Fiskbensparkett


Ligger i min säng. I rummet bredvid dånar det av tv-ljud. Klockan är snart halv tolv. Jag funderar över att snart är det fredag och då ska jag flytta några saker från det här rummet till ett annat rum inne i staden. I närheten av högskolan, ligger mitt nya tillfälliga hem. Jag tycker det är svårt med det dånande ljudet från rummet bredvid. Ljudet invaderar mig, trots att jag har öronpropparna i. Jag är oerhört trött på att inte ha mitt eget och få vara ifred, men jag funderar på hur jag ska orka en gång till, få kraft att lyfta mina armar och ta med mig min säng... jag har inte haft ork att beställa en släpvagn till sängen... kraften till att flytta finns inte, den finns verkligen inte. Det är stopp. Jag vet bara att jag måste få grejerna härifrån.

Jag funderar över det här med hem. Igår var jag hemma hos en familj i Jakobsberg som har ett radhus, mycket charmigt sådant, tycker jag, med öppen spis, härligt stor balkong och trädgård med. Visst, det är väldigt nära till grannen i trädgården men jag tycker ändå att det var överkomligt. Deras hem fick mig att längta efter ett eget hem. Ett hem där jag vet var jag har mina saker, inte som nu utspridda på olika ställen, till och med i olika delar av stan.

Jag har olika val, många val har människan, även så jag. Jag har nu valt att denna gång flytta in till en 33-årig kvinna med sin sjuårige son. Rummet jag ska bo i har fiskbensparkett. Rummet är ganska stort och ligger granne med köket. Fiskbensparketten gör att jag känner en trivsamhet, ett lugn och lite trygghet. Jag vill bo där en stund, för att förhoppningsvis bli lite klarare i huvudet, förhoppningsvis se var jag vill ta vägen, var mitt hem är. Troligtvis kommer jag inte hitta mitt hem nästa gång jag flyttar heller. Det jag egentligen vill är att bo i ett hus eller möjligtvis ett radhus. Jag är egentligen inte någon lägenhetsmänniska. Som läget är nu, så är enda möjligheten att få bo i ett hus är ju att hyra ett. Men var ska jag göra det? Utanför Stockholm? Eller i Gävle? Kraften att ta tag i det kommer utifrån ett beslut och beslutet finns inte där, därför avvaktar jag och då passar det bra att flytta in hos mamman med sin son, även om det kanske också innebär att jag inte får vara ifred alltid förstås...

För ett antal år sedan hyrde jag ett hus utanför Uppsala. Där fanns inga förbindelser direkt med kollektivtrafik, det gjorde att det blev lite tungrott att bo där. Jag blev väldigt beroende av bil. Den enda möjligheten för mig att skaffa ett hus, är antingen långt ute på landet eller möjligtvis här i Gävle. Samtidigt har jag en bild av mig själv att jag bor på landet. Mina föreställningar, behov, känslor och tankar går inte ihop. Mitt hem finns någonstans inom mig, jag vet. Jag fortsätter att andas och liksom lägger mig uppe på allt kaos och flyter med.

Tar en paus och tänker faktiskt sticka till en grannstad i morgon och hälsa på - kanske blir det ett spännande möte....



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

JUL

Som tradition har vi i min familj ofta ägnat kvällen innan julafton till att äta den nybakade skinkan, även provsmakat vår inlagda sill, kanske till och med en nubbe. Någon gång har vi också rimmat och skrivit vers till våra paket. I år blev det inte så. Jag har inte haft sån stor inspiration att köpa julklappar i år. Jag brukar annars tycka väldigt mycket om det! Det är så mysigt att få till precis den där julklappen som just den personen skulle uppskatta.

Julafton är den dagen vi verkligen njuter i min familj. Idag ska jag jobba först (första gången på en månad sen sjukskrivningen) men när jag sen kommer hem tar vi det verkligen lugnt. Maten är den största höjdpunkten. Den dukas fram på bordet i köket som buffé. Vi tänder eld i spisen och låter massor av ljus brinna runt matbordet. Stämning och gemensam njutning. När maten är intagen går vi över till julklappsutdelningen och den brukar i många fall hålla på till framåt elva på kvällen.

Det kommer bli en skön julafton i år med trots att min själ är mer sargad än vanligt.

GOD JUL till er alla, jag önskar er en skön helg på alla sätt och vis!

Andning

Snart jul. Igår en lättnadens dag. Ångesten släppte taget, faktiskt hela dagen. Vi gick på stan, jag började tänka att jag var en "normal" människa som gör "normala" saker. Idag gör den sig något påmind igen. Sakta smyger den sig på. Den sliter och pockar på. Den viskar - här är jag, den väser - nu kommer jag igen! Vad är det som slingrar sig in? Det är naturligtvis tankarna som startar det hela. Tankarna handlar om vem jag är och vad jag blivit och vad jag vill. Avundsjuka har gått som ett stråk genom mig. En mycket stark känsla av avundsjuka har funnits i mig senaste veckan. Bakom känslan av avundsjuka finns rädsla och sorg.

Jag har kommit till det stadiet nu att när känslorna kommer så liksom försöker jag lägga mig ovanpå dem och andas. Jag märker att mitt i solar plexus finns en låsning. Det går lätt att andas in men att andas ut är svårare. Att befria sig, att andas ut är betydligt svårare än att kippa efter luft, gripa efter mycket, ta stora tag, ta sig vatten över huvudet. Andas in stora andetag så att jag spricker har med avund att göra, göra sig förmer. Jag tycker det är viktigt att fundera över det. Varför är någon annan människa mer värd än mig bara för att de gör något speciellt som jag också råkar vilja göra? Vad handlar den avundsjukan om. Här skulle jag verkligen vilja ta upp flera existentiella frågor kring meningen men även rent psykologiska dilemman kring hur värdet i mig själv definieras. Jag har inte riktigt fått fatt i tankarna kring detta och jag har inget svar i mig. Det är möjligt att det finns svar i litteraturen, då många filosofer och psykologer diskuterat detta fenomen flertalet gånger. Det handlar om vem man vill vara inför sig själv och vem man vill ha varit när döden en dag står för dörren.

Avundsjukan kan också handla om att någon annan får den gåvan att t.ex. bli gravid och den gåvan har dessvärre inte jag fått. Det är ju naturligtvis en sorg hos mig, men livets krokiga väg som den verkar vara för mig har nog en annan mening för mig än att jag ska bli mamma just. Det har jag förstått men ibland gör det ont och avundsjukan slår in när jag ser andra i min omgivning leva i sin familjekärna med gravid mage.

Jag skulle vilja ha mer tålamod och läsa mer, jag tror jag behöver mer själslig stimulans för att komma runt det här med avundsjukan. Jag har också funderat mycket i andliga banor. Som t.ex. med andningen. Jag kan andas in ljus i mig (i detta kan en andlig längtan läggas in) och sen när jag andas ut så frigör jag de låsningar och blockeringar jag har.

Jag står vid ett vägskäl nu, att fortsätta i samma hjul som tidigare eller att stå kvar och invänta den känsla som kommer och andas. Andas -andas och åter andas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Födelsedag

Idag fyller jag år. För några dagar sedan hade jag ingen som helst lust att fira den här dagen. Idag känner jag annorlunda. Lite förväntansfullt går jag nu upp på morgonen. Jag ska åka in till stan senare och gå runt och flanera lite.

Senaste dagarna har något blivit mycket uppenbart. Mina försvar är precis intill mig och visar sig tydligt. Det är försvar jag haft i livet för att kunna överleva. Nu är det dags att de begravs. Kanske passar bra att göra det på sin födelsedag -Att dö och födas på nytt!

Reality Check

Det om förvecklingar och tolkningar i huvudet gällande vänner har rett ut sig. Tack och lov så är det så med riktiga vänner att det går att göra reality checks en s.k. verklighetskoll. Det går nämligen att säga: "Nu är jag rädd att du inte orkar med mig " och få en respons på hur det är för den andra. I de flesta fall reder tolkningarna ut sig och planar ut och en förlåtande atmosfär omger sinnet och känslorna och vänskapen fördjupas i och med ett ärligt erkännande.

Även ett misstag kan rätta till sig!

Ikväll har jag varit hemma hos en jättefin kvinna som ordnade adventsfika. Det var så inbjudande att komma hem till henne, ljusen och dofterna fick mitt sinne att slappna av en stund och jag ville inte gå därifrån. Tack!

Be om det jag vill ha VS inse sina begränsningar


Idag har det varit en knepig dag. Vaknade i morse och hade armar så tunga som bly. Just armarna var det, som om de inte ville göra något. Jag har fått tvinga mig till det mesta idag men tacksam för att jag under kvällen gick en lång promenad och njöt av att bara gå och gå. Det var bra att jag fixade det idag!

Senare på kvällen fick jag en ljus idé angående mitt boende! Jag kom på att jag skulle kunna bo i en husvagn ett tag eftersom jag inte vet var jag ska bo, det visade sig kanske inte heller vara en sån bra lösning... jag förstår ju det själv sen när jag tänker efter... ska jag sitta där i en husvagn, kanske kallt och jäkligt och sörja - Nej, det var väl bara en idé som alla andra, en stunds flykt från nuet.

Jag har också varit fundersam idag över mina tolkningar. Får lätt för mig saker att jag tror att andra tänker saker om mig... hm.. En vän sa att hon skulle ringa men gjorde inte det och sånt kan verkligen få mig ur spel just nu, samtidigt som jag vet att jag inte kan kräva att mina vänner ska vara standby hela tiden. Det blev även förvecklingar i mitt huvud med en annan vän, då jag fått för mig att hon inte orkar med mig just nu. Observera att det mesta skett i mitt huvud, men det är klart säger någon att den ska ringa så förväntar man sig ju att den ska ringa eller hur?

Sen har jag funderat mycket på det här med att be om det man vill ha VS inse sina begränsningar. Det enda som händer när man inte inser sina begränsningar är att man går och grämer sig och inte accepterar nuet och då åtgärdar man absolut ingenting!

De här enkla lösningarna som presenteras i viss litteratur att du kan be om allt du vill ha så kommer universum att ge dig det... ja. Jag har försökt göra det, tro mig, men nu har jag kommit fram till att så länge inte det inre barnet fått det den behöver så kommer aldrig mitt vuxna jag att i verkligheten kunna se klart och åtskilja vad jag behöver och ta beslut utifrån det. Alltså är det bara att jobba vidare med det inre barnet.

