Behandling pågår

Några dagar har gått. Började ta sprutor i måndags igen. Det gör ont denna gången. Mer ont än tidigare. Det svider i magen efter den insprutade vätskan/medicinen. Däremot har jag den här gången inte lika ömmande bröst eftersom jag förmodligen hade förhöjt prolaktinvärde förra IVF-behandlingen. Det borde jag inte ha nu eftersom jag tagit Pravidel för det.

Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.

Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.

Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.

En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".

Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.

En bestämd plan

Nu har vi bestämt oss. Vi ska prova att göra en så kallad Crash IVF. Men först ska vi noga ta reda på om jag har de rätta förutsättningarna. Därför blir nästa IVF:s start runt den 17 oktober. I veckan ska jag också besöka en känd gynekolog i Sundsvall för att få en konsultation om hur läget i underlivet är.

 I helgen har vi haft fantastiska vänner på besök. Alla har hjälpt till och skrapat bort gammal flagnande färg från väggarna på vårt hus. Vi har ätit gott, skrattat och arbetat! Det var länge sedan jag skrattade så. Befriande och skönt.

När alla hade åkt så kröp jag ned i badkaret, det var länge sedan jag badade. Efter ett tag fick jag sällskap av min frusna älskade man. Han har slitit hårt i helgen.  Det var behagligt med ett varmt bad. Jag droppade i några hemmagjorda lavendeloljedroppar. Kroppen tinades upp. Efter ett tag började jag dock tänka på förlossningen. Kroppen minns. Lavendelbadet. Det bad som alla blivande mödrar blir erbjudna på förlossningen. Jag trodde inte minnena skulle bli så starka men mitt liv präglas mycket av minnena från förlossningen, sorgen, kampen, smärtan, kärleken, den söta fina kroppen som tillslut kom ut alldeles tyst.

Vi fortsätter kämpa än, varje dag,  i kärlek för att Tusse en dag ska få ett levande syskon!

Kortis

Vill bara berätta att jag finns kvar. Däremot finns det flera av er läsare som jag undrar om ni finns kvar och hur det gått för er? En Theresa som skrev mycket ett tag, hon gjorde också IVF och blev gravid i februari. Hur har det gått för dig? Har du gett upp bloggvärlden?

Alla ni andra som läser, ni är så värdefulla, glöm inte bort det!

Idag skiner solen för fullt. Min sinnesstämning är lika med PMS. Ska jobba idag efter att ha varit sjukskriven en vecka. Min armar känns tunga.

Saknar Tusse så. Det blir extra när jag träffar min familj, då fattas Tusse mer. Han skulle varit med igår och firat sin kusin som tog studenten. Inte var Krister med heller så jag kände mig riktigt halv (egentligen 1/3) även om studentfirandet var underbart arrangerat med fantastisk mat och fina gulliga människor.