Musse måste flytta V 13 (12+1)

Krister går runt med en sån där plastlåda som det kommer godis i till affären, föser omkring lådor, papperskorgar och stolar och samtidigt pratar han snällt med en mus som bott i vårt hus i tre dygn. Den är livrädd vid det här laget men jakten fortsätter. Krister ger sig inte förrän musen är ute ur vårt hus men den ska vara levande!

- Den är så söt, så man smäller av, säger Krister med lådan i den ena handen och lådans lock i den andra och fortsätter sen, nu så lilla Musse, ska du få komma ut härifrån, men vart har du nu tagit vägen? Krister fortsätter hitta lösningar för att få in Musse i ett hörn så den lilla sen snällt kan stiga ombord i plastlådan. Där i hörnet hittar han en övergiven smörgåsbit som musen hittat på något delikat ställe.

Musjakt tar sin lilla tid. Igår försökte vi gillra en fälla med en annan godisplatslåda. Vi la en bit ost i lådan och i mitten av lådan satte vi en liten pinne. Det var min idé. Jag tänkte att när musen hoppar i lådan för att ta osten så kommer han komma åt pinnen och locket kommer ramla ned och vips så hade vi honom där. Men tji, fick vi. På morgonen hittade vi lådans lock fortfarande fint uppställd med den lilla pinnen. Osten var minsann borta och musen likaså... jakten fortsätter...

Nu lite graviditetssnack: Jag känner Flingan röra sig!! Jo jag gör faktiskt det. Små små rörelser, nästan varje dag. Det är en fantastisk upplevelse!
När jag var hos barnmorskan häromdagen hade jag ett blodvärde på 131. Det är bra. Med Tusse hade jag alltid ett blodvärde på 145 och det gick aldrig ned. Blodvärdet ska gå ned när man är gravid. Jag tycker det är bra. Men trött är jag. Kanske för att jag är van att alltid ha ett så extremt bra blodvärde eller snarare är det så att för mig är 15 enheter ned en stor skillnad mot för vad jag är van vid.
Igår när jag tog en promenad kände jag en slags bäckenbottenspåverkan, som om underlivet skulle gå åt två håll... Skumt men det gick över idag, ganska så mycket i alla fall.

Hörrni, förlåt att jag inte svarar på era kommentarer. Jag är jätteglad att ni skriver men jag jobbar på dagarna och när jag kommer hem så har jag knappt ork till mer än att äta... och nu ska jag sova. Fortsätt gärna läsa min blogg och häng med...

Godnatt, alla fina! I morgon blir det UL igen. Lilla Flingan, hoppas få se dig så levande igen imorgon och att vi får besked från läkaren vad hon tror.  Var det mitt eget ägg som fick fäste eller inte... frågan är om hon kan matte bättre än de andra läkarna...I morgon kl 14 är det dags!

Flingan lever

Vi såg Flingan röra sig för fullt där inne. Det är fortfarande frågetecken kring om det är mitt eget ägg eller ett donerat som växer där inne. Läkaren fick det nämligen till vecka 9+3 och om det skulle va ett donerat så skulle det va 8+3??? Läkaren tror ändå att det är ett embryo från ett donerat ägg som växer. Ingen logik. 

Flingan är idag 29 mm stor!  

Tacksamhet och fluriga funderingar

Jag känner tacksamhet. Idag gör jag det. Tacksam att vi kunde se en pulsation i går. Ett mycket levande embryo fanns där. Jag är oerhört tacksam då jag vet att det inte är att ta för givet. Dock vet jag att det är långt långt kvar tills vi kan känna oss lite tryggare. Mycket kan hända än. Många har sett hjärtan slå tidigt i graviditeten för att sedan inte få se det längre. Många har sett det hela vägen för att sedan få se ett stilla barn som ligger hopkurat i livmodern där hjärtat syns så klart och tydligt men det slår inte längre. Det är smärtsamt att inse hur lätt ett hjärta kan stanna. Jag har ju erfarit det.

Att vi fick se det där flimrande livet i går gjorde inte mig jublande. Jag tog in det stilla och blev lite mer lättad. När vi kom hem sov jag fyra timmar av total utmattning och gick ändå och la mig tidigt på kvällen för att sova hela natten sen. Det gjorde mig gott. Jag har varit pigg idag och kunnat koncentrera mig fint på mitt jobb.

