Embryot växer ca 1 mm per dag denna vecka. Kanske inte undra på att jag är hungrig hela tiden ;-)
Det hjälpte väldigt bra att ta omeprazolen en halvtimme innan frukost så suget på grund av magsyran har tonats ned något men jag fortsätter att ha en våldsam hungerkänsla. Jag har inte vågat ställa mig på vågen. Min mage är väldigt svullen och står rakt ut så gått upp i vikt det har jag redan gjort. Det är oerhört svårt att låta bli sötsaker (vilket nog har en del att göra med att jag äter kortison med). Ska trappa ned det med början i vecka 12. Ska bli skönt.
Jag har även spagettikänsla i benen. Svag och lite darrig men jag lyckades cykla till affären i solskenet idag och solen strålade så intensivt och inom mig strålar solen också faktiskt. Jag känner mig glad, mycket glad. Då och då väcks oron till liv och jag funderar på om Flingan fortfarande lever. Ja, vi har börjat kalla embryot för Flingan. Det blev så. Flingan, flimrade av liv. Flingan blinkade till oss där på skärmen! Men den oron tar aldrig över helt som precis innan UL då den blev till skräck. Jag är gravid nu. Jag känner att jag är det och jag har tillit till att jag kommer fortsätta vara det ett långt ta framöver.
Häromdagen när jag var till Familjehälsan så började vi diskutera förlossningen med Tusse och jag insåg att det var väldigt märkligt att vi inte fått en genomgång av den tillsammans med en barnmorska. Vi borde ha fått gå igenom journalerna och fått ställa de frågor vi hade kring hur det kom sig att förlossningen blev som den blev. Jag sa till sköterskan där på Familjehälsan att om jag for fortsätta vara gravid så är det av stor vikt att vi får träffa en Aurorabarnmorska och och samtala kring kommande förlossning och det som hände med Tusse, för att vi ska känna oss trygga och förberedda.
Jag har tårarna väldigt nära när vi pratar om det som hände med Tusse. När jag får berätta det för någon, berätta hela historien från början till slut så sköljs tårarna igenom mig och efteråt känner jag mig lugnare. Hon var en bra lyssnare.
På tisdag åker jag och Krister till Italien och precis när vi kommit hem så ska vi göra nästa ultraljud. Då är jag i vecka 9.
Hihi jag var också konstant hungrig, vaknade på nätterna t.om. men jag tycker att det har lagt sig lite de senaste dagarna. Jag måste också ha ökat i vikt, min mage står rakt ut. Mysigt tycker jag :)
SvaraRaderaÅh vad härligt med en resa och vul när ni kommer hem. Har ni bett om att få göra ett extra i v9?
Kram
Hej Karin :-D Nej vi har inte bett om det utan det får vi bara. Så bortskämda är vi nu efter allt vi gått igenom. Vi kommer få göra VUL var tredje vecka ungefär. Efter v 12 kommer vi tillhöra specialmödravården på sjukhuset. Kram!!
RaderaVad skönt att läsa att du börjar känna sådan tillit, och perfekt med en resa nu också. Jag hejar på Team Flingan!
SvaraRaderaSå fint att kalla hen för Flingan, passar bra på alla sätt och vis... Tusse och Flingan <3
SvaraRaderaÄr också glad över att höra att du känner tillit. Jag var orolig från dag ett (egentligen redan ett par månader innan då man börjar hela proceduren) men ändå så hade jag alltid en känsla av av min flicka var stark, starkare än mig och min oro. En växande människa med tro på sig själv, redan då i magen. Men jag vet ju vad som kan hända....
Fint att ni åker iväg på en resa, hoppas ni finner ro och många tillfällen att mötas utanför vardagen, du och din Krister :-)
Svullen mage hade jag mycket tidigt, det blev nästan en besvikelse då svullnaden gick ned runt vecka tio och inget syntes..
Jag håller på er och er Flinga
Och tänker mycket på er dagligen <3
Kram
Härligt att gå komma iväg och skingra tankarna lite. Vi kommer nog också köra aorora samtal. Kram
SvaraRaderaTänker på dig och håller tummarna för Flingan!! Så skönt höra att du känner tillit! Försök koppla av och njut av resan tillsammans med Krister! Toppen att du får täta VUL! Kram:-)
SvaraRaderaAnne jag är så glad för er skull och jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra.
SvaraRaderaFörstår att du börjar tänka på förra förlossningen nu det gjorde jag med inför att Elliott skulle födas och då hade vi ändå gått igenom den med barnmorskorna (två av dem) och det vid två olika tillfällen. Konstigt att ni inte fick det samtalet och att ni inte fick med er journalen.
Jag önskar er all lycka och jag hoppas så innerligt att det går bra denna gång!
Många och långa kramar!
Vad skönt att höra att det blivit bättre! Trevlig resa!
SvaraRadera