Läste ett inlägg i en blogg idag som helt plötsligt tornade sig upp inom mig nu i kväll. Kvinnan är gravid och hade en träff med sin barnmorska häromdagen. Hon hade verkligen poängterat för barnmorskan hur viktigt det var att hon fick all hjälp som gick att få med denna graviditet för det var förmodligen den enda hon skulle få i livet. Hon hade blivit gravid efter sju IVF försök.
Jag känner smärta när jag läser det hon skriver och det samtal hon hade med sin barnmorska och hur sedan barnmorskan tog henne på sånt allvar att hon bokade in två ultraljud i sen graviditet och gjorde en utförlig plan hur de skulle göra när förlossningen startade. Smärtan i mig består av tankar om hur jag kunde vara så naiv och inte stå på mig, varför begärde jag inte att de skulle bevaka mig mer, gjorde fler undersökningar - för det var ju så dyrbart det jag hade! Tusse var förmodligen den enda chans vi hade. Varför begärde jag inte mer av förlossningsvården?
Imorgon blir det Falun för Ultraljud och provtagning. Jag har sprutat i åtta dagar i morgon. Något borde synas där. Kanske finns det någon follikel i alla fall? Kanske kan de se när vi ska dit igen och eventuellt göra ägguthämtning.
Jag har inte varit lätt att leva med de senaste dagarna. Förlåt mig Krister!
Ibland är det också så frestande att falla ut i en argsint kommentar, bara för att jag aldrig fått göra så i hela mitt liv utan att bli skuldbelagd eller straffad. Jag hör reflektionen svepa genom mig, märker hur orden blir arga, jag har alltid bromsat dem och de blivit halva, har ändå fått straff för det men nu - forsar de ut, ilskan forsar... Kristers hår blåser i vinddraget av mina elaka ord - nej, jag överdriver lite nu... men ändå. Han står kvar. Han står kvar.
Visar inlägg med etikett relationer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett relationer. Visa alla inlägg
Tanke till handling
Först kände jag mig lite dum. Jag vågade inte fråga om er hjälp. Jag hade ju redan fått ett stort bidrag från en vän till IVF. Skulle jag våga fråga er alla där ute och alla jag känner på Facebook om att få till skänks ännu mer? Girighet? Känslor av skuld och skam uppenbarade sig inom mig.
Många bad mig öppna ett konto för ett tag sedan, så att de kunde sätta in en liten gåva. Jag räknade snabbt ihop att om alla mina vänner på FB satte in 100 kr var så skulle vi ha pengar till ett helt nytt IVF försök! Jag tänkte OJ, kan man göra så?
Tillslut vågade jag sätta ut kontonumret och jag vågade be om er hjälp. Men efter de följande inlägg jag gjort här på bloggen har jag börjat tvivla på om jag gjort rätt. Det var som det blev tyst på något sätt. Missförstå mig inte nu, det var flera som satte in pengar och det gjorde mig jätteglad!
Min pappa dog och jag tappade andan lite granna. Kanske gjorde ni det med? Kanske blev det för mycket? Kommentarerna från er försvann ett kort ögonblick och likaså på Facebook, blev det lite tomt. Jag tänkte att nu har jag nog fått min kvot. Nu har jag fått tillräckligt från alla och jag har inte orkat och hunnit läsa så mycket vad ni andra skrivit så därför är det nog ingen som är intresserad mer... Givandet och tagandet hade tippat över åt för mycket tagande. Många trodde nog att det behövdes så mycket med. Egentligen hade det räckt med 50 kr från er var...Så många är ni!
I går kväll var jag nära att lägga ned bloggen. Det kändes meningslöst på något sätt.
Men så tänkte jag att jag berättar lite om hur jag tänker och känner istället och helt plötsligt så förstår jag att alla ni nog tänkt en hel del med (ni har ju fullt upp med era liv också) och nu när jag berättade så fick jag ta del av era tankar! Därefter föll det ena efter det andra på plats.
Nu har ni visat att ni går från tanke till handling. Ni gör en stor gärning och min högsta dröm just nu det är att få dela detta med er! Tänk om det lyckas nästa gång - Tänk vilken lycka. Just nu i denna stund är allt möjligt och genom era kärlekshandlingar så får jag kraft att gå vidare! Era tankar är guld värda, ni som läser är så betydelsefulla. Jag vill ta del av det ni tänker och känner med.
