Villighet

Jag har kommit av mig lite i bloggandet tycker jag. Det är som att det inte har så stor betydelse längre. Inte för att bruset i skallen slutat, nej då, jag äter medicin men bruset och surret i skallen fortsätter. Idag har jag grubblat så jag trodde inte jag kunde försöka problemlösa mer, men det har jag försökt så in i det.

Jag jagas av tiden. Du har all tid i världen. Jag jagas av tiden. DU har all tid i världen. DU har ALL tid i världen. Tidsrymden sträcks ut och blir ett cykliskt förband.

Jag ska bo i Gävle men förstår inte riktigt vad jag gör här. Jag är här i Gävle. Jag hoppade av musikhögskolan igen och är inte villig nu att släppa taget och tillåta mig ett år utan att vara på väg. Varför kan jag inte tillåta mig ett år utan att ta några beslut eller vara på väg? Jag är rädd att tiden ska ta slut, att chansen ska vara förbi. Jag är inte villig än att ta beslutet, jag står och håller beslutet i min hand, krampaktigt vitnar knogarna. Jag biter mig kvar i att kanske, om jag gör så, ska jag göra så, skicka in ansökning dit, borde nog ringa musikhögskolan ändå, vad har Gävle att erbjuda mig? Jag vill inte alls erbjuda något, jag biter mig kvar i jakten. När kommer villigheten till att släppa taget?

All tid i världen

Det var någon som sa: Det finns all tid i världen!
Sen var det en fin vän som började tala om den existentiella ensamheten.
Sen var det en annan fin vän som sa: Tänk att ge sig själv ett helt år utan att fatta några beslut och bara finnas till.

Hissnande.

Där är jag nu i mina funderingar.

Reflektioner - det är ändå tankarna som behöver förändras


Jag åkte i bilen med en okänd man som samåkte med mig. Vi talade och jag kände då och då sting av misslyckandets envisa mantra. Tiden går - Ja tiden går och den har gått även för mig, periodvis på ett smärtsamt sätt. Trots att jag försökte påminna mig om att jag haft min väg så är det ändå svårt att sitta bredvid någon som liksom gått mot ett mål ganska tidigt i livet, vilket sen gjort att han även fått jobb som han trivs med. Detta är reflektioner och jag tror att jag inte kommit så lång bit än vad gäller mina inre föreställningar och bilder om vad jag borde kommit fram till.

Jag var på bröllopet. Gislövs kyrka. En lång gång med platser och brudparet stod långt fram vid altaret. Jag hade gärna varit närmare dem på nåt sätt. Jag hade gärna haft sällskap med, någon vid min sida, någon som jag var där med. Brudparet, mina vänner var så fina, Caroline hade en lång grön klänning med en mörkare nyans av grönt i ett mönster. Jag satt där i kyrkan och andades. Jag hade klätt upp mig och äntligen fått ordning på min hårfärg. Jag hade aningen för kort klänning och valt fel färg på strumporna. Hade egentligen velat ha svart men eftersom jag inte trodde jag fick bära svart så köpte jag sandfärgade strumpbyxor. Det var varmt och skönt i kyrkan och det blev ingen snöstorm i Trelleborg som de varnat för.

På festen så gick jag in för att ha trevligt. Jag var där hela jag och åt, samtalade, men kände att det var lite ansträngande ibland då frågan tillslut kom: "Vad jobbar du med?". Den frågan är utmattande att svara på i mitt tillstånd. Till vissa sa jag som det var och till andra sa jag att jag jobbade som sjuksköterska.

Jag sjöng för brudparet, en improviserad lovsång till kärleken och fick enormt mycket beröm! Jag använde det jag kan, scennärvaro, kraft, innerlighet och min röst. Musik sattes sedan på och jag dansade och tyckte det var härligt att röra på mig och att vara vacker men glädjen var aningen instängd. Det är den nu med. Både sorgen och glädjen är instängd och jag är i huset jag en gång flyttade in i när jag började musikhögskolan i Malmö 2002. Min vän bor här och jag flyttade in överst i huset. Nu är jag här på besök. Det är mycket varmare i Malmö än vad det är i resten av landet. Det känns inte så lockande att åka norrut mot minusgraderna.

Jag önskar att jag en dag kan hitta det jag mår bra av att göra och sen besluta var jag vill bo. Det är en bra bit dit känner jag. Först behöver jag kunna vara med mig själv utan att ha den krigiska rösten inombords som dömer och kräver så mycket av mig som jag inte mäktar med.

