Genomhärlig och god

Jag är inte så genomhärlig och god som en del verkar tro. Även jag har sidor som är svarta och sidor av missnöje och klagan. Om ni så vill, kalla det gnäll. Men jag hävdar att ordet gnäll borde tas bort ur den svenska ordlistan. Så här var det:

Jag höll på att städa och hittade min skrångliga brudbukett i ett hörn. Jag tog en bild på den och la ut på FB hur förundrad jag fortfarande är över hur denna brudbukett kunde bli så fatalt misslyckad. Min inre bild över hur den skulle se ut stämde över huvud taget inte  överens med resultatet. När jag ser bilder på mig och Krister så ser jag hur oerhört vackra och lyckliga vi är på vår bröllopsdag men så ser jag den fåniga brudbuketten som sticker ut likt en vårta på någons näsa. Mycket uppseendeväckande med andra ord.

En del tycker att jag gnäller och att jag borde ha släppt det där nu för länge sedan. Jag la dessutom ut floristens namn och det blev uppenbarligen svårt för vissa. Skriva ned och vara kritisk mot någon så här på FB? En recension, en negativ sådan, ska man verkligen ägna sig åt sånt på FB?

Det var ju ändå två år sedan. Vissa saker har jag inte bara orkat ta tag i och det där är en av dem. Det kändes svårt att gå in på blomsteraffären och fråga, hur i hela världen den där brudbuketten kunde bli så miserabel? Livet har gått på. Det har verkligen varit intensivt, minst sagt, från ett liv fullspäckad med IVF mediciner – hormoner som gjort mig mer eller mindre förtvivlad mellan varven och sorgen som hela tiden bultat under mitt skinn och under tiden flytta och ta hand om ett stort hus med tusen visioner och starta ett företag, också det med tusen visioner.

 Kampen var given. Från dess att Tusse föddes till nu så har det varit en kamp i 190 km/h. Vi har tex fortfarande inte spelat in den skiva jag skulle velat göra som ett tackkort till dem som deltog på bröllopet. Det har vi inte gjort på grund av allt annat som hela tiden kommer emellan. Alltid är det nåt som kommer emellan.  Det här med brudbuketten har alltså legat och gnagt inom mig. Jag ville allt skulle bli så bra. Vi förtjänade verkligen det. Och det som man verkligen kan påverka och dessutom betalar för borde kunna bli bra, resten går inte att göra något åt. Resten blir man tvungen att släppa, och lämna till sitt öde.

Men varför inte lyfta fram det positiva, säger någon då? För det var ju 98 % som var positivt och 2 % som var negativt. Jag har aldrig varit så bra på att lyfta fram det positiva på det sättet. Jag har aldrig varit bra på att ta saker med en klackspark. I min instabila personlighet har mitt liv aldrig varit så lätt att jag kunnat ta saker med en klackspark eller känt mig som en gås, där allt rinner av mig. En gång har jag lyckats att inte höra glåporden från min bror när han retades med mig som liten och den gången är verkligen unik. Jag kom på mig själv med att inte lyssna helt enkelt. Efteråt frågade jag, va? Sa du nåt till mig?

bemötande i vården och ilningar av bitterhet

Kom över en artikel idag och ett SVT inslag som sändes i dec-12, som handlade om ett par  i Lund som blivit intervjuade då deras fjärde son dött i sen graviditet. De har också varit med i TV, hos Malou nyligen. När de blev intervjuade så var de gravida igen. Det är fruktansvärt tragiskt att ett barn dör. Det förtar inte deras sorg på något sätt att de redan har tre barn och att de så lätt kan bli gravida igen, men någonstans inom mig kände jag ett sting av smärta. Vad jag förstod så har förlossningsvården kallat till ett möte med dessa föräldrar och vill genom att lyssna till dem lära sig hur de kan bli bättre i bemötandet när sådant här händer och innan sånt här händer! Föräldrarnas invändande har mycket med denna nya graviditet att göra då de inte upplevt att de fått det stöd de behövt i och med oron över det som hände med deras döda son.

Min smärta har med fler saker att göra då det gäller detta. Jag tänker på hur jag/vi blivit mottagna efter Tusse dött. Vår chans att bli gravida på nytt har inte varit hög relaterad till min ålder men långt ifrån allt som kan göras har gjorts. Ett halvår efter förlossningen först fick vi efter att jag tjatat kontakt med fertilitetsmottagningen i Gävle. Där fick vi besked att IVF var det enda vi kunde göra.

