IVF nr 4 - Ultraljud med follikelsökning

Vi visste ju att det skulle bli halt väglag och snö men att det skulle bli så illa det anar man ju aldrig. En timme försenad blev vi till Falun idag. När vi nästan var i Hofors så stannade trafiken i en backe som heter "Tröttbacken" så passande. Bilarna kom visst inte upp. Vi vände och tog en annan väg över Torsåker istället och lurade Tröttbackens alla bilar, så när vi kom ut på E16 igen (som det numer heter har jag fått lära mig, hette riks-80 tidigare) så var vi ensamma bilister på vägen!

Vi kom fram och träffade alla kändisar på kliniken. De känner oss nu med. Dr känner mig så väl att han visade mig provsvaret på pappret för han visste jag ville se det svart på vitt. Jag ställde de frågor jag ville ställa och sen var det dags för ultraljud.

Först blev vi lite oroliga. Han liksom letade ett tag utan att finna något. Men sen blev vi lättade då det syntes fyra blåsor, fyra folliklar varav en var större än de andra tre. Så ska det vara. En växer fortare och de andra kommer efter sen. Nu hoppas vi att det är fina ägg där inne. Äggen ska plockas måndagen den 5 nov. Vi har bokat bed and breakfast i Falun så denna gång ska vi inte fara genom snöiga landskap med andan i halsen och skorrande hackande bil utan sova lugnt på ett förhoppningsvis fint rum. Äta frukost och sedan promenera lugnt bort till kliniken. Nu ska förutsättningarna grundas väl. I fortsättningen ska jag be om allt det jag vill ha. Jag har nu bett om att få göra AHA (assisted hatching) denna gång även om äggskalen är fina så vill jag att de gör det ändå! Det skall de nu göra! Det känns lovande. Det känns lovande.

 Nu har vi varit hemma ett tag och jag har skrivit två CV:s och sökt jobb. Känner mig nöjd.

Jag vill också tacka för era fina kommentarer. Som vanligt ger ni mig hopp och tröst. Det där inlägget jag läste igår har satt spår och det är inte helt lätt att bara släppa det.

Faluntur måndag IVF nr 4

Läste ett inlägg i en blogg idag som helt plötsligt tornade sig upp inom mig nu i kväll. Kvinnan är gravid och hade en träff med sin barnmorska häromdagen. Hon hade verkligen poängterat för barnmorskan hur viktigt det var att hon fick all hjälp som gick att få med denna graviditet för det var förmodligen den enda hon skulle få i livet. Hon hade blivit gravid efter sju IVF försök.

Jag känner smärta när jag läser det hon skriver och det samtal hon hade med sin barnmorska och hur sedan barnmorskan tog henne på sånt allvar att hon bokade in två ultraljud i sen graviditet och gjorde en utförlig plan hur de skulle göra när förlossningen startade. Smärtan i mig består av tankar om hur jag kunde vara så naiv och inte stå på mig, varför begärde jag inte att de skulle bevaka mig mer, gjorde fler undersökningar - för det var ju så dyrbart det jag hade! Tusse var förmodligen den enda chans vi hade. Varför begärde jag inte mer av förlossningsvården?

Imorgon blir det Falun för Ultraljud och provtagning. Jag har sprutat i åtta dagar i morgon. Något borde synas där. Kanske finns det någon follikel i alla fall? Kanske kan de se när vi ska dit igen och eventuellt göra ägguthämtning.

Jag har inte varit lätt att leva med de senaste dagarna. Förlåt mig Krister!
Ibland är det också så frestande att falla ut i en argsint kommentar, bara för att jag aldrig fått göra så i hela mitt liv utan att bli skuldbelagd eller straffad. Jag hör reflektionen svepa genom mig, märker hur orden blir arga, jag har alltid bromsat dem och de blivit halva, har ändå fått straff för det men nu - forsar de ut, ilskan forsar... Kristers hår blåser i vinddraget av mina elaka ord - nej, jag överdriver lite nu... men ändå. Han står kvar. Han står kvar.

Behandling pågår

Några dagar har gått. Började ta sprutor i måndags igen. Det gör ont denna gången. Mer ont än tidigare. Det svider i magen efter den insprutade vätskan/medicinen. Däremot har jag den här gången inte lika ömmande bröst eftersom jag förmodligen hade förhöjt prolaktinvärde förra IVF-behandlingen. Det borde jag inte ha nu eftersom jag tagit Pravidel för det.

