Flingan lever

Vi såg Flingan röra sig för fullt där inne. Det är fortfarande frågetecken kring om det är mitt eget ägg eller ett donerat som växer där inne. Läkaren fick det nämligen till vecka 9+3 och om det skulle va ett donerat så skulle det va 8+3??? Läkaren tror ändå att det är ett embryo från ett donerat ägg som växer. Ingen logik. 

Flingan är idag 29 mm stor!  

V 8 (7+2)

På väg till Arlanda. På väg bort till varma stränder och turkost hav. För tre år sedan gjorde vi vår första resa. Då var jag också gravid efter det har vi inte varit utomlands. Det är som vi får en ny chans. Ett omtag. Jag är lycklig. Men vet att allt är så skört. 

Jag är fortsatt mycket hungrig och känner mig svag i hela kroppen men det är helt okej! 

När vi kommer tillbaka ska vi göra UL igen. 

Sköt om er! 

Det ska vi göra. Vi ska njuuuuta. 

Kram

v 7 (6+6) Flingan

Embryot växer ca 1 mm per dag denna vecka. Kanske inte undra på att jag är hungrig hela tiden ;-)
Det hjälpte väldigt bra att ta omeprazolen en halvtimme innan frukost så suget på grund av magsyran har tonats ned något men jag fortsätter att ha en våldsam hungerkänsla. Jag har inte vågat ställa mig på vågen. Min mage är väldigt svullen och står rakt ut så gått upp i vikt det har jag redan gjort. Det är oerhört svårt att låta bli sötsaker (vilket nog har en del att göra med att jag äter kortison med). Ska trappa ned det med början i vecka 12. Ska bli skönt.

Jag har även spagettikänsla i benen. Svag och lite darrig men jag lyckades cykla till affären i solskenet idag och solen strålade så intensivt och inom mig strålar solen också faktiskt. Jag känner mig glad, mycket glad. Då och då väcks oron till liv och jag funderar på om Flingan fortfarande lever. Ja, vi har börjat kalla embryot för Flingan. Det blev så. Flingan, flimrade av liv. Flingan blinkade till oss där på skärmen! Men den oron tar aldrig över helt som precis innan UL då den blev till skräck. Jag är gravid nu. Jag känner att jag är det och jag har tillit till att jag kommer fortsätta vara det ett långt ta framöver.

Häromdagen när jag var till Familjehälsan så började vi diskutera förlossningen med Tusse och jag insåg att det var väldigt märkligt att vi inte fått en genomgång av den tillsammans med en barnmorska. Vi borde ha fått gå igenom journalerna och fått ställa de frågor vi hade kring hur det kom sig att förlossningen blev som den blev. Jag sa till sköterskan där på Familjehälsan att om jag for fortsätta vara gravid så är det av stor vikt att vi får träffa en Aurorabarnmorska och och samtala kring kommande förlossning och det som hände med Tusse, för att vi ska känna oss trygga och förberedda.

Jag har tårarna väldigt nära när vi pratar om det som hände med Tusse. När jag får berätta det för någon, berätta hela historien från början till slut så sköljs tårarna igenom mig och efteråt känner jag mig lugnare. Hon var en bra lyssnare.

På tisdag åker jag och Krister till Italien och precis när vi kommit hem så ska vi göra nästa ultraljud. Då är jag i vecka 9.

Inlägget som kom av sig

Jag hade tänkt skriva ett inlägg ikväll om samtalet igår på Familjehälsan. Alla tankar som kom upp kring förlossningen med Tusse. Det märkliga i att vi inte gått igenom förlossningen med en barnmorska efteråt... Kom och tänka på det igår under samtalet med sköterskan på Familjehälsan...

Men jag kom av mig för 21.30 kom sömntåget och lamslog mig. Inte så mycket dock för än kan jag skriva några rader men i alla fall... För trött för ett långt inlägg. 

Sov gott!!

Vecka 7 (6+0)

När man läser om vecka sju så är det nu det står att det ska gå att se hjärtslagen. Men det enades vi ju om i och med det förra inlägget att det ändå är möjligt att se hjärtslag så tidigt som i 5+2, dock mycket ovanligt vilket också barnmorskan på Fertilitetsmottagningen ansåg när jag ringde och frågade. Sen räknade vi ut också att när embryona sätts in så är man i v 2+2 om det är två-dagars vill säga. 