En sak undrar jag ändå, jag och Krister filurar på detta... Hur kommer det sig att läkaren kunde se ett hjärta slå redan i vecka 5+2? Är inte det fysiskt omöjligt? Jag frågade ju henne om det men honom menade att det var  5+2 och då räknar hon ifrån att embryona blivit befruktade. Hur räknar ni när ni gjort IVF eller ÄD? Räknar ni vecka från att de är insatta eller från då det är befruktat?

Krister är övertygad om att det ändå är mitt egna ägg som utvecklats där inne. Han säger att det kommer komma ut en flicka som ser precis ut som jag. Snacka om att gå händelserna i förväg men det är bra att han ser det så positivt, tycker jag. Detta tål att forskas vidare på...

Ett litet blinkande liv

Det fanns ett liv där inne. Ett litet blinkande ljus som pulserade av liv.

Läkaren förklarade att mina starka symtom i början kan ha haft med min egna gulkropp att göra. Det blev mycket hormoner som gjorde att brösten ömmade så. 

Graviditeten är väldigt tidig. läkaren daterade det till 5 +2. Det tyder på att det är ett av de donerade äggen som fäst. 

Fina ni, ni ger mig så mycket stöd. Det kommer bli en lång resa det här och det gäller att jag hittar ett sätt att överleva. 

Kramar från mig 

Anne

ÄD 1 Ruvardag 11 - Nytt liv

Äggdonationen har lyckats!!
Embryot har fäst.
Det är en påbörjad graviditet!!
Äntligen. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Äntligen.
Det är en lång väg kvar.

Först ska strecket bli starkare. Idag är det dag 11.
På fredag är det officiell testdag.

Tack fina fina äggdonator som hjälpt oss att påbörja en ny väg mot ett Tussesyskon.
Tack fina Tusse.
Tack min älskade man, för att du ställer upp på mig till 100 % med sån enorm kärlek!
Tack mina fina nära släktingar!
Tack mina älskade fantastiska vänner!
Tack alla underbara stöttande läsare!

Till sist vill jag tacka mig själv med för att jag inte gav upp! Allt känns möjligt! 

Bakverk som förför en gråtmild själ

Just nu befinner jag mig i ett stadium. Ett stadium av något. Ett något som jag inte riktigt kan sätta ord på, eller kanske jag kan det om jag bara låter fingrarna gå. Mitt inre hänger inte riktigt med och i det yttre så fortsätter allt gå framåt. Jag har ingen aning om jag är gravid eller inte. Visst finns det uttrycket som jag lite skämtsamt slängt ur mig.

Första gången vi gjorde IVF så kände jag det som en triumf att nu är jag minsann PUPO, pregnant until proven otherwise! Denna gång: Pregnant - blaha - blaha... inget som jag kan säga nu egentligen. Det går inte. Det bara tar emot. Jag har en avmätt känsla inombords. Ett stadium av något. Ett tillstånd som inte är spännande ens. Tyvärr så är det inte det hur mycket än ni andra säger det. Förlåt. Men jag tycker bara det är jobbigt och inte speciellt spännande.

Ruvardag 7:
Känner mig precis som vanligt förutom att jag grät för att det var så fantastiskt att se min systers fina bakelser i hennes nyöppnade café. Jag såg dem på bild på Facebook.

Jag grät också hejdlöst efter ytterligare ett smatter av förnedringar från min bror per sms. Jag vet att han inte har rätt. Ändå gråter jag för att det är så sorgligt hur det kunde bli så här och att det är så omöjligt att nå fram, nå in, få kontakt, mötas... hjälp, jag faller bara ned fast jag lovat Krister att stanna här uppe med honom i solen så upptäcker jag efter en stund att jag ligger nere i gyttjan och bara vill slåss, jag med, med samma fula verktyg som min bror använder.

Jag vill trycka till, trycka ned nåt i halsen på honom, göra honom så ledsen som han gör med mig, skjuta låga skott som träffar på riktigt känsliga ställen, sparkas och skrika men NEJ, jag gör inte det. Okej, lite gjorde jag det. Jag vet - några meningar som var låga. En kanske. Inte mer.

Efter ett tag kom jag tillbaka till sans igen. Jag pratade med advokaten och sen med juristen som är bouppteckningsförättaren och sen med min syster och sen hjälpte jag Krister lite emellanåt med bokföringen och sen tillbaka ned i gyttjan en sväng och tillslut hamnade jag på internet och letade brudklänningar.

Visst är de fantastiska och lika förföriskt goda som de ser ut! Böna Café i Bönan utanför Gävle finns de att smaka!