Munkavle

Mina fingrar har stelnat över tangentbordet. Munnen och hjärnan har blockerats, osynligt förslutits och hindrats. Jag har till och med fått en föreställning av förbud. Hur ska jag någonsin känna mig fri att skriva något här igen? Jag ska försöka öppna igen, försiktigt.

Återkommer. Snart.

All min kärlek till er som läser och kommenterar och visar er omtanke på olika sätt. 

Om det är någon som känner sig utsatt av det jag skriver så kan ni väl istället höra av er direkt till mig så jag kan göra något åt det eller bemöta dig på något bra sätt. Om ni inte har så pass mycket råg i ryggen kan ni låta bli att läsa min blogg tycker jag.


Behöver er hjälp

Är det någon som vet hur man kan lösenordsskydda sin blogg? Tänker att det vore nog bra att göra det eftersom det verkar som att det finns personer som läser min blogg som inte förstår riktigt vad jag skriver och det resulterar sen i sin tur i mycket missförstånd. Är det någon som har ett tips på hur jag kan göra på bästa sätt?

På ett sätt vill jag inte låta mig tystas ned heller, jag vill att min blogg ska vara synlig för alla. Jag är i skrivandets stund osäker på hur jag ska göra. Kom gärna med tankar och idéer!

Som att vända på en hand

Sån besvikelse som tonar upp sig inom mig nu. Det vrider sig runt och rotar sig fram.

Ni minns kanske att jag skrev att jag fått tillbaka min energi för någon vecka sedan. Det var dock kortvarigt. Nu är utmattningen här igen och jag börjar misstänka att det är något kemiskt. Inget yttre har hänt utan tvärtom har det hänt positiva saker runt mig. Det går framåt med vårt hus och företaget. Vi har fått fyra konferensbokningar i mars!

Det var i torsdags jag började märka den. Utmattningen. Jag var oerhört trött i bilen på väg ned till psykologen. Det kliade i kroppen av irritation och jag vill bara rymma ut ur min kropp.  Omgivningen säger att det inte är konstigt om jag är trött efter allt arbetande den senaste tiden men nej, jag känner bestämt att NEJ, det är något som sker i kroppen - något hormonellt/kemiskt som gör att min kropp inte orkar, jag får svårt att andas och sen kommer de svarta tankarna som ett brev på posten. Hela helgen har varit en kamp att överhuvudtaget ta sig upp och göra något. Jag är så förtvivlad att det blivit så här. Det hindrar mig så i min vardag. Jag behöver all kraft jag kan få nu!

Min menscykel har också varit märkligt denna månad. Blödningar när jag inte ska ha det, tempen har inte gått ned som den ska. Vallningar. Ömmande bröst. Tillslut började jag tro att jag var gravid men det är jag inte. Jag känner så tydligt att det är något som ställt sig på ända.  Min östrogennivå har förmodligen fått sig en rejäl törn just i denna cykel.

Har en tid hos en läkare på tisdag. Hoppas kunna beskriva detta för henne då. Antingen har jag kortisolbrist eller serotoninbrist. Jag märker ju att när jag tar kortisonet efter ET i IVF behandlingarna så har mitt liv kommit tillbaka. Kortison är som en drog. Den gör att jag kan leva normalt. Men jag förstår ju att jag inte kan äta kortison för jämnan. Jag äter det inte nu. Jag antar det är därför jag är så matt. Min läkare vill inte skriva ut SSRI till mig och 5-HTP (griffonia) får man inte äta när man försöker bli gravid och min läkare skriver inte ut det av samma anledning. Men att försöka bli gravid och må så här då? Det är väl inte heller något bra alternativ?

Inte tänka sig fram till lösningar - wisemind

Villkor och domar, ställs mot varandra. Arbetande och knegande människor som längtar efter att få leva. Tar sig inte samman och hittar ut. Stannar hellre, härdar ut till det tar slut, klagosamma sånger, viskar genom rummet, gnager sig inåt, ristar in sin stigmatisering i väggarna. Kulturkod på en arbetsplats och samma gamla tjat. Ärligt talat - ta dig samman, ta dig vidare, gör något med ditt liv - gör det du är ämnad att göra - sluta klaga!
 Jag då? Gör jag det?

Maler inombords på vägen till mitt jobb, tankarna som gnager och rätt som det är finner jag mig själv mitt i en skrattsalva. Det lättar en stund. Fyll på och försök inte lösa problemen. Det går inte att tänka sig fram till lösningar. Wisemind, jag minns mitt Wisemind. Ett wisemind är balansen/mittpunkten mellan känslan och förnuftet. Där känslan lika mycket fått vägas in som förnuft. Varken det ena eller andra har tagit över. Å ena sidan och andra sidan och tillslut i vågens mitt finns det visa inre - Wisemind. Det används inom dialektisk beteendeterapi och mindfulness.

