Läste ett inlägg i en blogg idag som helt plötsligt tornade sig upp inom mig nu i kväll. Kvinnan är gravid och hade en träff med sin barnmorska häromdagen. Hon hade verkligen poängterat för barnmorskan hur viktigt det var att hon fick all hjälp som gick att få med denna graviditet för det var förmodligen den enda hon skulle få i livet. Hon hade blivit gravid efter sju IVF försök.
Jag känner smärta när jag läser det hon skriver och det samtal hon hade med sin barnmorska och hur sedan barnmorskan tog henne på sånt allvar att hon bokade in två ultraljud i sen graviditet och gjorde en utförlig plan hur de skulle göra när förlossningen startade. Smärtan i mig består av tankar om hur jag kunde vara så naiv och inte stå på mig, varför begärde jag inte att de skulle bevaka mig mer, gjorde fler undersökningar - för det var ju så dyrbart det jag hade! Tusse var förmodligen den enda chans vi hade. Varför begärde jag inte mer av förlossningsvården?
Imorgon blir det Falun för Ultraljud och provtagning. Jag har sprutat i åtta dagar i morgon. Något borde synas där. Kanske finns det någon follikel i alla fall? Kanske kan de se när vi ska dit igen och eventuellt göra ägguthämtning.
Jag har inte varit lätt att leva med de senaste dagarna. Förlåt mig Krister!
Ibland är det också så frestande att falla ut i en argsint kommentar, bara för att jag aldrig fått göra så i hela mitt liv utan att bli skuldbelagd eller straffad. Jag hör reflektionen svepa genom mig, märker hur orden blir arga, jag har alltid bromsat dem och de blivit halva, har ändå fått straff för det men nu - forsar de ut, ilskan forsar... Kristers hår blåser i vinddraget av mina elaka ord - nej, jag överdriver lite nu... men ändå. Han står kvar. Han står kvar.
Visar inlägg med etikett Follikel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Follikel. Visa alla inlägg
Nattsudd inlägg
I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innan
åt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd från
kliniken.
Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gick
igenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska.
Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra.
Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.
Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar.
Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slags
menopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att i
nästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla så
många ägg som möjligt.
Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har ju
läst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men han
behöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Han
förstår på ett jordnära och grundläggande sätt.
Jag önskar med att jag också kände det där grundläggande
förståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Det
gör mig skakad, bekymrad och oroad.
När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa som
var på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vi
två hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant eller
så blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)
Etiketter:
Follikel,
IVF,
klimakterium,
längtan efter barn,
menopaus,
Synarela,
Ägglossning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)