Snart redo för avfärd

Igen. Vi ska åka med båten igen. Finlandsbåten till Åbo. Jag tror jag stänger av lite det som sker nu runt oss. Jag är aningen ego märker jag. Men jag behöver nog det.  Detta är sista helgen vi har caféet öppet. En av mina allra bästa vänner gifter sig om två veckor och jag och Krister ska vara toastmasters. Vi har mycket roliga grejer att förbereda så förhoppningsvis kommer ruvardagarna gå ganska fort. Går allt som det ska får jag testdag den 27 augusti och denna gång ska jag inte testa tidigare.

Jag var tvungen att ringa till läkaren som gjorde ultraljudet häromdagen. Vad menade han egentligen med det han sa att det var en follikel som var ojämn. Var det en cysta på gång? Han förklarade och sa att det förmodligen var så att jag haft ägglossning men att det spelar ju ingen roll, upprepade han ett flertal gånger. Vadå spelar ingen roll, tänkte jag, men sa inget. Det klart det spelar roll! Vi är inte avhållsamma i denna process, tror han på allvar att vi är det? Lite lustig konversation när han var helt övertygad om att det inte var viktigt för mig att veta om jag haft ägglossning när det var det viktigaste av allt att få veta.  Hela samtalet gick ut på det för mig. Så nu hoppas jag det var ägglossning. Jag har tyvärr väldigt ont nedtill vid äggstocken nu och då och då väcks en oro om att det är en cysta men förmodligen är det min endometrioscysta som spökar av all östrogen. Jag passade också på att fråga om man kan få ägglossning när man äter progynon och det kunde man enligt denna överläkare i Hudiksvall. Jag har hört lite olika bud om det. Dosen av progynon är ändå ganska liten och då kan man få ägglossning. Jag hade ju LH-stegring i lördags så att han såg en follikel i måndags, som förmodligen släppt ifrån sig ett ägg var ju inte helt osannolikt.

Jag önskar så detta blir sista gången vi gör detta, i alla fall på ett bra tag. Det känns inte så hälsosamt att stoppa i sig all östrogen. Nu tar jag 8 mg per dag och i morgon ska jag börja med progesteronet. På måndag tinar de embryona. De tinar två embryon först och överlever dem så låter de det sista vara kvar i frysen annars blir de tvungna att ta fram det med. Nu gäller det att ni överlever!

På måndag kväll åker vi. Innan det ska vi passa på att hälsa på några kära vänner i Stockholm.

i backspegeln ser jag mina ögon

Vi började valborgsmässoafton med att sova. Kom hem från jobbet kl 17 och sängen var det enda alternativet för att överhuvudtaget få en fortsatt kväll. I två timmar sov vi och det kändes att kroppen hade skrikit efter det hela dagen. En ovana har lagts till mig och det är att jag inte kan sova ordentligt på hela natten innan jag ska jobba. Hela jobbdagen var fylld av känslomässiga språng och ställningstagande. Utmattande men även stimulerande.

   Och jag sa orden. Jag sa dem och jag kände att de landade. Jag sa, att jag inte kunde göra något, jag visste inte vad jag skulle göra med den information jag fick ta emot men jag sa att jag kunde komma tillbaka. Jag sa att jag kunde finnas. Det fanns ingen skam och ingen skuld inte heller något krav. Det fanns en förhoppning om att så ett frö till en start på något nytt. Jag vet inte om det gör någon skillnad men då i stunden gjorde det det. Det gav inte mig något tvingande om att vara något som jag inte var och det gav förhoppningsvis motparten en trygghet om att jag finns kvar.

Nu leker himlen en rosaskimrande lek och hos grannen brinner en kase. Inne i arbetsrummet kämpar Krister med sin deklaration, i ugnen rostar potatisen och i högtalaren strömmar Coldplay. Helt okej läge. Nja, Krister letar lite väl febrilt efter en lathund till hur man gör med alla olika uppgifter från bokföringen som ska in i deklarationen. Lathunden är borta. Själv funderar jag på hur mycket jag gjorde rätt med deklarationerna för företagen jag deklarerade för. Det visar sig, om de kommer tillbaka.

Livet är just nu en väntan. I helgen som var upplevde jag en sån matthet att jag inte fick något gjort. Jag orkade inte ens sitta upprätt. Då blir jag orolig. Riktigt orolig över hur det ska gå i framtiden. Kanske hade tröttheten att göra med medicineringen. Hoppas det. Idag är det dag 7 med progynon, östrogenet. Nedräkningen har börjat. Om mindre än två veckor åker vi. I backspegeln ser jag mina ögon och jag tänker. Tänker, att vårt barn inte kommer få mina ögon. Återigen, en signal på hur det är och hur det inte blev som vi tänkt, men just hur det är och kommer bli.

Tack alla för era fina underbara kommentarer som ni idogt ger mig! Det gör mycket för mig! Mycket!

