Lite mer hopp

Vi hade bestämt att åka och hämta en soffa som väntat på oss länge. Vi åkte 14 mil fram och tillbaka och när vi svängde av mot oss så sa jag till Krister att kanske skulle vi ta ett sånt CB-test igen med veckoindikator bara för att se vilket håll det går åt. Krister vände genast bilen och körde mot apoteket. Allt är ju så hemskt ändå så det kan inte bli värre. Vi resonerade som så att om det fortfarande visar 2-3 eller 1-2 då har det kanske hänt något som gjort att graviditeten stannat av men chansen finns ju också att testet visar 3+ vilket är en tydlig indikation på att hcg ändå ökar. Vi tog risken. Bara för att om möjligt få bort en del av min oro och det hände faktiskt. Testet visade 3+. Då finns det ju en chans att det går framåt och inte bakåt i alla fall, eller hur?

Kram till er alla fina fina! Ni är så fantastiskt stöttande!! Nu kan jag andas ut lite. Mer än så här kan jag inte göra just nu. Tack vare min fantastiska chef så är jag sjukskriven måndag och tisdag och det gör också att pressen över mig lättar lite. Nu är nästa mål ultraljudet på tisdag!

Kram igen!

Ilningar och skräck

Det var något som hände i tisdagskväll. Det började ila och sticka långt in i livmodern. Då och då stack det till och det gjorde ont och dagen efter ångestnatten, i går så förändrades allt.

Ni skriver så fint till mig, ni gör mig så rörd och Krister försöker förtvivlat hänvisa till era kommentarer, att jag ska hålla fast vid det och våga tro lite till. Några gånger glimtar det till. Jag tänker att, kanske, men det är inte bara en känsla utan det är ju rent faktiskt något som hände där i tisdags med ilningarna.

Jag ringde Fertilitetsmottagningen igår och frågade om jag inte kunde få ta ett Hcg blodprov och sköterskan sa bara att de inte hade några läkare där igår som kunde ordinera det. Hade hon ansträngt sig lite så hade hon ju säkert kunnat lägga en lapp till deras skrivbord till idag så kanske de hade kunnat ordinera det idag men jag bor ju inte i Gävle heller och jag vet inte om det går att överföra remissetiketterna via dator till min HC här. Det var i vilket fall inte aktuellt då sköterskan tyckte jag kunde vänta till på tisdag. Om de inte blir något klokare genom att göra ett UL så kommer de garanterat ta ett blodprov då. Jag som sjuksköterska själv anser ju att det vore bättre att komma med blodprovssvaret i handen när man gör den kliniska undersökningen för då får man hela bilden. Å andra sidan har de svarsmöjlighet på det blodprovet varje dag så de kanske får ett svar ganska fort.
Jag frågade också sköterskan  om man kan blöda trots man tar progesteron och det trodde hon... men hennes svar kändes inte tillförlitligt. Verkar som hon liksom tar saker i luften bara. Tycker ändå de borde ha lite erfarenhet och kunna svara på ett mer kunskapsmässigt sätt.

Jag mår inte alls bra. Jag har en ständig skräck inombords. Min röst är svag och jag är helt klart i en krisreaktion. Jag klarade av att jobba igår. Det är jag stolt över men nu vet jag inte hur det ska gå de närmaste dagarna fram till tisdag. Jag kan knappt andas. Jag tänkte ringa familjehälsan som barnmorskan rådde mig att göra. Men jag orkar inte ha en tid att passa just nu. Jag behöver nog stänga in mig lite och se vart jag ska gå i för riktning sen.

Jag har fortfarande lite symtom men de har helt ändrat karaktär. Nu känns det mer som att jag ska få mens snart och förmodligen får jag väl inte det för att jag tar progesterongelen. Progesteronet fördröjer nog hela processen.

Förlåt mig kära kära ni, jag läser ju det ni skriver, ni kan se tillbaka på en graviditet där ni märkt symtom komma och gå, jag vet att jag kan ha fel, jag har inte börjat blöda men eftersom det rent fysiskt har förändrats så markant så kan jag inte se det på något annat sätt.