Skriver lite här och nu, vad som ska hända vet ingen än. Det enda jag vet är att jag längtar så efter den där lilla bebisen, fina kära Tusse, du anar inte vad jag saknar dig. Jag gråter nästan varje dag när jag tänker på dig och din underbara kropp som jag fick hålla i min famn. Men sen då? Ibland blir jag så rädd att jag bara ska längta och längta och sen när jag väl får det så blir det tomt. Ni vet, det som kan hända när man har ett högt uppsatt mål som man strävar som besatt efter och sen när man får det så är det som att allt i livet är uppnått och då faller allt pladask. Livet behöver ju fortsätta ändå och det är så mycket jag funderar på kring hur mitt liv behöver utveckla sig för att det ska kännas ok.

Vi får träna oss på det, Krister och jag, att uppskatta det vi har. Krister är bra på det för det mesta, han upprepar det vi har som vi kan vara glada för. Jag älskar när han gör så.

Vi har gjort mycket den senaste tiden. Det räcker med att titta på lite bilder för att förstå det. Förra helgen blev bra då vi spelade upp vår konsert med namnet: "Ett steg närmre". Många verkade uppskatta det och det kändes väldigt spännande och fint för oss att få stå där och spela för alla dessa människor.

En av låtarna som jag gjort själv heter "Till ett levande barn" och den tillägnade jag L och hennes lilla E där i magen. Den är också till mig och Krister förstås. Från början hette låten inte det, utan något annat men sen, tack vare L så insåg jag ju att det självklara namnet skall vara " till ett levande barn".

Jag hoppas vi kan spela in den snart - så ni får höra.


Stockholmsbesök

Stockholmsresan började rörigt. Paus på Max i Uppsala - middag. Toalettbesök och konstaterad blödning på dag 18 i menscykeln. Hör läkarens ord eka inom mig: att min ägglossning fungerar nog inte riktigt som den ska och därför får jag småblödningar i mitten på cykeln. På Max satt minst tre gravida förnöjda kvinnor och mumsade oskyldigt på sina hamburgare. Själv satt jag och knaprade på en torftig sallad, tråkigt gjord, osmaklig. Jag ville skrika. Jag ville gå ut på vägen och lägga mig där och vänta på att någon skulle köra över mig.

En halvtimme senare befann vi oss, Vi - Två personer i jakten efter Jakobsbergsskylten på E4:an. Vi hittade inte hem till våra vänner. Jag stirrade på GPS:en med gråten skrikande innanför struphuvudet. Jag såg inget och visste inget. Hade förlorat förmågan att förstå hur man hittar på en väg.

Tillslut framme. En varm kram och en kopp te med några stearinljus. Varma och validerande vänskapliga samtal.

Dagen efter kändes det bättre. Träffade fler av mina underbara vänner. Caféer. Utställning av vännen på caféet. Kul och mycket fint! Sen, nästa jättegulliga supervännen och världens bästa samtal och då, mitt i samtalet kommer en man fram till oss och mumlar något med en karta i handen. Vi förstod inget. Efteråt förstod jag. Han stal min mobiltelefon! Flera månaders inläsning av röstmemo och bilder gick förlorade. Först blev jag krossad och skakad. Men på något sätt så släppte det ganska fort. Jag tror inte jag kan bli mer krossad. Mitt hjärta är redan krossat - hur kan det då bli det ännu mer? Nej... jag tror inte det. Väl hemma hos nästa vän fick vi så god middag och ännu fler kärleksfulla samtal så mobiltelefonen glömdes bort.

Tanken med resan var att träffa en hypnosterapeut - en erfaren sådan som även håller på med NLP = Neurolingvistisk programmering. Det var ett bra möte hos terapeuten. Mycket speciell man. Hypnos kan öka glädjecentrum i hjärnan om man arbetar med det ingående. Jag trodde honom, allt han sa gick in. Han satte fingret direkt på vad som var mina "hinder" för tillfället. Han sa jag hade en speciell färdighet att kunna försätta mig i hypnos snabbt. Jag trodde det berodde på att jag var så trött. Jag somnade nästan. Mitt huvud nickade till flera gånger och jag hörde honom prata om en rulltrappa som gick nedåt, nedåt och nedåt.

Efteråt kände jag mig befriad. Vi bestämde oss för att äta på en indisk restaurang i Uppsala på vägen hem. Mysigt och gott. Kärleken spirade mellan oss.

Kyla mötte oss när vi såg p-boten som vi fått när vi kom tillbaka till bilen. Det visade sig att jag betalat avgiften i FEL automat och det kunde inte denna p-vakt ha lite överseende med. Det är lite trögt. Det kärvar liksom. Frågan är om jag skulle åkt till Stockholm över huvudtaget? Jag är inte tillräckligt fokuserad. Min sorg gör mig frånvarande.

