats och som vanligt hann jag före Krister. Formulerade mig i långa meningar med  undertext av en krampaktig längtan. Berättade om vår kärlek som tillslut blev en Tusseson. Berättade om miraklet, att han blev till över huvudtaget. Berättade om telefonsamtalet i bilen från läkaren, samtalet som bröts och att han aldrig ringde upp igen. Provsvaren som fick mig att tappa hoppet. Att allt verkade kört. I rummet satt vi. Tre människor. En läkare, en kvinna (hon som är jag) och mannen (han som är han, den jag älskar villkorslöst). Mannen som är så närvarande att det gnistrar av partiklarna i rummet. Krister – mannen – sitter tyst men är talande ändå. Med hela sin kropp.

Med hela oss så befinner vi oss här i vår kärlek och i sorg och skulle vi säga allt som vi befinner oss i så skulle inte tiden räcka till för det är så himla mycket vi befinner oss i nu – som ett helt livssynopsis, det sammanfattas varje dag om och om igen för att påminna oss att livet är viktigt att närvara i men förbannat svårt att leva upp till ibland, om man är som kvinnan – hon som är jag, för jag tänker mer än vad jag handlar och mannen han gör, för det är det enda som leder till nåt. Han gör bara och får se, det sa han helt självklart till mig häromdagen när vi åt frukost och jag, jag tänker och tänker och tänker för att se om det kan bli nåt gjort…

Vi lägger tillsammans upp en plan. Det blir en undersökning. Det visar sig sitta en cysta, 4 cm stor på äggstocken. Det klart att den inte vill samarbeta då, det förstår väl vem som helst. 

Nu ska livmodern få lite hjälpmedel och göra det den behöver. Sen börjar vi om igen. Fina älskade kropp.

24 augusti 2010

I onsdags var det ett år sedan jag såg så där glad ut som på bilden. Ett år sedan som jag häpet stirrade på gravidtestet som visade två starka streck. Två starka streck gjorde att jag gick fram och tillbaka i vår lilla etta och om och om igen utropade för mig själv: nä, det är inte sant, nej, det kan inte vara möjligt, wiiii, är det sant? Gick tillbaka till testet och stirrade på det igen – strecken lös med sin röda glans! Det var visst sant! Det var sant!

Jag satte mig i bilen och åkte med bubblande glädje i magen ut till studion där Krister repade med bandet. På vägen ut ringde jag till mina närmaste vänner och skrek ut i telefonen den glada nyheten. Mina vänner gladdes med mig så världen nästan stannade. Väl framme vid studion, ryckte jag upp dörren och bad Krister genast komma ut. Jag sa att han kunde spara på de där pengarna till IVF behandlingen för jag hade nämligen blivit gravid helt naturligt! Helt av mig själv, ja, med hans hjälp alltså, förstås!! Vi hade gjort det – ett mirakel hade skett. Vi var gravida och min kärlek hade nått oanade höjder som gjort att jag tappade andan av kicken. Jag var så lycklig att det rusade runt i hela kroppen av endorfiner och oxytocin och massor av gravidhormoner och inget var viktigare i världen att få känna det där lilla fröet växa inom mig.

Samma dag som vi fick reda på att jag var gravid fast ett år senare sitter vi på förlossningen igen. Återbesök. Vår läkare bekräftade det som vi redan trott. Tusse dog för att moderkakan var för liten och för klen i sina kärl. Det fanns även kalkavlagringar i kärlen vilket gjorde att syretillförseln ströps och det uppstod en infarkt. När värkarna satte igång så klarade inte moderkakan av motståndet och kraften som uppstod. Det blev bara stopp. Det finns inga direkta förklaringar till varför en moderkaka kan bli så. Det har inte forskats så mycket på det.

Kära välskapta barn, Vi älskar dig för evigt!

Till arbetsmarknadens förfogande


Idag står jag till arbetsmarknadens förfogande. Hela dagen har ägnats åt att först ta hand om hälsan och den hormonella balansen, för att sen ringa banker och sen också titta efter ett och annat jobb. Fundera över vad för slags jobb skulle kunna passa. Fundera över om jag inte egentligen vill jobba själv – ha något eget – men vad i så fall? Jag kan ju lite om mycket och en del saker kan jag lite mer om.

Jag har med andra ord inte suttit och rullat tummarna direkt. När jag tillslut kommer till arbetsförmedlingen för att anmäla mig arbetslös så är klockan halv sex på kvällen. Jag tänkte att jag tar det när jag ändå är på väg någon annanstans. Kvinnan tittar på mig med en fåraktig blick och frågar: ”varför kommer du så sent?”