Samtal kommer in, ringer, ringer. Svarar och mammor är oroliga, pappor är oroliga, fundersamma, vill göra rätt. Barn som gråter i bakgrunden. Bebisar som skriker. Öden vävs samman. Till och med öden jag känt vid tidigare. Med öden menar jag egentligen inte sånt som är förutbestämt utan det som drabbat oss. Kanske skulle det heta slumpar vävs samman. Jag vet hur skört livet är. Det vibrerar inom mig och jag börjar gråta när jag inser att hon i andra änden förlorat sitt barn, liksom jag men barnet var äldre. Jag svalde tårarna snabbt. Jag ville göra allt för att hjälpa och hoppas att jag gjorde det. Vet inte hur det gick sen. Det är baksidan av arbetet att inte få reda på fortsättningen.

Tack kära ni - för att ni fortsätter läsa min blogg!

Mer energi

Senaste två veckorna har något hänt och det är att mina utmattningssymtom inte längre känns så tydliga. Jag är inte totalt utmattad och gråtfärdig på dagarna. Jag känner mig piggare och är mer fokuserad och har mer energi! Kanske har det att göra med att jag för några veckor sedan började äta B12 och adrekomp (som är för binjurarna). Jag har inte uttalad B12 brist men det kanske ändå är så att jag ligger i underkant trots provsvar ej visar det. Vem vet? Det är ändå väldigt individuellt det där med de olika behoven.

Jag har arbetat mycket senaste tiden och nu denna helg gör jag de två sista passen på mitt gamla jobb. Jag är tacksam för att jag har något som heter förebyggande sjukpenning vilket gör att jag kan få ett andningshål nästa vecka när jag besöker min psykolog.

Jag har lärt mig mycket om bokföring senaste dagarna och jobbat hårt med det. Vi håller på med vår stora sal och snart har vi en fin kamin på plats där!
Sen ska det bli gardiner som ska upp och lampor överallt i taket. Så kommer vi snart vara redo att ta emot 50 konferensgäster hos oss den 11 mars!

Mellan varven längtar jag så intensivt efter att bli gravid och det gör så ont när jag tänker på det att jag måste trycka undan den känslan. Vissa perioder i sorgbearbetningen är jag tvungen att trycka undan känslor och ibland lägger jag energi på saker som jag kanske inte borde. Men jag tror det mesta har en funktion. På något sätt behöver jag vara arg ibland för att inte falla ihop och nu när jag har lite mer energi så kommer mer ilska. Men under ilskan finns en sorg.

Sänder ut kärleksfulla tankar och önskan om liv och glädje!

Upprivet sår

Jag har ett sår, ett mycket lättupprivet sådant. Uppenbarligen. Det är jag själv som när jag inte passar mig noga, river upp det och det blöder mycket ymnigt. Det är nästintill omöjligt att stoppa blödningen. Det krävs en reducering. Det ställer verkligen till det för mig och Krister. I förrgår tillät jag mig riva upp såret igen och det på grund av ett mail från en person som tyvärr inte verkar förstå så mycket om hur relationer behöver vårdas. Återigen, jag hade ett val att bortse från hennes mail. Det valet gjorde jag inte.

Jag skrev inlägget om året 2012 och som ni kanske märkte så hade det som var dåligt under bröllopet tagit över berättelsen. Allt annat som var så fantastiskt, minnen som aldrig kommer glömmas. Alla gäster som kommer minnas detta långt framöver. Gästerna som är våra underbara vänner, fantastiska sådana som kom hit, organiserade sig och ordnade till hela tillställningen. Bord ställdes upp, dukades och dekorerades. Maten som förebereddes, jordgubbar som rensades och sen under själva middagen - alla fantastiska uppträdanden riktade till oss! Alla bidrog verkligen till denna sagolika fest och bjöd på sig själva. När jag skriver inlägget om 2012 och bröllopet så är det inte det som får fokus. Det som fått fokus är mitt sår.

Vad är det här såret för något?
 Mitt sår uppmanar mig att vilja lösa det olösta, lägga tillrätta det omöjliga. Omfamna det som inte vill omfamnas. Nå någon som inte vill nås och inte vill bli sedd. Någon som först skriker ut sitt trotsiga missnöje och sen förbjuder mig att närmare förklara min syn på det hela. Någon som då vill bli lämnad ifred. Jag har gråtit, bett och skrikit. Vänt och vridit på argument. Lagt mig platt. Bett om ursäkt. Anklagat och skällt. Tagit till den störta vuxna röst jag har. Jag har kämpat i en oövervinnerlig kamp. En kamp som aldrig varit av godo, aldrig lett till något. En kamp mot något som inte ser eller vill förändras. En kärlekslös blodig kamp. Där såret är oundvikligt.

