Stockholmsbesök

Stockholmsresan började rörigt. Paus på Max i Uppsala - middag. Toalettbesök och konstaterad blödning på dag 18 i menscykeln. Hör läkarens ord eka inom mig: att min ägglossning fungerar nog inte riktigt som den ska och därför får jag småblödningar i mitten på cykeln. På Max satt minst tre gravida förnöjda kvinnor och mumsade oskyldigt på sina hamburgare. Själv satt jag och knaprade på en torftig sallad, tråkigt gjord, osmaklig. Jag ville skrika. Jag ville gå ut på vägen och lägga mig där och vänta på att någon skulle köra över mig.

En halvtimme senare befann vi oss, Vi - Två personer i jakten efter Jakobsbergsskylten på E4:an. Vi hittade inte hem till våra vänner. Jag stirrade på GPS:en med gråten skrikande innanför struphuvudet. Jag såg inget och visste inget. Hade förlorat förmågan att förstå hur man hittar på en väg.

Tillslut framme. En varm kram och en kopp te med några stearinljus. Varma och validerande vänskapliga samtal.

Dagen efter kändes det bättre. Träffade fler av mina underbara vänner. Caféer. Utställning av vännen på caféet. Kul och mycket fint! Sen, nästa jättegulliga supervännen och världens bästa samtal och då, mitt i samtalet kommer en man fram till oss och mumlar något med en karta i handen. Vi förstod inget. Efteråt förstod jag. Han stal min mobiltelefon! Flera månaders inläsning av röstmemo och bilder gick förlorade. Först blev jag krossad och skakad. Men på något sätt så släppte det ganska fort. Jag tror inte jag kan bli mer krossad. Mitt hjärta är redan krossat - hur kan det då bli det ännu mer? Nej... jag tror inte det. Väl hemma hos nästa vän fick vi så god middag och ännu fler kärleksfulla samtal så mobiltelefonen glömdes bort.

Tanken med resan var att träffa en hypnosterapeut - en erfaren sådan som även håller på med NLP = Neurolingvistisk programmering. Det var ett bra möte hos terapeuten. Mycket speciell man. Hypnos kan öka glädjecentrum i hjärnan om man arbetar med det ingående. Jag trodde honom, allt han sa gick in. Han satte fingret direkt på vad som var mina "hinder" för tillfället. Han sa jag hade en speciell färdighet att kunna försätta mig i hypnos snabbt. Jag trodde det berodde på att jag var så trött. Jag somnade nästan. Mitt huvud nickade till flera gånger och jag hörde honom prata om en rulltrappa som gick nedåt, nedåt och nedåt.

Efteråt kände jag mig befriad. Vi bestämde oss för att äta på en indisk restaurang i Uppsala på vägen hem. Mysigt och gott. Kärleken spirade mellan oss.

Kyla mötte oss när vi såg p-boten som vi fått när vi kom tillbaka till bilen. Det visade sig att jag betalat avgiften i FEL automat och det kunde inte denna p-vakt ha lite överseende med. Det är lite trögt. Det kärvar liksom. Frågan är om jag skulle åkt till Stockholm över huvudtaget? Jag är inte tillräckligt fokuserad. Min sorg gör mig frånvarande.

Idag är det 1 1/2 år sedan precis som Tusse föddes. Idag tog jag en graviditetstest bara för att se, kanske...men nej. Inte.