En blomma i mitten


Ska snart gå ut. Det är sommar. En stund grät jag, just här vid köksbordet. Blommorna på Tusses grav vill inte blomma. Knopparna sitter där slutna och brister inte ut. De verkar vilja hålla sig kvar i sina inneslutna rum. Jag behöver införskaffa en ny blomma som kan stå där i mitten, helst en riktigt gul och stark blomma som kan smitta av sig till de andra två. 


Undertext:
Jag har lite svårt att ta mig för idag. Svårt att ta mig iväg. Det är lite svårare än andra dagar. Känner mig lite bunden i någon föreställning som jag byggt upp. Jag tänker att jag borde, men varför? Det finns väl inget som säger att jag borde? Jag låter den gula blomman symbolisera kraft och acceptans. Jag är där jag är, just nu. I det gula, det gulas mitt. 

Jag skulle frysa om brösten


Idag tänker jag på alla blommor vi fick. De lyser inom mig. De färgar av sin prakt på insidan av min hud. En bukett har jag som bakgrund på datorns skrivbord. Det lila ropar till livet och påminner om lust, det gröna viskar om hoppet och det gula smeker min kind.

Idag skulle vår älskade son varit nästan 10 veckor. Han skulle fått följa med oss till Hälsingland. Han skulle fått stanna med oss på vägen och äta glass. Han skulle fått sjunga med oss för Trönöborna. Han skulle fått träffa sin tremänning, lilla Olle. Jag skulle haft en klänning på mig som det gick att amma i, fast jag skulle nog frusit om benen och brösten med för den delen – men det hade inte gjort något. I och för sig hade jag nog klagat lite…

          men nu så här med facit i hand så klagar jag inte. Jag skulle göra allt för att få frysa om mina bröst, för att få amma vår fina son och jag skulle inte klaga en stund över vakna nätter. Jag skulle göra allt för att få höra vår lilla Tusse gråta och skrika och pocka på uppmärksamhet. Jag skulle göra allt för att få se hans vakna pliriga ögon.

Midsommar har mycket förväntningar i sig, förr om åren hade även jag det. Jag sökte och sökte efter sammanhang där jag skulle känna mig hemma. Nu är det inte längre så betydelsefullt bara jag får vara med Krister. Men jag vet hur det känns att längta! Jag vet hur det är att vilja ha en självklar tillhörighet. Nu har jag det. Jag är fortfarande förvånad och undrar hur det gick till. Ska fundera mer på det… och skriva mer.

Oavsett förväntningar önskar jag er en midsommar fylld av ödmjukhet inför livet.
                                                Det blir precis som det ska.



Studiomössen och de två världarna

Natten till tisdag förra veckan drömde Krister att hårddiskarna kraschade i studions musikdator. Vi håller på att spela in låtar med en singer-song-writer man med superbra texter och på onsdagen hade jag precis lagt på ett nytt flöjtintro på en låt då skärmarna plötsligt började blinka oroväckande. Mycket riktigt - alltihopa hade kraschat - vikt ihop sig, svartnat, gett upp och sagt godnatt. Panik utbredde sig inom Krister. Tänk vad mycket jobb som nu kanske gått förlorat!

Helgen gick och inget nytt sätt att förstå sig på den kraschade datorn uppdagade sig. Jag har haft besök av fina vänner från Stockholm och vi hade två sköna dagar tillsammans. En av vännerna är gravid i vecka 35 och jag känner mig mycket glad för det och ser fram emot att få se hennes lilla bebis i augusti! Vi tittade tillsammans på bilder och en filmsnutt som vi spelat in under förlossningen. Vi grät en stund tillsammans, värdefullt och oerhört skönt att kunna göra det med sina vänner.

Sen kom måndagen och Krister tog sig an datorn igen... Två världar finns för mig. Den vardagliga, den där jag hjälper Krister en hel del med saker och den andra världen, där jag sörjer vår älskade son. Det som är så bra är att de båda världarna går hand i hand. Äntligen verkar jag ha lärt mig hur jag kan bära smärtan med mig, låta den finnas där men ändå röra mig framåt. Ibland stannar jag dock, jag blir väldigt trött, utmattad rent av och då sover jag en stund. Ibland sover jag inte och då blir jag ännu tröttare och så slut att det är som dimma inombords.