Fysiskt är det fem saker som hänt som gör att jag misstänker att något har gått väldigt snett:
Ilningarna och stickningar i tisdagskväll i livmodern
Svettningar runt nacke och bröst nattetid (brukar bli så efter misslyckad IVF för mig)
Har inga ligamentsmärtor när jag reser mig upp ur sängen, vilket jag hade jättemycket förra veckan.
Brösten ömmar mycket mindre än i tisdags och innan det. 
De ständiga hungerkänslorna och blodsockerkänsligheten har helt försvunnit. 


Fruktansvärd natt

En natt där jag hör mitt innersta ropa att det är över. Min intuition har aldrig haft fel förut - varför skulle den det nu? 
Jag visste att Tusse dött. Jag kände i maj när det var över och nu denna tomhet och symtom som plötsligt försvann. Varför skulle jag ha fel nu? 

Vecka 5 eller 6

Är det mitt egna ägg som blivit befruktat så är jag nu i vecka 6;  5 + 2. Är det minimumrikarna som fäst så är jag i 4 + 1 bara och då är det verkligen verkligen jättetidigt att göra UL på tisdag. Anledningen att läkaren ville göra det så tidigt det var just för att se om mitt egna ägg hade tagit sig. Om det är så kan det finnas en liten möjlighet att se ett hjärta på tisdag för då är det 6 +1. Med Tusse gjorde vi UL i vecka 5 +3 och då kunde de se en normal graviditet men ingen hjärta. Hjärtat börjar slå efter 22 - 23 dagar efter befruktningen.

Det som hänt nu i mig efter beskedet igår med CB -testet,  är att jag får tampas med en oro, ett inre gnagande som endast låter mig vara ifred några stunder. Jag köpslår inombords att om det kan gå åt skogen 50 % så kan det också gå bra till 50 %. Det hjälper en liten stund. Jag försöker också använda knep som att säga till mig själv att jag inte kan veta om mina tankar och föreställningar är sanna och det kan jag ju inte. Era kommentarer har också hjälpt mig mycket men det som fyllt på min oro är att mina graviditetssymtom som jag hade så starkt förra veckan har blivit svagare. Det gör att oron tyvärr blir aningen värre. Testets tillförlitlighet kan jag leva med. Det köper jag att det lika gärna kan ha varit att testet slog om till 2 när det stod 2-3. Det stämmer ju bra. OM det är mitt egna ägg så blev det befruktat runt den 6 augusti och jag testade med CB veckoindikator den 19 augusti, alltså två veckor senare. Om jag skulle ta ett CB test nästa vecka skulle det vara mer rimligt att det står 3 +. OK, det har jag köpt men att graviditetssymtomen minskat... hm... det är värre att leva med, men jag dör inte. Jag hade väldigt ömma bröst i går kväll och spagettikänsla i vaderna efter att gått en kortare promenad... det brukar jag inte få i vanliga fall men idag har jag knappt känt något på någon front - jo okej, lite ömma bröst så här på kvällen men inte alls av den kaliber jag kände i går kväll. Så kände jag aldrig under graviditeten med Tusse någon gång som jag kände i går.

Jag skriver av mig lite nu. Känns skönt.

TACK alla för att ni finns! Ni betyder så mycket!

Anne

Den egentliga testdagen

Otroligt. Idag skulle vara den egentliga testdagen med klinikens test och jag tycker det känns som det gått en evighet sen förra tisdagen då jag tog det där CB-testet. 

Jag tog ett till CB-test idag med veckoindikator och hade hoppats på att få 3+ på den idag men det står fortfarande 2-3 veckor. Jag hoppas det inte indikerar att något är fel... Någon som varit med om det? 

Jag tycker att jag hade mer symtom förra veckan än vad jag har nu så idag känns det lite oroligt. 

Jag önskar så att jag hade fått ta några blodprover med några dagars mellanrum så att jag fick se hur det utvecklar sig men det är ju det här med att tjata till sig saker hela tiden. 

