sorgens reservoar

Bevarar den, håller den inom mig som ett rum. En behållare. Ett förvar. En reservoar.

Försöker inte vara positiv, jobbar på en tillåtande acceptans. Men jag är inte rolig att ha att göra med just nu. Försöker att ha en något sånär ljus inställning på morgonen. Ser efter det vi har. Vi har så mycket.

Vi har så många möjligheter. Huset är fullt av möjligheter och det skapar en stress med.

Sorgen efter Tusse, vår älskade son finns där i reservoaren och blir ännu mer påtaglig när Lilla Ru inte verkat fastna.

Har bestämt mig för att vi ska göra allt för att inbringa pengar på olika sätt. Vi kan göra en skiva och sälja, vi kan ordna fester i vårt hus, en stödfest för ett levande barn och vi kan ordna en insamling här på internet. Framförallt kan vi se till att få igång vår verksamhet, vårt företag: Tuvalina i Trönödalen.

Det som vi i gengäld sen kan ge tillbaka till er att ni kan få komma hit till vår gård och gå en kurs, äta gott, sova över några dagar i vår B & B. Vill ni ha underhållning på er fest kan ni få ett bra pris för det. Krister spelar i fyra timmar nästan utan paus och bjuder på det mesta ni önskar.

Med allt detta vill jag säga att det är ruvardag 13 idag och det är fortfarande minus på stickan. Jag tror inte längre på detta försök. Nu måste vi gå vidare till nästa och till det behöver vi pengar, tro, hopp och kraft! Vi skulle naturligtvis tagit ett banklån som alla andra om vi hade fått. Men vi får inte det och varför vi inte får det förstår vi inte. Jag jobbar heltid och Krister har aldrig lånat i hela sitt liv. Inga betalningsanmärkningar. Inte heller får vi bruttolöneavdrag genom min arbetsgivare, Söderhamns Kommun. De har aldrig gjort sånt förut och vill inte ge oss det av någon anledning som jag inte heller förstår.

På fredag den officiella testdagen, när det kommer visa sig ett minus på testet, så startar jag en insamling här på bloggen och hoppas på att bäckar små kan bli till en stor å! Vad tror ni, kan det fungera?

All min kärlek till er fina läsare

Anne

Dagen efter att Tusse fötts. Han har precis fått sina kläder på sig.

Ringar på vattnet

Glöm inte att det ni skriver skapar ringar på vattnet och skapar ljusfyllda tankar. Det ni skrivit till mig har betytt mycket och jag ville inte på nåt sätt i förra inlägget förminska era hoppfulla tankar om att det var för tidigt och att ni fortfarande tror på Lilla Ru!

Jag snor min bloggvän Annas myntade begrepp: NÄTKÄRLEK!

Jeans i vårsol

Jag har satt på mig ett par jeans, första gången efter Tusse föddes, faktiskt. Jag har inte gått ned speciellt mycket i vikt efter förlossningen och har inte trott att jag kunnat ha jeansen. Men nu sitter de på och det var väl inget jag trodde om ruvardag 12. Trodde väl att det skulle vara tvärtom egentligen, att magen skulle vara svullen... Istället känner jag att jag mår bättre fysiskt än jag gjort på väldigt länge.

Jag har faktiskt gett upp den här gången och konstigt nog känner jag mig inte helt nedbruten. Jag vet att det kanske var för tidigt att testa igår men eftersom jag har varit gravid för inte alltför länge sedan så tänker jag att jag borde känna lite hur ligamenten rör sig i alla fall om nu Lilla Ru hade varit där och grott...

Progynon - östrogenpillrena jag tar, har förmodligen den effekten att den skjuter upp mensen som borde kommit nu...

Därför kommer den oron krypande som ett brev på posten. Progynon och endometrios är nog ingen bra kombination! Det kan göra att endometriosen späs på. Därför har jag ringt till kliniken idag och hoppas få en dialog kring det.

Ruvardag 11 och Minus

Jag drömde inatt att jag gick till jobbet och fick mens där. Jag fick panik och visste inte var jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra för att inte bryta ihop där på jobbet? En känsla som jag haft så många gånger förr, en vågskål av känslor och tankar som det gäller att förhålla sig till. Så var mitt liv förr. Alltid detta kaos att förhålla sig till.

