Vanmakt

Jag var så arg igår så att jag skakade men denna ilska var förgörande för mig eftersom jag var maktlös att göra något åt det jag var arg på. Jag har då fått lära mig att erkänna och validera ilskan och sedan göra omvänt. Nämligen tänka snällt på personen som har utlöst min känsla och vara ödmjuk inför det hela. Igår kunde jag inte. Min inneboende har kränkt mig genom att bara egenmäktigt bestämma hur han ska betala hyran och hur mycket. Dessutom kan han inte heller föra sig med andra trots att han är 40 år. Åldern har nog ingen betydelse i detta sammanhang. Han flyttade in hos mig den 1 juni, två veckor senare såg hans rum ut som en soptipp, det luktade fotsvett i hela lägenheten och karln ligger vid sin dörröppning och kollar in sin dator med fötterna utanför sin rumsdörr, med fötterna ute i hallen, alltså. Jag började misstänka att något inte stod rätt till med människan. Vad jag än sa så skulle han hävda sin rätt. Han liksom förföljde mig med ingående samtal om hur han skulle köpa rakhyvel och raklödder och att hans pappa skulle komma dit med en del av hans saker. Hans pappa kom inte, han hade inte kommit den 12 juli när jag drog i från lgh.

Nu har han bott i min lgh i två månader och han sover fortfarande på min tunna gästmadrass och använder nog mitt underlakan också för det hade han inte med sig. För det mesta sover han med dörren öppen och inte på madrassen utan vid sidan av och gärna med kläderna på! Mannen är precis utbildad läkare och ska göra sin AT i höst. När han lagar fisk så lämnar han fiskresterna kvar på bänken i 30 graders värme. Han bara lämnar det där. Han lämnar halvtuggade mackor på köksbordet också. Nu är han ensam i min lgh och har inte betalat hyran som vi kom överens om. Jag sitter i Tromsö. Jag känner sån vanmakt!

Elakingen

Talade med en kvinna på mitt tillfälliga jobb här i Norge. Hon berättade om sin man som gick en plötslig död till mötes för tre år sedan. Kvinnan skulle bara gå ut i köket och skära upp lite apelsinklyftor åt honom, då han lagt sig i sängen för han känt sig lite frusen. När hon kom tillbaka, tilltalade honom och sa varsågod, så var han helt medvetslös. Det enda som fortfarande fungerade var hjärtat. Resten av kroppen var helt förlamad.

Kvinnan fortsatte att berätta om sin man och hur fantastiskt många människor som hade hört av sig efter mannens tragiska bortgång. Han hade haft så otroligt många vänner och bekanta! För att inte tala om begravningen. Kyrkan var överfull med människor som talade så gott om mannen. Ingen hade ett ont ord att säga om honom. Kvinnan själv höll fullständigt med. Han var verkligen gudomlig. Varje dag så skjutsade han och hämtade henne från hennes jobb. Alltid stod han där troget trots att hon påpekade att hon faktiskt kunde ta bussen så menade han att han ändå inte hade något annat att göra (han var förtidspensionär). När hon hade väninnor på besök i deras hem, så lagade han maten och serverade så att det var som att de var på restaurang. Han var en en generös, ödmjuk och mycket snäll människa.

När jag tänker på det hon berättade så kan jag inte låta bli att fundera över vilka som skulle komma på min begravning.. haha... jag måste småle lite, jag vet att det kan bli lite patetiskt detta. Det handlar om att jag funderar över snällhet. Jag tror inte att någon skulle beskriva mig som en så fantastisk och god människa efter min död. Jag tror inte människor helt onyanserat skulle kalla mig fantastisk och jag är inte en sån heller som folk flockas kring i stora klungor, på grund av min oerhörda godhet och kärleksfulla utstrålning.

Jag har mycket skuldkänslor, för jag tror att jag är elak och ganska barnslig. Jag funderat mycket på Kristian Luuks sommarprogram där han berättade om att han fått reda på av sin terapeut att det var helt okej att bli lite arg utan att det för den skull blir en katastrof. Han testade till och med på sin arma familj, men de avblåste visst projektet efter några timmar. Jag tror inte jag skulle kunna bli arg utan att känna skuldkänslor. När jag blir arg så skriker samtidigt en mycket sträng röst inom mig att det där borde du inte sagt eller gjort för det är barnsligt. USCH vad barnslig du är Anne. Sluta genast, sluta!