Vi ska få göra ett ultraljud på tisdag nästa vecka och det är väldigt tidigt. Vi kommer förmodligen inte se ett hjärta då men förhoppningsvis ser läkaren om det är ett foster på gång och att det är rätt storlek för den tiden. 

En evighetsvecka kvar. 

Tillit - glädje - hopp

TACK ALLA, för era gratulationer och lyckönskningar. Det är många som varit inne på min sida och läst och kommenterat! FANTASTISKT!!

I två dagar har jag nu känt mig mycket tillitsfull och glad. Så där glad så det strålar om mig! Det kommer säkerligen gå väldigt mycket upp och ned men just nu är jag gravid och just nu tänker jag njuta av det. Det känns bara bra - just nu.

Idag ska jag faktiskt träffa en barnmorska. Hon ville träffa mig så här snabbt och jag tackade och tog emot det. Jag har också haft ett samtal med en läkare på fertilitetsmottagningen i Gävle och jag kommer i v 6 + 3 ungefär få göra ett vaginalt ultraljud för att se om det möjligtvis är ett eget ägg som tagit sig eller om man kan se fler hinnsäckar redan då...

Några har undrat hur det kan ha gått till och vi vet ju inte om det är så för det är ju några som faktiskt bekräftat att de också fått plus redan 5 - 6 dagar efter en insättning så det kan ju vara så att det är de donerade äggen som tagit fäste! För oss spelar det ingen roll om det är vårt eget embryo som tagit sig eller ett donerat ägg men det är klart det skulle vara kul om det var en av varje!!

Nu har vi två dagar framför oss fyllda med planering och fest av våra vänner T & Å:s bröllop!!


Avslöjande nyheter RD 7 - (jag får skylla på min arbetskamrat)

Innan vi åkte till Åbo sa min arbetskamrat till mig att hon hade ett graviditetstest som låg hemma som hon inte skulle få någon användning för. Hon skulle ta med det till mig. Jag berättade för henne att jag denna gången lovat dyrt och heligt att inte t e s t a  t i d i g t.  Sagt och gjort. När vi kom tillbaka från Åbo och jag kom in på kontoret så låg testet där på skrivbordet. Gissa vad det var för test? Jo, ett RFSU - t e s t a  t i d i g t. Jag log lite för mig själv och stoppade ner testet i väskan. Det fick sedan ligga där några dagar tills...

 Idag är det nämligen 7 dagar sedan vi satte tillbaka två embryon men redan på dag 5 efter FET började jag snegla mer och mer på det där testet och OBS, inte på grund av att det var ett testa- tidigt-test. Det hade dessutom överskridit bäst före datum och jag tror inte på RFSU:s testa-tidigt-test. De har ingen bra kvalitet. Jag gjorde en överenskommelse med mig själv:
- ja ja, jag vet att jag inte skulle testa tidigare men vi har en stark tro att kanske, kanske mitt egna ägg tagit fart och blivit något och då är det ju inte för tidigt alls utan tvärtom, då har jag ju gått över tiden, då skulle det ju vara fint att få veta om vi har ett helt genetiskt syskon på gång med, så, jag testade på dag 5, helt enkelt för att liksom utesluta en graviditet med ett eget ägg. Jag tittade lite lojt på testet och var helt beredd på att det inte skulle hända något men VIPS  - där var ett PLUS!! Jag tror inget testa-tidigt-test i världen skulle kunna detektera en graviditet med några embryon som sattes in för 5 dagar sedan!?? Nej. Det kan inte bara va så.

Idag 7 dagar efter FET tog jag ett CB digital, nu tänkte jag att jag skulle få det svart på vitt, och det visar gravid 2-3 veckor vilket ju var då jag hade ägglossning, det är då befruktningen kan ha skett, så vår slutsats ÄR: Vi är gravida med ett helsyskon till Tusse!!!