Efter det att jag träffat Krister så har mitt liv sett annorlunda ut. Det har inte behövt bli så att jag varit tvungen att gå iväg hemifrån och känt ångest. Det har inte varit så att jag de stunder jag varit ifrån Krister så har jag känt mig så orolig att jag klättrat på väggarna. Så var det förr. Med de jag trott jag älskat förr. Men det var inte kärlek. Det var något annat. Det har jag förstått nu.

Drömmen inatt kändes så sann. Jag har haft mensvärk i dag på ett sånt sätt som jag brukar ha när jag ska få mens. Jag var tvungen att ta ett graviditetstest. Det visade minus. Krister tror det är för tidigt. Krister fortsätter tro.

Jag tror att Lilla Ru flygit iväg till sin Storebror.

Ruvardag 10

Lilla Ru, din pappa tror på dig så mycket ska du veta och din mamma försöker tro varje dag. Jag lovar.

Idag och igår frös jag och nu i skrivandets stund har jag blivit varm. Det är oerhört svårt att veta vad som är vad i detta och det är det som är så plågsamt.

Lite molande mensvärk men inget som är markant och tar över.

I början när jag var gravid med Tusse kände jag nog inget. Jag visste ju inte om det då heller i och för sig men det enda jag kände var som vanligt. Jag hade mensvärk och väntade att mensen skulle komma, men den kom inte och mensvärken blev inte lika kraftfull som den brukar heller.

Som tur är har det kommit hit två trevliga musiker nu så jag får distrahera mig en stund. Ska sjunga lite och plinka på elgitarren. 

Ruvardag 8

Idag kom räkningen från IVF kliniken. Den var väntad och denna gång känns det lätt att få betala den, då vi fått hela summan på behandlingen av en vän till mig!! Förstår ni det? Vi har fått hela summan som en gåva.

Jag har fått lägga band på mig flera gånger så att jag inte ska tacka ihjäl henne likt en karaktär i en Tjechovpjäs,  en undersåte i Tsar-Ryssland, som tackar och bugar tills de bugat ned pannan i golvet och fått blåmärken där. Det är en konst att ta emot. En stor konst. Hon har bara gjort ett stordåd för oss, en sån oerhörd kärlekshandling!

Idag har jag varit yr i huvudet, haft sug på sött hela dagen och varit oerhört trött. Trött är ju jag från och till ändå så det är egentligen inget ovanligt.

I och med yrseln, tröttheten och suget på mat hela tiden så har jag fått en rejäl portion hopp idag vilket jag egentligen inte vill ha. Men hur ska jag kunna skydda mig från besvikelse om det inte går bra den här gången? Det går inte att skydda sig. Nej. Det går bara inte. Det är bara att ta orkankänslorna när de kommer. De kommer komma som en våg och lämna mig på en öde strand för några dagar. Det är bara att hålla fast i en uppsköljd träbit och hålla sig kvar så gott det går vid ytan.

Ruvarstatus

Eftersom det här har kommit att bli en IVF blogg också, då det är det vi håller på med för fullt så krävs nu ett ruvarstatus.

Jag befinner mig på Ruvardag 7 idag. Två dagar har jag från och till haft mensvärk, detta oroar mig då jag tror jag ska få mens.

Inga andra symtom, jo, kanske det att brösten är aningen större... jag vet att olika symtom kan vara biverkningar på progesteronet. Jag vet att det kan kännas på så olika sätt och inget är egentligen någon garanti för något. Min oro handlar egentligen inte så mycket om att Lilla Ru inte skulle vara ett kompetent embryo utan att min slemhinna inte är tillräckligt kompetent för att kunna ta emot ett embryo. Det har att göra med att min lutealfas de senaste månaderna blivit kortare och kortare.

Jag är enormt tacksam att få vara hemma från jobbet och på så sätt skydda mig ifrån att få magsjuka!

Blomma till min chef och en färdig inbjudan

Min chef på Västerbacken är fantastisk! Vilken support! Jag hinner bara komma in i omklädningsrummet för att byta om inför mitt kvällspass så kommer hon in där och meddelar att det är vinterkräksjuka på avdelningen (calicivirus). Hon vet ju allt om vårt IVF och jag har sagt att jag är livrädd för att bli sjuk nu mitt i ruvningen. Hon råder mig därför att åka hem och inte jobba på några dagar. Jag kommer förmodligen få semester. Allt för Lilla Ru! Vilken chef jag har! TACK OMTÄNKSAMMA DU!

