Vi visste ju att det skulle bli halt väglag och snö men att det skulle bli så illa det anar man ju aldrig. En timme försenad blev vi till Falun idag. När vi nästan var i Hofors så stannade trafiken i en backe som heter "Tröttbacken" så passande. Bilarna kom visst inte upp. Vi vände och tog en annan väg över Torsåker istället och lurade Tröttbackens alla bilar, så när vi kom ut på E16 igen (som det numer heter har jag fått lära mig, hette riks-80 tidigare) så var vi ensamma bilister på vägen!
Vi kom fram och träffade alla kändisar på kliniken. De känner oss nu med. Dr känner mig så väl att han visade mig provsvaret på pappret för han visste jag ville se det svart på vitt. Jag ställde de frågor jag ville ställa och sen var det dags för ultraljud.
Först blev vi lite oroliga. Han liksom letade ett tag utan att finna något. Men sen blev vi lättade då det syntes fyra blåsor, fyra folliklar varav en var större än de andra tre. Så ska det vara. En växer fortare och de andra kommer efter sen. Nu hoppas vi att det är fina ägg där inne. Äggen ska plockas måndagen den 5 nov. Vi har bokat bed and breakfast i Falun så denna gång ska vi inte fara genom snöiga landskap med andan i halsen och skorrande hackande bil utan sova lugnt på ett förhoppningsvis fint rum. Äta frukost och sedan promenera lugnt bort till kliniken. Nu ska förutsättningarna grundas väl. I fortsättningen ska jag be om allt det jag vill ha. Jag har nu bett om att få göra AHA (assisted hatching) denna gång även om äggskalen är fina så vill jag att de gör det ändå! Det skall de nu göra! Det känns lovande. Det känns lovande.
Nu har vi varit hemma ett tag och jag har skrivit två CV:s och sökt jobb. Känner mig nöjd.
Jag vill också tacka för era fina kommentarer. Som vanligt ger ni mig hopp och tröst. Det där inlägget jag läste igår har satt spår och det är inte helt lätt att bara släppa det.
Visar inlägg med etikett IVF behandling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IVF behandling. Visa alla inlägg
Behandling pågår
Några dagar har gått. Började ta sprutor i måndags igen. Det gör ont denna gången. Mer ont än tidigare. Det svider i magen efter den insprutade vätskan/medicinen. Däremot har jag den här gången inte lika ömmande bröst eftersom jag förmodligen hade förhöjt prolaktinvärde förra IVF-behandlingen. Det borde jag inte ha nu eftersom jag tagit Pravidel för det.
Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.
Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.
Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.
En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".
Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.
Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.
Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.
Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.
En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".
Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)