Varför egentligen? Varför fick vi inte prova hormonstimulering med hjälp av sprutor och täta UL- kontroller för att se om det blev några äggblåsor.  Det fanns massor vi kunde ha gjort där och då, medan vi väntade på IVF.

På IVF-kliniken blev vi väl emottagna de allra flesta gånger. De har hjälpt oss mycket, det ska jag inte säga något om men nu när jag haft  kontakt med Gävle fertilitetsklinik igen så kommer frågan igen, varför vi inte fått hjälp under tiden vi väntat på ÄD? Istället blev jag hemskickad med pergotime och inte några inbokade besök för att göra UL som det görs på yngre kvinnor. De vanliga rutinerna verkade inte gälla mig. Det är som om de tror att det ändå är kört, så det är ingen idé.  Sist jag var där så frågade jag läkaren om hon trodde det var okej att använda progesteron efter det att jag tagit nedregleringssprutan - eftersom det fanns ju en chans att jag kunde ha blivit gravid naturligt. Jag tyckte mig se ett leende hos henne, som att hon skrattade åt mitt påstående eftersom det skulle vara så osannolikt. Efter att något sånt här händer, det som drabbat oss, borde det finnas en mer vilja att hjälpa, särskilt kanske när det var vår enda chans. Vi borde ha fångats upp av fertilitetsmottagningen och fått känna oss välkomna där.

Paret i Lund får gehör får sina känslor, enligt TV-programmet i alla fall, sen hur det är i verkligheten vet man ju inte och de har dessutom blivit gravida på nytt.

Jag har kämpat för uppropet för minskade fosterrörelser och varit med i tidningen om det, vi fick gehör för det, men jag upplever inte att någon har lyssnat på oss vad gäller bemötandet och på vilket sätt vi fått hjälp efter att Tusse dog. Ingen från vården har ens frågat oss om vi tycker vi fått hjälp.

Vi har alltså inte fått mycket stöd eller konkret hjälp av Gävle sjukhus. Det var fantastisk personal vid förlossningen och läkaren var underbar i samtalen efteråt men sen har vi släppts och vår sorg den får vi ha för oss själva trots att de faktiskt har konkreta hjälpmedel att ta till. Vi har fått vara glada om de ens läst journalen när vi kommer. Jag ska sitta och räkna upp alla våra misslyckanden och prata om Tusse som att det "bara" var en händelse av flera. Mer tala om det på ett kliniskt sätt. Något varmt bemötande och omsorg har inte funnits med från vårdens sida. Ingen har frågat på vilket sätt de kan hjälpa oss bäst. Jag har varje gång när jag ringt fertilitetskliniken känt att jag tagit upp deras dyrbara tid och stört de i deras arbete med de yngre mer fertila kvinnorna. Det är så jag upplevt det. Jag har inte fått någon annan signal om att det skulle vara helt okej att jag har kontakt med dem!

Alla jag har lärt känna under denna resa som förlorat ett barn har blivit gravida igen och sedan fött ett levande barn. Alla - u t o m  v i. Det är väl klart det måste finnas någon mer än vi som det blivit en dubbel sorg men det är förmodligen alldeles för tungt att skriva om i media.

Mitt i alla dessa svåra, arga tankar så kommer Krister in med ett paket han hämtat i brevlådan. Det är denna fantastiska bloggvän som skickat oss en egenhändigt gjord gravlykta. Ställningen har hon inte gjort förstås, men själva lyktan med de fina mönstret, har hon gjort! Vilken oerhörd tur att det finns kärleksfulla människor utanför vårdvärlden.

Jag blir alldeles rörd av hennes omtänksamhet.

Äggdonationsmöte

Nästa vecka är det dags för oss att åka till Åbo för en första konsultation. Papperen är förberedda. Det provsvar de vill vi ska ha med oss. Det enda vi väntar på nu är journalerna från Falun. Det var två veckor sedan jag frågade efter dem... har inte kommit än. Hoppas de hinner komma innan vi ska åka.

Det finns en sak jag fortfarande oroar mig för till max och det är att jag har någon slags infektion i livmodern som ska göra att embryot inte fastnar. Det kommer över mig då och då. Då spelar det ju ingen roll hur fina ägg vi får om det ändå är i livmodern problemet är. Jag orkar inte uppsöka en läkare igen och tjata mig till en undersökning.

Jag vet att det kan bli så att det inte fungerar på en gång. Äggdonation behöver inte innebära att vi lyckas på första försöket. Det kan ta ett antal gånger men det kan också gå bra på en gång.