Sammanfattning - lite vardagliga bestyr

Undviker fortfarande gluten, laktos, vitt socker, alkohol och kaffe. Fuskade dock i helgen med kaffe. Det var gott hemma hos L, när vi satt i hennes soffa och drack varsin kopp. Då var det gott med kaffe, annars kan jag nog vara utan det.

Letar efter någonstans att bo då det är nödvändigt att jag flyttar ifrån det boendet jag har nu. Jag vet inte var jag ska bo, inte ens vilken stad... knepigt. Jag är som ett enda stort frågetecken helt enkelt.

Just nu sitter jag och väntar på posten och hoppas där finna en blankett från F-kassan. Postbilen måste helt enkelt har åkt förbi redan och inte haft några brev till mig då klockan faktiskt är halv två nu! Men jag har inte sett den.... Jag anmälde mig sjuk förra tisdagen och pratade med en person som sedan inte gjort det hon ska. Hon har inte registrerat detta så därför har jag inte fått blanketten som man ska fylla i för att få lite pengar. Jag får åka in till F-kassan och hämta en blankett själv, annars finns det nog stor risk att jag inte får några som helst pengar till jul (iofs risk för det ändå, handläggningstiden är 30 dagar). Jag vill inte fortsätta vara sjukskriven men kommer nog vara det hela december ut i alla fall.

Jobbar vidare med mig själv men tycker fortfarande att jag använder datorn för mycket som en flyktväg, den är det mest kravlösa jag kan komma på, så enkelt att ta till, så anspråkslös och samtidigt lite spännande. Jag har en bok om Vygotskij som jag behöver läsa och skriva om den, kanske kan jag få ut mina poäng i pedagogiken från musikhögskolan i alla fall....

Nedanstående rader slog an en ton i mig. Det känns som något mycket viktigt för mig att inse mina begränsningar för att kraven inte ska bli så höga. Det där med falska drömmar funderar jag mycket över, vad det är och visar sig...

Vishet
är att se begränsningen
utgå från den
och överge de falska drömmarna
(Lars Björklund)

När att gå ger värre smärta än att stanna

Själen viskar och gråter, hur kunde det bli så här, frågar hon sig... det finns ett barn som är bara fyra år, hon vill inte ta några beslut, hon tycker det räcker nu. Jag måste lyssna på henne och det går så ont att stanna och det gör ännu mer ont att gå. Men det är gå jag måste göra.

Jag har svarat på den frågan med hjälp av teorin, vad det är för mekanismer som gör att det är så svårt att gå, men jag förstår det inte i praktiken.

Jag står vid Skagens udde, ser vågorna brytas mot varandra. Det är som ström, den krockar, slås samman, det kommer underströmmar. Den ena vågen lyckas bryta sig över den andra. Den vinner, slår den mötande vågen sönder och samman. Det börjar om igen, ny våg kommer, strömmen i mitten. Det strömmar, det liksom gnistrar och jag kan inte göra annat än att stå i brytningen och se på.

Utestängd



Den finns inte där
kontakten.

Det självklara
det som var förut
frågan
hur mår du

Obesvarat
inte längre efterfrågat.

Inte längre meningen
att efterfrågas.

Vad ska frågas då
Vad behöver sägas
Vad fattas

Kontakten bruten
ingen handling finns att tillgå.
Inte några ord.

Är det tiden
som ska inväntas nu

I så fall är tiden inte min vän.






Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Malmö

Gick ned genom Malmös gator igår och njöt av att vara i ingenmansland. Det lyser på överallt av digra ljusmästerverk. Det var ljus så gott som överallt på de stora gågatorna och när jag gick in i adventsvimlet vid sextiden så var det precis lagom med folk kvar efter hysterin tidigare på dagen.

Det är klart att under promenaden så ligger det där och lurar hela tiden, vart jag ska ta vägen och ska jag verkligen ta med mig alla grejer upp till Gävle när jag inte vet om jag ska bo där? Jag säger till mig själv om och om igen att det är bra att ha mina grejer samlade på ett ställe, men samtidigt kan jag se det parodiska i att sitta och åka 80 mil norrut med ett släp som kostar skjortan för att sedan hyra ytterligare ett släp som kostar klänningen för ta mig tillbaka med alla grejer. Alternativet är att jag gör mig av med alla grejer. Jag har gått fram och tillbaka i lägenheten och kollat på kartongerna och funderat om det är något mer jag kan göra mig av med. Jag har nämligen tre kartonger fyllda med krukor! Och inte bara kartonger utan massa krukor som är så pass stora att de inte får plats i en kartong heller.

Jag hade ett torp för några år sedan där jag kultiverade och odlade i ganska stor omfattning. Det tog t.ex. två flyttar innan jag lyckades göra mig av med de små avlånga plastlådorna som man kultiverar frön i, ni vet såna med plasttak, små miniväxthus. Nu står jag här och funderar vad jag ska göra med mina kära krukor.

Tillbaka igen

Jaha, då var jag åter tillbaka där igen. Kravlandes på botten, skrikandes i kampen om att vinna något. Nej, just ja, det är ju inte vinna ett krig som jag ska, det är leva ett liv. Men hur i sjutton ska jag göra det när det inte finns något skyddsnät?

Att vara inne i en sån här process som jag befinner mig i kräver mycket tålamod och sen skulle det bästa vara om jag hade ett visir och en sköld med att skydda mig med när fällorna slängs ut mot mig, så att jag inte låter mig dras in i fälltrådarnas garn och blir förhäxad. Det är nämligen så att jag blir som förhäxad av kampen av att bli sedd och vilken fruktansvärd ilska det finns i detta. Ilskan är berättigad om vi inte kan nå de mål vi förespeglad oss att nå. Jag för ett krig mot mig själv säger förståsigpåare - Nej, säger jag , jag har inget krig mot mig själv. Jag har en förtvivlad kamp att hitta en nyckel där jag lär mig att ta hand om mig själv och därför behöver jag ett extra skydd och lite mer förståelse från min omgivning. Men här i detta hus jag befinner mig nu får jag inte det överhuvudtaget. Jag blir den där hunden som går och fixar saker och försöker göra mig till. Jag blir den som säger förlåt och räcker fram handen men jag får bara en kall hand tillbaka. Andra har rätt att säga precis vad de vill till mig men jag har ingen rätt!

Det måste ha att göra med att jag är lillasyster och storasystrar har ju alltid rätt, eller hur?

Beröring

Jag har sedan tidigt i våras haft problem med min axel, ett så kallat impingement, senan runt axelleden har blivit inklämd som en följd av för statisk spänning i axel, skuldror och nacke. Det uppkom när jag spelade piano och kände mig stressad över att inte kunna lära mig det som jag skulle hinna lära mig på musikhögskolan. Axlarna och skuldrorna blev mer och mer som betong.

Idag var jag hos kinesiologen igen. Och hon masserade min axel och sa ord till mig som var som att hon läst mina tankar och känslor. Vilken otrolig människa hon är, jag är så imponerad av hennes visdom! Några av er som läser min blogg, kommenterade mitt förra inlägg och hoppades att jag får hjälp av någon vis människa och jag vill berätta att det får jag verkligen. Om det finns en mening med att jag skulle flytta hit till Gävle så är det att ha fått träffa henne! Förmodligen finns det flera meningar.

En annan sak som varit väldigt bra, som hände igår var att jag var hos min mamma. Något som jag vill berätta för hela världen är att visst, mamma kunde inte vara mamma åt mig när jag var liten men nu när jag är vuxen och hon har kommit till stor insikt så kan hon ge mig mycket kärlek! Hon masserade mina stackars värkande axlar i går kväll och sa med en stark längtan i rösten att hon skulle önska hon kunde healing, för då skulle hon ge mig all kraft hon kunde för att må bättre. Jag kände värmen som strålade ut från hennes händer in i min kropp. Beröring. Jag behöver så väl den beröringen. Det ger hopp. Tack mamma och tack fina kinesiolog L för din visdom och kunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tids nog

Igår var det en person som sa till mig att hon tycker att jag bara skriver negativa saker på min blogg. Att jag bara ältar. Ja, det är möjligt, att jag fastnat i ett slags ältande tänkte jag automatiskt, i min värld är det så att alla andra har rätt men jag har fel, men när jag tänker efter så har jag inte det i detta fall. Jag tycker inte jag ältar. Det kan hända att det inte är så lustfylld läsning och det är inte så många som kommenterar det jag skriver heller och det kanske är för att det inte finns så mycket att säga. Eller så kan det vara att det är så tungt det jag skriver om att ingen vet vad de ska säga.

Jag känner igen de här symtomen jag har sen tidigare och egentligen så är det kanske så att jag inte ska prata så mycket med andra om dem och det här att skriva på en offentlig sida är kanske inte heller en sån bra idé, jag vet inte. Det gäller att surfa på känslorna nu och inte låta mig drunkna för mycket. Jag har så många fina vänner som hela tiden påminner mig om det jag har i livet, det jag inte kan se själv just nu. Det jag vet just nu är att livet igen har blivit för smärtsamt och att det är något i mig som ständigt pockar på och vill bli hörd men som jag ideligen knuffar bort. Tids nog kommer det ikapp det som legat länge i skuggan.

Släppa taget del 2

Det finns människor som reagerar för starkt och det finns människor som inte reagerar alls i situationer. Människor som reagerar för svagt kan bli hur illa behandlad som helst utan att visa tillstymmelse av känsla. De har ett inlärt överlevnadsknep, att bara de inte visar hur de känner så kommer inget hemskt hända. Människor som reagerar för starkt har istället lärt sig att överleva genom kamp och ett lönlöst kameleontbeteende, de har försökt förställa sig själv i alla försök att få sin omgivning att se deras behov som barn. När dessa personer är vuxna fortsätter de att reagera antigen för svagt eller för starkt (Jean Jenson, Att återerövra sitt liv, 1998).

En vuxen som reagerar för starkt kan smälla i dörrar, uppvisa aggressivt beteende, tjura eller gråta och gräla i all oändlighet, utöver alla rimlighetens gränser.

Huvudtemat för den som reagerar för starkt har i dennes barndom handlat om att "Om jag bara kommer på vad som är rätt att göra (eller inte göra, vara eller inte vara och så vidare) kan jag förändra saker så att jag får vad jag behöver" (a.a.)

