Första turen till Åbo - längtan till det levande barnet

Det var mysigt och härlig att vara iväg på en liten resa. I bussen på väg ned var det bara Krister och jag nästan och det var inte alls många på båten heller. Vi fick en trevlig hytt med dubbelsäng! Vi sov dock knappt fem timmar den natten så när vi sömndruckna gick omkring i ett kyligt Åbo och letade efter ett öppet café kl sju på morgonen kändes det väl sådär.

Vi var ändå förväntansfulla inför dagen och kände sån tilltro så det gick riktigt bra. Vi hittade ett Café tillslut och när kl var 9.30 så gick vi till kliniken och fortsatte vänta där. Vi skulle få träffa en psykolog kl 10. Psykologen var lite försenad, hon kom och hälsade och förberedde ett rum åt oss där vi sedan välkomnades. Samtalet varade 1 1/2 timme. Vi berättade vår historia och hon var mycket bra att få prata med. Hon bekräftade oss väldigt fint och det märktes att hon varit med ett tag.

Vi talade sedan om vikten av att berätta för ett barn som blivit till genom äggdonation, hur det gått till när barnet kom till. Vi blev rekommenderade att berätta vid 5-års åldern.

Krister funderade på om han skulle göra en bok om det hela. Det finns säkert en del böcker i ämnet redan skulle jag tro. Vi får väl sondera den terrängen. I vilket fall som helst så påbörjade vi en personlig bok till vårt kommande barn genom att ta en del bilder på kliniken. Vår första tur till Åbo för att få ett levande barn!

När vi sedan träffade läkaren fick vi ta del av en lång lektion i statistik och riktlinjerna kring äggdonation i Finland. Våra ögon gick i kors vid det här laget och Krister sa efteråt att han fick kämpa för att hålla ansiktet i styr. Läkaren var mycket pedagogisk och liknande en seriefigur som nickade med hela kroppen och vinklade upp tummarna rakt upp när han tyckte något var toppen!
Han gjorde ett ultraljud på mig och en 11 mm tjock slemhinna kunde konstateras och efter att jag tjatat lite så kollade han också om det fanns någon äggblåsa, (han är ju huvudsakligen inte intresserad av min äggblåsor nu). Det fanns en äggblåsa som var 13 mm stor. Vad vet vad som kan ha hänt med den nu?

Vi hade så gott som alla papper klara, provsvar och journaler. Det enda som fattades var spermaanalys vilket vi fick idag med posten från Falun. Läkaren kunde konstatera att vi nu står i äggdonationskö och någon gång i maj kan vi bli aktuella för själva äggdonationen. Eventuellt kan det ske tidigare! De ringer när de hittat en donator och när hon påbörjar stimuleringen. Då ska jag parallellt med det, göra ultraljud för att se hur min slemhinna ser ut samt påbörja medicinbehandling. Jag kommer få ta en spruta för att nedreglera min äggstocksfunktion och jag kommer få ta östrogen för att bygga upp slemhinnan.

Under tiden ska vi faktiskt prova med pergotime och jag ska även ta progesterontillskott för att stärka hela cykeln både i follikelfasen och i lutealfasen. Dessa råd har jag fått från en läkare på Gävle sjukhus som också ska hjälpa oss med ultraljud inför äggdonationen. Så, allt är faktiskt så gott som klart.

När vi kom hem släppte en del av mina spänningar i pannan. Det säger en hel del. Det har varit mycket anspänning senaste månaderna. Nu kan jag slappna av lite, eftersom vi inte kan göra mer än vi gör och gjort just nu.

En bit från hamnen i Åbo så fanns en gigantisk prästkrage!

Idag har mamma och jag gjort 11 kransar som vi tänkte sälja imorgon när det är julmarknad i Trönö. Vi tänkte att förbipasserande kan komma in till oss, till vårt kök (kommande cafékök och bli bjuden på glögg). Vill de, så kan de köpa en krans att ha på dörren!

Dagar fyllda med känslor

Det har varit allehanda känslor som farit genom min kropp de senaste dagarna. Sen brevet skickades in så har det känts positivt och konstruktivt. Intervjun med mig i radions p4 gick bra och jag är nöjd med min insats. Går att lyssna på HÄR!

Det är även fler medier som hört av sig och jag tror faktiskt att Elin och jag har varit med och gjort skillnad! Jag fick dock syn på en kommentar på P4:s hemsida där mitt reportage är med där en kvinna talade om att hon varit in till sin barnmorska för att hon var orolig för minskade fosterrörelser och det här är bara en månad sedan. Barnmorskan hade sagt till henne att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet på graviditeten!!! Kvinnan gick hem och dagen efter dog barnet!