Jag hade lust att skrika till människan: Du ska vara jäkligt glad att jag kommer hit över huvudtaget. Du ska vara jäkligt glad att jag bemödar mig att bli förnedrad av dig. Det verkar ju få dig att må bättre, eller? Tror du att jag suttit hela dagen hemma och tänkt: ” jag går till arbetsförmedlingen sent så slipper jag få ett jobb idag”?

Istället säger jag: Jag kände mig inte riktigt kry idag – har haft ont i halsen.

Då säger kvinnan: Jaha, men då skulle du ha anmält dig på F-kassan – för då står du inte till arbetsmarknadens förfogande.

Jag börjar så smått känna mig som Felix Herngren i Solsidan, ni vet där han står i dörren och skriker åt Ove, Schas Ove, Schas. Igen har jag lust att skrika åt henne, det väller upp en ilska inom mig: Jag har ju för i helvete varit sjukskriven i fyra månader för mitt barn dog i april och nu idag så skulle jag gå hit, med min kaotiska hjärna med massor av idéer och spretiga tankar och ni har ju för i helvete öppet till sex, kan man inte få komma hit halv sex då? Skulle jag ha fått ett jobb idag om jag kommit kl åtta i morse eller? Istället rycker jag nummerlappen ur hennes hand och vänder henne ryggen.

Vad vet hon om mig? Ingenting. Hon drar alla över en kant. Hon ser inte, hon dömer och hon är inkompetent i sin yrkesroll.

Vakuum


Tomt som i vakuum. Hur ingenting skulle kunna vara någonting.
Visst är det så. Ett vakum kan inte existera egentligen. Det som känns som en enda stilla lång väntan är ändå någonting.

Tur att det finns passionsblommor!


Holismens verkan

Efter ett dygn ungefär av malande tankar har jag äntligen kommit ut i ljuset. Huvudet spränger av alla tankar och av allt sökande. (Kan ju låta lite skrytsamt att min hjärna har en sån aktivitet, men det bjuder jag på). Jag är en problemlösare. Det finns inte ett problem jag kommer över som jag inte vill göra något åt. Synd bara att jag inte är läkare så jag kan förskriva min egen medicin, för då skulle jag göra det direkt. Har förstått hur det hänger ihop. Jag kan inte helt medicinskt förklara det men jag förstår det med hela holismens verkan.

Dopamin, serotonin och noradrenalin är sårbara komponenter i det centrala nervsystemet. När de rubbas och det kan de göra t.ex. när en svår händelse sker. Som t.ex. att förlora sitt barn. En svår stressreaktion utlöses. Dopamin som är en mycket central signalsubstans kan få sig en rejäl känga då. Det kan i sig öka sårbarheten till att hypofysen utsöndrar mer Prolaktin vilket är ett hormon som hjälper till med mjölkproduktionen. Förhöjt prolaktin minskar fertiliteten och som i sin tur gör att kvinnan kan ha svårt att få ovulation (ägglossning).

Mitt hopp är tillbaka. Nu gäller det bara att få balans på hypofysen och det centrala nervsystemet. Alltså hitta en bra medicin bland annat. Jag får överväga om jag ska ringa Läkarhuset i morgon igen eller försöka få tag på en annan läkare som kan skriva ut medicinen åt mig.

Nu har jag också förklaringen på varför jag inte gått ned ett enda kilo i vikt sen förlossningen. Förhöjd prolaktinhalt försvårar nämligen för fettförbränningen. 


jag har haft mitt hopp i en skål av längtan


Det är tvivlet som gör entré. Jag behövde bara få det formulerat för att höra ordet och smaka på det. Smaka på tvivlet. Det har varit så bergfast i mig. Hoppet. Hoppet har suttit i mig med lena lockande fingrar. Det har smekt mig varje dag fast sorgen har bultat i min panna. Hoppet har viskat till mig och kanske lurat mig att tro. Men jag har inte velat se det så.



Jag har läst om andra som tappat hoppet eller trott de skulle säga eller göra på ett speciellt sätt, för att så beter man sig när man förlorat sitt barn. När man förlorat sitt barn så ska man gråta varje gång man får mens och banna sin kropp. Många gör så trots de inte mist sitt barn, för att det är så vi lärt oss genom det vi läst och sett på TV eller film. När man inte kan bli gravid och får sin mens om och om igen varje månad så gråter man och förlorar hoppet och till sist bannar sin kropp! Skäller på den och förstår inte varför det ska vara så orättvist.

