RD 1 Bokcirkel

Berättade jag om att vi träffade en kvinna i Åbo som tillsammans med sin man också gör äggdonation. Vi hade bestämt träff innan.  De kommer från Göteborg. Det var ett mycket fint möte med henne! En mycket varm och kärleksfull människa! Hennes man kunde inte följa med på grund av jobbet denna gång. Vi åt lunch tillsammans och det kändes som att vi känt varandra länge! Nu är vi ruvare samtidigt hon och jag!

När vi kom tillbaka på morgonen till Stockholm gick vi först och låste in bagaget på centralen. Jag var ganska slut efter över 1 mils promenad i Åbo igår så jag satt sedan en del i kungsträdgården medan Krister kuskade runt och letade lite nya kläder, vilket kan vara bra att ha ibland. Jag njöt i fulla drag av att sitta stilla på en stol vid tehuset. Pratade en stund i telefonen med min syster och solen sken på mig. Jag hittade sen lite kläder som jag inhandlade och kände mig mycket glad och nöjd.

Vi sågs sen Krister och jag för en lunch på Hurry Curry och deras mat är väldigt god och det är inspirerande att titta in i deras kakfatssamling i kyldisken. Cafétankarna släpper inte. Jag tänker hela tiden på nya recept och hur vi skulle kunna utveckla Tuvalina i Trönödalen,   
Även vårt favoritcafé i Åbo, Evelina som ligger alldeles intill Kliniken har fantastiska bakverk. Bland annat en glutenfri cheescake. Hon tillverkar den av glutenfria kex och den var så snygg. Ångrar att jag inte tog en bild.

Vi har dock bestämt att vi inte kan fortsätta köra det på det sätt vi gjort i sommar med caféet. Det blev alldeles för stressat och pressat för mig. En annan variant kommer det bli, hur, det får visa sig.

Efter en frustrerande bilkö ut från Stockholm kom vi äntligen iväg hemåt och i sikte mot bokcirkeln som jag blivit inbjuden till. 7 kvinnor från Trönö träffas var sjätte vecka och har läst en gemensam bok! Kul! Jag kom två timmar försent. Det gjorde inget eftersom jag knappt hunnit läsa boken ändå. Kvällens bok som avhandlades var "Innan floden tar oss".  Jag ska fortsätta läsa den, för den är mycket bra. Jag är förövrigt jätteglad att ha blivit inbjuden till bokcirkeln! Det förgyller livet rejält att få träffas så och diskutera något som man gemensamt läst och dessutom med mycket trevliga människor!

Första ruvardagen är över. Lilla My och mumriken har nog haft det mycket bra idag och Tusses helsyskon kanske också ligger där och vill växa, vem vet? Dock såg inte läkaren någon gulkropp nu så då kanske den chansen är borta. Det borde väl synas en gulkropp en vecka efter ägglossning? Men den kanske var där men att läkaren inte tittade så noga...
Min slemhinna i går hade i alla fall vuxit från 6 mm till 10 mm på en vecka. Det kändes positivt!!

Imorgon blir det jobb som sjuksköterska. Livet är omväxlande!

Kärleksfullhet

Igår grät jag i bilen hem för jag var så slut. Ikväll släcker jag snart lampan, somnar in med öppet fönster, känner den sköna sommarvinden komma in som en ljuv fläkt och jag kan känna kärlek till alla människor. Det är bara en skön känsla. Vi har lyckats genomföra tre stycken levande melodikryss hos oss, tre onsdagar i rad och det har blivit en succé. Det har varit väldigt lyckat och uppskattat.

Jag känner mig nöjd och glad med det men väldigt väldigt slut. Nu har vi bestämt att ha café öppet endast lörd och söndag och endast TVÅ helger till för den 13 augusti är det dags att få tillbaka ett eller två embryon! Nu på måndag blir det VUL i Hudiksvall på gyn. Då ser vi om allt är ok! Men tänk, det är snart dags att ruva igen...

Ikväll gjorde jag en sommarrulle som bestod av jordgubbar, bigarråer och vinbär tillsammans med lemoncurd och grädde. Det var en förträfflig kombination!