Jag har fortfarande inte mycket symtom men nu vet jag att man kan ha mycket symtom och ändå vara på väg att få missfall så någonstans inom mig så har jag släppt taget.  Jag har ett envist sug i magen av för mycket syraproduktion och vill äta hela tiden på grund av det. Det blir inte bättre trots jag tar omeprazol... Kanske skulle jag ta omeprazol, två gånger om dagen, är det ok när man är gravid tro?

Jag och Krister letar en restresa men antingen är det fel datum eller så finns inga platser kvar...

Är det sånt här fint väder som det är idag kan vi ju vara hemma!

Jag har fler nuvunna bloggvänner men tyvärr ser jag inte deras uppdateringar. Det måste vara något med RSS. Undrar om jag ska göra nåt eller om det är de som ska göra nåt?

<3 all kärlek till er 

Tacksamhet och fluriga funderingar

Jag känner tacksamhet. Idag gör jag det. Tacksam att vi kunde se en pulsation i går. Ett mycket levande embryo fanns där. Jag är oerhört tacksam då jag vet att det inte är att ta för givet. Dock vet jag att det är långt långt kvar tills vi kan känna oss lite tryggare. Mycket kan hända än. Många har sett hjärtan slå tidigt i graviditeten för att sedan inte få se det längre. Många har sett det hela vägen för att sedan få se ett stilla barn som ligger hopkurat i livmodern där hjärtat syns så klart och tydligt men det slår inte längre. Det är smärtsamt att inse hur lätt ett hjärta kan stanna. Jag har ju erfarit det.

Att vi fick se det där flimrande livet i går gjorde inte mig jublande. Jag tog in det stilla och blev lite mer lättad. När vi kom hem sov jag fyra timmar av total utmattning och gick ändå och la mig tidigt på kvällen för att sova hela natten sen. Det gjorde mig gott. Jag har varit pigg idag och kunnat koncentrera mig fint på mitt jobb.

En sak undrar jag ändå, jag och Krister filurar på detta... Hur kommer det sig att läkaren kunde se ett hjärta slå redan i vecka 5+2? Är inte det fysiskt omöjligt? Jag frågade ju henne om det men honom menade att det var  5+2 och då räknar hon ifrån att embryona blivit befruktade. Hur räknar ni när ni gjort IVF eller ÄD? Räknar ni vecka från att de är insatta eller från då det är befruktat?

Krister är övertygad om att det ändå är mitt egna ägg som utvecklats där inne. Han säger att det kommer komma ut en flicka som ser precis ut som jag. Snacka om att gå händelserna i förväg men det är bra att han ser det så positivt, tycker jag. Detta tål att forskas vidare på...

Ett litet blinkande liv

Det fanns ett liv där inne. Ett litet blinkande ljus som pulserade av liv.

Läkaren förklarade att mina starka symtom i början kan ha haft med min egna gulkropp att göra. Det blev mycket hormoner som gjorde att brösten ömmade så. 

Graviditeten är väldigt tidig. läkaren daterade det till 5 +2. Det tyder på att det är ett av de donerade äggen som fäst. 

Fina ni, ni ger mig så mycket stöd. Det kommer bli en lång resa det här och det gäller att jag hittar ett sätt att överleva. 

Kramar från mig 

Anne

Inför Ultraljudet i morgon

I morgon kl 9.00 så vet vi mer om vad som hänt inne i min livmoder. Om det är de två embryona som fäst och de dött eller ett av de dött så är det nog för tidigt att se några hjärtslag i morgon. Låt mig tänka... I och för sig, de är cirka 24 dagar i morgon och hjärtat börjar slå efter 22-23 dagar MEN det ska gå och se med ultraljudet också. Jag misstänker att det kommer bli så här i morgon:  Läkaren kommer inte kunna se tydligt att det är en graviditet och då kommer hon vilja ta ett hcg-blodprov och sen kanske jag får ta ett nytt på torsdag eller fredag. Efter det tror jag det blir ett nytt ultraljud nästa vecka.

