I mitt väntrum

Kanske borde jag egentligen inte skriva något idag. Idag är en onödigt komplicerad och tillkrånglad dag och det beror till stor del på hormonella faktorer och inte egentligen på något som har hänt. Det är dag 25 i menscykeln idag och igår tog jag ett graviditetstest bara för att se att jag kunde sluta med mina mediciner. Jag har denna cykel tagit både östrogen och progesteron i tillägg och det märks att jag behöver det. Får inga spottings då och det måste ju tyda på att när jag inte tar dessa mediciner så är det uppenbart att jag har brist på dem, eftersom jag då får spottings. Ni vet vad det är va?

Går inte in något djupare på det.

Känner mig bara mörk idag. Tänker, vad skulle hända om jag bara la mig ned och sa, nu struntar jag i allt?

Förresten så tror jag inte heller att jag kan bli någon bra mamma. Känner mig otålig, ond och omogen.

Våra vänner var här med sina fina barn några dagar och jag kände komplicerade känslor då. Det var då tankarna började komma. Vi kanske inte ska ha något barn helt enkelt. Jag kanske inte har tid, ro, tålamod och tillräcklig mognad för att kunna ta hand om ett barn? Jag ger inga signaler till att vara en barnkär människa...

Våra vänner är förresten helt underbara! Jag önskar bara att tiden var mera i nuläge när de var här, att jag hann visa de allt vackert här. Hoppas de hann se det ändå... Det slår mig om och om igen att jag lever fast ändå inte. Jag liksom lever i ett väntrum. I väntrummet händer det saker bara. Det händer om och om igen. Vänner kommer och åker, min syster och mamma kommer och åker.

Jag känner så starka känslor inför er, jag älskar er och i mitt väntrum sitter jag och ser ut på er, pratar med er men när ni åkt så vill jag att ni ska komma tillbaka för jag var inte riktigt där när ni var här. Inte riktigt. En liten stund bara till så jag kan vara närvarande. Kom tillbaka!

I mitt väntrum är det mesta satt på paus och det är svårt att hänga med ibland när världen utanför spelar förbi. Kanske är det bara en illusion, när jag tror att väntrummets tid ska vara förbi när vi fått vårt levande barn? Förmodligen är det så... En illusion alltså. Då kommer nog nya sätt att inte vara närvarande på... att vara närvarande är nog det svåraste som finns. Det är så sorgligt när man upptäcker att nuet försvinner och när man inser att det är det enda man har.

Jag minns att jag låg i hängmattan. Jag var närvarande i alla fall då. Och jag minns mycket mer idag saker som jag gjort och är med om. Mycket mer än när jag var ung... Det måste ju ändå tyda på att jag är mer närvarande nu än tidigare...

Alla dessa dagar

Den kom med posten. Hon hade ett ljus med sig.

Det är så, att vissa dagar så finns rörelsen och energin bara där. 
                                 
Självklart dansandes i ljuset. 

Tron och hoppet likaså. Bara så självklart.

Vissa dagar slocknar ljuset, lika fort som det tänts. De dagarna kan det enda ljus man får  silas genom hennes transparanta vingar. In till oss, hem till oss  
(så skriver hon, E som sänt oss gåvan).

Det röda bär.

De dagar vi inte själva tror.



TACK FC 
Vi blev så glada för ljusbärerskan! Så oehört glada!

Framtidens hopp stramas åt eller är det tvärtom

På kliniken igår. Hör orden - "vi behöver byta spår" jaha, tänkte jag. Byta spår. Vi måste göra en annan sorts behandling. Det har inte fungerat hittills så därför ska vi byta spår, alltså en annan sorts medicin bara.
          I min värld fanns inget annat alternativ. Jag har ändå uppfattat det som att våra embryon som satts tillbaka vid ET har haft god kvalitet. Ingen har sagt något annat. Vårt hopp har legat i deras händer. De har inte sagt något annat och inte handlat på något annat sätt. Jag har tänkt också att senaste tidens förhöjda värden av prolaktin också spelat in i det hela på ett negativt sätt. Jag har tänkt, att bara vi får ordning på det igen, då... och efter att jag har ätit alla tillskott och stärkande vitaminer som jag tar nu så då... ska det väl gå. Vi kommer bli gravida, men det kommer ta lite tid...

Läkaren säger orden igen. "Vi behöver byta spår, förstår du vad jag är ute efter?".  Mitt svar är nej, jag förstår inte vad du är ute efter. Då levererar han det som får min värld att rämna för några minuter, vilket också sen ska påverka hela mitt natt och denna dags sinnesstämning. Ett ord som jag naturligtvis hört tidigare men inte tagit in som att vi skulle behöva förhålla oss till. I verkligheten. Vi väntar ju på Tussesyskonet. Vi hoppas ju, varje dag även om det ibland känns mycket tungt. Men ordet som kom ur hans mun var:

Ä g g d o n a t i o n. 

Läkaren tror inte längre på mina ägg. Vi gör det fortfarande. Vi ska får göra ett sista försök i Falun men sen letar vi oss vidare söderöver. Vi har sagt till om att vi vill ställa oss i äggdonationskö, det har vi men vi måste hitta en donator då, själva. En mamma som fött de barn hon vill ha och som helst inte är äldre än 30 år. Var finns hon?

Jag ser för mitt inre Tusses stängda ögon och hans mjuka varma hand. Jag ser Krister hur han ligger där på sängen med honom och aldrig tröttnar på att hålla i hans fötter och händer. Jag känner hans rörelser i magen och sen kommer smärtan och det blir liksom svart inom mig.

Snart behöver jag ta tag i den stora sorgen. Jag vet det.

Idag har DN intervjuat mig. Ju fler intervjuer jag gör, ju mer klarhet får jag i detta hur viktigt behovet av nationella riktlinjer är vid minskade fosterrörelser. Jag blir mer och mer preciserad i mina uttryck och vad jag vill ha sagt. Jag vet också idag att Tusse rörde sig annorlunda på slutet. Jag hade bara inget att jämföra med.

Ja snart kommer jag behöva ta tag i den stora sorgen. Den som skrämmer och är totalt bottenlös och eventuellt barnlös.

Den här bilden tog jag vid en ägglossning för några månader sedan. Det är en stor ensilageboll som jag rullar framför mig!