Jag tror att jag ska läsa: Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn för att fortsätta undersöka detta fenomen med snällhet.

Acceptera känslan

Jag har inte lyckats så bra idag med att utföra varje handling som om den var den viktigaste. Jag har istället känt en känsla inombords som jag tror har med hemlängtan att göra. En känsla som är lite svart, lite sorgsam och trasig. De arbetsuppgifter jag utför i mitt arbete just nu är för mig egentligen mycket främmande. Senast dagarna har jag ägnat mig åt att tömma stomipåsar och spruta in massor av läkemedel i mycket sjuka människor (de flesta med cancerdiagnos).

Jag tror man måste vara speciellt utrustad psykiskt och ha en mycket speciell känsla för sitt jobb om man ska klara av att arbeta med så sjuka människor. För mig blir det nog så att det alldeles för bedrövligt sjuka tillsammans med att jag är i ett annat land gör att jag känner hemlängtan. Längtan efter att prata med en nära vän eller någon som jag kunde bara vila hos en stund, lugnt och hemvant vid någons sida.

Nu kommer jag in på ett ämne som också har med internet och sökandet efter kontakt att göra. Jag har en del år varit ute på en del dejtingsidor och försökt träffa kärleken via dessa. Jag tror nog att jag träffat minst 30 olika män de senaste åren. Jag tänker inte ens försöka göra mig lustig kring detta. Det har inte varit speciellt lustigt och ännu mindre lustfyllt. Jag funderar mycket över det här att träffa någon som jag skulle kunna få chansen att leva med i ett förhållande. Det senaste året har det inte ens funnits med i min värld att jag överhuvudtaget någonsin skulle kunna träffa någon. Jag har börjat tänka att det aldrig kommer bli så. När jag sedan tänker tanken så börjar jag ändå protestera och det kreativa i mig sätter fart och jag vill problemlösa. Vad ska jag göra, hur ska jag göra, var ska jag vara för att skapa förutsättningarna? Jag vet att de rätta förutsättningarna inte har infunnits sig än. Svaret blir ändå att det går kanske inte att problemlösa med hjärnan utan det gäller att slappna av lite och just go with the flow. Men, men protesterar det inom mig, men, men - flow... jag känne inte alltid flow och nu som alltid behöver jag ta hand om den primära känslan. Vad ligger primärt nu? Vilken är den grundläggande känslan? Just nu är jag trött och känner mig lite ledsen, då får jag säga till mig själv att det är okej, jag får känna så och det är inget jag kan problemlösa bort. Det är kanske inte så konstigt att jag är lite ledsen nu, långt hemifrån, hemifrån ett hem som jag ej heller har i Sverige (jag har ingen egentlig bostad i Sverige).

Varmt med ett mjukt leende på insidan, vänd mot mitt inre kännande jag - Acceptera känslan.

Pladder & närvaro

Mer och mer förstår jag innebörden av det jag skrev häromdagen om hjärnstress. För min del har hjärnstressen gjort att jag inte varit närvarande. Jag har farit runt överallt nästan, verkar det som och knappt kommer jag ihåg vart jag varit. Stressen har raderat min förmåga till att vara medvetet närvarande.

Jag kommer ihåg en del möten med människor men handlingar i nuet som varit betydelsefulla för mig har varit alldeles för få. Eller kommer jag ihåg mycket mer än jag tror? Kanske handlar det om att skriva sig igenom de tomma pladder som existerar i jakten på levande liv. Istället kommer det levande livet bli här utan krav på att bli en lyckad människa utan en människa med en del lycka inombords!

Som en klok människa sa till mig för ett tag sedan skall jag nu ägna mig åt att utföra varje handling som om den var den viktigaste. Detta oavsett om det handlar om att diska, promenera, skriva, laga mat eller vårda en patient. Stora beslut har kommit för att stanna och som en bloggfavorit skrev idag, visioner kommer nu förverkligas. Här och nu och in i framtiden.