Tänk er in i situationen att barnet har två ständigt intensivt grälande föräldrar som ofta slutar med att mamman kastar sig in i badrummet, låser dörren och sedan gråter hejdlöst och tröstlöst (mamman reagerar för starkt). Pappan reagerar också för starkt, då han är mycket aggressiv och manipulerande (han är också fast i kampen att vilja ändra, vara på annat sätt så att partnern ser vad han behöver).

Mellan dessa föräldrar står deras barn och försöker genom att använda olika medel, först intellektuell övertalningsförmåga få föräldrarna att ta sig samman och sluta bråka. När inte det fungerar skriker barnet och när inte det fungerar så gråter barnet. Barnet ger inte upp, för skulle barnet ge upp, vad finns då kvar? Hoppet finns där hos barnet att föräldrarna, inte bara när de bråkar utan även när de är alldeles för upptagna av sin egen ångest, ska se barnet och se vad barnet behöver, det är det ursprungliga behoven som behöver tillfredsställas.

En vuxen som reagerar för starkt fick alltså som barn tränga bort den verklighet som skulle lett till insikten att varje ansträngning från hennes sida att få sina behov tillfredsställda vara lönlös. Om den insikten skulle ägt rum så skulle barnet gått in i en hopplöshetskänsla, och ingen vet vad som hade hänt då, så istället lärde sig barnet att överleva genom att använda en falsk känsla av hopp.

Det som påbörjades i barndomen - det dödsdömda projektet att vara vad som bedömdes det nödvändiga för att förändra föräldrarna - fortsätter sen i vuxenlivet. Barnets ansträngningar blir den vuxnes kamp och därför utgör det grunden till det svåra i att släppa taget i relationer eller i konflikter som bedöms av det lilla barnet att vara just denna kamp.

Om den vuxne släpper taget och inser att det inte är någon mening att gräla mer så uppstår en svår ångest, som sitter i det lilla barnets kamp. Skulle den vuxne gå så lurar en dödslik hopplöshet runt hörnet. Barnet visste inte vad som skulle hända om hon gick, skulle föräldrarna överleva då? Vem skulle ta hand om barnet, om hon gick? Det skulle vara alldeles för svårt för barnet att lämna sina föräldrar. Det tankeprojektet är omöjligt i barnets värld. Därför fortsätter hon att klänga sig fast vid det falska hoppet.

Det falska hoppet fortsätter som vuxen ända tills dess att läkning sker. Barnet behöver bli skyddat och få inse att nu som vuxen är det dags att gå. Ingen kommer kunna se vad barnet behöver. Ingen kommer ge barnet upprättelse utan den upprättelsen måste den vuxne som är bärare av detta inre sårade/övergivna barn ge till sig själv. Kampen är över. Den är lönlös. Det är dags att inse att det inte finns något att göra för att förändra situationen. Det är dags att släppa taget.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En bild blev det ikväll! En bild om det jag längtar efter. Jag behöver en plats där jag kan välja mina ljud. Jag vill manifestera detta ikväll genom att lägga ut platsen här på bloggen! Här är den och jag är inte ensam där, nej, jag har nära till fina vänner på min plats!

Sammanfattningsvis befinner jag mig i en utsättarperiod. Ett eget påhittat ord för kvällen som innebär att jag utsätter mig för olika saker enda tills jag på något jäkla vis ska förstå sanningen om mig själv. Vissa dagar utsätter jag mig för destruktiva krafter genom att jag väljer att gå ned mig i griniga tankar och tankar som handlar om missnöje - tankar som utvecklas till panik. Men det värsta, förstår ni som jag kommit fram till, det är den enorma separationsångest jag bär på. Var och när uppstod den? Det återstår nu att ta reda på!

Mycket har hänt - hon som skulle tagit hand om dig, kvinnan som inte kunde se sig själv utan var förlamad av sin ångest. Hon led svårt men vad hände med barnet? Barnet gjorde allt för att behaga. Städade tills hon kom hem för att göra henne glad - SE mig, mamma, sa barnet. Se mig och gläd dig åt mig. Om du inte ser mig så kanske du kan se att jag bytt handdukar? Kan du det Mamma? Mamman gjorde ont genom sitt eget lidande. Barnet försökte glädja genom sina handlingar, massage kanske? Det gjorde ont, det blev en svidande gråt och en kamp att släppa taget. För om hon skulle gå vad blev mamman då och vad blev kvar av barnet?

Idag ska jag föreställa vuxen. Men icke är jag det. En del av mig är det, men en stor del är fortfarande det där barnet. I dag får jag höra att jag gör andra illa. Ingen har gett mig upprättelse och jag har föreställt mig falskt att någon ska göra det. Idag ska jag bara ta mig samman och i många år har jag flytt ifrån att möta det här barnet som blev så osynligt. Nu står jag bredvid henne och hon ropar - inte en gång till! Gå innan det är försent! Akta dig!

Släppa taget


Om den som är känslomässigt nedbruten inte kan släppa taget, varför kan inte då den som är känslomässigt mer stabil hjälpa den som är nedbruten att släppa taget?

Landet Inget

Ett tag i livet var allt randigt och jag fick problem när jag såg allt randigt. Nu är allt rutigt och jag blir förvirrad även av det rutiga. Nu återstår att få det randiga och rutiga att gå i hop och till det så krävs ingen problemlösning.

Jag ska här citera ur en bok som är mycket värdefull för mig, "Mindfulness - en väg ut ur nedstämdhet" Williams m.fl.

"Sluta upp med att försöka tvinga livet att vara på ett visst sätt därför att vi just nu känner oss illa till mods. Vi börjar förstå att det är när vi vill att livet skall vara annorlunda än det är just nu som våra grubblerier sätter igång".

Så nu är det hårdträning i medveten närvaro. Tankarna ska ned i en låda, jag stoppar ned de i min skrivbordslåda så länge. Jag ser dem dyka upp, helt plötsligt tonar de upp sig, som idag när jag kom hem från en bra dag, som jag tänkte skulle fortsätta vara en bra dag, men i och med att jag läste vad som fanns i min inkorg på mailen så började tankarna snurra. Och vad leder tankarna till? Svaret är - inget. De leder mig till inget. I landet Inget så finns det ett vackert skrivbord som det jag sitter vid nu som har två lådor. I den vänstra lådan ska jag nu stoppa ned de snurriga negativa tankarna och istället ta med mig Malamel ut på upptäcktsfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

På alla pappors dag


Idag vill jag ge en ros till alla barn och alla vuxna som har lyckats få ett bra liv trots att deras pappor inte funnits för dem!

När jag var liten hade jag en pappa som såg ut att vara en pappa men inuti honom så var det en mycket förkrossad och missförstådd pojke. När jag var fyra år så var pappapojken fyra år och satt i sandlådan med mig och förstörde mina sandslott. Ibland kunde han göra det rent faktiskt, min pappa hotade mig när jag blev för känslosam för honom. Om något blev för svårt för honom som fyraåringen i mig levde ut så svarade han med samma mynt. Pappapojken blev rädd, ledsen och arg när jag var rädd, arg eller ledsen. Pappa kunde då hota mig med att dra in veckopengen, ta tillbaka den älskade cykeln jag fick i 12-årspresent eller synthen som jag köpte när jag var 13 år. När jag var 14 år så hotade han mig att han inte skulle leva längre när jag nästa gång skulle hälsa på. När jag var 25 så sa han att jag inte längre var hans dotter. Detta gjorde att jag tog beslutet att inte vara hans dotter då det skadade mig alldeles för mycket. Detta har också varit för svårt och mycket förvirrande att bära för barnet i mig.

Leve alla barn och vuxna som har ett liv i dag utan deras förgörande pappor!

Värdshuset


Jag vill ge er en dikt ikväll. Mina ord räcker inte till. Jag söker en fråga och sedan ett svar, det dröjer innan det kommer till mig. I morgon har det gått en månad sedan jag började med min utrensningskur. I morgon skall jag på återbesök hos kinesiologen som hjälper mig i denna process. Jag är övertygad om att hade jag inte börjat denna kur hade jag så småningom blivit mycket sjuk. Nu gäller det bara att få till återhämtningen på flera plan eftersom psyket och fysiska hälsan sitter ihop. Jag upplever att den psykiska hälsan blir väldigt lidande på grund av mitt jobb. Frågan är när jag kan och ger mig möjligheten att återhämta mig på riktigt? En mycket god vän till mig har fått upp ögonen på mig gällande ordet kan och vill. Jag säger ofta att jag inte kan, att jag inte förmår men ska börja se vad jag vill istället. Ibland kan det vara svårt eftersom svåra känslor sitter i vägen för viljan och då är det lätt att hemfalla sig till att säga att det inte går, att förmågan inte räcker. Men vill... det är ett skrämmande ord men ack så betydelsefullt.

Värdshuset

Att vara människa är att vara värdshusvärd,
varje morgon en ny gäst.

En glädje, en sorg, en elakhet,
eller plötslig insikt kan dyka upp
som en oväntad gäst.

Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer,
som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler;
behandla ändå varje gäst med respekt.
Han eller hon kan bana väg för
en oväntad fröjd.

Den svarta tanken, skammen, illviljan,
möt dem vid porten med ett skratt
och bjud in dem.

Var tacksam för vemhelst som kommer
eftersom var och en av dem har skickats ut
som en vägvisare från bortom.

Jalal-ad-Din Rumi
Sufisk poet från 1200-t.

Mötesplats Citruslunden


Hit ska ni få komma sen och få uppleva omtanke, sinnlighet och vacker omgivning. Tänk er ett ställe som inbjuder till inspiration samtidigt som det är avkopplande. Ett ställe som pockar på dina smaklökar, lockar dig till drivande lust, kreativitet och tillsammans med en glädje att få dela det med andra. En mötesplats där det finns skön svängig musik blandat med färg, form och smak. En plats där du får rum för din själ. En mötesplats för alla dina sinnen.

långsamt


Jag har kommit att röra mig långsamt, det har sina olika skäl...

Så börjar en sång av Lisa Nilsson.

Vidare fortsätter den: "Benen känns inte lätta, lusten finns inte där".

Det säger allt om var jag befinner mig just nu. Jag har varit där så många gånger förr. Studier visar ju också tyvärr, att har man en gång varit deprimerad så är det lättare att bli det igen.

Idag har det nästan gått 2 1/2 vecka utan att jag ätit gluten, laktos, socker, druckit kaffe eller alkohol. Jag har också druckit mitt näringstillskott morgon och kväll samt stoppat i mig vitaminer och stärkande medicin bland annat för binjurarna. Igår fuskade jag dock lite genom att äta lite mozarella på den glutenfria pizzan jag bakade. Tyvärr kan jag inte rekommendera det glutenfria mjölet jag använde då det gjorde att degen smakade höbal. Konsistensen på pizzan blev också aningen suspekt. Ingredienserna uppe på var desto godare, lufttorkad salami, oliver, pesto, ruccola och god tomatsås.

