Väg vidare

Det är torsdagkväll. Solen lyser och himlen är så där riktigt hög och klar som den bara kan vara på hösten. I går kväll tog jag en promenad här i omgivningarna där jag bor, en bit utanför Oslo. Orten kan kanske jämföras med Danderyd utanför Stockholm. Det är fullt med stora herrgårdslika villor här och det märks att denna kommun har pengar då det byggs överallt. En ny skola håller på att ta form uppe på höjden, med utsikt över fjordarna.

Jag gick där i solskenet som även lös i går. Jag gick och försökte att acceptera mitt nuläge. Ni vet, livet utvecklas här och nu oavsett vad som händer...vad mina tankar säger... så finns möjligheten till förändring här och nu. Jag lät mina sinnen ta över, jag kom på att jag måste tvinga mig lite på vägen, det kanske låter hårt, men i mitt fall måste jag tvinga mig att hålla kvar vid ett fokus en stund, eftersom jag så snabb kan gå från handling till handling, tanke till en annan tanke, impuls till impuls. Jag behöver tvinga mig lite att stoppa impulserna. Eller snarare att inte haka på det impulserna vill. Jag gick och tittade upp bland trädens kronor. Jag såg löven i vinden och kände solen glittra i mitt ansikte. När jag sedan tittade ned framför mig på vägen igen, så mötte min blick en kvinna som gick på andra sidan vägen. Vi möttes i varandras blickar och vi log mot varandra som att vi tackade för denna dag, för solen, för träden och för vinden.

Jag blev så glad för det leendet som kändes så äkta att tårarna trängde fram... vad är det som gör att jag pressar mig så hårt att hela tiden vilja vara någon annanstans än där jag är? Jag har gjort vissa val som jag inte är nöjd med... ja jag vet, men det finns en väg vidare, eller hur?

5 kommentarer:

  1. Åh Anne! Du skriver så fint och klokt och jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska finna. frid och glädje. Jag tror starkt att det FINNS en väg vidare. Då var då och nu är nu. Men jag vet hur enträgen och övertygande- och högljudd!- den där inre domaren kan vara...
    Men det betyder inte att den har rätt för det!
    Med värme,
    Annelie i Malmö

    SvaraRadera
  2. Tänker att det är just i nuet som de magiska ögonblicken sker, de som berikar, lär och ger oss hopp,kraft och mod att gå vidare. Och att det bara är genom närvaro som vi hittar vägen vidare.

    SvaraRadera
  3. Låter som du är en tänkare som jag. Som försöker hitta svar dina tankar och funderingar. Att stanna upp är bästa medicinen.Ta vara på enkla stunder..naturen ger själen ro.
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  4. Ja...vad fint Anne! Och just där...är vägen vidare! Stor kram till dig! Vill chatta mer snart! Liv

    SvaraRadera
  5. viktoria brännström sjö22 september 2009 13:47

    Tänk framåt Anne! Livet har ju fortfarande bara börjat. Sitter och funderar, jag kanske kan komma upp och hälsa på dig i Gävle över en dag, någon lördag eller så. det är väl inte så himskans dyrt, eller? Vi kan väl höras om det! kram

    SvaraRadera