Nu till nattens äventyr:
Vi är vakna till halv fyra i natt. Kommer på runt två att vi ska spela in en låt till ett bildspel. Innan det har vi äntligen fått ordning på vår inbjudan som vi nu skickat ut till alla som vi ska bjuda till vårt - BRÖLLOP - som ska gå av stapeln den 30 juni.

Jag skulle vilja bjuda alla er med! Förstår ni det? Men det är ju tyvärr inte praktiskt möjligt. Även om vi har ett stort hus så kommer vi ändå bli tvungna att använda gården som middagsplats. Möjligheterna är stora att göra gården till en festplats och med kyrkan rakt över grusvägen så kommer det bli en perfekt fest - det är jag övertygad om.

Tillbaka till kl två inatt. Vi gjorde ett bildspel som vi tänkte lägga ut på bloggen för vårt bröllop och kom på att vi skulle vilja ha en vardagsrumssjungen bakgrundssång till den. Lite opretentiös så där och soft. Lika som jag, heter den.

 








Utan ägg till frysen och ingen poesi

Fick brev idag från kliniken. Två meningar. Tyvärr hade inget embryo klarat långtidsodlingen. Inget till frysen.

Vad är det då som säger att Lilla Ru har kraft och potential?

Stöd som vibrerande trådar

Jag känner ert stöd som vibrerande trådar i luften. Elektricitet. God sån som snabbverkande insulin.

Mer så. Mer så. Jag finns här men hinner inte alltid med alla kommentarer och att ge respons. Jag glömmer er inte. Ni alla är viktiga. Så viktiga.

Lilla Ru har guppat runt i fyra dygn nu där inne i livmodern. Hoppas du får fäste mitt lilla Ru.

Jag har fått tillbaka min kramp i benen om nätterna. Samma hade jag när jag var gravid. Det har med hormonerna att göra. Östrogen och progestron. Livets hormoner.



Ruvardag 2

Lilla Ru ligger där inne och guppar. Jag vet inte om h*n fäst sig eller inte. Det vet man inte förrän det eventuellt kommer blod eller om det eventuellt kommer ett plus på graviditetsstickan.

Eller kanske eventuellt kan man känna lite graviditetstecken men det tror jag nog inte på. Alla hormoner hit och dit spelar nog mig ett spratt är jag rädd.

Idag har jag inte varit snäll mot mig själv och det känns inte så bra eftersom jag är på ruvardag 2. Kanske är Lilla Ru på väg att fästa nu och så står jag och bråkar och håller på. Livet erbjuder så mycket och det finns en uppsjö av nu och kärlek men om det inte går att kommunicera då går jag sönder!

Jag saknar en professionell samtalskontakt. Eller så ringer jag mina vänner för lite. Jag vet inte. Det enda jag vet är jag syltar in mig i sånt som jag inte borde sylta in mig i och jag är stressad över att tiden inte räcker till. Inget ovanligt fenomen.
 
På vägen hem från jobbet ikväll, fick jag plötsligt tillbaka bilden hur jag ligger där på britsen den 18 april och barnmorskan letar och letar med dopplern. Skräcken men samtidigt bekräftelsen på vad jag innerst inne anat. Idag är det 10 månader sen.

Jag sitter i bilen och tårarna gör en dimridå i mina ögon. En kort sekund tror jag att jag ska släppa ratten och bara glida rakt ut på åkern. Jag vill ge upp. Sjunka nedåt och möta marken och få vakna sen och inse att det bara var en hallucinatorisk dröm.

Sen har jag hittat en intressant artikel här som handlar om faktorer som spelar in för att ägget ska fästa i livmoderns slemhinna. Artikeln är skriven 2007 och jag undrar, vad hände med den forskningen sen?

Nu är det sprutdags igen. Drar mig lite för svidsprutan. Fragmin, here I come. 



PUPO

In i rummet och upp i gynstolen igen. Glida ned väldigt långt så han kommer åt. Krister på min högra sida. Håller handen. Först en titt på slemhinnan som ser fin ut. Därefter sätts Lilla Ru på plats.

