Läste ett inlägg i en blogg idag som helt plötsligt tornade sig upp inom mig nu i kväll. Kvinnan är gravid och hade en träff med sin barnmorska häromdagen. Hon hade verkligen poängterat för barnmorskan hur viktigt det var att hon fick all hjälp som gick att få med denna graviditet för det var förmodligen den enda hon skulle få i livet. Hon hade blivit gravid efter sju IVF försök.
Jag känner smärta när jag läser det hon skriver och det samtal hon hade med sin barnmorska och hur sedan barnmorskan tog henne på sånt allvar att hon bokade in två ultraljud i sen graviditet och gjorde en utförlig plan hur de skulle göra när förlossningen startade. Smärtan i mig består av tankar om hur jag kunde vara så naiv och inte stå på mig, varför begärde jag inte att de skulle bevaka mig mer, gjorde fler undersökningar - för det var ju så dyrbart det jag hade! Tusse var förmodligen den enda chans vi hade. Varför begärde jag inte mer av förlossningsvården?
Imorgon blir det Falun för Ultraljud och provtagning. Jag har sprutat i åtta dagar i morgon. Något borde synas där. Kanske finns det någon follikel i alla fall? Kanske kan de se när vi ska dit igen och eventuellt göra ägguthämtning.
Jag har inte varit lätt att leva med de senaste dagarna. Förlåt mig Krister!
Ibland är det också så frestande att falla ut i en argsint kommentar, bara för att jag aldrig fått göra så i hela mitt liv utan att bli skuldbelagd eller straffad. Jag hör reflektionen svepa genom mig, märker hur orden blir arga, jag har alltid bromsat dem och de blivit halva, har ändå fått straff för det men nu - forsar de ut, ilskan forsar... Kristers hår blåser i vinddraget av mina elaka ord - nej, jag överdriver lite nu... men ändå. Han står kvar. Han står kvar.
Åh, Anne, dina ord genererar så många meningar och jag tänker massor men som vanligt så blir de inte med.
SvaraRaderaVi är alla barn på olika sätt i livet. Livets barn liksom, och på det viset så litar vi oskuldsfullt eller med oro på livet.
Herregud vården sjönk mina barn i sank och de finns inte mer. Jag gjorde det. Jag sökte och jag sökte och jag sökte men det spelade ingen roll, de hittade inga fel och sen var det försent. Båda gångerna och de finns inte mer.
Du hade inget mer kunnat gjort. Inget alls.
Du var på ett annat ställe, i en annan stad med annan personal. DET är skillnaden.
Vem man möter, det är ALLT.
Du gjorde det du kunde. Det är ingens fel utom den du pratade med. Det var inte ditt fel, du hade inte kunnat gjort mer.
Du är hormonell. Jag blev förskräcklig av IVF.
Ut och spring i skogen när du känner arg. Om du orkar och kan.
Du vet jag finns där.
Massa massa kram!
Jag tycker ni är så starka som har orkat gå igenom allt. Ni har tunga ryggsäckar att bära. Att du är så ledsen och arg beror säkert på att du har varit stark så länge.
SvaraRaderaTillslut måste känslorna ut och tyvärr blir det de som står oss närmast som får ta det.
Stora Kramar!
Åh skuldbelägg inte dig själv! Det leder inte till något gott! Jag förstår (eller det gör jag ju inte men jag försöker förstå) att du går ingen fruktansvärt många känslor och tankar och har nerverna på huden och är alert på vad som sägs och händer runt dig. Men det finns inget du eller någon annan kan göra nu. Alla "om" är fruktlösa.
SvaraRaderaJag önskar jag kunde säga något som tröstade, men jag tror inte det finns något. Men jag vill att du ska veta att jag känner för dig och önksar allt gott och jag hoppas på att det går bra NU!!
Kramar
Jag tror att en barnmorska som Jenny-Marias är ovanlig... jag försökte, gud ska veta att jag försökte - men allt var ändå hela tiden "normalt" och igångsättningen förhalades till dess hon kom ut av sig själv. Nu gick ju allt bra (fast jag tar till mig bara bitvis hur illa det faktiskt kunde gått under förlossningen, jag har liksom inte riktigt orkat förstå än att hon hade skit-apgar efter skitavslutningen och att jag verkligen hade kunnat förlora henne där och då - det är så overkligt eftersom inget var fel och hon därför hämtade upp sig så fort hon var ute) men det jag menar är att inte inte inte försöka tänka att om du varit tydligare hade ni varit tryggare. Förmodligen hade det inte spelat någon roll.
SvaraRaderaJag håller mina tummar hårt hårt för detta försök. Att Tusse-syskonet ska komma. Och i helgen sänder jag tankar till er och Tusse när jag tänder ljuset på min kyrkogård.
TACK FC!! Det är verkligen skit att allt normaliseras hela tiden! Det är inte klokt på en fläck!
RaderaJag har alla ljus inom mig nu... Tusses grav har fått besök av släktingarna och även Krister har varit där och tänt ljus. Själv förbereder jag mig för att åka till Falun nu om några timmar!
Tack för din fina stödjande kommentar!! Kram