Allt kommer till mig med lätthet i glädje och härlighet.

Ett dåligt inlägg ska jag skriva, ska bara skriva det som kommer upp, inga punkter, inga andra saker att lägga till, det blir komman, vet inte vad jag vill berätta, kanske om idéerna som börjar spira, kanske om längtan att få släppa taget om alla omöjligheter, det som hindrar, längtan att få glädje i livet och lätthet att genomföra idéerna. Någon sa att du ska säga det bara, uttala det du vill ha så kommer det till dig, ni vet affirmationer. Det går ut på att man ska säga det man vill ha som om man redan har det, som om det redan skett.

Idag är det tisdag. Gårdagen var full av aktiviteter och idag är jag sömnig och det är nästan tyst i mitt huvud. Nästan tyst. En ovanlig känsla. Jag har överenskommit med tankarna om att de får "komma" till mig på avtalad tid. Nämligen i morgon bitti kl 9.30. Då ska tankarna få plats och jag lovar att resonera med dem. I morgon kl 9.30.

Två tungor har mitt hjärta

Kan inte låta bli att skratta lite. Ser motsägelsefullheten i mitt förra inlägg och mitt förr förra inlägg. I det ena lovprisar jag kramen, när min vän i ett väldigt speciellt ögonblick, ett precis rätt ögonblick frågade om hon fick ge mig en kram. I det andra så menar jag att en kram kan också bli ytlig. Jag försökte säga det igår på mötet jag var på men jag var feg och uttryckte mig inte så som jag ville uttrycka mig. Att kramas hit och dit är inget för mig helt enkelt men när det verkligen finns behov av det och när någon öppnar sig för mig då finns det en stor varm famn.

Upp till dig eller mig

Jag stod inte riktigt för vad jag tycker i dag. Jag har lite svårt för det där kramandet hela tiden. Jag sa inte det utan jag sa att jag kände mig lite utanför och det är klart det uppfattades som att det var något jag saknade. Efteråt kom flera fram till mig och ville krama mig. Jag tog emot det men kände att jag nog skulle stått mer för vad jag tycker. Någon sa: Vi finns här - allt är upp till dig. Jag håller inte med. Allt är inte upp till dig om du vill ha en kram eller få kontakt med någon. Det är upp till den andra med.

Får jag ge dig en kram?

Min vän frågar: Får jag ge dig en kram? Så fylld av empati, närvaro och kärlek. Hon ger mig det jag behöver precis i stunden. För någon dag sedan läste jag en insändare till en tidning, en tjej som längtade efter en vän. Hon önskade finna någon som ringer upp henne och frågar: "Hur mår du idag?" En enkel fråga, en enkel handling men ibland så långt borta. Det är inte tanken som räknas. Det är handlingen.

Vad mer är möjligt?

Jag har jobbat en tid nu med mina tankar. Ni vet hur de kommer och går. Jag har mediterat och inte hållit de kvar och inte tvingat iväg dem. Nu har jag hittat ett verktyg att inte hålla den kvar och ändå lösa upp den så att något nytt kan få födas. Fler möjligheter öppnar sig då nämligen.

Exempel:
På Ikea. Ser en bild som visar en syrenkvist. Bilden väcker ett starkt minne som skapar smärta inombords. Tidigare har jag krampaktigt hållit kvar i minnet och trott att om jag tänker mer på det så kan jag liksom ta mig ur det på andra sidan. Det är egentligen precis tvärtom. Ju mer jag försöker tänka mig ur det ju värre håller det sig krampaktigt kvar. Istället frågar jag mig nu om jag är villig att släppa taget om minnet, förstöra det och göra det ogjort som om det är en ny möjlighet just i denna stund att börja från början. Känner efter i kroppen om det känns lätt eller tungt. Lätt = ja ( jag är villig att släppa taget om minnet och föreställningen om att det kommer hjälpa mig att älta minnet) om kroppen blir tung = Nej. Då behöver jag ställa fler frågor inom samma tema tills jag kommer fram till ett ja och kan släppa taget.

Jag fick ett ja på frågan om jag var villig att släppa taget om minnet med syrenkvisten. Jag gick lättad vidare på Ikea...

Livet är inte rättvist

Nej, livet är inte rättvist. Det är inte det. Ja men... jag gjorde ju faktiskt det för dig och ändå säger du att jag bara förstört. Att allt som är mitt bara förpestar din tillvaro. Jag har legat på botten och kravlat. Såg du inte det jag gjorde för dig. Ser du inte det? Nej. Du ser inte det nu. Livet är inte rättvist.