Uppdrag i vårt hus

I morse ringde telefonen från dolt nummer. Det var en chef över en enhet på Hudiksvalls sjukhus och hon ville gärna ha konferens i vårt hus med 100 av sina medarbetare. De ska ha verksamhetsplanering. 50 personer den ena dagen och 50 personer den andra. Jag stammade lite och blev lite paff över hennes förslag men det var ju jag som skickat ut reklamen till henne men egentligen i ett annat syfte att få göra en annorlunda lunch på min systers café. Eftersom de åker från Hudik så tyckte de att det passar mycket bättre att komma till oss i Trönö.

Sagt och gjort. Nu är det bokat. I mars. Det innebär att vi har en hel del att göra för att kunna ta emot dem då och skapa en trevlig dag för dem. De ska få fika, lunch, underhållning och musiktävling!

Det pulserar inom mig av idéer men även lite rädsla att något ska gå fel eller att vi inte ska hinna få ordning här.

Vi behöver fixa ett lån för att kunna iordningställa lokalerna på nedervåningen, därför har jag fått en tid på en bank på fredag i nästa vecka! På måndag börjar jag även ett nytt jobb.

På graviditetsstickan intet nytt... denna månad med pergotime gav ägglossning men inget guldägg.

Nytt år

Egentligen ser jag inte ett nytt år som något magiskt, att det ska på något sätt bli annorlunda bara för att det är ett nytt år. Jag ser det som att vi har möjlighet att börja på något nytt varje dag.

Jag ska ändå sammanfatta 2012. Inte med så många språkliga utlägg och funderingar utan mer sakligt vad som hänt månad för månad. 

Januari/februari - hade hoppet i sitt sköte. Vi stod inför den första IVF behandlingen. Tre embryon blev till på självaste "Alla hjärtans dag" Endast ett överlevde och det sattes tillbaka i min livmoder men glädjen var ändå stor! Det blev ett minus på testdagen 1 mars. 

I februari sände vi också ut vår inbjudan till vårt bröllop som skulle bli av i juni. Vi gjorde en digital inbjudan ackompanjerad med en låt av Asa "Be my man".

Den 7 Mars dog min pappa i en stor stroke. Det var väntat då han under lång tid varit sjuk från och till. Jag hade dessvärre ingen bra kontakt med min pappa. Anledningen till att jag haft svår ångest i mitt liv bottnar sig nog en del i mitt förhållande till min pappa. Det är dock inget jag fortsätter att "skylla" på utan jag arbetar ständigt på att gå vidare i livet och göra mig fri från min låga självaktning. Min pappa hade testamenterat allt till min bror som straff åt mig och min syster då vi inte klarat av att ha kontakt med honom. Krister och jag sjöng på hans begravning. 

I april var det Tusses ettårsdag. Vi gjorde klart hans sten. Krister ristade in hans namn och datum för födseln och sen fyllde vi i det med vit nagellack. Jag skrev ett blogginlägg om det.  I April var det dags att starta IVF nr 3 vilket resulterade i ett fint embryo som sattes tillbaka men även det blev minus på testdag den 11 maj. Förhoppningarna var så stora och besvikelsen total förstås.

Den 24 april bildades vårt företag: Tuvalina i Trönödalen. 

I slutet på maj så var jag helt uttömd på energi och blev sjukskriven från jobbet. Jag kunde inte köra bil, utan var tvungen att stanna vid vägkanten och sova.

Vi fortsatte förberedelserna till bröllopet. Så många som 117 personer skulle komma!

Årets höjdpunkt - Den 30 juni var det dags. Bröllopet! Det blev en fantastisk dag för oss båda. Det var som en saga från att ha börjat i katastrof på fredagskvällen då vi trodde att hela bröllopet skulle behöva ställas in på grund av de skyfall av regn som öste ned om och om igen. Bröllopet var perfekt på alla sätt och vis,  utom två bottennapp.

Bottennapp 1: Brudbuketten. Min brudbukett som jag borde ha beskrivit bättre för floristen hur jag ville ha den. Det är så knasigt när man har en bild inom sig och så tror man att man gett uttryck för den. Buketten - Den såg snarare ut som en liten vissen stängel med några vita rosor i toppen. Det roligaste var de långa stjälkarna. Jag hade velat den skulle vara rund, stor och överöst med champagnefärgade rosor. Istället blev den en trist tillställning som när jag ser den på bilden blir full i skratt. Jag förstår inte hur man kan misslyckas så med en bukett?

