Äggdonationsmöte

Nästa vecka är det dags för oss att åka till Åbo för en första konsultation. Papperen är förberedda. Det provsvar de vill vi ska ha med oss. Det enda vi väntar på nu är journalerna från Falun. Det var två veckor sedan jag frågade efter dem... har inte kommit än. Hoppas de hinner komma innan vi ska åka.

Det finns en sak jag fortfarande oroar mig för till max och det är att jag har någon slags infektion i livmodern som ska göra att embryot inte fastnar. Det kommer över mig då och då. Då spelar det ju ingen roll hur fina ägg vi får om det ändå är i livmodern problemet är. Jag orkar inte uppsöka en läkare igen och tjata mig till en undersökning.

Jag vet att det kan bli så att det inte fungerar på en gång. Äggdonation behöver inte innebära att vi lyckas på första försöket. Det kan ta ett antal gånger men det kan också gå bra på en gång.

Jag tror att detta IVF försök hade lyckats om vi hade fått ett fint embryo tillbaka. Min slemhinna var tjock och redo. Känner det på mig. Men nu hade vi inget embryo att få tillbaka.

Balansen ligger nu och väger mellan att släppa taget, leva som vanligt och ändå försöka jobba på affirmationen utifrån frågan: Tror jag innerst inne att en graviditet är möjlig för mig?

Det finns nämligen en hel del att göra med de inre emotionella skikten. Jag ska berätta mer om det snart. Jag ska börja arbeta med dem.

Jag har nu förstått att sorgen efter Tusse har inte bleknat, den har istället kapslats in. Trots att jag/vi har sörjt mycket första året så var den sorgen ändå inbäddad i chock. Nu har det gått ett år och sju månader sedan Tusse föddes och när mamma berättar för mig idag att hon tyckte det var så fruktansvärt svårt att se mig och Tusse, där på förlossningen, så fin som han var så hör jag mig själv bara säga ord till svar. Jag säger att jag förstår och att det visst var hemskt och jag säger att jag inte förstår det själv. Det är som att ju längre tiden går ju mer ofattbart blir det. Under orden gömmer sig en sån förtvivlan, ett ogenomträngligt mörker, en sån gråt som jag inte tror jag egentligen har gråtit eller har jag kanske det? Det är bara det att den förändras. Förut var den sorgsam men hoppfull, nu är den mer sorgsam och stum.