V4:or och John Silver utan filter

Kvällen är räddad. Efter att ha jobbat 13,5 timme i sträck i mina jympaskor som inte verkar kunna andas trots att Nike gör reklam för det, så har mina fötter samma känsla som när man har raggsockor på sig. Enda problemet med de här sockorna är att man inte kan ta av sig dem. De innehåller dessutom mohairgarn som kilar in sig mellan tårna på ett retsamt sätt.

Lördagkväll i Tromsdalen och akkurat är det i Tromsö jag är. Bilarna är fortfarande av märket saab V4 och folk röker som de aldrig förr hört talas om någon antirök kampanj. Ja, det röks i Sverige också jag vet, det gör det. Men de flesta bilarna här är övervintrade från 70-talet och katalysator och blyfri bensin får man leta efter. Nedanför mitt fönster strömmar v4:orna förbi med högljudda avgasrör. Mestadels svensk sjukvårdspersonal står på rad utanför och röker och blandar sig med gästerna som är inhysta för bröllopsfest i huset där bemanningsföretagen hyr sina rum för vår räkning. Snart ska jag sova (det kanske inte är så konstigt att jag inte kan varva ned).

För att återgå till temat för den här bloggen: internet och tomhet, så har jag gjort en gruvlig insikt de senaste dagarna. Jag har kommit fram till att jag lider av begynnande hjärnstress. Nu finns det fortfarande mycket kvar att utforska i detta ämne men en hel del har man kommit fram till vad gäller hjärnan och hur vår hjärna blir påverkad av långvarig stress och press. Jag upplever att jag så gott som ständigt befinner mig i ett fäkta eller fly tillstånd. Antingen fäktar jag vilt för att slå bort det som jag inte vill ta del av eller så flyr jag genom att hysteriskt surfa runt likt en fjäril som flyger från blomma till blomma. Fjärilen har i alla fall ett mål, sen tror jag inte att den ter sig så hysterisk egentligen, hur nu hysteri yttrar sig. Varför har jag då denna kritiska inställning till mig själv och internetande? Någon sa i ett radioprogram, att han upptäckt att han inte läst en skönlitterär bok på ett helt år sen Facebook och Twitter kom till världen på allvar. Han upplevde en intuitiv ledsenhet över detta faktum men ansåg ändå att han inte skulle skuldbelägga sig själv för detta. Jag ska inte heller skuldbelägga mig själv, men inser att frågorna måste ställas för att jag ska kunna gå vidare.

Vad är det egentligen som är viktigt här i livet? Jag tror att en del av det viktiga för min del handlar om att varva ned. Det tar ett tag och varva ned och jag försöker träna mig på det, även om jag måste göra allt annat än varva ned här i Tromsö där jag befinner mig för att endast jobba så mycket som möjligt. Jag försöker träna mig på att vara som en padda. En padda liksom bara brer ut sig och stirrar rakt fram som på en fläck tills den kommer till en horisontell blick och sen är den bara en padda med hela sin paddekropp. Titta bara på paddan längst ned på min bloggsida. Studera gärna fler paddor och kommentera till mig sedan vad ni kommit fram till.

På jobbet är jag Anna

Har nu varit i Tromsö fyra dagar. Dag ett fick jag veta att jag heter Anna. Sen dess kallar alla mig Anna, jag påpekar ödmjukt att jag heter Anne utan e. Jag förstår att det är viktigt att verkligen understryka det i Norge eftersom de flesta som har namn med e i slutet uttalas som det låter. Det är dock inget jag hänger upp mig på, min självrespekt är bevarad oavsett.

Avdelningen där jag arbetar har inga fönster annat än i patienternas rum - tack och lov. Personalen får beskedligt och snällt, inta både rapport och måltid i samma rum, där knappt något syre finns och som ovan nämnda, som sagt, inga fönster.