Efteråt kan man se med Ultraljudsstaven att det är lite vätska runt själva embryot, man ser det sväva runt där inne i livmodern. Det är vätskan embryot legat i när den befruktades.

8 celler hade hunnit utvecklas på Lilla Ru. Det är positivt och glädjande. De andra två embryona får ligga kvar i värmeskåpet och om de anser att de utvecklats fint, så får de frysas in så vi kan ha dem till fler försök.

Läkaren skrev ut Progynon, 2 mg, som är ett estradiol som jag ska ta som ett hormontillskott fram till graviditetstestet. Jag ska också ta Tablett Trombyl samt injektion Fragmin. Det var en nyttig lärdom att injicera Fragmin på sig själv ikväll - Gör det så ont på patienterna med, när jag flinkt och distinkt sprutar in denna Fragmin? Det gjorde nämligen jätteont på mig. Får hitta ett bättre ställe för morgondagens injektion. Uppe på denna behandling ska jag ta progesteron stolpiller morgon och kväll... och om jag får svamp så fick jag behandling för det med.

Om jag blir gravid ska jag behandla mig med Fragmin länge, mycket länge.

Imorgon börjar ruvardag 1 (RD 1) och min kära bloggvän ladybond påminde mig om begreppet PUPO som har myntats av en väldigt vetgirig och kunnig kvinna i forum på Familje-Livs sajten. Förövrigt har hon initierat en hemsida som ska handla om allt som har med IVF att göra. 

PUPO = Pregnant until proven otherwise!

Lilla Ru

Nu sitter vi i bilen på väg till Falun igen. Idag är den stora dagen då Lilla Ru ska välkomnas till livmodern. Vi döpte embryot till Lilla Ru. Vi hoppas så att lilla Ru ska trivas i min livmoder.

De andra två groddarna odlas vidare för att sen förhoppningsvis vara så fina att de kan frysas in. Vi får reda på om de lyckats frysa in de embryon brevledes.

Våra fina embryon

Vi fick ut fyra ägg. Av de fyra är tre befruktade! Det får man anse är ett bra resultat.

Nu är de alltså små embryon. Små förstadier till Tussesyskon!

Ett av dessa ska planteras in i min livmoder på torsdag. I tre dagar kommer de alltså få ligga och dela sig lite till. Vi kan bara hoppas att förutsättningarna att ett embryo ska fästa är så goda att det tar sig ända fram till ett levande barn!

Drömmen att få genomföra en förlossning och föda ett barn som tar sitt första andetag och jag får höra ett skrik som genomborrar hela mitt hjärta och själ är så stark att jag skulle kunna bestiga berg för att få uppleva det!

Idag är det en bra dag.

Krister och jag på kliniken, innan själva äggplocket!

Ordens kraft!

Faktum är att jag valt att skriva som jag gör av den anledningen att jag inte vill vara ytlig. Jag tycker inte det ger något att vara ytlig. Jag tycker inte det är någon vits att bara ge en del av sig själv, en fasad som enbart tar upp det yttre. Ärligt talat så vet jag inte hur man är när man är ytlig...


Jag fick frågan igår om det verkligen är sant den kärlek alla visar oss genom ord på internet (här på bloggen och på facebook) och jag svarade tveklöst: Det klart det är sant. Alla era kommentarer är sanna  och ni visar ett enormt engagemang och omtänksamhet.

Varför överhuvudtaget hänga upp sig på en sån fundering?

Ta in det som är positivt och konstruktivt! Ord skrivs och sprids vidare och går in i det undermedvetna och planterar sig där. Ord med kraft, glädje, framåtanda och hopp! Än sen om det inte kanske menas i alla lägen. Än sen? Orden sätter frön som gror. Orden är viktiga!

Jag har mina nära vänner. De finns där! Alla andra där ute i internetvärlden som engagerar sig kanske inte skulle stå där med dörren öppen om jag rent fysiskt skulle ramla in där en vacker dag. Vad vet jag. Än sen? Det är fantastiska ord och en positiv ljus kraft!


Dr Omvänd och lyckat Äggplock

Fyra ägg fick Dr Arrogant ut! Den femte blåsan var en endometrioscysta. Imorgon förmiddag får vi reda på hur många ägg som blivit befruktade.