Myten är alltså inte utrotad än och det vi hoppas nu på är att det ska komma ett uppdrag från regeringen till socialstyrelsen att utforma nationella riktlinjer. Det kommer ta några år så därför är det jättebra att professionerna arbetar parallellt med detta. Det gäller att finna ut ett bra tillvägagångssätt att hålla sig till när kvinnor kommer in och uttrycker oro för minskade fosterrörelser.

Egentligen är det kvinnan man ska lyssna på helt och hållet anser jag. På ett sätt kan jag tänka att UL eller Ctg inte spelar någon roll utan barnet måste ut i 95 % av fallen. Där krävs mod till beslut och mod att verkligen ta till sig en kvinnas uttryck av sin innersta intuition.

Vad händer hos mig då? Jag trodde jag hade egen ägglossning denna månad och efter Ludmilakuren, ni vet läkaren jag var till i Sundsvall, så hoppades jag på att ägget skulle bli befruktat och stanna hos mig. Men jag tror tyvärr inte det blivit så denna månad heller. Ludmillas kur består av tre sorters antibiotika, tre till mig och två till partnern. Därefter är det en friskvårdsbehandling som gäller med lactal balans, ovesterin och canesten. Allt för att mota svampinfektionen i dörren. 

Jag har dessvärre fått reda på att mitt prolaktinvärde är förhöjt igen och jag vill veta orsaken till det. Kanske kan prolaktinvärdet nu vara boven till att vi inte lyckats själva i sommar? Jag grämer mig att jag inte fortsatte att äta Pravidel. Jag slutade nämligen ta den medicinen i våras någon gång. Jag trodde min kropp inte behövde den. Om två veckor ska jag ta om provet efter att ha ätit medicinen igen. På tisdag ska vill till IVF kliniken för ett samtal om hur vi ska gå vidare. Senaste dagarna har jag varit väldigt trött och känt mig aningen deprimerad.

Gårdagen igår och dagen idag

Igår var en bra dag. Jag kände mig lätt, lättsam och glad i sättet. Jag hade en känsla av inspiration och jag kände mig så glad över det jag har och över alla fina kommentarer jag får. Små ord här och där som ger mig kraft och inspiration från olika personer.

Någon vill verkligen genom handling öka tillförsikten och hoppet i våra liv. Det är imponerande hur människor vill ge av sig själva, ge av sin kärlek och sin strävan att vilja gott! Det värmer!

Så kommer dagen idag. Den upplever jag som att jag aldrig vaknat riktigt. Sömndrucken går jag genom hela dagen. Märker att när jobbkvällen börjar gå mot sitt slut, hur andningen hamnar högre och högre upp, som att en börda växer på mina axlar. Jag kommer på mig själv att ha alldeles för många tankar om vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag vill göra, omsorg om patienterna när jag är hos dem förstås och om vi någonsin kommer få uppleva det där levande barnet. På vägen hem kommer tårarna igen. Ibland snurrar det runt riktigt i huvudet på mig och tankarna grips av panik inför det faktum som jag kanske en dag får ställas inför. Tänk om. Tänk om jag aldrig blir gravid igen?

Jag har under mitt liv haft mycket problem med spänningstillstånd i kroppen. En person som haft stor betydelse för mig i konsten att lära mig slappna av är Birgitta Rudberg, hennes övningar har hjälpt mig mycket och det har också gjort att många upplever att jag är bra på att slappna av. Kanske barnmorskor säger det till alla nyförlösta kvinnor men jag fick höra av barnmorskorna att jag var bra på att slappna av. Jag använder mig av Birgitta Rudbergs grundtanke i "aktiv avspänning" som handlar om att visualisera sin kropp som tung och falla mot underlaget där man ligger.

Dag 14 - det röda

Idag har varit en märklig dag. Jag är fylld av en längtan att få känna tillåtelse. Tillåtelse att känna hopp.

Vi har sett en gripande film och jag grät mig igenom en stor del av den. Hämnden - av Susanne Bier.

Vi åt fetaost, oliver, sallad och specialolivolja från kalamataoliver. Till det ett riktigt smakrikt cabernet sauvignon.

Min mens gör inte ont längre. Jag vet inte varför. Men det röda känns knappt. Det bara finns där som en otäck påminnelse om att det är dags att gå vidare igen. Acceptera denna gångs misslyckande.

Det går inte att styra livet. Inte att kräva livet att det ska ge oss det vi absolut fått för oss att vilja ha. Det går att släppa taget en stund. Blunda och kyssas och älska. Krama sin lilla Tussepojkes hand i drömmen och älska honom till månen fram och tillbaka.

