I morse tog jag Gonapeptyl-sprutan. Den är till för att underlätta implantationen. Jag vet inte så mycket mer om den än så. Det vet nog ingen annan heller... De har väl någon grund till att de ger alla sina patienter denna spruta. Jag tackar och tar emot, allt som de tror kan ha positiv effekt på donationen! Tror i alla fall att jag haft någon slags biverkan av sprutan idag. Jag fick nämligen yrsel och kände mig darrig där jag gick i kantarellskogen. Darrningen höll i sig inpå kvällen. Nu först känns det lite bättre. Vi var ute och letade efter svamp men jag fick gå hem efter ett tag. Det blev ändå en skön promenad där jag kom på en hel del bra idéer till våra vänners kommande bröllop nästa helg, som ju vi ska vara toastmasters på.
Jag är väldigt fixerad vid min mage märker jag. Jag har suttit och bokfört ikväll och det känns som att jag lägger märke till varenda liten muskel nedtill i magen och blir så pass medveten om det som kan vara på väg att hända inne i livmoderna att jag drar mig för att röra på mig för mycket. Löjligt, jag vet. Jag vill så gärna att våra små embryon ska trivas där inne och fortsätta leva!
Jag tar gärna emot tvillingar om det nu skulle bli det. Det enda som kanske inte går att genomföra då är vaginal förlossning, vilket jag så gärna skulle vilja uppleva igen. Det kanske låter konstigt att jag vill uppleva en vaginal förlossning efter det jag gått igenom. Förlossningen med Tusse var ju dessutom väldigt svår, förutom det tragiska att han var död så kämpade jag med krystvärkar i fyra timmar! Men det är just därför jag vill göra det igen, för att få uppleva det annorlunda och dessutom får höra det där skriket. Skriket. Det får man ju i och för sig vid planerat KS med men ändå... den förlösningen som blir när barnet äntligen pressar igenom huvudet och glider ut och dessutom få betalningen med hjälp av ett gällt barnskrik - det är min högsta dröm just nu!
Visar inlägg med etikett ofrivillig barnlöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ofrivillig barnlöshet. Visa alla inlägg
ÄD 1 Ruvardag 7
Vi satte in ett fyr-celligt embryo förra fredagen och nu har det gått en vecka. Man brukar börja räkna de så kallade ruvardagarna från dagen efter ET. Alltså är jag på ruvardag 7 idag. Jag tar ju progesteron och det gör att jag får biverkningar som liknar en graviditet. Oavsett så är det för tidigt att känna något än... ändå letar jag efter tecken, förstås. Det är helt förståeligt och inte konstigt på något sätt.
Jag vill i alla fall berätta för er att jag jobbar mycket för tillfället både med mitt jobb inom kommunen och där hemma och nu idag åkte jag hem tidigare för att vila en stund då jag sovit dåligt de senaste nätterna. Jag hoppas inte jag är för stressad så att embryot inte känner sig välkommet. Jag tror inte det. Jag känner mig lugn och samlad. Kan ta djupa andetag och kan somna som nu snart... tror inte det blir några som helst problem.
Detta är hemskt att erkänna och kanske inte något jag borde "säga" högt men jag tror inte det kommer fungera den här gången. Jag tror på något sätt att vi ska utmanas mer jag och Krister. Vi ska gå ett varv till. Jag tror det kommer fungera med några av dem som ligger i frysen därborta i Åbo. Samtidigt när jag skriver detta får jag dåligt samvete mot det lilla livet som ändå fanns där häromdagen, som läkaren så noggrant satte in i min livmoder. Om det fortfarande lever så sitter det nog inborrat i livmoderslemhinnan nu och visst vill jag hoppas på det men jag tror inte det är så.
Krister är så fin, han pratar med vårt lilla busfrö varje dag och han är fylld av tro och hopp!
Jag vet att ni är det med.
Tack för att ni finns!!
Jag vill i alla fall berätta för er att jag jobbar mycket för tillfället både med mitt jobb inom kommunen och där hemma och nu idag åkte jag hem tidigare för att vila en stund då jag sovit dåligt de senaste nätterna. Jag hoppas inte jag är för stressad så att embryot inte känner sig välkommet. Jag tror inte det. Jag känner mig lugn och samlad. Kan ta djupa andetag och kan somna som nu snart... tror inte det blir några som helst problem.
Detta är hemskt att erkänna och kanske inte något jag borde "säga" högt men jag tror inte det kommer fungera den här gången. Jag tror på något sätt att vi ska utmanas mer jag och Krister. Vi ska gå ett varv till. Jag tror det kommer fungera med några av dem som ligger i frysen därborta i Åbo. Samtidigt när jag skriver detta får jag dåligt samvete mot det lilla livet som ändå fanns där häromdagen, som läkaren så noggrant satte in i min livmoder. Om det fortfarande lever så sitter det nog inborrat i livmoderslemhinnan nu och visst vill jag hoppas på det men jag tror inte det är så.
Krister är så fin, han pratar med vårt lilla busfrö varje dag och han är fylld av tro och hopp!
Jag vet att ni är det med.
Tack för att ni finns!!
Dag 10 - Förtröstan
Hur kan förtröstan leva?
Omkring oss störtar allt, och mer skall störta, tills ingen sten är kvar för att stödja vår fot. Hur kan du ännu tro, som inget har att tro på? Hur kan förtröstan leva så utan all rot? Är den själv rot? Är den själv fröet, och växer själva världsträdet fram ur den? Då är vårt öde lagt hos tystlåtna hjärtan. För deras stillhets skull kan det dagas igen. För deras helhets skull kan kaos blomma av undrens makt -- som tiger men vill bli trodd. Allt kan slås sönder. På nytt skall det läkas, så länge den är levande, vår innersta grodd. Kom, allt som växer helt och genomskinligt självklart, till oss, vi som räknar och är på vår vakt, och lär oss, att den dagen vi slutar räkna, den är vårt livs fullbordan och vår framtidsmakt!
Av Karin Boye - "De sju dödssynderna"
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)