Bottennapp 2: Var servitriserna som vi hade hyrt in. De skulle få en bra betalning, helt rättvis. Men på min egen bröllopsnatt stod dessa unga tjejer och bråkade med mig och var missnöjd över hur hårt de fått jobba och att de minsann ville ha mer betalt. Vi hade under kvällens lopp frågat dem vid upprepade tillfällen om det var något de tyckte var jobbigt, om allt gick som det skulle osv osv... men de sa hela tiden att allt var bra. Istället för att säga till oss under kvällens lopp så står de sedan mitt i  natten och tjafsar med mig om pengar. Det sitter tyvärr kvar som en tagg, deras beteende, deras attityd brände sig hårt in i mig. Vilket enbart berodde på att de är bortskämda och inte vana att jobba.

Som ni märker har händelsen med servitriserna tyvärr överskuggat mycket av det vackra med bröllopet. Men ser man på bilderna här nedan så ser man hur otroligt lycklig jag var och ÄR att ha fått gifta mig med denna underbara man!


Tessan, Kristers systerdottter tog många riktigt bra bilder!
Mycket skratt i kyrkan blev det!
Kristers första son gjorde ett fantastiskt framträdande i kyrkan!

Dags för löften. Jag hade mitt nedskrivet på en lapp som jag hade i BH:n.
Solen strålade som aldrig förr när vi kom ut från kyrkan!

Hur ska jag kunna förstå att jag fått ta del av en sån djup kärlek?






I juli firade vi min mammas födelsedag i vårt nyfunna paradis - som ligger 30 minuters bilfärd från vårt hus. Jag och Krister åkte dit innan och dukade upp ett bord, så när hon kom en bit bort i skogen fick hon denna vy! I vasen står hennes favoritros - Ingrid Bergman.



I augusti gjorde vi IVF nr 3 som vi trodde skulle sluta med ingenting. Inget embryo hade blivit befruktat på den dagen som de normalt blir. En dag senare hade ändå ett embryo blivit till helt mirakulöst och det sattes tillbaka på dag 3. Den 31 augusti på testdagen visade sig ändå att ingen graviditet blivit till.

I september  började vår läkare prata med oss om äggdonation. Detta blev en chock för oss då de hela tiden gett uttryck för att de trott så mycket på oss. Det blev så tomt på något sätt, att Tusse inte skulle få ett genetiskt syskon. Det kändes ännu hårdare och saknaden efter Tusse blev ännu större. Vi kom ändå överens om att vi skulle få göra ett IVF försök till.

I Oktober var jag med i en artikel i DN om IUFD och behovet av nationella riktlinjer. Efter reportaget och flera andra påtryckningar från fler håll, så tog Socialstyrelsen ställning till att Nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser ska upprättas. Ett beslut som vi som startat Facebookuppropet (jag och Elin) väntat länge på. En seger!!

I Oktober påbörjade vi också IVF försök nr 4. Jag och Krister genomförde ett musikprogram som heter "Ett steg närmre". Vi blandade egna och andras låtar. Det blev mycket omtyckt och tanken är att vi ska fortsätta bygga vidare på den konserten.
Våra nära vänner från Stockholm köper ett hus i Trönö som de ska ha som ett sommarhus! Det gläder oss mycket!

I November fick vi konstaterat att inget embryo blev till efter att två ägg plockats ut. Det innebar slutet för våra IVF försök med egna äggceller.
En bit från hamnen i Åbo så fanns ett jätteprästkrage - den var helt underbart hoppingivande!
Då bestämde vi oss att i slutet på november åka till Åbo för ett första möte med äggdonationskliniken där. Undersökning, psykologsamtal och prover - allt gjordes klart. Vi blev ställda i kö vilken är sex månader lång. 

December har varit en månad fylld med olika känslor med diverse inriktning. Jag har varit arg, fly förbannad, ledsen om vartannat, fylld av glädjetårar på grund av alla underbara människor som finns och jag har varit mycket deprimerad.

I december har jag ätit pergotime för att förstärka ägglossningen och det visade sig att jag fick en mycket fin ägglossning också. Det har jag konstaterat genom ÄL-test samt temperaturtagning på morgonen. Det blev en fin stegring, vilket tyder på att ägglossning ägt rum. Min kropp fungerar som den ska förutom en massa håravfall vilket jag tror kan ha att göra med att jag äter pravidel mot förhöjt prolaktin och DHEA. Kanske blev det för mycket för kroppen? Jag har i alla fall sänkt DHEA-dosen och kanske kan jag sänka Pravidel-dosen med. Jag behöver få kontakt med en läkare ang det. Ägglossningen ägde således rum - nu väntar vi bara på att se om det var ett guldägg denna månad!