Somliga säger att de ska ”skaffa” sig barn och inser sen att det kanske inte bara är att skaffa ett barn. Ett barn är en gåva och jag har sett det så. Jag har det. Det var ett mirakel att Tusse blev till, jag hade det inte med i min sinnevärld. Jag har sett på alla som bannar sin kropp och tänkt, att jag önskar de ska sluta göra så mot sig själv. Jag har inom mig sett deras bannor och lutat mig mot vårt gemensamma hopp och vår kärlek. Jag har velat be de sluta upp! Nu står jag här själv och stirrar tvivlet i vitögat.

Jag har haft mitt hopp i en skål av längtan. Nu raserades det och tvivlet kom in som en brutal kastvind. Nu finns det där. Tvivlet gjorde en knivvass skiljelinje i mig. Nu är hoppet på ena sidan och å andra sidan är tvivlet. Tänk om det inte går en gång till? Trots det tänker jag inte banna mig själv och livet. Jag tänker gråta tills tårarna gräver sig in i mina kinder om så behövs. Men sen ska jag resa mig upp, vrida upp volymen och kasta mig ut på virvlande språngmarsch!

Budskap till min kära kropp


Jag ringde i morse till kliniken för att få reda på mina provsvar. Tagit TSH, FSH och prolaktin. Hon i tel lovade att läkaren skulle titta på svaren och återkomma till mig sen. Kvart i fyra ringde telefonen.  Vi befann oss på en väg i skogen så mottagningen var jättedålig. Fertilitetsläkaren började berätta om svaren. Förra året i augusti tog jag samma prover. Då var mitt FSH värde 4 och nu denna gång var det 15! Alltså alldeles för högt. Mitt prolaktinvärde var också förhöjt, men jag har läst någonstans att det kan bli ett falskt värde på det om man inte tar provet vid rätt tidpunkt. 

Precis när han sagt allt detta och jag var på väg att ställa följdfrågor: te.x. hur mycket kan det här med förhöjt prolaktinvärde påverka eftersom jag varit gravid nyligen? Kan det var falskt värde p.g.a. provtagningstiden (jag tog nämligen provet precis efter jag stigit upp ur sängen, man ska helst vänta tre timmar). Kan FSH vara förhöjt när kroppen är ur balans? Kan FSH vara förhöjt om Prolaktinet är förhöjt? Massor av frågor fanns i mig och en enorm sorg och förtvivlan välde upp - Då bröts samtalet. Han ringde inte upp igen!

Min kära kropp, jag tänker inte skrika på dig, inte misshandla dig. Jag tänker lyssna nu. Den är trött. Den behöver vila. Så. Jag säger inte att det är kört, det känns bara lite hopplöst just nu. Just nu är det så här. Just nu.



Den här fina lilla storken fick vi av våra grannar. I Tyskland sätter man upp den i rummet/fönstret för att skapa bebislycka. Jag vill inte att hoppet ska vara över. Känner bara så nu. Vet det. Målmedvetenheten kommer tillbaka.

Peace has no conditions

Påskhelgen när vi kommit hem från förlossningen och sorgen efter vår son ekade inom oss så började jag så. Jag sådde olika växter, framförallt blomsterbönor och squasch. Krister grävde och slet med att göra landet. Innan hade det nämligen stått en mycket risig och vildvuxen taggig buske där. Som han slet med rötterna. Men det var befriande. Det gav oss något att fokusera på, något som grodde och växte med vår omsorg. Resultatet blev bedårande! I allt det svåra fanns en möjlighet för oss att känna frid, inre lugn och till och med glädje. Friden kräver inga förutsättningar. Den kan finnas överallt. Konsten är att kunna vara i känslorna som är och inte döma sig själv eller andra.








Det gör inte mer ont

 
Det gör inte mer ont eller ger oss mer sorg om ni frågar oss hur vi har det och hur vi tänker. Det ger lättnad, en stund av gråt som väller upp. En stund av kärlek och en stund av mjuk eftertanke. Det slog mig att jag väldigt lätt glömmer bort att tänka omvänt. Din gråt, du som frågar kan också känna gråt. Om jag nämner vår döda son så kan jag ibland se gråten stiga upp inom dig. Ögonvråna fylls efter en stund och det rinner nästan över. Men då gör jag en räddande gest eller säger en räddande kommentar och tårarna backar tillbaka ned till hjärtat. Varför gör jag så? Jag vill ju att du ska prata med mig om min son. Jag är inte rädd för mina känslor och då ska jag väl inte heller vara rädd för dina? 

Det blommar fantastiskt praktfullt vid Tusses grav nu. Gula blommor lyser och viskar till oss om hopp!