Men åter till ämnet för dagen: depression. Det som gör mig tung är helt uppenbart och det har varit så i hela mitt liv. Det är alla konflikter jag har inombords som gör mig så tung. Konflikter kring vad jag ska göra, blir det bra om jag gör på det ena eller andra sättet? Var ska jag bo? Hur ska jag få in mer glädje i livet? Hur ska jag börja? Med vad ska jag jobba?

Det är det där med mitt yrke som blivit så tokigt. Jag har utbildat mig till något som jag inte trivs med. Jag kan inte identifiera mig med en yrkesroll som sjuksköterska. Men vad kan jag identifiera mig som då? I nuläget får jag börja leta efter något jobb som gör mins åverkan på min själ och sedan sakta men säkert hitta det som är min innersta önskan.

Jag arbetar nu på att vara tydlig mot min arbetsgivare att jag söker andra jobb och jag söker andra jobb men oroar mig en del ändå för att jag ändå inte kommer trivas på det nya stället och då gäller det att öppna en bakdörr på det nya stället så att inte jag inte hamnar i baklås. Det är detta att hela tiden förhålla sig till allt och alla hela tiden som naturligt också gör mig tung.

Inom Dialektisk Beteende Terapi (DBT) talar man om begreppet Wise Mind. Wise Mind är det tillstånd/beslut där den känslomässiga delen i dig och den förnuftsmässiga delen överlappar varandra. Ett Wise Mind beslut består av både känsla och förnuft. Båda delarna tas hänsyn till i beslutet. Det går att läsa mer om Wise Mind här.

Dagens Wise Mind beslut för mig är:
Ett beslut att inte älta och försöka problemlösa, för ältandet leder nämligen mig ingen vart. Mitt fokus ska istället ligga på nuet och utveckla mina färdigheter att vara i nuet. Det kommer leda till att jag mår bättre. Jag ska eftersträva att införa positiva inslag i mitt liv och lyssna till vad jag behöver. På längre sikt kommer jag kunna ta beslut som för mig närmare min inre önskan.

Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.



Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.

Se inte föraktfullt på mig från fjärran.
Jag vill smyga tillbaka till min vrå och sitta i mörker.
Med båda händerna ska jag dölja min blottade skam.
Vänd ditt ansikte ifrån mig, älskade, och förlåt min smärta.

Rabindranath Tagore: Kärlekens vandring

Dessa rader väcker till liv den smärta som finns inom mig, ett rum som ingen kan nå, inte ens jag själv. Ett slags mörker, en envis tystnad, ett gråtande skrik och en liten flicka i en röd kappa. Flickan står i hallen och kan inte gå, hon kan bara inte gå. Det trots att mannen sagt att hon ska gå. Han vill vara ifred nu, då ska hon gå, respektera det och gå. Gå bara! Men det går inte.

Flickan står kvar, som fastklistrad i hallmattan. Inombords denna sveda. En ilande smärta som går från lillfingret genom handleden upp genom armen till hjärtat. Det svider och sticker som stötar in mot hjärtat. Flickan tar huvan på den röda kappan och kupar över sitt huvud. Snart vet hon att gråten kommer, den kommer i ett skrik från det inre mörka rummet, från den stickande smärtan i hjärtat. Hon försöker säga till smärtan att försvinna men det blir bara värre. Mannen närmar sig henne och säger åt henne att det ska väl inte vara så svårt att gå, det är ju bara att öppna dörren och gå ut, men det går inte. Hon kan inte gå.


Det finns inget sätt för henne att kommunicera om det, det inre rummet har belägrat henne och kan inte meddela henne vad som pågår
.


Morgon med ösande regn

Jag sitter med min soppa bestående av hopkok av all diverse näringsämnen. Jag ska snart bege mig till jobbet, jag brukar cykla, men överväger idag att ta mig fram med ett motorfordon då regnet öser ned.

Jag tänker på den arbetsplats jag befinner mig på nu och hur långt den är ifrån min längtan. Jag undrar om jag kommer hinna äta lunch idag? Så stressigt är det alltså på den avdelningen jag arbetar, att äta lunch är något man bara kan hoppas få göra, inte en rättighet utan något du gör om det kanske finns tid.

Jag tänker också på hur mycket som bestäms över våra allas huvuden utan att någon frågar efter: Är det så här? Stämmer detta? Kan något förbättras? Detta gäller inte bara sjukvården utan samhället i stort. Socialstyrelsen t.ex. sitter också och bestämmer saker utan att verkar det som, tala med de som har kunskapen. Jag har tidigare gjort ett inlägg om KBT och socialstyrelsens planer kring psykoterapi i Sverige. Läs här vad Lotusblomman skriver om dito.

Jag önskar er alla en riktigt närvarande dag, precis där ni är. Det blir min uppgift att arbeta på idag.

Sov gott alla fina innerliga människor

Det har varit en märklig dag idag. Jag vaknade vid åttatiden av mig själv och var ändå väldigt trött som jag brukar vara när jag vaknar. Jag kom på att jag skulle skriva några mail till folk och kastar mig över datorn för att göra det, det fanns energi i det då det handlade om att jag så gärna ville ha tag på några människor som jag vill träffa snart. Jag gladdes åt att de finns och det gav mig energi. Jag skickade iväg de där mailen och sedan var det kört...

Jag fastnade vid datorn. Två timmar låg jag i sängen med datorn som enda sällskap. Gissa om jag var ännu mer trött sen... Det var jag ju naturligtvis. Datorn dränerade mig.

Halva dagen sedan ville jag bara sova men tillät mig det inte riktigt. Halva dagen gick jag och tänkte på allt jag kunde göra om jag var lite piggare. Halva dagen tänkte jag att snart vill jag börja göra sångövningar igen så rösten kommer igång. När halva dagen nästan gått så var kl 14.30. Jag körde in till sjukhuset för att hämta min kusin.

Fysiska reaktioner hägrar i min kropp. Jag skakade när jag körde bilen, jag darrade liksom i hjärtat. Jag börjar fundera på om jag har hjärtflimmer eller hjärtfladder. Hjärtat vibrerade och bröstet likaså. Kroppen känns utarmad och förlamad. Jag ser fortfarande alldeles blek ut när jag ser mig själv i spegeln och eksemen har inte försvunnit så som jag vill. Men någonstans, förstår ni, så finns det ett hopp. Jag känner i och med denna reningsprocess att jag är på väg mot något bättre, det är uppbyggande istället för som förut nedbrytande. Därför ska jag inte sitta framför datorn för länge för det är också nedbrytande. Så hjälp mig med det, hjälp mig att stänga av datorn.

Min kusin kom och vi började planera vår verksamhet vi ska göra. Det gav energi det med. Jag fyllde ivrigt i blanketten på bolagsverkets hemsida. Vi ska registrera en ekonomisk förening, ett så kallat kooperativ! Jag ska bara finna ut hur jag ska få firefox att bli kompatibelt med e-legitimationen.

Nu är det kväll och min kropp känns mer uppbyggd. Därför ska jag sluta nu.
Sov gott alla fina innerliga människor.

Så blev det sjunde dagen...

Den där piggheten jag skrev om i söndags visade sig vara en bluff. Senare på kvällen när jag inte kunde sova så gick det sakta upp för mig vad jag gjort. Jag hade ju druckit grönt te på Waynes! Grönt te har koffein i sig! Jag drack två stora koppar och jag kände ju faktiskt att det var som att jag druckit kaffe där jag satt med min kopp. Det darrade i kroppen som vid koffeinkick. Jag hade inte en tanke på att det skulle påverka mig så till den grad att jag sedan inte kunde sova på natten. Så känslig och subtil blir kroppen när den görs naken och sårbar inför gifterna, då blir den mottaglig och reagerar på substans som har en kemisk påverkan.

I vilket fall så har det gått sju dagar på min reningsprocess och kanske börjar jag skönja att eksemen i pannan börjar ge med sig men i övrigt ser jag ut som en spöke! När jag tittade mig i spegeln idag såg jag svarta ringar under ögonen och blek hud. Jag blev chockad faktiskt. Jag förstod fört inte att det var jag, nä, nu överdriver jag nog lite dock - jag har märkt att jag haft en tendens att överdriva den senaste tiden. Allt handlar väl om att först dra diskantreglaget helt upp och sedan hitta mellanregistret på en behaglig nivå.

Dagen idag blev inte alls som jag tänkt mig. Jag behöver arbeta på min viljestyrka och att säga stopp när jag inte förstår vad som händer. I en diskussion t.ex. med andra ska jag lära mig säga stopp när det uppstår känslor jag inte kan förstå, om jag inte gör det är det lätt att jag spårar ur och hamnar på gränsen till något olustigt. På gränsen vill jag inte vara, den är som en lina, inte lätt att balansera på och inte lätt för andra att förstå.

Femte dagen

Jag äter inte laktos, gluten, ost, tomater, dricker inte alkohol och inte kaffe. Jag fyller min mage med en välgörande soppa som inte smakar så gott visserligen men som ska hjälpa mina tarmar att återfå sin balans för att i sin tur kunna hjälpa till att stärka upp både immunförsvaret och näringsupptaget i kroppen.

Vet ni, det går ganska lätt det här! Jag känner nämligen att jag gör gott, jag ger mig själv en rening för att bli piggare, starkare, vitalare och förhoppningsvis på längre sikt även gladare! Jag är inne på femte dagen och idag på den femte dagen så har kaffeabstinensen också försvunnit! Nu under söndagskvällen så infann sig en märklig känsla som jag inte känt på länge, jag kunde trampa på cykeln och hade kraft i bentagen. Det kändes som jag kunde styra min muskelstyrka och det var härligt att få tillbaka kraften. Jag har annars gått omkring på den stressiga vårdavdelningen med mycket tunga ben, så tunga ben att jag tänkt vissa minuter att nu, nu kan jag inte lyfta ett ben till, aldrig mer lyfter jag ett ben och aldrig mer går jag in i denna sjukhusvärld som är så sjuk just på så många sätt. Men nu ikväll... så kom en blink hopp tillbaka igen. Jag tänker att jag ska ta mig vidare och bli den jag är innerst inne, låta den inre jag få komma fram.