Idag är det 1 1/2 år sedan precis som Tusse föddes. Idag tog jag en graviditetstest bara för att se, kanske...men nej. Inte.



Ett steg närmre - ett levande barn

Vi har satt ihop ett 45 min långt musikprogram med en hel del eget men också lite kända melodier av andra.

Jag tänkte det kan vara en konsert till förmån för vårt levande barn. Ett steg närmre och steget är med kärleksfull vänlig eftertänksamhet. Med förhoppning om att kunna sprida några schyssta varma tongångar.

förkyld och tacksam

Jag trodde min kropp gått in i ett försvar, där ingen främmande partikel skulle någonsin få komma i dess närhet. Det inklusive små embryon. Ett megaförsvar som stöter bort allt i dess närhet men jag hade fel. Vad skönt att jag har fel - Trallala vad jag har fel!!

Förkylningen är nämligen ett faktum då jag sen i måndags haft ont i halsen och trodde igår att lite snuva bara skulle komma men idag är det en rejäl snuva och det känns i hela kroppen att jag har en infektion, så som det varit förr när jag blivit sjuk. Jag är oerhört tacksam för det, då det bevisar att min kropp förmodligen är mottaglig för ett embryo.

En till sak jag är oerhört tacksam för är att någon, en okänd donatör har satt in 1000 kr på vårt IVF konto!! TUSEN kronor, bara sådär liksom!! Så mycket kärlek och tacksamhet jag känner över det!

Tusen TACK!

Varje liten händelse, ord, handling som sker till mig/oss gör att jag håller mig uppe!

En uppmuntran, ett samtal, ett lycka till med ett engagemang och empati över vår längtan från en handläggare på försäkringskassan, en kram från en arbetskamrat som tror på oss, L:s idoga och kärleksfulla mail om att hon ser oss två med varsin bebis på en filt vid havet - visualiseringen hon aldrig ger upp, en present från en bloggläsare med posten, ett bidrag insatt på vårt konto.

Allt sammantaget gör att jag håller mig kvar!

Ni betyder så mycket!

Kommande planering är:
Vid nästa mens blir det start för IVF försök 4. Den här gången ska jag spruta med både menopur och gonal-f - alltså två olika sorters sprutor.  Förhoppningen är att vi kommer få två embryon denna gång som kan sättas tillbaka.

Jag har slutat med så gott som alla tillskott jag ätit den senaste tiden. Även slutat med DHEA, då jag ätit det i fyra månader nu vilket ska enligt Dr Gleicher på Center for human reproduction vara det bästa att göra. Han rekommenderar att man äter det i fyra månader och sen gör ett uppehåll. DHEA har nämligen en fördröjd effekt.

Det enda jag äter nu är pravidel (mot förhöjt prolaktin) samt inofolic inhandlat från vän i Italien, detta preparat finns bara i Italien. Inofolic innehåller inositol och folsyra. Inositol ska kunna bidra till att vätskan som oocyten ligger i follikelblåsan får en högre kvalitet vilket i sin tur ska kunna påverka ägget att bli bättre. Jag provade även inofolic plus som innehåller melatonin men jag förstod det som att melatonin inte behövdes på mig då jag vaknade efter fyra timmar in på natten. Det har gjort att jag tolkat det som att jag fick ett överskott av melatoninet. Melatonin ska enligt studier kunna göra äggkvaliteten bättre. Ytterligare ett preparat som jag ätit och som jag slutade med nu när jag fick min förmodade ägglossning var Fertile xx.

Om vi inte lyckas nu med detta IVF försök så är planen att vi beger oss till Köpenhamn (men helst skulle jag vilja åka till just Center for human reproduction - det vore något det! Om vi inte  lyckas där så blir det äggdonation i Finland. Vi väljer Finland för att efter att ha gjort behandling där så har vi möjlighet att få ersättning från Försäkringskassan här i Sverige. Det är bara Finland som har lika regler som Sverige vad gäller äggdonation.

Så vad säger ni, bra plan va?






DN - insidan och ett steg närmare en seger

En till känslosam dag. Dock tog det en väldigt stark och positiv vändning tack vare Andor Wagner på Socialstyrelsen. Idag har representanter från Svensk förening för obstetrik och Gynekologi och Barnmorskeförbundet mötts på Socialstyrelsen för ett möte och de kom tillsammans fram till att Andor Wagner ska lägga fram ett förslag till sina överordnade att det nu ska upprättas nationella riktlinjer.

Nu hoppas vi bara att cheferna på Socialstyrelsen går med på att lägga en budget till att arbeta fram riktlinjerna. Heja Andor!!