Dag 7 - väntan är en väntan

Det är nu det börjar bli jobbigt. Trots jag försöker intala mig att låta det vara så kommer funderingarna. Ni som gjort IVF vet precis vad jag talar om. Det är tur att jag har mina vänner på forumet där jag skriver - jag får mycket stöd av dem!! Sen har jag en fantastisk kontakt på FB med en kvinna som är oerhört bra på att skriva visualiserande positiva bilder till mig, vilket lyfter mig enormt mycket!! Det är en person jag aldrig träffat men hon och hennes man är i samma sits som oss.

Dagen började med att jag vaknade tidigt och tänkte - BRA, då har jag sovit bra inatt - för det hade jag. Jag somnade snabbt igår kväll och sov hela natten med endast ett avbrott när Krister kom och la sig då jag sa till honom att inte väcka mig ;-)

Jag gick upp och tänkte börja dagen. Skrev några mail men av någon anledning gick jag och la mig igen och tänkte att jag nog inte kommer somna om för jag har ju sovit så bra men i samma stund så somnade jag om. Kände hjärtklappning innan jag somnade och när jag vaknade. Tror att det är en läkemedelsbiverkan.

Så här är det, det kan lika gärna kännas som att det inte känns och väntan är en väntan.

Det är bara det att det är svårt att koncentrera sig på annat. 

Min bror har fortfarande det oerhört osmakliga beteendet att skicka mail till mig fullproppade med nedlåtande kommenterar kring arvsskiftet efter vår far som han anser ha all rätt till och allt han säger verkar vara sanning enligt honom själv. Han tar inge som helst hänsyn till mig och vad jag befinner mig. Å andra sidan är det jag som väljer att öppna hans mail. Detta gjorde att morgonen spårade ur tills jag kontaktade vår advokat och pratade med min syster och sen gick jag ut och rensade ogräs och rev gräs med bara händerna och ringde en företagscoach på ALMI. Då kändes det mycket bättre!

Jag kände efter några gånger vad det är som händer i kroppen, har gjort lite ont i nedre delen av magen och jag har darrat hela dagen inombords samt frusit och känt som att jag har blodsockerfall. Men som sagt, det är inga bevis på nånting! Så har jag mått förut med utan att vara varken gravid eller ruvare på ett embryo som heter Gilda!

Gilda guldblomma, hur ska jag våga tro på dig? Hur ska jag våga tänka att du finns? Hur ska jag kunna hoppas? Jag känner mig ensam på ett sätt. Mycket ensam och stänger in mig här och vågar ibland hoppas att det ska gå denna gång men hoppet falnar ganska fort. Så är det just nu.

Den dagen då våren slog ut

Axeln strejkar, inflammation. Två kortisonsprutor och datorförbud, eller Iphoneförbud kanske snarare. För mycket Iphoneanvändande på fel sätt gör att muskelfästena skriker. Så inspirationen tryter här vid tangenterna. Vi har därför sjungit hela kvällen!

Fick en jättegullig och kärleksfull hälsning med posten idag, innehållande blomstercheckar.
Tack fina omtänksamma Längtan!

Har kommit på att vi tänkt fel om Tusses död. Vi tänkte att han dog den 17/4 men så här efteråt har vi förstått att det var ju den kvällen med den obehagliga rysningen genom kroppen som han dog. Det var lördagen den 16/4. Han föddes den 19/4.

Dagen efter Tusses födelse så brast våren ut i sin totalt gröna skrud. Det var så obeskrivligt vackert och i chock gick vi ut från förlossningen och mötte värmen och allt det gröna som kom emot oss.
    På ett sätt hjälper det nu att sommaren är så långt borta. Snön faller ned och lägger sig som ett täcke över vår längtansfulla smärta.

Jag har känt ett stort behov de senaste dagarna att få berätta igen. Berätta om Tusse, om kärleken, om hans ansikte, om förlossningen - vad jag tyckte om med förlossningen och vad jag inte tyckte om. Barnmorskornas insats och Kristers enorma stöd som han gav till mig. Han släppte mig inte en sekund. Berätta - om och om igen! Jag har fött ett barn! Jag har varit med om en hel förlossning!
   Det är svårt att gå till jobbet med alla berättelser inombords. Det är svårt att bara vara bakom ett ansikte som inte bör pocka på för mycket medlidande. Jag vill ju bara berätta! Men... det är inget man gör vid morgonfikat förstås...