Min andra arbetsdag gick väldigt lugnt till och jag hade mycket tid att fundera över påfyllnad i livet. Jag har kommit till den punkten nu att jag märker att jag griper efter något och jag känner rädsla att det inte ska finnas något att gripa efter - kanske är det lyckan jag söker och tankarna börjar nu formuleras över vilka behov jag har egentligen. Jag tänker på det jag fick lära mig för några veckor sedan, jag menar verkligen lära mig på nytt, att känna efter i kroppen hur det känns när jag säger JA och hur det känns i kroppen när jag säger NEJ. Något som fanns i mig som mycket liten men som jag ganska tidigt fick lära mig att stänga av. Det är häftigt att känna responsen i kroppen när jag säger JA. Det liksom kittlar. Och när jag säger NEJ så slås mina ögon ned, stänger av, ögonbrynen skrynklas och inget vill.

I början på Juli befann jag mig i Bokskogen i Torup utanför Malmö. Men mig hade jag några nära vänner med deras femåriga dotter. Vi parkerar bilen för att sedan promenera en kortare sträcka som leder till en sorts äventyrsbana. En bana med hinder, balanspinnar, broar och lianer.

När femåringen får upp ögonen för äventyrsbanan, sträcker hon fram händerna, jublar med yster stämma: " Åh, det här vill jag göra!". Sen springer hon mot klätterställningarna och sätter genast igång med största fokus och som jag uppfattar det ren och skir glädje.

Det är den känslan och responsen jag söker.

Blickväxlande samtal

Anledningen till att jag dragit ut på detta att blogga är att jag länge egentligen längtat efter fler blickväxlande samtal. Blickväxlande samtal är samtal och möten i det verkliga livet där jag får se den andras ögon. Jag har i min längtan efter nya möten och iver att möta nya människor och hitta tillhörighet och sammanhang/nätverk dragits in i både Facebookvärlden och twittervärlden, men upplevt att jag mer och mer kommit ifrån de verkliga mötena i det verkliga livet.

Vi utropar allt via internet, utrop där vi försöker få kontakt med vår omvärld. Twitterkvitter ska vara ett verktyg att hålla kontakt med vänner och familj. Till skillnad mot Facebook så ska Twitter vara ännu snabbare och enklare att få korta ögonblickshandlingar och tankar ur någon annans värld. Du kvittrar till där du är på väg antingen i bilen, på bussen eller när du ska ge dig av eller så kvittrar du till när du tänker något särskilt, något speciellt som du tänker att kanske någon annan också skulle kunna bli intresserad av.

Så varför bloggar jag? Jag har nämligen genom Facebook, kommit långt bort från det som är jag i jakten på att bli jag i möten och kontakt med andra. Facebook och Twitter har slukat min tid och jag har valt att flera gånger låtit mig slukas. Detta på grund av att jag inte har kunnat se att jag ska göra något annat vettigt eller kreativt. Trots att jag vet att jag för 10 år sedan innan internet fanns skapade musik, skrev massor poesi, skrev dagbok för hand. Jag läste mycket mer än vad jag gör idag. Jag har med åren blivit mer och mer tom tycker jag. Tom inombords av alla tomma utrop. Sociala medierna har tagit över mitt liv.

Jag bloggar för att jag inte längre skriver dagbok och jag vill hitta tillbaka till det spontana skrivandet. Jag bloggar för att jag vill utgå ifrån där jag är, för att igen hitta tillbaka till ett flöde i skrivandet. Ett skrivande där jag utforskar mig själv och min omvärld.

Bloggtitel

Bloggen skall ha en titel - en titel som förändrar något - eller en titel som får dig att tänka efter, men prestera fram en titel just nu är verkligen inte det jag ska göra. Jag valde det enkla. Det som är jag - nämligen Anne utan e.

När jag var liten så var det inget snack om att jag hette Anne utan e. Nu när jag är vuxen så får jag hela tiden kämpa för att heta Anne utan e. Det har förmodligen med att göra att jag träffar så många nya människor nu jämfört med när jag var liten. Då hade jag mina klasskamrater runt mig och mina kompisar och alla visste att jag hette Anne utan e.

Välkommen att följa min blogg. Jag vet inte om den kommer spela någon roll. Men jag tror den kommer spela roll för mig för jag kommer försöka följa min väg ut ur "internetandets" tomma värld in i en annan mer kunskapsfylld värld med mer mening.