På måndagkvällen hjälpte jag och studiomössen till med datorkraschlagandet och vips, vi lyckades!! Nu fungerar datorn igen och inspelningarna kan fortsätta.

Hopp

Det sista som överger oss är hoppet. 
Det som överger oss sist av allt är hoppet. 
Hoppet är det som finns när allt annat inte finns. 
Stämmer det? 
När hoppet inte finns, vad finns då? Om hoppet finns till att en dag t.ex. bli frisk, en dag bli ångestfri, en dag hitta kärleken, en dag bli rik, en dag slå igenom med sin musik, eller en dag få vakna och känna sig bara glad. Om hoppet finns kvar, att en dag omfamna livet så som det är, precis så som det är och vakna och känna - idag, idag är allt precis som det ska. Inget fattas mig. Det är som det ska vara. Om hoppet finns kvar finns det liv. Är motsatsen död?

OM hoppet överger oss, eller vi låter det falla nedför stupet, om hoppet studsar mot bergets väggar och drunknar i ett stort iskallt vattendjup utan botten, vad finns då kvar? 



                                                       Kristers och min maghoppdans.

Båtlåt

Känner ni till den låten av Robert Broberg? Ni vet den som börjar:

”Det var en båt som sa till
en annan; va du va stilig. Vi borde borda varann, 
gjorda för varann och köla lite grann,
som bara båtar kan”.

I lördags var jag med Krister på fiskekrogen i Utvalnäs, jag sjöng med honom på några låtar och spelade även en del tvärflöjt men just när vi står där och sjunger båtlåten så hör jag Krister sjunga fjärde versen:

"Och hur vi sedan få
en och kanske två egna små jollar,
jollrande efter på släp
i ett navelrep,
e en hemlighet,
som bara båtar vet."

Jag ser hur han sjunger orden och inom mig går ridån ned. Jag grät inombords några tårar fyllda av längtan och saknad och mimade samtidigt på munnen för att inte avvika helt från låtens innehåll.

När vi först kom dit på kvällen så trodde jag inte att jag skulle stanna. Det kändes tungt inom mig. Förmodligen var det mest för att jag ätit lite dåligt. Jag märkte sen att energin kom tillbaka efter lite räkor och sallad. Det är mycket så nu, skillnad sen förr innan jag träffade Krister så fastnade jag lätt i tankar som drog mig nedåt, nu har jag lättare för att vara vid sidan av min smärta och bära den med mig och acceptera den. Den här smärtan är så konkret, påtaglig, obönhörlig om man jämför med ångest som jag känt mycket tidigare så är det sinnestillståndet mycket mer abstrakt.

Sandlådan


Vad vill jag? Jag vill beröra, röra mig framåt, beröra igen, vidröra något som lika gärna kan le, som kanske kan le men som har gråt i sig med. De är så nära varandra, gråten och skratten. Jag vill ta in världen men kan bara göra det i små portioner. Jag kan ta in bra när gråten får finnas med. När känslan får finnas med, då kan jag ta in dig och er. Det som är så fint är att det får den med er. Min känsla får hela tiden vara med tillsammans med er! Idag var ett sånt fint ögonblick när min granne kommer ut och säger att hon saknar Tusse här på gården. Han skulle ju ha varit här med oss, med dem, deras son som snart är fyra och deras två små nyfödda tvillingflickor. Det var så jäkla bra att hon sa så. Så bra. Jag fick kontakt med min känsla. Så jäkla bra var det med och sen, sen gav hon mig en kram.

Vem är jag? Jag är det jag är trots att jag fött ett dött barn. Ett barn som var vansinnigt perfekt och hade sin pappas fötter. Så lika, att pappan inte kunde sluta att hålla i fötterna för de påminde honom om sig själv. Jag är den jag är, lika förvirrad som innan, men sjungandes fortfarande och sökande efter det som jag vill.

Summan blir: Jag vill framåt, jag vill leva, älska, beröra och utvecklas. Jag är det jag är som innan men ändå annorlunda. 