Sommarrulle med röda vinbär.

Att ingenting göra

Jag är alldeles för trött för att skriva något men gör det ändå. Det finns mycket att säga eftersom mycket har hänt. Modet att ingenting göra av Lars Björklund gav mig så mycket när vi var i Stockholm på psykiatridagarna. Han talade om vikten av relationen i mötet med människor i sorg och existentiell oro. När inget finns att säga och göra så blir det enda möjliga att stanna kvar, visa att vi finns där för att dela det svåra mörker som uppstått. Lars Björklund talar om svårigheten i relationen/mötet då det oftast krävs något, ett givande och tagande. När vi möter någon som drabbats av det mörkaste i livet så gäller det att mötet får vara bara i det som är och inte krävs på något annat.

Hopp kan tändas bara genom att vara nära någon utan att säga något. Jag vet det. Det känns helt rätt att det är så. Men då gäller det att den som står vid sidan av det mörka just inte kräver något mer av sig själv än just att finnas där vid sidan.

Trots mina insikter kring att inte göra något i mötet med människor som befinner sig i sorg eller existentiell oro så kunde jag ändå inte leva efter det idag när Kristers stress bultade i hans tinningar. Allt som ska göras. Allt som ska göras. Ekade och ekade och tillslut hörde jag mig själv i förtvivlade försök att frigöra hans tyngd som ligger på hans axlar. Jag försökte finna en väg som skulle göra hans stress mindre. Resultatet blev istället att jag tog över hans stress och tillslut kunde jag knappt andas... Jag var för trött för att vara klok. Så, just nu behöver jag acceptera att jag är trött. Jag ska lyssna på vad min kropp säger. Den vill sova. Jag ska göra just ingenting. Inte kräva mer nu i stunden. I morgon behöver jag handla lite grönsaker, behöver äta bättre. Tröståt glass ikväll och satt sedan och tänkte på hur lite grönsaker jag ätit idag och fick lite dåligt samvete inför mig själv.

Jag har nu ätit progynon (östrogen) i tre dagar. I tisdags var jag till gynekologen som konstaterade att allt såg ut som det skulle, slemhinnan var tunn och fin och i äggstocken fanns ingen aktivitet. Efteråt ringde jag Åbo och den 10 maj kommer donatorn göra sitt 2:a UL vilket innebär att vi då efter det får reda på mer exakt när vi ska åka över.

UL nr 1

Första besöket hos gyn/fertilitetsmottagningen idag. Jag vill kolla upp så allt ser bra ut inför att jag ska ta nedregleringssprutan den 10 april. Jag vill utesluta cystor och gärna se hur tjock livmoderslemhinnan är så här tre dagar efter ägglossning.

Har också börjat ta reda på vilken blankett som ska fyllas i på Försäkringskassan så vi kan söka ersättning för vård i annat EU-land. Betalade räkningen igår till ÄD-kliniken. Den var på hela 62 000 kr! I det priset ingår vår behandling och donatorns medicinkostnader. Om donatorn endast får ett ägg så kommer priset halveras men vi får ju hoppas att hon får fram många ägg, eller hur?! I så fall får vi den stora äran att ta del av alla! Låt det va våran tur nu!
Blir snart uppropad. Dock verkar läkaren vara försenad en kvart ungefär...

Acceptera?

Det var vad min läkare fick mig att försöka inse att jag behöver acceptera min situation. Ja visst. Jodå. Att ens barn dör tillhör kategorin för komplicerad sorg och att det dessutom inte sen blir någon graviditet och något levande barn är dubbel dubbel komplicerad sorg. Det tycker nu läkaren att jag ska acceptera. Eller vad var det hon menade egentligen? Samtalet hade inget djup och inget rum att fortsätta i.

Sen tyckte hon att jag skulle vända mig till min ansvarige gynekolog med mina frågor rörande depression och ätandet av olika mediciner. Eventuellt förhöjt TSH... Osv osv. Jag sa till henne att jag inte har någon ansvarig gynekolog. Jag har en gynekolog som skickar ett E-recept till mig med Pergotime som sen inte tycker det finns anledning att kolla med UL under behandlingen utan det där kan jag syssla med lite själv i väntan på äggdonationen.