Imorgon är det dags för Falun igen. Ultraljud och räkning av äggblåsor, om det finns några. Jag tror och hoppas på tre och Krister tror det finns fyra. Vi tar E4:an denna gång. Vädret är för ostadigt för bergen. 

Nattsudd inlägg

 

  

I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innan åt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd från kliniken.

Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gick igenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska. Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra. Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.

Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar. Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slags menopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att i nästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla så många ägg som möjligt.

Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har ju läst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men han behöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Han förstår på ett jordnära och grundläggande sätt.

Jag önskar med att jag också kände det där grundläggande förståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Det gör mig skakad, bekymrad och oroad.

När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa som var på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vi två hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant eller så blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)

Världar i en korridor

I korridoren på sjukhemmet står en mamma med sin bebis. Hon håller bebisen i sin famn. Bebisen heter Moa hör jag mamman säga. En gammal man står och håller Moa i handen och tittar fascinerat på henne. Generationer av liv möts i dödens korridor.

Men den lilla får det hela att verka mer livfullt för ett ögonblick. En personal går förbi och tar in det som sker. Hon utbrister:
- Åh, en bebis, vad härligt, såna skulle man ha många av!
Ja, tänker jag. Det skulle man. Kan bara hålla med. Tänk om hon visste om min värld. Men hon vet lika lite om min som jag vet om hennes. Två världar i en korridor.

Strax därefter hör jag någon prata om att skratta. Någon hånar en annan för den skrattar.
- Vad skrattar du åt? Den andre personen säger:
- Inte vet jag,vad ska vi göra då?

Tusse i vardagen

Tusse finns med oss varje dag. Mellan sovrummet och köket finns ett väggfast skåp. Där står fotot inramat i vitt. Bredvid finns de två nallarna, en stor som håller om en liten nalle. Bredvid står farbror Runes röda brandbil. En liten ljuslykta står där med, som jag tänder ett ljus i när jag vill tänka extra mycket på honom. Dopljuset får plats med. I skåpet under där Tusse bor, finns handdukar och lakan. I ovandelen av skåpet finns glas.

När Krister och jag pratar med varandra och ska tala om var vi har lagt en viss sak eller när vi sist såg en viss sak så blir det ofta att vi säger - Den är där hos Tusse. Vi sa också så när vi bodde i Gävle

- Ovanför Tusse, där står hålslagaren eller pennorna eller zoomen eller vad det nu var vi letade efter. Om vi inte hittar det vi söker så brukar vi ibland säga att det är Tusse som tagit den för att leka med.

Förra tisdagen fyllde Krister år. Då slog jag in hans paket och gissa vem som fick vara med? Jo, Tusse! Jag pratade med honom och sa att vi gjorde fina paket till pappa. Jag fantiserade om hur det skulle kunna vara om han var här hos oss. Det känns naturligt att låta honom vara med hos oss i vår vardag.

Nu väntar vi ju på att vi ska få en glad nyhet förstås. Vi hoppas att Tusse ska få ett syskon. Jag trodde kanske det skett något denna månad. Denna månad som egentligen är månad ett. Månaderna innan har ju inte varit på riktigt. Eftersom jag förmodligen inte haft ägglossning förrän den 24 nov. Denna månad blev det inget. Den 13 dec ska vi till Falun för IVF konsultation. Vi försöker två ägglossningar till sen blir det IVF.

vem jag är på riktigt

 

Alla är i sina världar. En upplevelse av att ni är långt borta. Eller är det jag som är långt borta från er?

Igår var jag långt borta men ändå nära ett brinnande ämne. Jag var på högskolan i Gävle, kände kontakten med glädjen att få leka igen men den dog hastigt bort då lekkamraterna inte ville samma sak som jag.

Och i torsdags fick jag det ännu klarare för mig hur jag faktiskt svikit mig själv genom de val jag gjort i livet. Inte på alla punkter nej, inte alls. Men på en stor punkt nämligen sveket att utbilda mig till sjuksköterska mot min innersta vilja. Hur kan det gå till, tänker ni då? Hur kan man gå en hel utbildning mot sin vilja? Det kan faktiskt bli så om det är för grumligt för att se ned till botten. Därför blir det så att man koncenterar sig på att hålla huvudet över vattenytan och lyssna på vad omgivningen säger åt en att göra.

Nu kan jag se botten. Nu står jag även med stadiga ben där och behöver inte kippa efter luft. Nu är jag redo att se efter vem jag är på riktigt. 

Just nu är det även andra saker som cirkulerar i mitt huvud som ni vet. Det är snart två veckor sedan jag hade positivt utslag på ÄL testet. Gissa vad som pågår i mitt huvud? 