Jag tror det har att göra med att jag åt progynon (östrogen) från CD 1 denna menscykel - jag fick ÄL en dag senare än jag fått de senaste månaderna OCH det var ett guldägg, men östrogenet hjälpte till tror jag - helt klart. Jag kände att det hände något med mig denna cykel och dessutom har de ju satt in två embryon i Finland - så hur många, det återstår att se, vi får ha en gissningslek...

Och här kommer den klassiska bilden, kunde inte låta bli. Skillnaden är att det är mitt test och ingen annans!!!




Sömnstörningar RD5-RD6

Jag har inte kunnat sova inatt. Jo två timmar ca men vaknade vid tre och har inte kunnat somna om sen dess. 

Ägnat mig åt grubbel. Funderat över gonapeptylsprutan. Läst cirka 10 ggr i Fass om den och som vanligt står det om massor av biverkningar. Bland annat sömnstörningar. En annan biverkan är missfall!!! Men man tänker ju att en ÄD-klinik inte ger en spruta till någon som nyligen gjort FET och den sprutan kan orsaka ett missfall??

Som tur är ska jag inte jobba idag. Det vet jag inte om jag klarat med två timmars sömn. Däremot ska jag träffa min psykolog för sista gången, tyvärr. Jag blev tilldelad 15 timmar och dem har vi nu avverkat. 

Gårdagen innehöll fantastisk kräftmiddag, hormonstörningar i form av gråtattacker, fnissattacker, ilska-sån där jag liksom känns som jag ska sprängas /- myrkrypningar i hela kroppen, översvallande kärleksrus och en dag som avslutades med hembakat bröd hos fina Maria. Vi försökte oss på att repa efter det men det gick absolut inte. Jag hade inget tålamod. Allt kändes bara fel i kroppen. 

 

RD 3 och drömmar

I morse tog jag Gonapeptyl-sprutan. Den är till för att underlätta implantationen. Jag vet inte så mycket mer om den än så. Det vet nog ingen annan heller... De har väl någon grund till att de ger alla sina patienter denna spruta. Jag tackar och tar emot, allt som de tror kan ha positiv effekt på donationen! Tror i alla fall att jag haft någon slags biverkan av sprutan idag. Jag fick nämligen yrsel och kände mig darrig där jag gick i kantarellskogen. Darrningen höll i sig inpå kvällen. Nu först känns det lite bättre. Vi var ute och letade efter svamp men jag fick gå hem efter ett tag. Det blev ändå en skön promenad där jag kom på en hel del bra idéer till våra vänners kommande bröllop nästa helg, som ju vi ska vara toastmasters på.

Jag är väldigt fixerad vid min mage märker jag. Jag har suttit och bokfört ikväll och det känns som att jag lägger märke till varenda liten muskel nedtill i magen och blir så pass medveten om det som kan vara på väg att hända inne i livmoderna att jag drar mig för att röra på mig för mycket. Löjligt, jag vet. Jag vill så gärna att våra små embryon ska trivas där inne och fortsätta leva!

Jag tar gärna emot tvillingar om det nu skulle bli det. Det enda som kanske inte går att genomföra då är vaginal förlossning, vilket jag så gärna skulle vilja uppleva igen. Det kanske låter konstigt att jag vill uppleva en vaginal förlossning efter det jag gått igenom. Förlossningen med Tusse var ju dessutom väldigt svår, förutom det tragiska att han var död så kämpade jag med krystvärkar i fyra timmar! Men det är just därför jag vill göra det igen, för att få uppleva det annorlunda och dessutom får höra det där skriket. Skriket. Det får man ju i och för sig vid planerat KS med men ändå... den förlösningen som blir när barnet äntligen pressar igenom huvudet och glider ut och dessutom få betalningen med hjälp av ett gällt barnskrik - det är min högsta dröm just nu!

RD 1 Bokcirkel

Berättade jag om att vi träffade en kvinna i Åbo som tillsammans med sin man också gör äggdonation. Vi hade bestämt träff innan.  De kommer från Göteborg. Det var ett mycket fint möte med henne! En mycket varm och kärleksfull människa! Hennes man kunde inte följa med på grund av jobbet denna gång. Vi åt lunch tillsammans och det kändes som att vi känt varandra länge! Nu är vi ruvare samtidigt hon och jag!