Ibland tänker jag att det åter igen är en illusion jag bygger upp för stunden, ett slags spel för att få mitt eviga ältande att stilla sig en stund. Ibland tänker jag att jag kommer hitta min form, min lilla sjö att simma i, min jordplätt att dansa på, min familj att värnas i, tillitens form att finna kärleken, min värld att sjunga i och sammanhanget att glädjas i och genom. Min styrka genom mig.

Jag känner att ni stöttar mig, ni som läser och det gör mig så glad!

Sammanfattning

Jag har påbörjat en reningsprocess. Det är första stegen på en resa både bakåt, framåt och till ett nu. Reningsprocessen är kemisk då jag inte äter ost, laktos, gluten, socker, kaffe, alkohol. Därtill slevar jag varje dag i mig en soppa fylld med näringsämnen som ska hjälpa min stackars utarmade kropp att återhämta och rena sig. Kaffet har varit svårt att avstå. Det ropar kaffe i pannan. Det värker i huvudet och mattheten är ett totalt faktum. På grund av dessa abstinenssymtom så förstår jag också hur beroende jag varit av kaffe. Jag är inne på den fjärde dagen av denna process och än så länge går det jättebra med maten förutom kaffet då förstås.

Den andra delen av reningsprocessen är psykisk. Jag har tyvärr hamnat tillbaka några steg på trappan då det gäller att hantera min känslor och tankar. Jag har slutat göra mina små meditationer och det behöver jag börja med igen. Hösten är fantastisk i sitt enorma färghav som det sprider i den blå himlen, men i mitt inre är det ganska oredigt, färgerna sprakar åt alla håll och jag får inte riktigt någon balans, vissa dagar förlorar jag balansen totalt.

Jag har börjat arbeta på infektionsavdelningen med och där ja, jag säger inte så mycket om det just nu. Återkommer kanske senare med det. Jag har i alla fall inte fått ikläda mig någon "svinismundering" då jag ej behöver arbeta med de patienterna, visade det sig sedan.

Jag har också börjat sjunga med några snubbar i ett band och det var både roligt men också ansträngande eftersom jag plågas av prestationsångest hela tiden.

I huset där jag bor så har jag också en hel del att jobba med, utmaning i att stå ut med olika känslor som uppkommer i situationer.

Sammantaget så... är trädens löv det vackraste jag kan titta på just nu, där jag sitter är de så vackra och skänker mig ett lugn och det är det viktigaste just nu.

Omtanke

Omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång, skam m.m. läser jag på Ann Lagströms blogg. Jag tänker att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv så är omtanke, omsorg och omvårdnad tätt sammanknippat med varandra. Mot mig själv är jag hård och har fått arbeta länge med att ha en gnutta omsorg mot mig själv. Som sjuksköterska agerar jag helt annorlunda. Tänk att när du läser till sjuksköterska så läser man ett vetenskapligt ämne som heter omvårdnad! Och ändå tänker jag att många sjuksköterskor inkl. mig själv inte tar hand om sig själva, vi får lära oss på utbildningen att ta hand om andra men kursen om konsten att ta hand om sig själv ingår inte.

Omtanke är att verkligen lyssna på patienten, det gäller att inte forcera och istället låta vara där personen verkligen befinner sig. Omsorgen blir sedan att ge patienten det den ger uttryck för att behöva, varken mer eller mindre. Ger jag för mycket kan det bli kvävande och krävande och ger jag för lite så kan personen uppleva att jag inte lyssnat på denne. Det är ju samma gällande dig själv, lyssna och ge det till dig själv som du i stunden behöver. Det är därför jag har svårt att anmäla mig till en kvällsaktivitet som är återkommande en kväll i veckan. Det kan vara så att den kvällen tanken är att jag ska gå på t.ex. yoga så behöver jag göra något helt annat. Men när jag skriver detta så rimmar det inte riktigt heller, då jag vet att jag har många motstånd inom mig och vissa saker som man gör återkommande kan var väldigt bra för kropp och själ.

Någonstans måste kraven sänkas skriver Ann Lagström. För min del handlar det mycket om att jag lägger energi på fel saker och under tiden jag utövar det som tar energi så ger jag mig ständiga kommentarer om att sen, sen ska jag läsa den där boken, sen ska jag gå till gymmet osv. det blir krav som säger åt mig att jag ska göra något annat än just det jag gör.

Brant kant

Under många år har jag försökt att utveckla mig själv och skaffa mig verktyg att hantera känslor och tankar. När jag säger hantera så handlar det om känslor som är så starka så att jag inte har vetat hur jag ska ta hand om de på bästa sätt. Det är en konst, anser jag att kunna ta hand om sina reaktioner inombords och ta ansvar för sig själv i relationer till andra. Idag har jag funderat på vad jag lärt mig och idag tänker jag att det fortfarande finns mycket kvar att lära. Jag är inte positiv, jag tycker inte det handlar om att vara det. Att tänka positivt är inte en metod som blir bra för mig men däremot tror jag att jag inte jobbar tillräckligt med det som sker i mig i stunden.

Jag tänker att det ska finnas någon annan där ute som ska sätta verktygen i min hand så att jag kan ta mig ur svåra situationer och hantera svåra känslor och tankar som dyker upp. Jag tror att jag ska hitta verktygen någon annanstans än just där jag är och att tänka positivt i det läget tror jag inte för det hela framåt men däremot att arbeta med accepterandet men jag ville inte det idag, jag ville bara bort från de hemska tankarna som sa att jag förstört. Tankarna kom genom mig med ilande kraft. De borrade sig in och den nedåtgående kraften blev oemotståndlig. Hur ska jag förklara?

Jag står vid en brant, det kan jämföras med det, och istället för att vända om vid brantens kant och gå iväg någonstans där det är tryggt, varmt och mindre blåsigt så kastar jag mig i stället ut för denna brant och jag vet var det kommer sluta. Det vet jag innan men ändå, ändå gör jag det. Kastandes ut för branten, landandes hårt och sedan traskandes runt i lera som är där nere i träsket som jag landar handlöst i. Jag är så medveten om hela processen, ändå kan jag inte hindra den. Jag låter den ta över och jag följer med, hela tiden analyserandes och ropande på hjälp faktiskt. Jag ropar på hjälp men vet att den enda som kan hjälpa mig är jag själv, svaret blir entydigt om och om igen: "kasta dig inte ut för branten".

H1N1 och svinismundering

Jag är verkligen inte någon förespråkare för att tillägga is i slutet på ord. Kramis t.ex. är ett avskyvärt ord i min värld och lika så sötis. Nu har det blivit populärt att säga svinis om den Nya Influensa H1N1. Samtidigt som jag tycker det låter lite fånigt så kan jag inte låta bli att använda ordet nu inför mitt kommande jobb. Jag ska bli första soldat på infektionsavdelningen och var tror ni inte om inte där det finns H1N1. Jag ska endast ta hand om de som blivit drabbad av den Nya Influensan eftersom det finns så många på avdelningen av personalen som är gravida så får inte de jobba med denna patientgrupp.

Det är klart jag ska arbeta med dessa svinisinsjuknade patienter, jag är ju varken gravid eller lider av någon annan åkomma som skulle kunna kategoriseras in i riskgruppen. Det är också klart ur ett annat perspektiv, eftersom jag egentligen inte vill direkt arbeta som sjuksköterska så kan jag väl lika gärna göra det extrema. Därför ska nu en del av mig bli sjuksköterskan Anne och iföra mig full svinismundering. Jag lovar att återkomma med bild senare på min intressanta arbetsdräkt.

Lite bloggpaus

Jag har tagit några dagars bloggpaus. Jag koncentrerar mig på att vara i livet och det är mycket som händer just nu. Mycket tankar och känslor. Idag har jag varit i Stockholm på ett möte som fick mig att tänka efter en hel del och i morgon kommer det bli ytterligare tankeväckande möten. På förmiddagen ska jag först till Sjukhuset och genomgå en vaccinationsutbildning för influensavaccinering. Jag har anmält mig till frivilliga sjuksköterskornas influensa kår! Jag själv kommer inte vaccinera mig eftersom jag anser inte det nödvändigt, då jag är en frisk människa i övrigt (trots att jag just nu känner mig som en riktig rishög).

Senaste dagarna har jag även frenetiskt ringt runt till ställen där de eventuellt kan ha några jobb att erbjuda då jag faktiskt inte tänker dra iväg till Norge igen på ett tag, nu gäller det att stanna kvar i det som är!

Stenen i tavlan

Glider längs med livet och försöker faktiskt andas mellan varven. Om jag skulle förklara det kaos som jag har inom mig av tankar så skulle nog de som inte känner mig tro att jag förlorat mig, men så här är min värld nästan varje dag, ett ständigt vevande och fäktande i mitt inre med tankar som jag ena stunden förstår hur jag ska låta passera och andra stunden biter de sig fast, för de vet att de gör mig bergtagen.


De lurpassar på mig på morgonen, ligger lite i dvala och framåt förmiddagen när sinnet börjat vakna tillräckligt så går de till angrepp och förstenar mig, gör mig till en figur i en tavla som jag sedan tittar på igen och igen och analyserar den ideligen. Det blir ett ständigt ifrågasättande över vem jag är och vad jag blivit. Så är min värld och har varit så länge, från och till. Det jag längtar efter är det som gör mig levande, möten med andra som gör mig levande, människor som lyfter lite, svävar lite utöver det genomsnittliga, någon som ställer sig upp och brister ut i sång och sedan bjuder upp till dans...


Som tur är så kommer det tillstånd då och då som idag då jag tittade upp. Jag lade märke till var jag satt, vad jag gjorde, såg träden utanför, såg marken, människorna. Jag blev påmind om att det som behövs för att acceptera sitt nuläge är medveten närvaro och i dag lyckades jag finna närvaron några ögonblick och det är jag tacksam för. Jag är också mycket glad för gamla och nyfunna vänner som faktiskt bjuder upp till dans och sticker ut lite över genomsnittet, det är uppfriskande!

Några dagar har gått igen...
Sista dagarna i Norge arbetade jag så mycket att jag inte hann tänka och när jag sedan kunde tänka igen så var det tomt. Nu har vi det där med ordet tomt igen... det var egentligen inte tomt, men snarare kunde jag inte tänka något konstruktivt. Jag hade under några dagar förvandlats till ett gnällande monster som var missnöjd med allt som livet hade att ge och jag skyller en del av den sinnesstämningen på nattjobbet. Så det var inte tomt inom mig egentligen utan fullt så fullt att...