Google adsense tog bort annonserna på min blogg. Då ansåg nog att annonserna klickades på, på fel sätt...

Alla möjligheter på en kväll

Släppa taget om tiden. Släppa taget om viljan. Fall nedåt bara, tillåta sig att känna sig tung en stund. Stirra framåt bara, inte behöva och inte tvinga sig vara aktiv. Bara släppa taget en stund. Krister åkte för längesedan. Glad och inspirerad berättade han för mig om kvällens alla möjligheter, de möjligheter jag har alltså. En kväll full av möjligheter. Han kysste mig och sa att han älskar mig.

Vi bänglade utrustningen (PA:t) utför det blivande caféköket. Han glömde gitarren en våning upp och fick springa upp och hämta den. Han packade in allt i bilen och sa igen att han älskar mig. Han glömde microfonerna i en byrålåda, trodde han, men fann inte microfonerna och gick för att leta efter dem. Hittade dem inte. Vi kysstes igen. Jag älskar dig Krister, sa jag och inom mig längtade jag redan tills han kommit hem igen.

Jag stängde dörren och gick upp för vår trappa. Hörde att han startade bilen och åkte iväg. Trappan i vårt hus. Jag har inte förstått det än, att vi har ett hus större än de flesta hus och ändå kan vi inte få ett lån på futtiga 24500 kr på Nordea. Jag får det inte att gå ihop. Humankonto heter lånet och är riktad till människor som vill utvecklas eller göra en behandling som man inte har råd att slänga upp alla pengar till i ett fång. I vårt fall skulle vi använda pengarna till ett IVF försök. Men vi har andra planer nu. Vi gör en CD – säljer den till vänner och vänners vänner. Sen gör vi en fest här – en stödfest där vi bjuder på något gott och mycket mer än så. Sen använder vi pengarna till ett syskonförsök. Men har vi tur så behöver vi inte det. Tänk om det kunde bli så. Jag har nog aldrig önskat mig något större än just det som jag önskar nu. Hela mitt väsen önskar och ber. Jag önskar mer än när jag var liten och önskade mig en mycket efterlängtad julklapp. Funderar också på möjligheterna att tjäna lite pengar på sin blogg, kan det vara något att försöka med, någon som vet nåt?

Alla möjligheterna med denna kväll är sparade inom mig. Jag är för trött för att utveckla mig och sängen känns som en mycket möjlig plats att få spara mig själv i.

Omfamnar varandet. Liksom lägger armarna runt det.

äventyr och sorg

Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor. 

Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig. 

Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.

I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.

Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.

24 augusti 2010

I onsdags var det ett år sedan jag såg så där glad ut som på bilden. Ett år sedan som jag häpet stirrade på gravidtestet som visade två starka streck. Två starka streck gjorde att jag gick fram och tillbaka i vår lilla etta och om och om igen utropade för mig själv: nä, det är inte sant, nej, det kan inte vara möjligt, wiiii, är det sant? Gick tillbaka till testet och stirrade på det igen – strecken lös med sin röda glans! Det var visst sant! Det var sant!

Jag satte mig i bilen och åkte med bubblande glädje i magen ut till studion där Krister repade med bandet. På vägen ut ringde jag till mina närmaste vänner och skrek ut i telefonen den glada nyheten. Mina vänner gladdes med mig så världen nästan stannade. Väl framme vid studion, ryckte jag upp dörren och bad Krister genast komma ut. Jag sa att han kunde spara på de där pengarna till IVF behandlingen för jag hade nämligen blivit gravid helt naturligt! Helt av mig själv, ja, med hans hjälp alltså, förstås!! Vi hade gjort det – ett mirakel hade skett. Vi var gravida och min kärlek hade nått oanade höjder som gjort att jag tappade andan av kicken. Jag var så lycklig att det rusade runt i hela kroppen av endorfiner och oxytocin och massor av gravidhormoner och inget var viktigare i världen att få känna det där lilla fröet växa inom mig.

Samma dag som vi fick reda på att jag var gravid fast ett år senare sitter vi på förlossningen igen. Återbesök. Vår läkare bekräftade det som vi redan trott. Tusse dog för att moderkakan var för liten och för klen i sina kärl. Det fanns även kalkavlagringar i kärlen vilket gjorde att syretillförseln ströps och det uppstod en infarkt. När värkarna satte igång så klarade inte moderkakan av motståndet och kraften som uppstod. Det blev bara stopp. Det finns inga direkta förklaringar till varför en moderkaka kan bli så. Det har inte forskats så mycket på det.

Kära välskapta barn, Vi älskar dig för evigt!