Tack för att ni inte räds mitt envisa katastrofältande

Jag är så glad att ni finns där trots mitt envisa katastrofältande om att jag vet jag har rätt och jag är glad ni inte säger emot mig och kommer med hurtiga kommentarer. En av er trodde det, men ni är inte alls hurtiga. Ni säger ju bara hur det ser ut utifrån. Ni kan ju inte hävda något ni inte tror är sant. Det går inte att säga att jag inte är gravid förrän det är bevisat att jag inte är det. Jag måste nästan upplevas som provocerande att jag inte tar in varken graviditetstestets resultat eller vad ni försöker förmedla till mig. Många av er har lång erfarenhet och stor tyngd bakom era ord. Jag vet! Jag uppskattar ändå att ni vågar stanna kvar och ruska om mig lite, för det är just som en nyfunnen bloggvän skrev att det är just skönt att veta att ni är där bara. Det är också skönt att läsa era kommentarer och bli lite avledd i min ångest en stund.

Det går att läsa massor om detta på internet och många barnmorskor och läkare hävdar ju att om symtom försvinner plötsligt från en dag till en annan så kan det vara ett annalkande missfall på gång. Å andra sidan finns många som säger att de känt sina symtom försvinna även så här tidigt i graviditeten och det har ändå visat sig att graviditeten fortsatt som den ska. Många har ju fått missfall eller så kallad missed abortion och ändå fortsatt ha hur mycket graviditetstecken som helst. Så, egentligen finns det ingen rim och reson i detta. Hur man än vänder och vrider på rumpan så har man den ändå där bak. Jag blöder inte, inte ens en liten brunaktig flytning kan man se och nu är det fem dagar sedan mina symtom ändrade karaktär.

Här sitter jag och min ångest fortsätter att hålla ett stadigt grepp om mig. Jag är helt paralyserad och jag har insett att det har mycket med min framtid att göra. Efter att ha pratat med en vän så förstod jag dock att jag måste ändå ändra min framtid på något sätt och det måste jag göra oavsett om vi får en bebis eller inte. Jag har ju planerat det här nu och det skulle ju passa så perfekt att få ett barn i april - 2014. I det ligger en stark stark önskan om att kunde det inte få gå bra nu då, kan vi få andas ut en stund och vila i en dröm som blir sann? Men jag kanske kan vila ändå, även om det inte blir ett barn denna gång. Jag måste hitta en väg i mitt liv som känns livgivande och jag behöver komma ur min egen bubbla. Göra mer saker på egen hand - det skulle också vara bra för mitt och Kristers äktenskap. Jag har inte känt att jag tagit ansvar för mina handlingar själv den senaste tiden, jag har lagt mitt liv alldeles för mycket i Kristers händer och det är inte bra för relationen. Vi har kämpat i över två år nu och det som hållit oss uppe har varit vår kärlek och tron på att vi ska få det där levande barnet en dag men det börjar ta slut på krafterna nu. Vi börjar slita lite väl mycket på varandra istället för att vårda kärleken.  Vi behöver ha lite mer luft omkring våra kärlekspelare! i