Jag tror att detta IVF försök hade lyckats om vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Min slemhinna var tjock och redo. Känner det på mig. Men nu hade vi inget embryo att få tillbaka.

Balansen ligger nu och väger mellan att släppa taget, leva som vanligt och ändå försöka jobba på affirmationen utifrån frågan: Tror jag innerst inne att en graviditet är möjlig för mig?

Det finns nämligen en hel del att göra med de inre emotionella skikten. Jag ska berätta mer om det snart. Jag ska börja arbeta med dem.

Jag har nu förstått att sorgen efter Tusse har inte bleknat, den har istället kapslats in. Trots att jag/vi har sörjt mycket första året så var den sorgen ändå inbäddad i chock. Nu har det gått ett år och sju månader sedan Tusse föddes och när mamma berättar för mig idag att hon tyckte det var så fruktansvärt svårt att se mig och Tusse, där på förlossningen, så fin som han var så hör jag mig själv bara säga ord till svar. Jag säger att jag förstår och att det visst var hemskt och jag säger att jag inte förstår det själv. Det är som att ju längre tiden går ju mer ofattbart blir det. Under orden gömmer sig en sån förtvivlan, ett ogenomträngligt mörker, en sån gråt som jag inte tror jag egentligen har gråtit eller har jag kanske det? Det är bara det att den förändras. Förut var den sorgsam men hoppfull, nu är den mer sorgsam och stum.

Livets träd

Vi var upp till förlossningen idag för återbesök. Fick träffa samma läkare som verifierade att Tusse dött, den där dagen för drygt fyra veckor sedan. Hon är en sån skön person, läkaren och hennes kollega är med en mycket sympatisk människa. De är mänskliga, inlyssnande, avslappnade och validerande.

Validerande betyder att göra giltigt, bekräfta något. I detta fall giltiggöra en process. Jag tycker om det ordet, validera. Det känns så oerhört viktigt i vår process att bli validerad just. Och kanske är det det jag har varit inne på i de två senaste inläggen att om man inte blir validerad, giltigförklarad i sina frågor, i sina känslor och i sin kunskap så förminskas man och det är allt annat än trösterikt. Men om man blir validerad i sina känslor så finns det stora chanser att det uppstår ett accepterande istället för frustration och ältande.

Vi fick reda på en hel del provsvar. Alla var helt normala. Det är inget fel på mitt blod, det vill säga, jag har inga koagulationsrubbningar. Det var inte heller någon infektion som gått över från mig till Tusse. Det vi nu väntar på är obduktionssvaren och svaren från undersökningen av moderkakan. Förmodligen är det där vi hittar svaret, som jag skrivit om tidigare också, troligtvis var det en blodpropp i moderkakan som förorsakade vår sons död. Jag tror att det var så. Svaren kommer nog dröja ett tag eftersom det blir sommar och semester nu. Men jag tror att det var så. Det räcker för mig än så länge.

Livets träd, placenta, just den här moderkakan, som till hälften var mina gener och den andra hälften Tusses, orkade inte leva och pulsera sig igenom den kraftansträngning en förlossning innebär. Just det här livsträdet råkade bli träffad av en hård blixt och trädets sav tvärstannade på mitten av stammen, den nådde inte ut till förgreningarna, den hindrades att nå ut med energin till Tusse. Just den här moderkakan hade inte tillräckligt med livskraft.

Förlossningen - resan fortsatte

Jag var öppen 3 centimeter i livmodermunnen men livmoderhalsen var fortfarande inte utplånad helt. Förlossningen hade börjat på fredagskvällen, men det förstod inte jag då. Jag trodde jag hade ont i tarmarna när jag i själva verket hade förvärkar.

Kristers son Joel, var i Gävle på måndagen för att jobba och blev den tappre som fick skjutsa oss upp till förlossningen efter det att vi varit hem och hämtat vår BB-väska. Vi hade kläder med till oss själva och till vår lilla bebis. En grönrandig body och svarta små byxor och en unik liten mössa som vi fått från en vän i Kilafors.

Tillbaka på förlossningen blev jag erbjuden att bada i ett badkar där vi själv fick fylla på lavendelmjölk. Det doftade härligt. Krister älskar den doften. Under hela graviditeten har jag blandat olja själv som jag smörjt in mig med,  bestående av vetegroddsolja och lavendel. Värkarna tilltog ganska snabbt och efter ett ganska kort tag kände jag att jag ville kliva upp ur badet. Vi hade fått ett lite mer avskilt rum längst ned i korridoren, med två sängar i. Antar att det rummet var för särskilda tillfällen som detta. En lugnande tavla satt där inne på väggen, med mjuka former. Rummet var mer hemtrevligt än de andra rummen på förlossningen.