Tanke - känsla - handling

Som bekant: tanke leder till känsla och känsla leder till handling. Om tankarna hela tiden spårar in på att det inte finns någon mening och oroar sig för framtiden och försöker finna en lösning på problem efter problem så infinner sig tillslut en känsla. Känslan blir tung och passiv, ledsenhet och rädsla dyker upp. Känsla av hopplöshet då ej något problem går att lösa. Handlingen blir därefter – ingen handling, passivitet och stiltje. Därför behöver beteendet förändras. Göra något, göra något som kan kännas skönt för stunden, något som gör en glad, något jag tycker om och ta ångesten i handen och ta med den in i görandet.


Därför ska jag göra ett experiment nu.


Jag har haft svårt att bestämma mig om jag ska åka till några vänners bröllop eller inte. Igår kväll fick jag napp på bilplats som är en samåkningssajt att någon hade lust att åka med mig. Denna någon fick mig dessutom att känna mig utmanad inombords. Vågar jag träffa denna någon och hålla mig själv, vara i mig själv, inte ge bort för mycket energi, vara i det jag är i? Kan jag åka med honom och sedan träffa mina vänner på bröllopet och ha med mig min ångest i handen? Jag behöver inte ha massa förväntningar. Det behöver inte ens vara roligt! Jag kan dessutom vara lite avstängd - jag behöver inte alltid ge 100 %. Jag kan vara med ändå. Dessutom se till att hitta stunder av vila och reflektion emellanåt.


Syftet är att åka dit, hålla mig själv, se mig om i världen, kanske ha lite roligt, vara i livet och se om min ångest får vara med mig under tiden och sedan utvärdera hur det gick vägen.


Så får det bli.


Tack Peter, Lotti, Liv och Åsa!

Inte mer nu

Haft några dagar nu när jag känt mig helt okej och jag börjat få lite hopp igen. Tyvärr har det backat idag efter komplicerade förhållanden och kommunikationsproblem med människor i min närhet. Jag känner mig så ledsen, jag vill ropa ut över världen, håll mitt hjärta, håll min hud, håll ihop mig. Kan vi inte hålla ihop istället för att slåss mot varandra? Jag behöver frid nu, inte mer bråk.

Dagens små ord

Små ord fångar min tunga. Jag säger de högt. Jag uttalar ord och ber om att få klarhet och kärlek, jag fortsätter och ber om förståelse till mig själv och att det är okej att jag är där jag är nu. Andas säger jag då, tar ett djupt andetag och överlämnar min kamp i händerna på en starkare makt än min egen.

Idag lördag. Haft drama med barn. De fnissade så mycket att de inte visste hur de skulle förhålla sig till något. De spårade ur helt, de var så trötta och fnissade så att de nästan gick itu av något sårbart, som att de ville bli sedda långt in i deras hjärtan. Jag kände mitt vuxna jag växa. Det var en härlig känsla att se att det inte var personligt mot mig. Jag blev inte alls hotad av deras oförmåga att vara närvarande i det jag ville förmedla till dem. Jag sa okej till dem. Jag sa att det var okej att de fnissade. Jag visade också på konsekvenserna av det. Om de fortsatte att fnissa hela lektionen så skulle nog vi inte hinna med någon teater alls. Det verkade som om de tog till sig det, de lärde sig något och jag tror de reflekterade lite över saker och ting.

Framförallt var det skönt för mig att se att jag har en kompetent vuxen sida som kan förhålla mig till det som mitt inre barn tidigare hade svårt att hantera.

Några vänner till mig från Skåne spelade sin föreställning på Teater Pero ikväll... tyvärr kände jag det övermäktigt efter dagens kompetenta uppdrag att även bevittna deras föreställning. Övertygad om att den är fin och de förtjänar all kredit!

Avloppsrensning

Åkte från Stockholm i morse. Själen är inbäddad. Snön som kommer igen. Hittar några texter som jag sjunger tillsammans med en H som spelar gehörspiano med mycket lyhörda fingrar. Ett Roland - elpiano - med härlig mekanik. Mina låtar lyfts fram och det känns så enkelt. Själv känner jag mig genialisk men är tveksam på om det uppfattas så utifrån. Skulle repa igen på kvällen men orkade inte. Tillräckligt med prestation.

Kommer hem till Åsa, späntar lite ved igen. Skönt att hugga i, jag klyver vedträden med ett enda hugg. Hugg. Hugg. Snön faller. Går in för att diska. Stopp i vasken. Nytt projekt. Trött under allt. Trött och spänd i kroppen, men ändå skönt att rensa. Rensar hela underredet på diskbänken. Hittar en tesked, en gaffel och en kniv i avloppet! Hittar tjockt slam som är som sand. Hittar gammal mat, rester, skal. Rensar och tar bort rör efter rör. Skruvar isär och får nästan inte i hop det igen, hur satt kröken ihop från början? Får ihop rören och vattnet rinner helt friktionsfritt genom vasken ned i rören.

