Skapa utrymme - adjö Familjeliv

Jag hade bestämt mig för att skapa utrymme. Göra det genom att ta bort vanor som höll mig om foten. De har blivit en riktig black om foten. Vanor som fanns till av en anledning. De fanns där för att jag skulle kunna hantera min sorg. När vanan tas bort kommer sorgen fram ännu mer. Jag säger inte att jag inte sörjt men jag har också flytt till Familjeliv.se. Där har jag fått mycket. Fått väldigt mycket. Jag har också gett. Jag har fått kontakter som hjälpt mig komma upp från skikt jag inte kunnat ta mig igenom utan deras hjälp.

Så, jag bestämde mig i söndags att skippa Familjeliv.se för att skapa utrymme för annat. Det har varit som en drog och jag har fastnat i dessa sidor, bläddrat mig igenom dem vid minsta fundering. Stirrat på den där appen på tel som heter FL, natt som dag. Jag ska försöka ge upp nu, ge upp lite, släppa krampen, besattheten. Den som består i att hela tiden leta och söka.
Hela tiden har jag sökt efter nya svar och nya kontakter och nya piller som kanske kan vara det rätta medlet för att kunna bli gravid. Vilken cirkus. Vilken galen cirkus det har varit och som grädde på moset så kommer detta besked från tre olika läkare, att de tycker vi ska satsa på äggdonation. Som sagt, jag behöver ge upp. Släppa taget och låta varje krampaktiga tanke om att vilja söka en väg, ett svar, en lösning få segla vidare. Jag behöver sen i utrymmet hitta goda saker att fylla det med. Ibland kan det kännas som ett motstånd och då, behöver jag kunna puffa mig lite över motståndet för att upptäcka att det kan bli bra att ha gjort det.

Som svar till er som undrat varför man måste hitta en äggdonator som har fått sina barn "klart" redan så handlar det om en etisk fråga. Det handlar om att om de donerar ägg till mig och sen inte kan få egna barn så kan det uppstå problem. Det är nog inte så svårt att hitta en donator. Problemet är att det kostar oerhört mycket att göra äggdonation i Sverige. Vad jag förstår så går det att göra det lite billigare i Estland. Det är därför oundvikligt att känna ytterligare en smärta och den handlar om min pappa som har testamenterat bort hela sitt hus och alla sina pinaler till min bror. Min bror håller nu på att strider för att pappa ska få rätt. Pappa ville inte ge sina döttrar något. Nu efter hans död fortsätter hans son att kämpa för detsamma. Vi behöver pengar om vi ska göra äggdonation. För oss handlar det om liv och död. För min bror vet jag inte vad det handlar om.

Nu gäller det att släppa detta krampaktiga tillstånd. Stor kram till er alla, fina underbara läsare, som stöttar mig så!

Vad mer är möjligt?

Jag har jobbat en tid nu med mina tankar. Ni vet hur de kommer och går. Jag har mediterat och inte hållit de kvar och inte tvingat iväg dem. Nu har jag hittat ett verktyg att inte hålla den kvar och ändå lösa upp den så att något nytt kan få födas. Fler möjligheter öppnar sig då nämligen.

Exempel:
På Ikea. Ser en bild som visar en syrenkvist. Bilden väcker ett starkt minne som skapar smärta inombords. Tidigare har jag krampaktigt hållit kvar i minnet och trott att om jag tänker mer på det så kan jag liksom ta mig ur det på andra sidan. Det är egentligen precis tvärtom. Ju mer jag försöker tänka mig ur det ju värre håller det sig krampaktigt kvar. Istället frågar jag mig nu om jag är villig att släppa taget om minnet, förstöra det och göra det ogjort som om det är en ny möjlighet just i denna stund att börja från början. Känner efter i kroppen om det känns lätt eller tungt. Lätt = ja ( jag är villig att släppa taget om minnet och föreställningen om att det kommer hjälpa mig att älta minnet) om kroppen blir tung = Nej. Då behöver jag ställa fler frågor inom samma tema tills jag kommer fram till ett ja och kan släppa taget.

Jag fick ett ja på frågan om jag var villig att släppa taget om minnet med syrenkvisten. Jag gick lättad vidare på Ikea...

Villighet

Jag har kommit av mig lite i bloggandet tycker jag. Det är som att det inte har så stor betydelse längre. Inte för att bruset i skallen slutat, nej då, jag äter medicin men bruset och surret i skallen fortsätter. Idag har jag grubblat så jag trodde inte jag kunde försöka problemlösa mer, men det har jag försökt så in i det.

Jag jagas av tiden. Du har all tid i världen. Jag jagas av tiden. DU har all tid i världen. DU har ALL tid i världen. Tidsrymden sträcks ut och blir ett cykliskt förband.

Jag ska bo i Gävle men förstår inte riktigt vad jag gör här. Jag är här i Gävle. Jag hoppade av musikhögskolan igen och är inte villig nu att släppa taget och tillåta mig ett år utan att vara på väg. Varför kan jag inte tillåta mig ett år utan att ta några beslut eller vara på väg? Jag är rädd att tiden ska ta slut, att chansen ska vara förbi. Jag är inte villig än att ta beslutet, jag står och håller beslutet i min hand, krampaktigt vitnar knogarna. Jag biter mig kvar i att kanske, om jag gör så, ska jag göra så, skicka in ansökning dit, borde nog ringa musikhögskolan ändå, vad har Gävle att erbjuda mig? Jag vill inte alls erbjuda något, jag biter mig kvar i jakten. När kommer villigheten till att släppa taget?