Att tillåta sig att bara vila är svårt. Vad innebär det egentligen, att vila?En vän till mig skrev, att hon sätter sig vid köksbordet, där hon trivs bäst och ritar, målar, lyssnar på musik, läser dikter eller skriver dikter. Det blir vila. Det kan jag verkligen förstå och längta efter själv. Att fly in i datorn, tv:n eller filmer kan väl också ha sin funktion ibland men där finns bruset, anser jag. Det som pockar på utifrån och inte inifrån. Att sitta med sig själv och göra något som förströr dina tankar men ändå låter dig få ha dem med, det är vilsamt.
Jag har vilat så där skönt i sängen i dag och försökt befria mig från mitt spänningstillstånd. Först kändes det just vilsamt och mycket avkopplande men efter ett tag så kom tankarna krypande. Jag kom på dem minsann. De smög sig upp och sannerligen blev de inte ett riktigt monster vid ett tillfälle. Svarta moln som gaddade ihop sig till oroshärdar. De drev in starkare och starkare och precis innan det skulle börja storma så tog jag dem, på bar gärning. Frågan är tänkte jag, varför ska nu ni komma hit och förstöra för mig, nu när jag ligger här och har det så vilsamt? Det är klart de kommer, det gör de alltid. Jag tittade på dem, med mina snällaste ögon och log lite åt dem, det klart de vill vara med. De känner sig utanför annars. Okej, ni får vara med, men jag vill fortsätta vila, är det okej? Jag bestämde mig för att gå upp istället och gå till köksbordet som också är min skönaste plats i vårt hem. Satt en stund vid köksbordet med tända ljus i vår adventsljusstake. Ska gå tillbaka dit nu och fortsätta läsa Brandon Bays: Resan. Alla tankar om att jag borde göra något annat får vara just nu. Jag har länge velat läsa klart den här boken. Nu har jag tillfälle.