Det var som att datorn kraschade där ett ögonblick och nu startar jag om den på nytt. Det är bara att bryta ihop och komma igen och när man bryter i hop så behöver ett icke dömande förhållningssätt infinna sig. Jag vet att jag inte är bra på det. Jag är oerhört bra på att döma mig själv i alla lägen. Idag ska bli en dag då jag inte dömer mig själv. Jag ska åka ut till havet, det är lite regnigt i luften, men jag åker ut dit ändå och låter det grå omsluta mig. Jag ska lyssna en stund på havet och omfamna mig själv.

Jag blir så glad när jag läser era kommentarer, TACK!

Väg vidare

Det är torsdagkväll. Solen lyser och himlen är så där riktigt hög och klar som den bara kan vara på hösten. I går kväll tog jag en promenad här i omgivningarna där jag bor, en bit utanför Oslo. Orten kan kanske jämföras med Danderyd utanför Stockholm. Det är fullt med stora herrgårdslika villor här och det märks att denna kommun har pengar då det byggs överallt. En ny skola håller på att ta form uppe på höjden, med utsikt över fjordarna.

Jag gick där i solskenet som även lös i går. Jag gick och försökte att acceptera mitt nuläge. Ni vet, livet utvecklas här och nu oavsett vad som händer...vad mina tankar säger... så finns möjligheten till förändring här och nu. Jag lät mina sinnen ta över, jag kom på att jag måste tvinga mig lite på vägen, det kanske låter hårt, men i mitt fall måste jag tvinga mig att hålla kvar vid ett fokus en stund, eftersom jag så snabb kan gå från handling till handling, tanke till en annan tanke, impuls till impuls. Jag behöver tvinga mig lite att stoppa impulserna. Eller snarare att inte haka på det impulserna vill. Jag gick och tittade upp bland trädens kronor. Jag såg löven i vinden och kände solen glittra i mitt ansikte. När jag sedan tittade ned framför mig på vägen igen, så mötte min blick en kvinna som gick på andra sidan vägen. Vi möttes i varandras blickar och vi log mot varandra som att vi tackade för denna dag, för solen, för träden och för vinden.

Jag blev så glad för det leendet som kändes så äkta att tårarna trängde fram... vad är det som gör att jag pressar mig så hårt att hela tiden vilja vara någon annanstans än där jag är? Jag har gjort vissa val som jag inte är nöjd med... ja jag vet, men det finns en väg vidare, eller hur?

Några funderingar

Tre saker funderar jag på just nu...
1. Vad betyder de där stationerna på E18 nära Oslo? Jag tänker att det kanske är vägskatt men som sagt jag åkte ju aldrig in i byn... Jag körde på jag... körde där det stod autopass... Kommer jag bli straffad nu?

2. Hur kommer det sig att man vill bygga räls för supersnabba tåg som ska ta oss ännu snabbare fram mellan Stockholm - Göteborg och Stockholm - Malmö när det fortfarande är så dyrt att åka vanliga tåg - vilken vanlig människa ska ha råd att åka dessa supersnabbtåg? Varför inte acceptera att det tar 4.25 timmar till Malmö från Stockholm och sänka priset istället?

3. Varför i hela världen ska CSN höja återbetalningsbeloppet per år för de stackars studenter som har studerat och som dessutom har t.ex. en alldeles för låg lön (sjuksköterskor) så de knappt kan betala tillbaka det där förbenade studiemedlet, för att kompensera för de stackars studenterna som har alldeles för lågt bidragsstöd så att de ska få 300 kr mer i mån?

Förundrad Anneutane som nu snart ska ikläda sig rollen som sjuksköterska igen. Denna gång på natten på en ortopedisk avdelning.

Bön för en som alltid är krasslig


Jag är trött på dessa ständiga krämpor, dessa små utmattande och löjliga sjukdomar, och av att alltid känna mig kraftlös, fast jag inte har uträttat särskilt mycket. Jag är trött på dess eviga krassligheter som gör att man säger om mig: "Den där är det då alltid något fel på."

Ja mig är det alltid något fel på.
För all del, inget allvarligt, inget som gör att de andra ser på mig med den lite skrämda respekt som man känner i sådana fall. När man tänker: "Det kunde hända mig..."

Inte ens det. VAd som händer mig är struntsaker. Struntsaker som inte skrämmer någon: Lite ångest där (eller förresten, det skrämmer nog...) lite deppigheter där (ja och det skrämmer nog det med...) men lite förkylning då? Lite huvudvärk, sen är det något med levern, äggstockarna, livmodern. Struntsaker, eller hur? Men det tar aldrig slut. Och mitt tålamod håller inte längre.

Jag börjar drömma om ett annat liv, ett liv utan sjukdomar och andra bekymmer. Ett kraftigt sunt liv, där jag skulle stiga upp utvilad och frisk varje morgon, beredd att möta allt med ett leende. Ett vackert liv i fantasin.

Och så börjar jag nu bli avundsjuk på andra människor. De friska och glada. Jag tycker det är orättvist med deras avsända min, deras fräscha hy, deras måltider utan ängslan och bekymmer. Och det där leendet de har när de säger åt mig: " Jaha, vad är det med dig i dag då?" med ett tonfall som om de inte visste vad sjukdom och lidande var.

Herre, hjälp mig att förstå. Hjälp mig förstå att de inte förstår. Ge mig också kraften, som är så dyr, när man inte har lust att göra någonting alls. Kraften att inte ge efter, som alla snälla människor säger. Kraften att vara duktig i alla fall.

Herre, hjälp mig att åtminstone bära mina ändlösa krassligheter med lite stil.

Fritt bearbetad ur " Böner för omöjliga dagar" av Lucien Jerphagnon
Idag får jag en drivande lust att skriva till alla öppna mottagningar i hela Sverige och berätta för de vilket misstag de gör om de är ensidigt inriktade mot en terapiform. Socialstyrelsen har kommit fram till att de måste skjuta upp beslutet angående KBT som ledande behandling vid depression, se bl.a. följande länk: http://parboork.wordpress.com/ och denna länk: http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer/depressionochangest/depressionochangestborbehandlasmedkbt

Jag vill säga att jag tror ni gör ett misstag i att bara söka KBT steg 1 utbildade till mottagningarna. Det finns så många terapeuter i detta land med psykodynamisk grund och med andra ibland mer fungerande inriktningar som t.ex. gestaltterapi och uttryckande konstterapi. Dessa terapeuter är väldigt bra på det de gör! De har en fokuserad och målmedveten inriktning i det de gör och för det behöver man inte ha KBT verktygen. Fler och fler mottagningar går nu över till att endast ha KBT terapeuter. Jag har under många år gått i olika terapier och provat både det ena och det andra och kommit fram till att det inte är metoden som är det viktiga utan terapeuten, hur hon eller han är som person och terapeut!

Malamel


I mina flyttkartonger hittar jag Malamel. När jag fyllde 30 år fick jag den av min hyresvärd i Uppsala. När jag var 30 behövde jag en Malamel. Hon var mitt lilla barn och se på hennes leende, det går ju inte annat än att smälta för det....

Minikaos

Äntligen fått lite mer struktur och plockar nu upp kläderna i den fina byrån. Ska snart ge mig i kast med att borra lite i väggen, hylla ska upp, böcker ska upp. Funderar vara jag ska ha mina högtalare... de är så fula... men samtidigt så vill jag ju ha förstärkt ljud och inte bara lite skräll ur min macbook... Lyssnar just nu på Lisa Nilsson – Allt du ville vara.

Tänk att det ska ta sån lång tid att få lite ordning.

Idag har jag haft en enormt kaos inombords. Så blir det för mig ibland. Som tur är har jag en fantastisk syster som stod där när kaoset forsade ur mig och tårarna kom sprutande. Det är så mycket som far inom mig, tankar och saker som ska falla på plats. Inte bara rent bokstavligt utan även rent mentalt.

På måndag åker jag till Norge igen. Denna gång går färden till Tönsberg, som ligger utanför Oslo. Jag gör det för att kunna försörja mig, intalar mig det och hoppas jag ska kunna få jobba på någon avdelning där det kan vara lite spännande. Jag tar bilen till Norge. Jag ska se om jag hinner fixa till CD spelaren i bilen så jag kan lyssna på en ljudbok och musik... det underlättar resan enormt eller så kanske jag kan hitta en medresenär... ska se vad jag kan göra åt den saken.

Vill vara

Det är nu
som jag vill vara

Det är sent... natt faktiskt,

men det är då
som jag kan vara,

känslor vilar lugnt
tankar i relativ ro
små idéer får finnas
prestationen är långt borta
möjligheterna nära till hands.

Den röda tråden

Just nu pågår ett turbulent omkullkastande av mina känslor och tankar. Å ena sidan känner jag tacksamhet till mina nära och andra sidan aningen panik inför min situation, vilket går ut över de i min omgivning. Jag har knepiga värderingar i mitt huvud, ni skulle bara veta... Under milslånga promenader har min syster försökt genomborra mina grundvärderingar som är byggda på en illusion av mig själv och av någon som jag vill bli uppfattad som utifrån. Tillslut vet jag inte om det är jag som vill eller något som jag borde vilja för att jag trott mig vilja det så länge... hm... komplicerat - ja.

Det kan också vara någon som jag uppfattat mig själv som eller trott mig själv vara och ska nu leva upp till den bilden som egentligen inte är integrerad i mig och bottnar inte i den innersta viljan och lusten.

Jag hade faktiskt tänkt uppsöka en coach i Stockholm, ni vet, en riktig licensierad coach som ställer just de där frågorna som gör att du inte kommer undan. Det kostar en hel del att gå dit och jag tvekar, jo, jag tvekar för jag har inte någon garanti för att hon ska slå in på rätt spår hon heller... min väg i livet har varit väldigt krokig och det är svårt att vid min ändå uppnådda vuxna ålder konstatera att, visst, jag har gjort en hel del, arbetat på många ställen, satt upp en och annan föreställning att vara stolt över, visst, men var tog den röda tråden vägen?

Byrån



Måndagkväll - Här är den! Byrån som jag gladeligen placerat i rummet som nu är klart för inflyttning, Jag kommer sova i rummet i natt och jag kommer sova gott i natt, då jag vaknade redan klockan fem i morse. Denna dag har varit fylld av spänningar. Det har varit ett ständigt koordinerande av känslor inombords och av olika tankar. Det har varit svårt att vara bland folk i dag, mina intryck gav så mycket hoppiga tankar i huvudet. Det hoppade fram och tillbaka och ambivalensen blev så svår, just idag, har varit en riktig sån ambivalent dag då det blir svårt att se på alla andra.