Nu återstår bara Tolle. Eckhart Tolle: " Vad nuet än innehåller, acceptera det som om du hade valt det".

I bakgrunden sjunger Svante Thuresson på repeat: "Ser du inte det? Ser du inte hur mycket vi är? Ser du inte det? I Facit står våra namn, i facit står de bredvid varandra - ser du inte det, ser du inte det?"

Du ser inte det. Jag har själv valt det.

Kort status

Märker att jag börjar känna mig låst att blogga. Jag censurerar mig. Kanske jag ska fortsätta blogga anonymt?

Några dagar har gått nu. Jag har träffat en fantastisk sjukgymnast som arbetar med basal kroppskännedom och det påminner så mycket om det jag gjort förut inom teatern. Hon är så lyhörd och kunnig! Det är verkligen livgivande att träffa en så professionell och kompetent person.

Jag har också börjat träna på friskis. Det har väckt en hel del tankar och känslor i mig. Jag längtar mer efter dans.

Den 1 april flyttar jag in i en lägenhet. Jag har ingen aning om jag kommer trivas där eller ej. Det jag vet är att jag trivs väldigt bra att bo tillsammans med Åsa.

Påminnelse

Vad ska jag skriva nu så att det inte låter för ömkligt eller som att jag tagit offerkoftan på. Det är lättare att vara mig på vardagarna märker jag. När helgen kommer blir det lite tuffare. Då ögnar jag igenom Facebook och ser alla som ska på fest eller varit ute med familjen i pulkabacken eller varit med sin stor kärlek i vackra landskap och solat sig mot en vägg, kyssts bakom ett träd och planerat framtiden och sen lever de förmodligen lyckliga resten av deras liv. Skit, jag vill att de ska fråga mig. Fråga mig. Fråga mig bara om jag vill följa med. Det gör inget att ni är flera jag vill att ni frågar mig. Jag vill vara med men ibland vet jag inte om jag orkar för jag är ingen idag. Idag känner jag mig som ingen.

Jag har haft en grubbeldag idag igen. Beställde tillslut en bok om det.

Åsa påminde mig om att jag skulle göra mig villig att låta ett år få gå och jag inte tar några beslut och att det ska räcka med att jag finns till. Det är så läskigt att jag inte kan ta i det. Hon påminde mig. Det är så jävla fint att hon gör det. Tack.

Det var här det började

Det var här det började. Jag satt i ett rum. Det var sportlov precis som det är nu i denna del av landet. Solen sken. Jag lyssnade på Deep Purple. Det var 1984. Där gick jag in i den stora övergivenheten och tog över en ångest som inte var min. I den lägenheten spridde sig skräcken i mig och flykten från den tog fart.

Mandelträdet i din trädgård


Jag vaknade och hörde bruset i huvudet. Låg kvar en stund. Funderade på det jag läst kvällen innan i boken av Thich Nhat Hanh "Mandelträdet i din trädgård".

Författaren resonerar kring uppmärksamhet och medveten närvaro:

"När man över uppmärksamhet så ska man inte låta sig behärskas av skillnaden mellan gott och ont. Det ger upphov till inre strid. Så snart en välgörande tanke uppstår så se den: En välgörande tanke har precis uppstått. Om en destruktiv tanke uppstår, så se den: En destruktiv tanke har just uppstått. Håll inte kvar tanken och försök inte heller att bli av med den, hur än illa du tycker om den. Att se den är tillräckligt".

Jag gick upp ur sängen. Bruset dämpades. Tankarna var inte lika påstridiga. Jag gick sedan ut och gav mig i kast med att gräva fram en cykel och en trappa som överhöljts av snömassor.
Åsa och jag hjälptes åt, det är hennes cykel. Vi fick loss den tillslut och ruckade på den och plötsligt tappade vi balansen och föll båda två ned i snödrivan. Vi skrattade. Vi skrattade sen igen så vi kiknade åt dråpligheter och missförstånd. Jag skrattade så det övergick i gråt. Det var befriande.

Ikväll har jag saknat någon att tala med, det är som att hela världen är inbäddad i snön och telemasterna slutat sända ut sina kontaktsträngar. Jag experimenterar med att vara kvar i den ensamheten.