Ilningar och skräck

Det var något som hände i tisdagskväll. Det började ila och sticka långt in i livmodern. Då och då stack det till och det gjorde ont och dagen efter ångestnatten, i går så förändrades allt.

Ni skriver så fint till mig, ni gör mig så rörd och Krister försöker förtvivlat hänvisa till era kommentarer, att jag ska hålla fast vid det och våga tro lite till. Några gånger glimtar det till. Jag tänker att, kanske, men det är inte bara en känsla utan det är ju rent faktiskt något som hände där i tisdags med ilningarna.

Jag ringde Fertilitetsmottagningen igår och frågade om jag inte kunde få ta ett Hcg blodprov och sköterskan sa bara att de inte hade några läkare där igår som kunde ordinera det. Hade hon ansträngt sig lite så hade hon ju säkert kunnat lägga en lapp till deras skrivbord till idag så kanske de hade kunnat ordinera det idag men jag bor ju inte i Gävle heller och jag vet inte om det går att överföra remissetiketterna via dator till min HC här. Det var i vilket fall inte aktuellt då sköterskan tyckte jag kunde vänta till på tisdag. Om de inte blir något klokare genom att göra ett UL så kommer de garanterat ta ett blodprov då. Jag som sjuksköterska själv anser ju att det vore bättre att komma med blodprovssvaret i handen när man gör den kliniska undersökningen för då får man hela bilden. Å andra sidan har de svarsmöjlighet på det blodprovet varje dag så de kanske får ett svar ganska fort.
Jag frågade också sköterskan  om man kan blöda trots man tar progesteron och det trodde hon... men hennes svar kändes inte tillförlitligt. Verkar som hon liksom tar saker i luften bara. Tycker ändå de borde ha lite erfarenhet och kunna svara på ett mer kunskapsmässigt sätt.

Jag mår inte alls bra. Jag har en ständig skräck inombords. Min röst är svag och jag är helt klart i en krisreaktion. Jag klarade av att jobba igår. Det är jag stolt över men nu vet jag inte hur det ska gå de närmaste dagarna fram till tisdag. Jag kan knappt andas. Jag tänkte ringa familjehälsan som barnmorskan rådde mig att göra. Men jag orkar inte ha en tid att passa just nu. Jag behöver nog stänga in mig lite och se vart jag ska gå i för riktning sen.

Jag har fortfarande lite symtom men de har helt ändrat karaktär. Nu känns det mer som att jag ska få mens snart och förmodligen får jag väl inte det för att jag tar progesterongelen. Progesteronet fördröjer nog hela processen.

Förlåt mig kära kära ni, jag läser ju det ni skriver, ni kan se tillbaka på en graviditet där ni märkt symtom komma och gå, jag vet att jag kan ha fel, jag har inte börjat blöda men eftersom det rent fysiskt har förändrats så markant så kan jag inte se det på något annat sätt.

Fysiskt är det fem saker som hänt som gör att jag misstänker att något har gått väldigt snett:
Ilningarna och stickningar i tisdagskväll i livmodern
Svettningar runt nacke och bröst nattetid (brukar bli så efter misslyckad IVF för mig)
Har inga ligamentsmärtor när jag reser mig upp ur sängen, vilket jag hade jättemycket förra veckan.
Brösten ömmar mycket mindre än i tisdags och innan det. 
De ständiga hungerkänslorna och blodsockerkänsligheten har helt försvunnit.