Nu sitter jag dock här i mitt nya rum och tänker att nu släpper jag taget en stund. Nu låter jag nuet få ta över. Just nu är jag glad över byrån... ska bara sätta på de sista knopparna på nedersta lådan.

Ett rum

Jag har ägnat helgen åt diverse aktiviteter i syfte att öka trivseln för mig och förutsättningarna för att känna några små begynnande rötter växa ut. Istället för att sova i ett rum med kläder överallt på golvet, en säng som inte är min, gardiner jag inte själv valt, springarunt och leta efter allt som jag behöver, inklusive att jag inte har några kläder att ta på mig så ska jag nu snart kunna inviga ett alldeles eget rum!

Jag har målat klart rummet som nu ska bli mitt och min mor har hjälpt mig med starkt engagemang och frenesi. Det är tack vare henne som jag fick tummen ur och verkligen sparkade igång måleriprojeket. Parallellt med väggmålandet har jag också målat en gammal sliten 80-tals byrå i en fantastisk gul färg som nu pryds med djupblåa porslinsknoppar som beslag.

Nu ska rummet möbleras och även en sväng till Svensson-Meckat för inhandling av passande gardiner skall göras under måndagen.

Reglage

Jag tar hjälp av en metod då och då, när sinnesstämningen blir för fastlåst eller när känslorna stegras och blir orimliga. Metoden går ut på att tänka sinnebilden av att ha ett känsloreglage och ett villighetsreglage. Det går att tänka som att det är reglage på en stereo, en slags volymkontroll. Volymen är mellan 1 och 10. Känsloreglaget står för ångest, depression, olust och störande tankar. Mår man dåligt är känsloreglaget uppskruvat högt. Envist försöker man vrida ned reglaget ofta genom att säga olika saker till sig själv men det lyckas sällan genom hård uppfostring.

Det andra reglaget är villighetsreglaget. Ett reglage där du ställer in hur villig och öppen du är inför att känna det du känner och tänka det du tänker. Detta utan att försöka manipulera det, fly från det, undvika eller förändra det.

När känsloreglaget står högt så står ofta villighetsreglaget på noll. Man är helt ovillig till hela situationen - helt ovillig att uppleva den vidriga ångesten eller känslorna som översköljer en.

Villighetsreglaget fungerar som ett vridmotstånd för känsloreglaget. När villighetsreglaget är helt åtskruvat, då är känsloreglaget fastlåst och känslorna fastnar.

När det istället är tvärtom - du har ångest men tycker det är OK, du låter känslan finnas utan att göra något åt den (du vrider upp villighetsreglaget, villigheten inför känslan). När villighetsreglaget vrids upp högre så kan känsloreglaget röra sig lättare.

Denna metod är hämtat ur denna bok: Acceptance and commitment Therapy av Hayes, Strosahl, Wilson.

Det räcker numera för mig att jag läser just detta om reglagen för att påminna mig själv om hur jag ska kunna hantera mina känslor och min ångest. När jag upptäckte detta var det mycket revolutionerande för mig! Nästan i 24 år har jag varit maktlös inför min ångest men nu genom dessa rader och denna sinnesbild kan jag för det mesta ta mig vidare när känslorna har låst sig.

Ett leende för mycket eller för lite

Jag stod i närheten av grindöppningen. Grindhålet är omgivet av långa klängande roskvistar som envist klänger vidare, dock finns en liten glugg att titta ut igenom. Jag stod i närheten av grindhålet och slipade på en byrålåda. Jag hade hörlurarna i, ganska hög volym med Caroline af Ugglas, skrålande i öronen. Jag slipade och fejade och stod i. Så tittade jag upp och där, på andra sidan grindhålet fanns en ung man i en bil. Jag såg hans ansikte och han verkade ha flottigt hår. Något jag inte förstod var att han verkade ha högerstyrd bil med eftersom hela hans ansikte och överkropp sträckte sig ut ur bilrutan när han stoppade i bladet i brevlådan. Jag hade Caroline af Ugglas på hög volym i öronen och jag såg den unga flottiga mannen sträcka sig ut ur bilen. Jag tittade upp och mötte hans blick, jag i min värld och han i sin. Jag tyckte i den stunden att jag kunde kosta på mig ett leende åt den främmande unga mannen. Inte för att jag tycker om reklam... jag förstår inte varför min syster har reklam i sin brevlåda men för att jag just den här dagen stod och slipade på en byrålåda med Caroline af Ugglas i öronen och såg mannen luta sig ut ur sin bil. Jag kostade helt enkelt på mig ett leende.

Efter att den flottiga mannen kört iväg så fick jag ändå en känsla av att jag sett honom tidigare... Jag gick bort till brevlådan för att se efter vad han stoppat ned där och upptäcker att han delat ut propaganda för Sverigedemokraterna.

Snabbt ville jag ta bladet och rusa efter honom och be honom ta tillbaka bladet, för det hörde inte hemma här, nej, han hade stoppat i det där förgäves, det ville jag att han skulle veta. Men framförallt ville jag stoppa honom och ta tillbaka mitt leende. Jag vet inte vad jag skulle gjort istället för leendet, åtminstone förklara hur jag tänkte... men jag gick in och la ned bladet i pappersinsamlingen.

Lakan i susande träd

Det finns inget annat jag älskar mer än trädens susande löv i vinden. Lägg därtill att samtidigt stå och hänga vita lakan på ett sträck. Solen skiner på mig och samtidigt detta susande. Det gör något med mig, det där susandet. Det gör att jag känner en pirrkänsla i magen. Jag får nästan bara den pirrkänslan vid två tillfällen. Det ena är just när jag hör susandet löv och det andra är när jag är på biblioteket...

Kompostskötsel

Det har inte än blivit någon hängmatteanordning utan istället gjorde jag en djupdykning i komposten. Vände helt och hållet upp och ned på den. Ruckade loss hela ytterhöljet och flyttade det från en plats till en annan, körde sedan ned grepen med fasta tag i komposthögen. Bland de maskätna köksresterna låg också en del andra saker som inte hör hemma i komposten, plast och en och annan sked. Skräpet tog jag undan och la i en särskild hög tills jag gått igenom allt och sorterat den. Det som inte brunnit färdigt fick blandas ihop med det som redan var mylla. Komposten luktade minst sagt gödsel, vilket spred sig in i hela mig, framförallt under naglarna...den doften fick jag bort senare på kvällen med hjälp av att gnida citron på fingrar och naglar. Jag har inget emot den doften och inte heller något alls emot kompostskötseln, vilken var lika avkopplande för mig som hängmattegunget. Jag trivs i mitten av en komposthög.

Det är ett ordnande här i huset nu, för att komma till rätta med allt. Vi ska flytta ut möbler som inte ska användas, städa förstås och jag ska måla en byrå som jag vill ha och behöver för mina kläder. Jag ska ta över rummet efter systerdottern som vi vinkade av på Arlanda igår, då hon stack till London för ett år (aupair). Hoppas få läsa om hennes liv här. Hon har visserligen inte bott hemma på ett år men hennes rum ska nu bli mitt och inte stå kvar där som en dammig kvarleva efter hennes barndom. Nu ska jag istället ta över hennes rum och göra det till mitt. Det kan tänkas vara ett knäppt påhitt det här att flytta in till sin syster, till hennes redan inbodda hus sen många år - men det är en tillfällig lösning för att kunna spara pengar och för att sedan kunna uppfylla visionen!

För att uppnå visionen är det en del jag behöver ta hand om nu, bl.a. min begynnande irritation. Märkte av den igår och funderar över vad den står för och hur jag ska förhålla mig till den på bästa sätt. Irritationen handlar om så mycket tror jag - inkluderat dåtid, nutid och oro inför framtiden. Vissa dagar har jag ett enormt fokus på det jag ska göra, men vissa dagar finns mest frustration och tvivel, vilket är en naturlig process. Det gäller bara att se det under tiden och inte hacka för mycket på sig själv.

Livet utvecklar sig här och nu...

...oavsett vad mina tankar säger åt mig om diverse tidigare felsteg eller rädsla inför att inte vara någon. Det senare bottnar sig i en avgrundskänsla av att inte duga som jag är. För mig handlar det just nu mycket om att hitta en grundvärdering om att livet är meningsfullt och levande för mig.

Status och karriär, titlar och "lyckade" människor som syns överallt i media påverkar mig och har alltid gjort det. Jag vill vara som dem. Det finns mycket skam i detta, att jag vill vara någon som syns och är med i sammanhang där livet porlar, som om jag alltid har den föreställningen att livet porlar och livet är lyckat för alla som har kommit någonstans i livet.

Jag vet någonstans att jag kan skapa det där porlandet, och det handlar om att jag behöver komma fram till vem jag är och min innersta önskan och agera utifrån min lust och vilja! Tyvärr är jag sån att jag ofta vill vara någon annanstans än just där jag är. Jag har mål och ambitioner men dessa är ofta inte till gagn för mig utan istället ångestskapande.

Nu några dagar att vila ännu mer. Jag tänker att jag inte ska vara på internet så mycket utan istället vara i en hängmatta här ute på tomten. Jag har nämligen införskaffat en båtshake som jag tänker göra en anordning av för hängmattan. Den ena änden av hängmattan ska hänga i trädet och den andra i båtshaken. Det gäller bara att stabilisera båtshaken bra i marken. Ett tag tänkte jag om jag skulle använda betong men det är nog inte så lyckat i gräsmattan...

Jag ska läsa lite och bara ligga och stirra, vara padda helt enkelt. Tror att det är livsnödvändigt just nu. Jag behöver komma i kontakt med meningen och det enkla i livet. Det som är porlande av sig självt, det som flyter förbi och le lite igen, ja småle och det som rinner förbi. Bli varm i hjärtat och uppskatta det jag har!

Greppar

Nu gäller det att greppa tag i linan. Hiva sig upp, frodigt låta tänderna hugga i, söka med ögonen i horisonten. Inte stirra ned! Nej inte stirra ned! Leta lite men inte för mycket och framför allt sluta älta för i helsike, vad är det för mening med allt ältande? Det finns så många kurser för att lära dig att hitta dig själv, det finns så många böcker. Men just nu, det går nog inte att ta in mer information och går nog inte att bli klokare just nu.