Sen att det blir cystor och ingen ägglossning, finns ingen förklaring till och ingen uppföljning heller. Jag är ju 42 år och hör inte hemma på en fertilitetsmottagning...

Lite bitter och arg i natten.

Men mycket glad på samma gång då det nu endast fattas 49 röster på mig i talangjakten. Sen kan jag få läsa in en ljudbok!
http://www.storytel.se/talangjakten

Allt är fortfarande så nära men ändå så overkligt främmande svårt att förstå. Acceptera? Jag fortsätter ju leva och jag sitter inte bara och inte gör något. Jag gör massor för att komma vidare.

Senaste tiden

För några veckor sedan ringde läkaren från Åbo och äggdonationskliniken. Han ville bara försäkra sig om att det var okej att de gör s.k. ICSI på äggen om det behövs. Ni vet då de injicerar en spermie in i ägget vid befruktningen. Det sa jag var helt okej. Han meddelade sen på sin brutna svenska att det kommer vara vår tur i april eller maj. Det är klart jag känner mig glad att vi står i kö och att jag kanske har möjligheten att bli gravid i år men mina förhoppningar är ganska små ändå. Känner mig inte så positiv just nu och det är nästan svårt att omge mig med positiva människor har jag märkt. Jag menar när folk hela tiden säger hur fantastiska deras liv är.

Det är en sak som oroar mig vad gäller äggdonationen och det är min stresskänsla i kroppen. Senaste tiden har jag fått flera utslag av herpes på mina läppar. Det tyder på stress och jag känner att det susar i huvudet och jag fortsätter och fortsätter att hålla mig upprätt och göra det jag gör trots att kroppen skriker att den vill gå och lägga sig. Varför går jag inte och lägger mig då, kanske ni frågar er? Om man har sovit mer än 10 timmar på en natt så känns det helt avigt att tänka sig att man ska behöva sova mer...  Jag sover 10 timmar på natt men är dödstrött när klockan är efter lunch. Inte trött på det där sömniga viset, utan just utmattad med en värkande nacke på köpet.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så har jag sagt upp mig från jobbet på 1177. Min axel och arm klarade inte av det monotona som var att sitta vid en dator hela dagarna. Här hemma är en annan sak, jag skriver lite och sen kan jag gå och slappna av en stund. Det kan man ju inte göra på sin arbetsplats, bara så där.

Jag är just nu sjukskriven på grund av axelbesväret men frågan är om inte min utmattning har lika stor del i min totala hälsostatus.  Jag är sjukskriven under tiden min uppsägning ska gå igenom. Det är en månads uppsägningstid. Därefter får jag söka ett nytt jobb. Det bästa vore dock om jag hittar ett jobb på 50 % och att jag kanske kan vara sjukskriven 50% ett tag framöver. Jag behöver hitta ett sätt att återhämta mig mellan varven om det över huvudtaget ska vara någon vits att göra den här äggdonationen.

Det går verkligen upp och ned, hela hela tiden. I morse kunde jag konstatera att min temp efter att ha gett mig hopp igår, då den steg de grader den ska stiga efter ägglossning sågs nu ha sjunkit tillbaka till noll-läget. Alltså den temp jag har innan ägglossning. Jag tog inte den där Ovitrellesprutan och det ångrar jag nu. Kanske hade den hjälpt till... vem vet?

Så ser det ut. Just nu.

Samtidigt är jag så glad och tacksam över alla människor som uppskattar det jag och Krister gör. Vi har fått väldigt många gillare till vår företagssida på Facebook och det vore väldigt kul om jag kunde få igång min verksamhet här mer och mer: www.facebook.com/Tuvalina
Info finns också på tuvalinaitronodalen.blogspot.se Vi håller på att fila på en hemsida också :-)

Krister håller på att trilskas med ett element i stora salen som innan vi flyttade in användes men som stängdes av vid ett tillfälle och tyvärr frös sönder. Om några timmar får vi veta om det går att använda det. Vi behöver få upp värmen mer i lokalen.