Äntligen är sandlådan klar. Jag köpte den för att det skulle vara lätt att bygga ihop den men Krister har nu fått göra om den för det var inte mycket som stämde med konstruktionen. Sandlådan är till våra grannar, tvillingarna är ju lite för små förstås än... men fyraåringen kan ju gräva där och sen lära sina systrar en del och sen kanske de får en kompis där med... så småningom. Först måste vi bara fylla på med sand. Bra sand ska det vara. Det ska vi fixa nästa vecka!

Det får finnas med - även lite ånger


Just nu. Det är varmt. Jag klagar inte över det, men märker att jag påtagligt har blivit påverkad av värmen. Sitter inne efter att ha varit ute hela dagen i trädgården. Känner mig jagad inombords, funderar över hur jag ska häva tankarna som skapar känslan. Tankarna säger och vill framåt, framåt och framåt. Ska bara göra det, det och det. Tankarna skapar stress. Stress är å andra sidan ingen känsla. Kanske är det rädsla jag känner i grunden. Rädsla att inte kunna bli gravid igen. Naturligtvis känner jag sorg med. En grundkänsla är det. Liksom rädslan också är en grundkänsla. 

Känner aningen ånger ibland att jag inte tog upp Tusse på min mage när han föddes. Tänk att få ha känt hans hud mot min mage, det hade varit skönt. Men jag var rädd, förstår ni, rädd för att han skulle se konstig ut. Rädd för att jag skulle bli rädd för mitt barn, så jag kom överens med barnmorskan och undersköterskan att de först skulle ta honom åt sidan och ”besikta” honom innan de gav honom till mig. De gjorde lydigt som jag sa naturligtvis. Undersköterskan kom sedan och sa till mig att Tusse var jättefin, helt perfekt. Hon svepte in honom i ett badlakan och la honom sen i min famn. Jag kysste hans fina runda panna. 


synlighet

Igår var vi på bröllop. Det var en släkting till Krister som gifte sig och Krister spelade sedan på festen. Jag var med och sjöng och spelade flöjt på några låtar. Jag ville så gärna vara närvarande men då och då försjönk jag i ledsna tankar, i tankar som drog mig bort. Krister såg det på mig förstås. 

Det var svårt att hålla sig uppe under en hel fest och inte prata om Tusse. Alla hans släktingar visste nog om vad som hänt oss och ingen sa något utan vi låtsades som om inget hade hänt. Kanske var det det som gjorde mig så trött och spänd i hela kroppen efter det att kvällen var slut. Det var ju bröllop och firande av brudparets kärlek. Det skulle nog känts konstigt om jag pratade om vår sons död då och tog uppmärksamhet till det. Samtidigt som det kanske inte skulle vara så konstigt om någon sagt: ”Jag hörde vad som hänt er, grattis till er son men jag beklagar att han dog” eller ”jag hörde vad som hänt, så oerhört tråkigt för er”. För mig betyder de orden mycket eftersom det då blir synliggjort det som faktiskt har hänt.
Det är sen det är oerhört skönt att komma hem, somna i Kristers famn och vakna dagen efter och sätta sig upp, hålla om varandra och titta på bilderna som finns på vårt minnesbord, tända ett ljus och gråta en stund. 

Livet ropar


hur ska jag kunna påminna er
hur ska jag säga mitt namn
det som är, som har hänt
lämnar oss inte
det som är, som vi känt
det kan aldrig bli fel

förut letade jag bland stenarna
nu strilar sanden mellan mina fingrar
förut sökte jag bland skären
nu ristar ljuset en strimma hopp

livet ropar
sök inte mer
jag är här

Ett hjärta av mossa och ett flicköga på Tusses grav.

Växande plantor

Det gror i krukorna på blombrädan. Basilika, oregano, bladpersilja och timjan. Intill väggen ute på gården står blåbärsplantan och väntar på att få komma ned i jorden och tomaterna intill växer så det knakar. Det är våra fina grannar som odlat tomaterna. Nu tar jag hand om tomaterna för nu har de fullt upp att ta hand sina två fina tvillingtjejer som föddes förra veckan.

Hos mig och Krister går livet på. Vi har ganska fullt upp med saker och ting. Vi jobbar på att få ihop ett bra sångprogram som vi kan uppträda med. Just nu innehåller programmet mest smäktande kärleksvalser. Kanske för att livet just nu är som en stilla vals. Vi dansar varsamt fram steg för steg.