När vi kom tillbaka på morgonen till Stockholm gick vi först och låste in bagaget på centralen. Jag var ganska slut efter över 1 mils promenad i Åbo igår så jag satt sedan en del i kungsträdgården medan Krister kuskade runt och letade lite nya kläder, vilket kan vara bra att ha ibland. Jag njöt i fulla drag av att sitta stilla på en stol vid tehuset. Pratade en stund i telefonen med min syster och solen sken på mig. Jag hittade sen lite kläder som jag inhandlade och kände mig mycket glad och nöjd.

Vi sågs sen Krister och jag för en lunch på Hurry Curry och deras mat är väldigt god och det är inspirerande att titta in i deras kakfatssamling i kyldisken. Cafétankarna släpper inte. Jag tänker hela tiden på nya recept och hur vi skulle kunna utveckla Tuvalina i Trönödalen,   
Även vårt favoritcafé i Åbo, Evelina som ligger alldeles intill Kliniken har fantastiska bakverk. Bland annat en glutenfri cheescake. Hon tillverkar den av glutenfria kex och den var så snygg. Ångrar att jag inte tog en bild.

Vi har dock bestämt att vi inte kan fortsätta köra det på det sätt vi gjort i sommar med caféet. Det blev alldeles för stressat och pressat för mig. En annan variant kommer det bli, hur, det får visa sig.

Efter en frustrerande bilkö ut från Stockholm kom vi äntligen iväg hemåt och i sikte mot bokcirkeln som jag blivit inbjuden till. 7 kvinnor från Trönö träffas var sjätte vecka och har läst en gemensam bok! Kul! Jag kom två timmar försent. Det gjorde inget eftersom jag knappt hunnit läsa boken ändå. Kvällens bok som avhandlades var "Innan floden tar oss".  Jag ska fortsätta läsa den, för den är mycket bra. Jag är förövrigt jätteglad att ha blivit inbjuden till bokcirkeln! Det förgyller livet rejält att få träffas så och diskutera något som man gemensamt läst och dessutom med mycket trevliga människor!

Första ruvardagen är över. Lilla My och mumriken har nog haft det mycket bra idag och Tusses helsyskon kanske också ligger där och vill växa, vem vet? Dock såg inte läkaren någon gulkropp nu så då kanske den chansen är borta. Det borde väl synas en gulkropp en vecka efter ägglossning? Men den kanske var där men att läkaren inte tittade så noga...
Min slemhinna i går hade i alla fall vuxit från 6 mm till 10 mm på en vecka. Det kändes positivt!!

Imorgon blir det jobb som sjuksköterska. Livet är omväxlande!

My och mumrik

Nu har de flyttat in. Små avbilder av lilla My och SnusMumriken. Viljestarka, vänskapliga, musikaliska och busiga på samma gång. 


Det blev två embryon. Det ena gick från fyra till tre-celligt innan insättning och det andra delade sig till fem. 

Det tredje embryot vi hade i frysen överlevde inte. Så nu är det tomt där. 

Välkommen hem!

Hur många blir det?

Nu är vi snart på väg. Imorgon vid den här tiden har kanske två embryon flyttat in i min livmoder. Vi vet inte om de överlever. Kanske har inget överlevt. Tänk att hoppet blir lika starkt varje gång och besvikelsen lika stor om det misslyckas. 

Vi har varit hemma hos kära A och H. Om än en kort visit men dock så betydelsefull. Vi har ätit en middag och nu känner vi oss påfyllda/boostade med kärlek och glädje. 
Vi sprang därifrån så vi skulle hinna med t-banan till Värtahamnen (Gärdet). Tiden gick så fort!! 

Ett foto blev ju tvunget att tas för att visa för våra kommande barn. Tänk om det blir fler på samma gång? 

Just nu - tillförsikt. 