Ganska snart blev vi förflyttade till själva förlossningssalen. Där var det mindre hemtrevligt. En förlossningssäng och inte så mycket belysning. Mysbelysningen längs väggarna hade gått sönder. En fåtölj fanns också i rummet för den blivande fadern men den blivande fadern i det här fallet stod vid min sida hela tiden, när han inte halvlåg bredvid mig på förlossningssängen. Han vägrade sätta sig i fåtöljen trots att jag tjatade på honom!

Hade allt varit som det skulle så hade jag inte valt att ta EDA men det gjorde jag nu. Varför göra det hela värre nu när det var så illa det kunde bli?

Värkarna kom med korta intervall. Jag började använda lustgas i väntan på narkosläkaren. Han dök ganska snart upp och hade en AT-läkare i följe. Jag var yr av lustgasen, reagerade dock inte så som jag trott jag skulle reagera. Jag fick en berusningskänsla, men kände ändå att jag hade kontroll över vad jag sa och vad jag gjorde – förutom när narkosläkaren sa att han var där för det goda – då missförstod jag honom rejält. Vadå för det goda? Inget gott fanns med detta! Det sa jag åt honom, då jag misstänkte att han inte visste om att jag skulle föda ett dött barn. Men det var inte så – han visste – men han ville göra en god insats och ge mig all smärtlindring i hela världen – smärtlindring åt det fysiska. Han lyckades mycket väl. Första sticket så satt den där – katetern in för ryggbedövningen. Den tog väl. Mina fysiska smärtor var som helt bortblåsta.

Att fånga ett hjärta

Den där måndagen för två och en halv vecka sedan, efter det att BM på Barnmorskemottagningen inte hittat några fosterljud så blev vi snabbt uppskickade i taxi till förlossningen. Väl där så mötte en undersköterska, en barnmorska och en läkare upp oss och vi gick direkt in på ett undersökningsrum. Läkaren satte ultraljudsscannern mot min mage och zoomade ganska snart in Tusses hjärta och jag såg på en gång att hjärtat stod stilla.

Detta fina lilla hjärta som jag såg slå redan i vecka 9. Det som helt mirakulöst tickade varje gång vi gjorde ultraljud. Varje gång blev jag lika förvånad att något så helt otänkbart skulle kunna ske i min kropp.

I vecka 5 redan åkte vi till Gyn för att göra ett ultraljud då jag var helt övertygad om att det var ett utomkvedshavandeskap jag hade. Jag hade en vecka innan plussat på en graviditetssticka och inte trott det var möjligt, eftersom jag fått höra att min äggledare var igenvuxen och skrumpen, hur skulle ett ägg kunna passera där, var min naturliga undran? Jag hade alltid jämfört min äggledare med en sjö som var full med sjögräs. Jag förklarade alltid för folk hur svårt det är för en fisk att ta sig fram i ett vatten fullt av sjögräs. Därför var det självklart för mig att i min äggledare kunde inte någon spermie ta sig fram.

Vi hade bokat in en resa veckan därpå och jag ville undvika katastrofen på semestern, undvika svåra smärtor som uppkommer vid ett utomkvedshavandeskap. Jag ville inte utsätta Krister för, att när vi vandarade omkring där, kanske på ett berg, så skulle jag få fruktansvärda smärtor.

På vägen upp till Gyn så bar mina ben mig knappt. När vi satt i väntrummet så skakade jag. Jag var helt övertygad om att de skulle hitta ett litet embryo utanför livmodern, ett embryo som fastnat på vägen. Det var inte så. Det fanns ett litet liv i min livmoder och livmodern såg mycket fin ut, fick jag höra. Vi kunde åka på vår resa utan att känna oro. Lyckan var total.

Början på en lång och svår resa - förlossningen.

Jag trodde jag skulle skrika obstinat åt personalen. Jag trodde jag skulle vägra allt. Blåneka hela sanningen, slå personalen och skrika åt dem att ta ut honom och döda mig efteråt. Gör det bara! Det ville jag skrika.  Hur kan ni begära att jag ska föda ett dött barn? Jag var helt övertygad om att jag skulle spela ut hela mitt dramatiska register. Att all min längtan som jag haft i så många år, skulle jag nu vända till ett slags ödesmartyrscenario. Jag tänkte, att det nog visst inte var meningen att jag skulle få den fulländade lyckan. Hur kunde jag tro nåt sånt? Hur kunde jag inbilla mig något dylikt? Vilken skam.