Allt gick mycket bra och doktorn ansträngde sig helhjärtat för att inte vara arrogant. Det uppskattade jag och log åt honom mitt vackraste leende och tackade när vi gick ut.

Kristers insats var svår att utföra. Det fanns lite tidningar där inne men de var så snöpliga på nåt sätt och innehöll en del roliga historier som han fastnade på istället. Men resultatet blev godkänt i slutänden och det är ju huvudsaken.

Fina älskade Krister. Tänk om livet var dubbelt så långt från nu så finge jag leva längre tillsammans med honom. Nu får vi istället ta vara på den tid vi har!

Jag har fått höra att jag lämnar ut mig och K för mycket i min blogg. Tycker ni det?

Avslöjande

Vet att vi inte borde. Men vi gjorde det. Vi gjorde en säkerhetsåtgärd utifall äggen skulle få för sig att rymma. Nu finns det en gardering. Små fina simmare som ligger och väntar utifall ett ägg skulle få för sig att släppa.
        
                        Man får inte göra så förstår ni. Det är förbjudet att göra så under en IVF behandling. 


Nu avslöjar jag denna exklusiva nyhet för er.  Visst är det spännande, så säg?

Vi har haft besök hela helgen av ännu fler fina bra vänner! De har åkt pulka och jag har gått lite upp och ned i backen för att hålla värmen. Vi har ätit gott och jag har fått mycket inspiration och energi.

I morgon halv sju så åker vi till Falun - för att träffa doktor arrogant som ska vara så fantastiskt skicklig på ägguthämtning. (Ni läste kanske i en artikel om bemötandet i vården att det finns en myt om att de läkare som är mest arroganta är de mest skickliga). Det går alltså inte att både vara skicklig och socialt kompetent. Utan bara antingen det ena eller det andra... eller...?

Jag har en del saker jag vill be honom om och fråga honom om. Jag vill kunna ge mig själv fragminsprutor den första tiden efter äggåterföringen. Jag vill också fråga honom om det kan vara idé för mig att få tillskott av östrogen eftersom min hormonbalans varit så urspårad.


Tusses tremänning i pulkabacken med Krister. Tusse skulle varit 1 1/2 månad äldre än honom.



Ägglossningsspruta

Igår kväll var kvällen för den sista stimuleringssprutan. Magen har sina blåmärken efter 18 stick med två olika grovlekar. Den ena sprutan är mer som en insulinpenna och den andra är en vanlig kanyl nämligen en sån man har till att ge nålar subcutant, alltså under huden.

Min mage har skött sig bra tycker jag. Det har varit lätt att ge mig själv sprutorna.

Ikväll har jag tagit ägglossningssprutan och det är nu det gäller att inte äggen rymmer.

På måndag kl 9.00 ska vi vara i Falun för att plocka ut äggen ur blåsorna. Jag hoppas att det är några ägg där så det inte bara är tomma "hus".

Nu är det nära, till något som kanske blir en ny början...

rädsla för rymning

Allt lägger sig en stund på plats. Oron släpper. I nästa stund är den tillbaka med full kraft.

Tänk om äggen rymmer?

förväntan och fasa

 
Jag var helt övertygad om att det bara var cystor vi skulle få se på ultraljudsskärmen. Den bästa läkaren på hela kliniken tog emot oss och hon började med att fråga hur det var med oss. Vi gick igenom det som hänt den senaste tiden.

Sen böjde hon sig fram och la handen på mitt knä, nu ska vi se efter och vi utgår från att det är positivt. Mitt inre tog ett skutt av förväntan och fasa.

- Är du säker på att det inte är cystor, sa jag till henne när hon visade 4 – 5 blåsor på skärmen som satt där i min äggstock. De var 10 – 15 mm stora och hon sa med trovärdig stämma att det klart hon är säker. Hon skulle aldrig ta fel på det.

Inom mig kände jag sån glädje att jag ville gråta. En blandning av sorg, smärta och glädje att äntligen få ett litet steg i rätt riktning. Jag vet att det är långt kvar. Inuti de där äggblåsorna ska det finnas ägg också. Men det räcker med ett ägg, ett riktigt bra ett, som är lika bra som Tusse!