Tacksamhet

Tänkte hänga på mina bloggvän Jenny Lindgrens idé om en rubrik där jag presenterar något jag är glad och tacksam för varje dag, det kan vara fler saker det kan också vara något jag ber om att få mer av.

Hm... men jag får inte riktigt till en bra gadget för detta... är det någon som har tips?



Var rädd om er alla!

Ta hand om

Tack för era fina kommentarer! Jag känner er omsorg.

Jag är övertygad om att man kan bygga upp sin kemiska balans på flera olika sätt. Problemet var nu att jag gjorde det allt lite för fort. Nu backar jag några steg och tar det från början igen. Det läskigaste av allt är hur jag ska lära mig att ta hand om mig själv mer och inte uppleva den där fruktansvärda skräck och isolering som blir när jag finner mig själv helt övergiven som utslängd i en snödriva. Jag behöver lära mig ta hand om mig själv och jag trodde i min enfald att jag gjort det genom alla olika terapier jag gått i.

Här några rader om var jag är nu:
Stockholm och det här med drama och teater.
Barn/ungdomar och jag står där och gör de här övningarna.
Är det här jag? Ser att barnen har roligt, de är engagerade, blir glada över det jag gör. Jag gör det med hjälp av det inre system jag får som stöd av medicinen. Barnen är liv. Jag tittar på dem och ser mig som någon som ger verktyg till agerande. Teateragerande. Är det jag? Jag undersöker. Stolt över att jag klarar det men vet inte något om vad jag vill och vem jag är för det.

okej

Så här blev det. Jag rasade ihop i morse igen. Efter att ha flyttat och flackat runt. Lämnade Stjärnsund i går på grund av att jag blev allergisk bl.a. mot deras katter, men det fanns fler skäl som jag inte går in på här. Åker hem till en annan fin vän som har tre katter!! Känner på kvällen att jag får svårt att andas, luftrören blir påverkade förstås. Tar antihistamin. Tar lugnande för att kunna sova och vaknar alltså idag med en känsla att jag är ett litet barn som blivit utslängd i en snödriva. Ångesten bränner inom mig. Alla föreställningar om vem jag är och vad jag ville vara rämnar, vill också att föreställningarna ska dö. Jag är så förbannat trött på föreställningarna.

Åsa följer med mig in till stan för att besöka psykjouren. Det visar sig att vi ska få vänta i två timmar. Då bestämmer vi oss för att åka upp till Södertulls hälsocentral för att lista mig där. Jag har en föreställning att det är svårt att få kontakt med psykosocial teamet men när jag kliver in där så träffar en distriktssköterska som är en f.d. skolkamrat till mig, hon bara dyker upp där precis när vi kliver in på hälsocentral. Hon ska säga till psykosociala teamet att kontakta mig. Jag fattar inte det är sant! Trodde det var flera års väntetid att få kontakt med dem. Hon ber mig också att lyssna på de råd jag får av läkaren och tillåta mig vara patient och inte sjuksköterska nu. Tack Malin!

Väl hos läkaren så berättar jag allt, vad jag gjort. Jag har försökt göra allt jag kan och det värsta är ju att jag dömer mig så hårt. Men jag har gjort det jag behövt och det finns inget rätt eller fel. Men nu handlar det om att överleva denna krisen och då följer jag rådet att äta SSRI och ta lugnande för ångesten. Det är min livboj just nu. Jag har gjort en resa runt, min kropp ville en sak, men nu måste mitt förnuft också vara med.

Jag är allergisk och vet inte hur jag ska tackla det. Jag är välkommen att bo här hos Åsa men som sagt de tre katterna.... Jag har späntat ved nu och det brinner i spisen. Ett steg i taget.

Tack Åsa för ditt fina stöd idag! Tack Lisa och Fredrik för att jag fick bo hos er och för ert fina välkomnande!

Statusuppdateringar

Jag kan inte sova. Klockan är snart tre. Fortfarande kemisk obalans i kroppssystemet.

Slår på datorn och ser genom alla sociala mediala kanaler att människor finns och gör saker även en måndag. Någon kommer hem kl två på natten och vill bjuda tillbaka efter en trevlig kväll, i alla fall verkar det som hon haft det enligt statusuppdateringen. Alla dessa statusuppdateringar.

Statusuppdateringar

Lägger undan ordet och går in i mig själv, omsluter det hårda, kravtyngda med acceptans, omsluter det som vill uppdatera och backar igen några steg.