Det värker i mig av någon slags förlossningssmärta, förvärkar som segar sig fram i nattens timmar. Hyenorna finns kvar fast lite mer avlägset nu. Jag hör de skrika och skratta i mörkret bakom garderoben. Flickan, den lilla flickan började gråta av de smädande ord som haglade över hennes nakna kropp. Mamman som suttit år efter år och upprepat sin smärta. Ändlös sorg, ändlös hopplöshet. Mamman tar inte tag i sitt, mamman är maktlös och flickan tar ett beslut. Hon ska aldrig bli som mamma men kommer alltid ändå känna skuld över det.

Natten mellan söndag och måndag

Natten mellan söndag och måndag blev en mycket speciell natt. Det var natten innan jag skulle packa en släpvagn, haka på den på min bil och köra 80 mil. Inför en sån körning behöver man ju sova naturligtvis.

Natten mellan söndag och måndag kunde jag inte sova eftersom jag blev påhälsad av mina inneboenden i sängen, kan man säga, inte bokstavligt men eftersom jag sov i vardagsrummet hade jag ingenstans att ta vägen. Den ena av de dyker upp likt en hyena som gömmer sig på dagen och kommer fram i mörkret, går till angrepp och ger sig inte förrän offret ligger död på marken. Jag har aldrig hört så kränkande och fula ord riktade mot mig tidigare. Det tog hela natten att komma till sans igen.

Livstid

Jag åkte förbi skylten och hajade till. Tänk vad tolkningar kan ställa till det. Tolkningar av tankar, tolkningar av bilder. På skylten står " Välkommen till Fagersta, här får du livstid". Så står det på skylten till Fagersta.

Fagersta för mig är en död stad. En spökstad med tomma butiker och restauranger som gapar med sina svarta skyltfönster. Jag besökte Fagersta en gång för att äta på den enda restaurang de har, vad jag vet i alla fall. Mittemot Kinarestaurangen låg just tomma skyltfönster, nedlagda affärer, nedlagda torg, tomma gator och till och med tomma blomlådor...

Här får du livstid. Jo, jag anade just det. Livstids fängelse.

Tänka på sig själv

Idag har jag fått erfara något mycket svårt. Jag blev så berörd av det hela att jag började skaka. Adrenalinet har känts utanpå och i mina vener och ut i kapillärerna. Det har darrat inom mig. Det går att jämföra med som när man druckit för mycket kaffe och kroppen hamnat i koffeinrus.

Jag har i några dagar funderat över hur jag ska göra med min lägenhet i Malmö. Jag har en stor lgh här, på 105 kvm. Den är så stor och så dyr och tanken med den stora lägenheten från början var att kunna dela den med flera för att få ned månadsutgifterna för att jag skulle kunna gå musikhögskolan, utan att behöva jobba ihjäl mig vid sidan om (eftersom jag inte har några studiemedel kvar).

När jag sedan tog beslutet att flytta ifrån Malmö så ville jag behålla lägenheten och ha inneboenden där, mycket på grund av att vara juste mot tjejen som bodde där men även slippa ta tag i allt som har med flyttandet att göra. Det skulle kanske innebära att jag fick slippa flyttstäda denna gång. Vi hittade snabbt två andra som ville flytta in. Jag tänkte att det går att ha det så här ett tag så kanske någon av tjejerna sen kan ta över lägenheten. Men jag förstår inte vad jag tänkte med... det klart det inte går att någon kan stå mer på kontraktet! Då skulle ju var och varannan göra så för att fixa lägenheter till folk både här och där... Nej, det går ju inte förstås. Alternativet var att hyra ut i andra hand, men varför? Jag ska ju inte bo i Malmö, jag ska inte flytta hundra ggr till. Jag ska stanna i Gävle minst fem år...

En vän frågade idag var jag bott tidigare i mitt liv. Det blev en lång lista. Hon lyssnade med öppet sinne: Stockholm, Göteborg på tre ställen, Köpenhamn, Malmö, Gävle fem ställen, Uppsala, Stockholm tre ställen, Uppsala igen två ställen, Malmö två ställen, Lund två ställen, Malmö igen och nu tillbaka till Gävle... Det är alltså 23:dje gången jag flyttar, i mitt vuxna liv!

Jag behöver få ett definitivt stopp på detta och därför var jag tvungen att säga upp lägenheten i Malmö för att komma ifrån all tjafs och administration som hyresgäster och dyr hyra för med sig. Den 30 nov måste alla tyvärr vara ute ur lägenheten och hon som flyttade in i går blev mycket besviken över att jag inte sagt något innan. Hon trodde jag döljt detta för henne, att jag lurat henne, men ack ack, hon känner inte mig. Detta beslut tog jag häromdagen, för jag trodde in i det sista att det skulle lösa sig på något sätt men tillslut insåg jag att jag behöver tänka på mig själv.

Nu står jag här med deras ilska, deras tårar och till och med deras ilskna föräldrar och då gäller det att stå ut med deras reaktioner - att acceptera och validera deras känslor. Det är klart att de känner sig besvikna, de har ju trott att de ska få bo här åtminstone ett halvår kanske, inte bara tre månader. Det är klart att det är tungt att flytta, (det vet ju jag minsann!), det är inte konstigt de blir ledsna och arga och kanske rädda med för att inte hitta något boende. MEN det är också helt klart och rimligt att jag gör det jag gör. Jag måste bo på ett ställe och ta hand om mig, det är inte konstigt att jag kommit fram till detta beslut - beslutet gynnar mitt inre kännande jag och stärker mig inför framtiden!

Rädsla och ordlöshet

Visst finns det en viss rädsla inför det här med bloggande. Är det någon som läser, vad tycker de i så fall, finns det något läsvärde i det jag skriver? Det är skönt om man kan använda skrivandet enbart som en motor att får uttrycka det man precis just nu tänker, men redan där går jag bet eftersom jag censurerar mig själv i överföringen mellan tanken och skrivandet. Jag har fått en del tips och uppslag på hur man kan tänka när man bloggar, t.ex. att skriva dåligt, det ska medföra att man drar ned på kraven och prestationsångesten. Den metoden har jag testat lite, det är spännande. En annan grej är just det där att skriva vad man precis tänker på just nu, eller vad man tänkte på när man vaknade.

Ytterligare en metod kan vara att skriva ned vad man fått höra under dagen, från folk i kön, på affären, på caféet eller utanför fönstret. Genom fönstret fick jag i natt höra något som verkligen fick mig att känna olust. På grannens balkong sitter ett gäng killar och snackar, (vilket de gjort nu varje natt denna vecka), när den ena av de säger " men det värsta är väl tjocka tjejer utan bröst, vad fan har de att erbjuda? Eller hur, det måste väl vara det värsta?"

Jag hör inte de andras svar... antar de håller med.

Sammanställning

Jag har nu tre dagar kvar i Malmö för denna gång. Jag har packat ned det viktigaste i banankartonger och papperskassar och har hyrt ett envägssläp att transportera sakerna på upp till Gävle. Jag har två personer (båda är kvinnor) som hjälper mig att lasta sakerna på släpvagnen. Det kan nog bli ganska tungt då böckerna är ganska tunga i sina kartonger. Hyllor, soffa, arbetsbord, köksbord lämnar jag kvar i lägenheten. Jag antar de som ska bo här i höst behöver dessa möbler, annars får jag försöka sälja dem.

Alldeles snart ska jag bege mig bort till Musikhögskolan. Där befinner sig Tommy som jag ska säga adjö till. Tommy är utbildningsledare på Musikhögskolans lärarutbildning. Han är mycket förstående till mitt beslut. Jag fick ett jättefint mail av honom där han poängterade hur han förstod att jag inte både kan jobba 60 % och studera heltid, men att han kommer sakna min glada gestalt - så skrev han och det gjorde mig glad. Jag tror att jag det senaste året har velat så mycket att det skulle bli så bra och rätt. Jag har verkligen haft den inställningen, leendet har funnits men lusten har sakta försvunnit och kvävts av alla måsten. Min högra axel värker efter krampaktiga försök att försöka spela Schumanpianot, i förtvivlade försök att få till ett sväng till någon jazzig standard eller för den delen, spela svängigt till en barnlåt så barnen rockar loss. Nej, för min del har det blivit umpa, umpa med en liten ynka baston i vänster hand.

När jag var ute på praktik i våras så hade jag ettor och fyror. Barnen var alltså sju och 10 år gamla. Jag arbetade mycket dramainspirerat med barnen. Leken och deras egen kreativitet var viktig. Jag sjöng mycket med de och så länge det rörde sig om acapella så gick det utmärkt och lite gitarr kunde jag slänga på men så fort jag kom till pianot så låste det sig helt. Praktiken gick verkligen jättebra och jag tror att jag är pedagog i min själ men till mig själv skulle jag behöva en pianoterapeut...

Packdags


Jag packar idag, för jag vet inte vilken gång i ordningen... Banankartonger fylls med mina böcker, köksgeråd, anteckningsblock och noter. Det är varmt idag, väldigt varmt. Jag springer upp de exakt 76 trappstegen till vinden, också för att få lite motion och varje gång får jag sätta nyckeln i vindsdörren med det kladdiga låset. Vinden är det mest otrevliga med den här lägenheten, det ser ut som om någon försökt bränna ned hela utrymmet, då det är svart, kladdigt och luktar illa där. Mina banankartonger är placerade där som för att jag visste att jag snart skulle flytta igen. Jag sparade dem.

Jo, jag tyckte om lägenheten i första anblicken, men sen när jag väl flyttat in så förstod jag ju att jag gått emot mitt inre kännande jag igen... igen... och åter igen går jag emot mitt inre som om jag vill utmana mig själv med alla destruktiva förslag i världen och varje gång är jag lika dum och går på dem. Som om jag ska se hur mycket dumt jag kan göra och hur mycket jag ska hålla på och fixa och dona och greja och administrera innan jag inser att livet inte går ut på det!

Jag har en vän som nu har uppmanat mig att våga stanna i en lägenhet i fem år. Det kommer bli så nu. Jag har lovat mig det. Nästa hem jag hittar, som inte kommer bli en lägenhet, kommer jag stanna minst fem år i.

Jag ska gå in till Musikhögskolan i morgon för att lämna tillbaka några böcker. Det blir svårast. Jag känner mig inte riktigt redo att lämna skolan igen, sist jag gjorde det var 2003, trots att jag vet att jag måste börja leva och veta att jag kan saker ändå utan att behöva få det på papper. Det känns skrämmande men nödvändigt.