Här är artikeln som publicerades i DN idag där jag blivit intervjuad. Tv4 ringde på förmiddagen och ville att jag och Elin skulle komma till Tv4 imorgon fredag och medverka. Vi ställde in oss på att åka. Jag letade och ringde som en tok efter en ersättare till mitt jobb i morgon och fann ingen. Tillslut gjorde det inte så mycket för när Tv4 fick höra att det förmodligen kommer upprättas nationella riktlinjer så blev det inte riktigt samma intresse över det hela, så Tv soffan fick avblåsas för vår del.

Jag åkte istället hem och blev firad av min make som hade köpt rosa blommor på affären. Blommor som fanns för att stödja bröstcancerforskningen. Ett gott syfte fick stödja ett annat gott syfte!!

All kärlek till er mina fantastiska läsare!!

Anne


Skapa utrymme - adjö Familjeliv

Jag hade bestämt mig för att skapa utrymme. Göra det genom att ta bort vanor som höll mig om foten. De har blivit en riktig black om foten. Vanor som fanns till av en anledning. De fanns där för att jag skulle kunna hantera min sorg. När vanan tas bort kommer sorgen fram ännu mer. Jag säger inte att jag inte sörjt men jag har också flytt till Familjeliv.se. Där har jag fått mycket. Fått väldigt mycket. Jag har också gett. Jag har fått kontakter som hjälpt mig komma upp från skikt jag inte kunnat ta mig igenom utan deras hjälp.

Så, jag bestämde mig i söndags att skippa Familjeliv.se för att skapa utrymme för annat. Det har varit som en drog och jag har fastnat i dessa sidor, bläddrat mig igenom dem vid minsta fundering. Stirrat på den där appen på tel som heter FL, natt som dag. Jag ska försöka ge upp nu, ge upp lite, släppa krampen, besattheten. Den som består i att hela tiden leta och söka.
Hela tiden har jag sökt efter nya svar och nya kontakter och nya piller som kanske kan vara det rätta medlet för att kunna bli gravid. Vilken cirkus. Vilken galen cirkus det har varit och som grädde på moset så kommer detta besked från tre olika läkare, att de tycker vi ska satsa på äggdonation. Som sagt, jag behöver ge upp. Släppa taget och låta varje krampaktiga tanke om att vilja söka en väg, ett svar, en lösning få segla vidare. Jag behöver sen i utrymmet hitta goda saker att fylla det med. Ibland kan det kännas som ett motstånd och då, behöver jag kunna puffa mig lite över motståndet för att upptäcka att det kan bli bra att ha gjort det.

Som svar till er som undrat varför man måste hitta en äggdonator som har fått sina barn "klart" redan så handlar det om en etisk fråga. Det handlar om att om de donerar ägg till mig och sen inte kan få egna barn så kan det uppstå problem. Det är nog inte så svårt att hitta en donator. Problemet är att det kostar oerhört mycket att göra äggdonation i Sverige. Vad jag förstår så går det att göra det lite billigare i Estland. Det är därför oundvikligt att känna ytterligare en smärta och den handlar om min pappa som har testamenterat bort hela sitt hus och alla sina pinaler till min bror. Min bror håller nu på att strider för att pappa ska få rätt. Pappa ville inte ge sina döttrar något. Nu efter hans död fortsätter hans son att kämpa för detsamma. Vi behöver pengar om vi ska göra äggdonation. För oss handlar det om liv och död. För min bror vet jag inte vad det handlar om.

Nu gäller det att släppa detta krampaktiga tillstånd. Stor kram till er alla, fina underbara läsare, som stöttar mig så!

Inget spelar längre någon roll

Att Tusse skulle dö och att jag skulle vara för gammal nu att få ett Tusse-syskon. Det låter nu varje dag oss få veta. I måndags hos läkaren i Gävle och idag i samtalet med läkaren i Köpenhamn. Läkaren i Köpenhamn sa att vi redan gjort allt vi kunnat och att chansen för oss att bli gravida är 2 %. Var han fick den siffran ifrån det vet jag inte? Han frågade om mitt AMH värde och sen sa han det procenttalet.

Hur ska jag förklara det jag känner nu? Det gör ont. Det river på insidan av grämelse och total förtvivlan. Jag ser Tusses lilla kropp för mitt inre och ropar högt: Varför skulle det bli så här? Varför?
Smärtan finns där. Jag vet att den inte bara kan försvinna. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta leva med den. Den är där och jag måste åka och jobba. Kanske hade det inte blivit bättre om jag stannat hemma. Men mina ögon är fyllda med saltfyllda tårar. Krister är förtvivlad då han inte vet vad han ska ta sig till för att trösta mig. Nej, det finns ingen tröst. Jag hade bestämt mig för massa bra saker. Men vad spelar det för roll nu?