Det känns inte så lovande för min psykiska hälsa. Det har varit fruktansvärt det senaste dygnet och jag kunde aldrig i mitt liv ana att jag skulle reagera så här starkt. Det är en sån panisk skräck om att förlora något som så kortvarigt gav mig en sån enorm lycka.

Tack för att ni inte räds mitt envisa katastrofältande

Jag är så glad att ni finns där trots mitt envisa katastrofältande om att jag vet jag har rätt och jag är glad ni inte säger emot mig och kommer med hurtiga kommentarer. En av er trodde det, men ni är inte alls hurtiga. Ni säger ju bara hur det ser ut utifrån. Ni kan ju inte hävda något ni inte tror är sant. Det går inte att säga att jag inte är gravid förrän det är bevisat att jag inte är det. Jag måste nästan upplevas som provocerande att jag inte tar in varken graviditetstestets resultat eller vad ni försöker förmedla till mig. Många av er har lång erfarenhet och stor tyngd bakom era ord. Jag vet! Jag uppskattar ändå att ni vågar stanna kvar och ruska om mig lite, för det är just som en nyfunnen bloggvän skrev att det är just skönt att veta att ni är där bara. Det är också skönt att läsa era kommentarer och bli lite avledd i min ångest en stund.

Det går att läsa massor om detta på internet och många barnmorskor och läkare hävdar ju att om symtom försvinner plötsligt från en dag till en annan så kan det vara ett annalkande missfall på gång. Å andra sidan finns många som säger att de känt sina symtom försvinna även så här tidigt i graviditeten och det har ändå visat sig att graviditeten fortsatt som den ska. Många har ju fått missfall eller så kallad missed abortion och ändå fortsatt ha hur mycket graviditetstecken som helst. Så, egentligen finns det ingen rim och reson i detta. Hur man än vänder och vrider på rumpan så har man den ändå där bak. Jag blöder inte, inte ens en liten brunaktig flytning kan man se och nu är det fem dagar sedan mina symtom ändrade karaktär.

Här sitter jag och min ångest fortsätter att hålla ett stadigt grepp om mig. Jag är helt paralyserad och jag har insett att det har mycket med min framtid att göra. Efter att ha pratat med en vän så förstod jag dock att jag måste ändå ändra min framtid på något sätt och det måste jag göra oavsett om vi får en bebis eller inte. Jag har ju planerat det här nu och det skulle ju passa så perfekt att få ett barn i april - 2014. I det ligger en stark stark önskan om att kunde det inte få gå bra nu då, kan vi få andas ut en stund och vila i en dröm som blir sann? Men jag kanske kan vila ändå, även om det inte blir ett barn denna gång. Jag måste hitta en väg i mitt liv som känns livgivande och jag behöver komma ur min egen bubbla. Göra mer saker på egen hand - det skulle också vara bra för mitt och Kristers äktenskap. Jag har inte känt att jag tagit ansvar för mina handlingar själv den senaste tiden, jag har lagt mitt liv alldeles för mycket i Kristers händer och det är inte bra för relationen. Vi har kämpat i över två år nu och det som hållit oss uppe har varit vår kärlek och tron på att vi ska få det där levande barnet en dag men det börjar ta slut på krafterna nu. Vi börjar slita lite väl mycket på varandra istället för att vårda kärleken.  Vi behöver ha lite mer luft omkring våra kärlekspelare! i

ytterligare funderingar

Ända sen i fredags när vi tog testet har jag ändå kunnat glädjas men nu i morse slog det till igen. Oron. Det är något som hänt. Det är en markant skillnad och jag vet att det hände i tisdags.

Det finns två alternativ.
1. Flera embryon fäste och det var därför jag fick så starka symtom först och nu har ett av dem släppt, det gör att jag känner sån skillnad.

2. Alla embryon har dött - det har blivit en så kallad MA (missed abortion) Progesteron fortsätter att bildas i och med att jag tar det som tillskott - därför kommer ingen blödning.

Att Hcg hade ökat som det visade på testet kan det göra ändå. Jag har svettats flera nätter i rad och i natt har jag inte svettats. Idag känner jag mig ännu mindre gravid.

Jag bävar inför det värsta på tisdag. Jag måste ställa in mig på det.  Jag kan inte göra något åt det.