Medgång

Äntligen lite medgång. Hormonstimuleringen har gått bra. Fyra - fem fina äggblåsor kunde ses i min äggstock. Nu blir det Äggplock torsdag eller fredag. Får besked i eftermiddag. Känns som om mitt hopp kommer tillbaka nu. Älskade Tusse, hoppas du får ett syskon snart.

Sårbarheten

 
En patient på mitt jobb fick mig att tänka häromdagen. Hon har en ovanlig nervsjukdom som gör att hennes rörelseförmåga blir mer och mer inskränkt. Hon har svår smärta. Men jag tror också att hennes psykiska sårbarhet är väldigt stor. Hon har ingen plattform att falla tillbaka på när allt omkring henne rasar, i detta fall hennes kropp. I intervaller av hejdlös gråt gav hon uttryck för att livet inte var värt att leva mer och en förtvivlad fråga hur det kunde bli så här? Hon sa inget, hon bara grät. Det var som om jag kunde läsa hennes tankar och känslor.

Vad är det som gör att vissa ändå hittar någon slags kraft och ljus i det allra mest svåra?

Krister har berättat för mig att när han var sju år och det var som värst i hans familj så tänkte han att det var som att gå till tandläkaren. Om en halvtimme var det över. Någonstans inom sig så tog han ett beslut att inte låta sig trampas på. Det blev hans strategi. Det beslutet har gjort att han inte har ansett att andras problem har med honom att göra, han tog inte in det i sitt inre och lät sig dräneras av det. Utan höll det svåra på avstånd. Det har inte gjort honom känslolös utan tvärtom väldigt kärleksfull.

Min sårbarhet har alltid funnits där. Kanske ett anlag redan när jag var född. Ett litet anlag för extra känslighet. Genom den miljö jag sedan växte upp i så har sårbarheten ökat och spätts på då jag ej fått verktyg att hantera den. Min sårbarhet skulle ha blivit bäst skyddad av en förstående och ödmjuk omgivning. Då skulle inte mina sår brustit upp för mycket utan hållt sig på en rimlig läkningsnivå.

Idag är min sårbarhet något sånär under kontroll. Jag vill använda ordet kontroll i det här sammanhanget för det är det jag behöver. Jag behöver kontroll över vissa sidor i mig för min egen skull. Jag är medveten om vad som gör mig mer sårbar och jag försöker anpassa mitt liv efter det. Utöver det så har jag en fantastiskt förstående och bekräftande man som gör att min sårbarhet får lättare att läka. Den omgivande miljön, som jag nämnde tidigare är nu läkande och konstruktiv.

Med min sårbarhetshistoria i bagaget och tillsammans med att jag fött en fin liten död Tusseson orsakar det stora behov för mig när jag hamnar i situationer där min sårbarhet blir hotad att spricka upp.

Jag vaknade nu i natt och grät mängder för hur illa bemött jag blivit på IVF kliniken men även rent medicinskt felbehandlad och inser vilka konsekvenser det kan få eftersom det finns risk att jag behöver bli sjukskriven snart om detta fortsätter. Ett illa bemötande i vården får stora konsekvenser på flera plan – psykologiskt, fysiologiskt och ekonomiskt.

Här är en intressant artikel i DN om ovanstående tankar. 



Dra ned på kraven

Idag är en tung dag. Kraven behöver släppa lite. Min kropp längtar efter att vara pigg. Den är allt annat än pigg. Varje kväll nya föresatser som grusas på morgonen. Det är inte så att tankarna är destruktiva, tvärtom, de vill för mycket. Därför tillbaka till påminnelsen om att andas, värna, acceptera - ta in solens ljus trots den köldknäpp som drabbat oss. Göra mindfulness övningarna.

Det är femte dagen med behandlingen av gonal-f som är ett follikelstimulerande hormon. Det känns lite i magen men inte alls mycket. Tyvärr tror jag att mina östrogenhalter i kroppen har tagit semester. Mina förhoppningar inför måndagens blodprov är inte stora. Jag bereder mig på att de kommer säga att jag ska avbryta behandlingen.

Tack alla ni där ute som läser min blogg. Jag behöver er!

Alla ni som läser som håller på med IVF. Känner ni något under sprutbehandlingen, i äggstockarna t.ex. att något är på gång?