Att ingenting göra

Jag är alldeles för trött för att skriva något men gör det ändå. Det finns mycket att säga eftersom mycket har hänt. Modet att ingenting göra av Lars Björklund gav mig så mycket när vi var i Stockholm på psykiatridagarna. Han talade om vikten av relationen i mötet med människor i sorg och existentiell oro. När inget finns att säga och göra så blir det enda möjliga att stanna kvar, visa att vi finns där för att dela det svåra mörker som uppstått. Lars Björklund talar om svårigheten i relationen/mötet då det oftast krävs något, ett givande och tagande. När vi möter någon som drabbats av det mörkaste i livet så gäller det att mötet får vara bara i det som är och inte krävs på något annat.

Hopp kan tändas bara genom att vara nära någon utan att säga något. Jag vet det. Det känns helt rätt att det är så. Men då gäller det att den som står vid sidan av det mörka just inte kräver något mer av sig själv än just att finnas där vid sidan.

Trots mina insikter kring att inte göra något i mötet med människor som befinner sig i sorg eller existentiell oro så kunde jag ändå inte leva efter det idag när Kristers stress bultade i hans tinningar. Allt som ska göras. Allt som ska göras. Ekade och ekade och tillslut hörde jag mig själv i förtvivlade försök att frigöra hans tyngd som ligger på hans axlar. Jag försökte finna en väg som skulle göra hans stress mindre. Resultatet blev istället att jag tog över hans stress och tillslut kunde jag knappt andas... Jag var för trött för att vara klok. Så, just nu behöver jag acceptera att jag är trött. Jag ska lyssna på vad min kropp säger. Den vill sova. Jag ska göra just ingenting. Inte kräva mer nu i stunden. I morgon behöver jag handla lite grönsaker, behöver äta bättre. Tröståt glass ikväll och satt sedan och tänkte på hur lite grönsaker jag ätit idag och fick lite dåligt samvete inför mig själv.

Jag har nu ätit progynon (östrogen) i tre dagar. I tisdags var jag till gynekologen som konstaterade att allt såg ut som det skulle, slemhinnan var tunn och fin och i äggstocken fanns ingen aktivitet. Efteråt ringde jag Åbo och den 10 maj kommer donatorn göra sitt 2:a UL vilket innebär att vi då efter det får reda på mer exakt när vi ska åka över.

Jeans i vårsol

Jag har satt på mig ett par jeans, första gången efter Tusse föddes, faktiskt. Jag har inte gått ned speciellt mycket i vikt efter förlossningen och har inte trott att jag kunnat ha jeansen. Men nu sitter de på och det var väl inget jag trodde om ruvardag 12. Trodde väl att det skulle vara tvärtom egentligen, att magen skulle vara svullen... Istället känner jag att jag mår bättre fysiskt än jag gjort på väldigt länge.

Jag har faktiskt gett upp den här gången och konstigt nog känner jag mig inte helt nedbruten. Jag vet att det kanske var för tidigt att testa igår men eftersom jag har varit gravid för inte alltför länge sedan så tänker jag att jag borde känna lite hur ligamenten rör sig i alla fall om nu Lilla Ru hade varit där och grott...

Progynon - östrogenpillrena jag tar, har förmodligen den effekten att den skjuter upp mensen som borde kommit nu...

Därför kommer den oron krypande som ett brev på posten. Progynon och endometrios är nog ingen bra kombination! Det kan göra att endometriosen späs på. Därför har jag ringt till kliniken idag och hoppas få en dialog kring det.

PUPO

In i rummet och upp i gynstolen igen. Glida ned väldigt långt så han kommer åt. Krister på min högra sida. Håller handen. Först en titt på slemhinnan som ser fin ut. Därefter sätts Lilla Ru på plats.

Efteråt kan man se med Ultraljudsstaven att det är lite vätska runt själva embryot, man ser det sväva runt där inne i livmodern. Det är vätskan embryot legat i när den befruktades.

8 celler hade hunnit utvecklas på Lilla Ru. Det är positivt och glädjande. De andra två embryona får ligga kvar i värmeskåpet och om de anser att de utvecklats fint, så får de frysas in så vi kan ha dem till fler försök.

Läkaren skrev ut Progynon, 2 mg, som är ett estradiol som jag ska ta som ett hormontillskott fram till graviditetstestet. Jag ska också ta Tablett Trombyl samt injektion Fragmin. Det var en nyttig lärdom att injicera Fragmin på sig själv ikväll - Gör det så ont på patienterna med, när jag flinkt och distinkt sprutar in denna Fragmin? Det gjorde nämligen jätteont på mig. Får hitta ett bättre ställe för morgondagens injektion. Uppe på denna behandling ska jag ta progesteron stolpiller morgon och kväll... och om jag får svamp så fick jag behandling för det med.

Om jag blir gravid ska jag behandla mig med Fragmin länge, mycket länge.

Imorgon börjar ruvardag 1 (RD 1) och min kära bloggvän ladybond påminde mig om begreppet PUPO som har myntats av en väldigt vetgirig och kunnig kvinna i forum på Familje-Livs sajten. Förövrigt har hon initierat en hemsida som ska handla om allt som har med IVF att göra. 

PUPO = Pregnant until proven otherwise!