Många bad mig öppna ett konto för ett tag sedan, så att de kunde sätta in en liten gåva. Jag räknade snabbt ihop att om alla mina vänner på FB satte in 100 kr var så skulle vi ha pengar till ett helt nytt IVF försök! Jag tänkte OJ, kan man göra så?
Tillslut vågade jag sätta ut kontonumret och jag vågade be om er hjälp. Men efter de följande inlägg jag gjort här på bloggen har jag börjat tvivla på om jag gjort rätt. Det var som det blev tyst på något sätt. Missförstå mig inte nu, det var flera som satte in pengar och det gjorde mig jätteglad!
Min pappa dog och jag tappade andan lite granna. Kanske gjorde ni det med? Kanske blev det för mycket? Kommentarerna från er försvann ett kort ögonblick och likaså på Facebook, blev det lite tomt. Jag tänkte att nu har jag nog fått min kvot. Nu har jag fått tillräckligt från alla och jag har inte orkat och hunnit läsa så mycket vad ni andra skrivit så därför är det nog ingen som är intresserad mer... Givandet och tagandet hade tippat över åt för mycket tagande. Många trodde nog att det behövdes så mycket med. Egentligen hade det räckt med 50 kr från er var...Så många är ni!
I går kväll var jag nära att lägga ned bloggen. Det kändes meningslöst på något sätt.
Men så tänkte jag att jag berättar lite om hur jag tänker och känner istället och helt plötsligt så förstår jag att alla ni nog tänkt en hel del med (ni har ju fullt upp med era liv också) och nu när jag berättade så fick jag ta del av era tankar! Därefter föll det ena efter det andra på plats.
Nu har ni visat att ni går från tanke till handling. Ni gör en stor gärning och min högsta dröm just nu det är att få dela detta med er! Tänk om det lyckas nästa gång - Tänk vilken lycka. Just nu i denna stund är allt möjligt och genom era kärlekshandlingar så får jag kraft att gå vidare! Era tankar är guld värda, ni som läser är så betydelsefulla. Jag vill ta del av det ni tänker och känner med.
Stanna kvar här hos mig i solen
Krister talar allvar till mig med kärlek i ögonen. Han ler med sitt hjärta.
Stanna kvar här hos mig i solen, säger han.
I svåra samtal med människor som funnits i min närvaro hela mitt liv, med mycket sorg och besvikelser så gäller det att stanna kvar i solen. Uppe på land, bland grönskande träd och blommor. Det gäller att vara på sin vakt. Kanske hitta en sak att hålla i sin hand där jag påminns om Kristers ord.
I samma stund kommer ett mail från en bloggvän som har kommit att bli en väldigt stöttande samtalspartner. Hon berättar om övningen där man föreställer sig att man gnuggar fram en varm, gul sol mellan händerna och sträcker sedan upp händerna över huvudet och låter solen sprida sina strålar över hela kroppen. Strålarna rinner ned över hela mig. Nu skickar jag de strålarna till dig med LadyBond - du behöver dem så väl!
Stanna kvar här hos mig i solen, säger han.
I svåra samtal med människor som funnits i min närvaro hela mitt liv, med mycket sorg och besvikelser så gäller det att stanna kvar i solen. Uppe på land, bland grönskande träd och blommor. Det gäller att vara på sin vakt. Kanske hitta en sak att hålla i sin hand där jag påminns om Kristers ord.
I samma stund kommer ett mail från en bloggvän som har kommit att bli en väldigt stöttande samtalspartner. Hon berättar om övningen där man föreställer sig att man gnuggar fram en varm, gul sol mellan händerna och sträcker sedan upp händerna över huvudet och låter solen sprida sina strålar över hela kroppen. Strålarna rinner ned över hela mig. Nu skickar jag de strålarna till dig med LadyBond - du behöver dem så väl!
Utestängd
Den finns inte där
kontakten.
Det självklara
det som var förut
frågan
hur mår du
Obesvarat
inte längre efterfrågat.
Inte längre meningen
att efterfrågas.
Vad ska frågas då
Vad behöver sägas
Vad fattas
Kontakten bruten
ingen handling finns att tillgå.
Inte några ord.
Är det tiden
som ska inväntas nu
I så fall är tiden inte min vän.
Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, relationer, tiden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)