Snart redo för avfärd

Igen. Vi ska åka med båten igen. Finlandsbåten till Åbo. Jag tror jag stänger av lite det som sker nu runt oss. Jag är aningen ego märker jag. Men jag behöver nog det.  Detta är sista helgen vi har caféet öppet. En av mina allra bästa vänner gifter sig om två veckor och jag och Krister ska vara toastmasters. Vi har mycket roliga grejer att förbereda så förhoppningsvis kommer ruvardagarna gå ganska fort. Går allt som det ska får jag testdag den 27 augusti och denna gång ska jag inte testa tidigare.

Jag var tvungen att ringa till läkaren som gjorde ultraljudet häromdagen. Vad menade han egentligen med det han sa att det var en follikel som var ojämn. Var det en cysta på gång? Han förklarade och sa att det förmodligen var så att jag haft ägglossning men att det spelar ju ingen roll, upprepade han ett flertal gånger. Vadå spelar ingen roll, tänkte jag, men sa inget. Det klart det spelar roll! Vi är inte avhållsamma i denna process, tror han på allvar att vi är det? Lite lustig konversation när han var helt övertygad om att det inte var viktigt för mig att veta om jag haft ägglossning när det var det viktigaste av allt att få veta.  Hela samtalet gick ut på det för mig. Så nu hoppas jag det var ägglossning. Jag har tyvärr väldigt ont nedtill vid äggstocken nu och då och då väcks en oro om att det är en cysta men förmodligen är det min endometrioscysta som spökar av all östrogen. Jag passade också på att fråga om man kan få ägglossning när man äter progynon och det kunde man enligt denna överläkare i Hudiksvall. Jag har hört lite olika bud om det. Dosen av progynon är ändå ganska liten och då kan man få ägglossning. Jag hade ju LH-stegring i lördags så att han såg en follikel i måndags, som förmodligen släppt ifrån sig ett ägg var ju inte helt osannolikt.

Jag önskar så detta blir sista gången vi gör detta, i alla fall på ett bra tag. Det känns inte så hälsosamt att stoppa i sig all östrogen. Nu tar jag 8 mg per dag och i morgon ska jag börja med progesteronet. På måndag tinar de embryona. De tinar två embryon först och överlever dem så låter de det sista vara kvar i frysen annars blir de tvungna att ta fram det med. Nu gäller det att ni överlever!

På måndag kväll åker vi. Innan det ska vi passa på att hälsa på några kära vänner i Stockholm.

6 mm endometrium och 5 km jogging

Som rubriken lyder så visade VUL en 6 mm livmoderslemhinna idag på CD 12. Det är aningen tunt. Jag får knapra i mig dubbel dos östrogen på kvällen. Puh. Jag som trodde jag fått för mycket redan. Hoppas nu slemhinnan växer på sig lite till på tisdag. Jag frågade läkaren om han kunde se om jag hade haft ägglossning jag hade en follikel på 15 mm. Hm.. Han sa, men det är väl inte så viktigt nu! Han anar inte!! Det var positiv LH test i lördags. Vi satsar på en ÄD-bebis och en genetisk. Eller som vi skojar om. Det blir säkert trillingar!

Ikväll tog vi en joggingrunda. Jag blev förvånad att jag klarade 5 km i ett sträck. Blev knappt trött. Kanske är det kortisonet som gör det eller så har jag en fantastisk kondis. 

Östrogen

Har ätit progynon nu i tio dagar och idag undrar jag om det inte är biverkningar jag har. Ont i huvudet och illamående. Har aldrig känt så innan då jag faktiskt inte har ätit östrogen på detta sätt innan. Jag äter ju dem trots jag har en egen östrogenproduktion! Det måste ju innebära att det blir för mycket egentligen.

Har varit helt off idag. Knappt orkat gå och framåt kvällen fick jag olidlig huvudvärk. Jag trampade ändå iväg på cykeln  till en vän och efter jag varit där ett tag så var huvudvärken borta :-) 

Ni skriver så fina kommentarer. Tack!
Jag önskar så att jag nu kan ha det ok de närmaste dagarna och att UL på måndag visar grön gubbe.