Eller kanske – varför inte, döda mig först och ta ut honom sen, för det spelar ju ingen roll om jag är död eller levande. Vår Tusse blir inte levande för det! Jag trodde inte jag skulle kunna föda ut honom utan att svära och bete mig som en vansinnigt galen människa. Jag trodde jag skulle springa ut i korridoren, när jag hörde en levande bebis skrik, från rummet bredvid och ta den levande bebisen ifrån sin mamma och på riktigt påstå att det var mitt levande barn. Jag såg framför mig hur jag slet ifrån den blivande mamman hennes levande barn och sprang blodig ut ifrån sjukhuset. Hur jag vaggade det fina lilla barnet och la det till mitt bröst. Jag såg allt inom mig som en film. En vansinnig thriller, full med vidrigt vansinniga psykopater.

Men skriken och tankarna ekade inom mig, inget kom ut, utom en gråt. Det jag i månader hade förberett mig så mycket på, skulle nu hända. Jag skulle få föda vårt barn! Jag såg Kristers skräckfyllda blick men som ändå var fylld av en total klarhet och ett tydligt fokus. Jag fick sån styrka av att se in i hans ögon. Värkarna hade startat helt naturligt. Ingen induktion behövdes. Det var meningen att han skulle födas nu. Jag tog Kristers hand och sa – Nu gör vi detta, han måste ju ut!

En vecka sedan Tusse kom sovandes till världen

Jag får påminna mig om att det bara har gått en vecka sen lilla Tusse kom ut i världen sovandes. Det är annars lätt och tro att det var väldigt länge sedan det hände.

Det känns nämligen som en evighet.

Förra måndagen skulle vi på rutinundersökning hos BM. Jag hade redan dagen innan på söndagen och lördagnatt börjat ana oråd. Precis som jag skrev i tidigare inlägg, så kändes det konstigt på lördagnatt. Tusse rörde sig inte alls som han brukar göra på nätterna och på söndagen var det helt stilla.

Jag tror att intuitionen hos människan är stark och särskilt hos en mor som väntar sitt barn. I vissa perioder har jag varit mycket skicklig på att lyssna på min intuition. Jag har gjort misstag då och då och sedan bestämt mig för att inte bara höra den där lilla rösten som viskar något inombords utan också ta till mig vad den säger och handla därefter. Det är verkligen en konst att utveckla den förmågan.

På söndagkvällen drack jag iskallt vatten, slog i kastrullock och buffade på honom… men fick inget svar. Vi hittade olika logiska förklaringar till varför Tusse var så stilla. Vi konstaterade att det var för att förlossningen var nära och att han vilade upp sig. På natten mellan söndag och måndag fick jag en blödning så jag ringde förlossningen och sa då också att Tusse rörde sig mycket mindre. Jag hade kunnat få komma in dit för undersökning men jag sa då att jag kunde ju vänta några timmar för vi skulle ändå till BM på morgonen.

När vi kom till BM så gjorde hon alla undersökningar som hon brukar och när jag tillslut skulle lägga mig på britsen och hon tog dopplern för att lyssna på hjärtljuden förstod jag att min oro var befogad. Hon letade och letade med den där lilla avlyssnningsdopplern. Inga hjärtljud hördes. Jag låg där på britsen och tittade skräckslaget på Krister som satt bredvid. Jag förstod direkt.

Jag hade redan på morgonen packat en väska, för jag visste redan då att vi skulle ut på en resa. Jag sa det till Krister när vi åt frukosten, att det kändes som vi skulle iväg på en resa. Jag visste nog redan då. Det blev en lång och mycket svår resa.

Det som inte skulle hända har hänt

Det som ni läst i det förra inlägget som var så fyllt av lycka och glädje har nu vänts till det mest fasansfulla och värsta som kan hända för ett par som väntar sitt längtade barn.

Vår son Tusse, dog i min mage, intrauterin fosterdöd/plötslig spädbarns död i söndags någon gång. Han föddes i Tisdags 19/4 kl 15.58 och vägde 3098 gr och var 50 cm lång. Helt perfekt litet barn. Inga fel kunde ses på ytan. 

"Hade jag fått vad jag aldrig fick, så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står!"

Alf Henriksson